Halvvägs med Jernbanan

2024-03-12 Sara Lidman: Jernbanan band 1 (Din tjänare hör 1977, Vredens barn 1979, Nabots sten 1981; Albert Bonniers Förlag 2003; 740 s.). Interimsrapport under binge-läsning av Sara Lidmans magnum opus. Detta är det första jag läser av Sara Lidman. Hennes offentliga person kom emellan mig och hennes verk. Nu är det lätt att se vad jag gått miste om. Ty detta är ett storverk utan motstycke i svenska litteratur. För att bara hålla sig till hennes samtida västerbottniska kolleger, förefaller både P.O. Enqvist och Torgny Lindgren rätt anemiska jämförda med Sara Lidman och hennes urkraft. Miljöerna, människorna och framför allt språket samverkar till att skapa en värld i miniatyr som något tål att skrattas åt (tänk att a’Sara hade sån humor) men mera hedras ändå. Den stora världen, främst representerad av centralorten Skjellet (Skellefteå) frestar med pengar och flärd, och motståndskraften varierar, men med bibelordens hjälp försöker många hålla stånd.

Den röda tråden är den begåvade bondsonen Didrik Mårtenssons karriär i både sockenpolitiken och affärsverksamheten och hans fixa idé om Jernbanans (Norra stambanans) dragning genom hemsocknen Lillvattnet. Den ojämna kampen om skogens rikedomar mellan bolagsherrarna vid kusten och de skogsägande bönderna är ett nog så viktigt sidotema. I slutet av tredje boken står Didrik på höjden av inflytande, men han är inte lycklig privat, för äktenskapet med den vackra, goda och gudfruktiga bonddottern Anna-Stava fungerar allt sämre. Hur ska det gå …?

Men den röda tråden omfattar bara en del av textmassan. Kring den spinns ett garn av bihistorier, tillbakablickar och skrönor, befolkade av ett galleri pregnant tecknade sockenbor: bönder, pigor och drängar, inhyseshjon och snallare (åkare som forslade varor från kusten till inlandet). Det är oemotståndlig läsning. Jag återkommer när jag tagit mig igenom hela sviten.