Ännu fler sidor av Alf H

2024-11-25 Alf Henrikson: Versificator in Englidsh & auf Deutsch (tolkningar till engelska av Martin Allwood, till tyska av Alexander Schlayer; urval och kommentarer Catharina Grünbaum med översättning till engelska av Linda Schenk, till tyska av Aimée Delblanc, Alf Henrikson-sällskapet 2024; 104 s.). Jag undrar om något litterärt sällskap är skickligare på att påminna om och återpublicera sin författare än Alf Henrikson-sällskapet. Förtjänsten ska i hög grad tillskrivas redaktören Catharina Grünbaum, som efter den stora biografin Vägen genom H (2021) och urvalet Alf Henrikson på prosa (2023) lyckliggör oss med denna lilla volym. Här finns verser som Henrikson skrev direkt på engelska under en vistelse i England 1949 men också översättningar till engelska av hans vän, den brittisk-svenske mångsysslaren Martin Allwood och till tyska av en till Sverige efter kriget inflyttad tysk, Alexander Schlayer. Urvalet domineras av de typiska underfundiga reflexionerna över tillståndet i tiden och tidens gång, årstidernas växlingar, förundran över naturen. Men här finns också en scen ur en – aldrig uppförd – vikingaopera, en ekvilibristisk språkövning utformad som en saga om Toffelmakaren och Våffelbakaren – på engelska the Tiemaker and the Piebaker; på tyska der Kartoffelmischer und der Pantoffelwischer – kanske boken höjdpunkt. Som coda en kantat på latin, ”Collaudamus”, skriven till Nobelprisets 90-årsjubileum och tonsatt av Daniel Börtz.

 

Det känns inte meningsfullt att i vanlig mening recensera de här texterna, så bara några reflexioner. Hur skickligt Alf Henrikson än hanterar det engelska språket får hans verser på det inte samma lyster som på hans modersmål, och poängerna blir lite tamare. Översättarna har lyckats bra. För att behålla rim och meter måste de ta sig vissa friheter, men den Henriksonska andan kvarstår intakt. Sen kan man undra hur engelska och tyska läsare utan tidigare kännedom om Alf Henrikson uppfattar hans konst. Britter kan kanske se ett släktskap med nonsensdiktare. Den tyske översättaren ska ha varit förtrogen med Heine och Morgenstern, och åtminstone den senare är väl Henrikson befryndad med.

 

Om du har kommit så här långt är väl du, kära läsare, nyfiken på ett smakprov. Först Alf H:s egenhändiga engelska:

 

On solemnly celebrating a new year

Under the starry heaven, cold and clear,
quivering bells saluted the new-born year.
Solemn we stood with promise and silent prediction,
quite unmindful that years are human fiction.

 

I tolkning av Martin Allwood:

 The fate of a singer
What a fiasco and failure one’s life can be!
Mistaken and silly and scrappy.
I wanted to write a tragedy,
but I always felt much too happy.

 (Sångarlott
Vad besviket och misslyckat livet kan bli
och vad plåga det kommer åstad!
Jag hade tänkt dikta en stor tragedi
men jag kände mig alltid för glad.)

Och av Alexander Schlayer:

 Wir Folkungen
König Waldemar war ein Frauenheld.
Unzählige Kinder setzte er in die Welt.
Du kannst seine Unmoral tadeln wenn’s dir beliebt!
Aber vielleicht ist er Schuld daran, daß es dich gibt.

 

(Vi folkungar
Konung Valdemar var en fruntimmerskarl,
till ett obekant antal små barn blev han far.
Klandra gärna hans dåliga liv om du vill!
Han kanske rår för att du själv finns till.)