En riksolycka och dess följder

2026-05-24 Hannu Salmi: Åbo i lågor. Minnen från branden 1827 (2022; svensk övers. Tobias Pettersson, Svenska Litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2026; 232 s.). Stadsbranden i Åbo 4–5 september 1827 var visserligen bara en av många liknande som övergick trästäder i Norden under flera århundraden. Men i fråga om förödelsens omfattning och följder står den ut som unik. Stora delar av staden jämnades helt med marken, 11 000 blev hemlösa, många näringsidkare ruinerade (men relativt få människor omkom). Domkyrkans torn störtade in, och det välfyllda universitetsbiblioteket med anor från 1640 totalförstördes. Olyckan påskyndade universitetets flyttning till Helsingfors, vilken skedde redan året därpå. Därmed hade den finska riksdelens gamla huvudstad slutgiltigt förlorat sin politiska och kulturella ställning till Helsingfors, som blivit storfurstendömets huvudstad formellt redan 1812 och reellt omkring tio år före branden.

Hannu Salmi skildrar brandens uppkomst och utbredning i detalj och ägnar också stor uppmärksamhet åt följderna och åt reaktionerna i omvärlden. Han följer en numera vanlig trend, där han låter enskilda människor komma till tals genom brev och efterhandsskildringar, samtidigt som han refererar till tidigare forskning. Så arbetar t.ex. också Magnus Västerbro, vars Svälten jag nyligen skrev om. Det gör framställningen engagerande, och man lider verkligen med alla drabbade. Pigor och drängar är ofta kända till namnet, men de har sällan lämnat egenhändigt material efter sig. Nej, här är det mest akademiker, högutbildade och borgare som för ordet. Tidningsreferat får också stort utrymme.

Här är inte platsen att återberätta vådeldens förlopp. Det gör Salmi skickligt och åskådligt, även om han förmänskligar brandens härjningar lite väl mycket, som ”lågorna svalde girigt allt de kom över”. Men en viktig fråga ska tas upp lite närmare: den om hur branden startade. Att den började hos köpmannen Hellman i Aningaisbacken är helt klart, men vad var orsaken? Tidigt uppkom ett rykte att man i Hellmans gård ägnat sig åt att skira talg, och genom en pigas vårdslöshet skulle talgen ha fattat eld och startat branden. Detta helt obekräftade rykte upphöjdes snart till vedertagen sanning. Den rapporterades som sådan i utländsk press, och till och med Topelius behandlar den så i sin skildring, skriven långt i efterhand. Sanningen, som snabbt och grundligt utreddes av kämnärsrätten i Åbo, var att gnistor från ett grannhus skorsten flugit över till taket på ett av Hellmans uthus, vilket antändes varefter elden blixtsnabbt spred sig med kraftig blåst. Rättens utslag uppmärksammades dock knappt alls, och det var först efter hundra år som historikern Svante Dahlström kunde lägga saken till rätta. Ett tankeväckande exempel hur lätt ”fake news” fäster sig.

Boken behandlar ett intressant ämne, inte så känt i Sverige, innehållet är fängslande och framställningen medryckande i den svenska översättningen. Jag rekommenderar den varmt.

En flicka som inte passar in

2026-05-18 Pirkko Saisio: Det minsta gemensamma (1998; svensk övers. Henrika Ringbom, Förlaget M 2025; 267 s.). Pirkko Saisio är en av Finlands främsta och mest kända kulturpersonligheter: författare, skådespelare, regissör teaterprofessor – och sedan länge öppet lesbisk. Hon är född 1949 och växte upp i proletär miljö i Berghäll i Helsingfors med kommunistiska föräldrar. Mycket av det hon har skrivit har självbiografisk bakgrund, och några romaner har översatts till svenska, även om hon aldrig blivit känd i Sverige. Nu är det det finlandssvenska Förlaget M som lanserat Saisios uttalat självbiografiska trilogi från sekelskiftet 2000 i översättning av Henrika Ringbom, finlandssvensk författare, mest känd som poet. Det här är första delen, som behandlar Saisios första tio år.

Boken tar sin utgångspunkt i faderns död, vilken får Pirkko att börja blicka tillbaka på uppväxten. Skrivsättet är dels omedelbart: i jagform och med återgivande av dialoger i direkt anföring, dels reflekterande, där ”jag” helt oförmedlat övergår till ”hon” och där även episoder ur den vuxna Pirkkos liv passerar revy. Framställningen är i korta stycken, som ofta avbryts av ett ensamt ”men” eller ”och”.

Den dominerande känslan hos den unga flickan är att inte passa in. Inga jämnåriga hon känner är ensambarn, bara hon. Hon är mörkhårig i en övervägande blond omgivning, hon känner sig som mer pojke än flicka, hon är kantig och ifrågasättande. Och skarpt iakttagande. Hon porträtterar pricksäkert sina far- och morföräldrar, många andra släktingar, barnträdgårdsfröknar med flera, oftast inkännande, inte sällan med satirisk udd. Humor är en påtaglig egenskap hos författaren. Skildringen av somrarna hos farföräldrarna på landet är idyllisk men mot mörk bakgrund.

Men det är livet i kärnfamiljen i staden som är huvudsaken. Pappan är benhård kommunist och arbetar för Sällskapet [rätt ord här är Samfundet] Finland–Sovjetunionen, men livsföringen blir alltmer borgerlig med statusprylar, bil och tv. För att Pirkkos mamma inte ska behöva vara en utsugen löneslav ordnar fadern så att hon kan öppna sin egen kolonialvaruaffär. Han utbildar sig till handelstekniker (en lägre företagsekonomisk examen) och har stora planer att utvidga rörelsen. Porträttet av fadern, och av modern, är lika sammansatt som författarens förhållande till dem.

Den andra delen, Den röda separationsboken, är översatt en gång tidigare till svenska (2005, då av Ann-Christine Relander). Jag läste den då och ser fram mot att läsa om den i dess nya svenska språkdräkt, som Henrika Ringbom har klätt Saisios finska text så välsittande i.

Naturhistoria i romanform

2026-05-12 Iida Turpeinen: De levande (2023; svensk övers. Janina Orlov, Albert Bonniers Förlag 2026; 240 s.). Du har kanske sett skelettet i Zoologiska museet i Helsingfors? Stellers sjöko upptäcktes på en ö i Berings sund 1741, och 20 år senare var den utrotad, jagad för sitt smakliga kött och användbara skinn. Den var ett mycket stort djur, betydligt större ön sina kvarlevande släktingar bland sirendjuren: dugongen, lamantinen och två arter manater. Med denna händelse som utgångspunkt har Iida Turpeinen skrivit en bok som blandar vetenskapshistoria med romanfiktion. Resultatet är sensationellt bra.

Berättelsen sträcker sig över mer än 200 år, med nedslag i fyra olika tider och med en tydlig huvudperson i varje tid.. I den första delen möter vi naturforskaren Steller ombord på Vitus Berings sista expedition i det havsområde som bär hans namn. Expeditionen är nära att gå under, men i sista stund landar man vid den ö där sjökorna lever. Expeditionsmedlemmarna äter upp sig, bygger en nödfarkost och lyckas ta sig till bebodda trakter. Inga kvarlevor av djuret räddas, och Stellers noggranna beskrivning förblir den enda som är gjord utifrån observationer av levande djur.

I andra delen har vi förflyttats drygt hundra år framåt i tiden. Den nyutnämnde guvernören över det ännu ryska Alaska, Hampus Furuhjelm, har just gift sig med den unga Anna von Schoultz och slagit sig ner i residensstaden Sitka, officiellt Novoarchangelsk. Här är det Anna som är huvudperson, och i skildringen av hennes svårigheter som guvernörshustru får författaren svårt hålla läsarintresset uppe. Men för guvernörens del blir det triumf: han lyckas nämligen leverera en sedan länge stående beställning, ett helt skelett av Stellers sjöko.

I den tredje delen har vi kommit fram till 1861. Vi möter den begåvade illustratören Hilda Olson, som, trots att hpn är kvinna, har anställts som assistent till den framstående och okonventionelle zoologiprofessorn Alexander von Nordmann. Det här är tiden när Darwins teorier börjar bli kända och diskuterade. I ljuset av dem diskuterar man om arter faktiskt kan dö ut i samtiden. Att Stellers sjöko skulle vara utrotad var det många som hade haft svårt att tro, men nu fanns en mekanism som kunde förklara det. (I efterhand har man förstått att sjökon var hotad även utan människans ingrepp). Från en talrik numerär över ett större område hade stammen vid upptäckten reducerats till kanske 1 500 djur och koncentrerats till några öar med långt från optimala levnadsbetingelser.)

I den fjärde delen är vi inne på 1950-talet. Här är huvudpersonen den skicklige konservatorn John Grönvall, fågelälskare och naturskyddare. Vetenskapshistoriskt kretsar kapitlet kring ett annat i sen tid utrotat djur: garfågeln, norra halvklotets motsvarighet till pingvinerna. I centrum av berättelsen står ett ägg av garfågeln, en raritet som ropats in av en rik samlare till hans eget äggmuseum. I avsnittet behandlas också den vid tiden växande insikten om behovet av naturskydd, som så småningom resulterar i förbud mot plundring av ägg ur fågelbon och inrättande av naturskyddsområden.

All denna vetenskaps- och idéhistoria är mycket intressant i sig, men det bästa med boken är att Turpeinen är en fullfjädrad romanförfattare så debutant hon är. Hon kan skriva medryckande och spännande, och hon kan gestalta sina romanfigurer (som alltså är verkliga personer) trovärdigt och inkännande. De problem hon ställer under debatt är mer aktuella än någonsin och dessutom globala. Intet under att boken är såld till 30 länder; så bra är den.

Historiskt berättande som fängslar

2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.