2026-05-04 Magnus Västerbro: Svälten. Hungeråren som formade Sverige (Albert Bonniers Förlag 2018; 440 s.) Den här boken var Magnus Västerbros stora genombrott som populärhistorisk berättare, bland annat belönad med Augustpriset. Jag har läst (och skrivit om) de senare Tyrannens tid (om livet under Karl XII) och Kärlekens tid (om tvåsamhetens historia i Västeuropa), så efter ett samtal med Västerbro inför publik blev jag sugen på att också läsa denna.

Västerbro är ingen akademisk historiker, men han har lusläst både vad andra skrivit och de samtida källor som finns i form av brev, dagböcker och senare nedtecknade minnen. Av detta formar han en berättelse som är välformulerad, fängslande och relevant: så här var det verkligen. Han håller sig främst på gräsrotsnivå, skildrar de enskilda människornas slit och lidanden, men han rör sig hemtamt även i maktens salar: hos Karl XV och hans regering. Han företar också utflykter i tid och rum, till hungersnöder i andra länder i andra tider, för att belysa och försöka dra mer allmängiltiga slutsatser. Det fungerar utomordentligt bra.

Men ramen är kronologisk. Det börjar med det kalla året 1867, när vintern aldrig tycks ta slut. Då våren och värmen till sist kommer sker sådden så sent att den outvecklade grödan faller offer för den nattfrost som slår till redan under sommaren i norra Sverige. Skörden blir minimal, men någon beredskap eller ens vilja till nödhjälp finns knappast. När sådan till sist kommer i gång är det som så ofta för lite och för sent. Något hjälper stora internationella insamlingar, och trots svält och andra umbäranden är dödstalen förhållandevis få.

Värre blir det 1868, när nederbörden uteblir i främst södra Sverige. Nu är myndigheterna än mer ovilliga att stödja, och det internationella engagemanget avtar märkbart. Med den nästan nya kommunallagstiftningen som förevändning läggs hela ansvaret på kommunerna, de före detta socknarna, vars resurser inte räcker till, och orättvisor uppstår när skördeutfallet träffar väldigt olika i olika kommuner. Följden blir det verkligt svåra året, 1869. Mot slutet av vintern har spannmålen tagit slut, och nu stiger dödstalen, främst i sjukdomar som drabbar svältande och försvagade människor.

Men i Västerbros mening är nödåren, när de är överståndna, början till något nytt. Laissez-faire-liberalismen överges till förmån för ett samhälleligt ansvar att inte låta någon svälta. Demokratin tar stegvis över, och i demokratier tillåts inte hungersnöd. Sådan beror nämligen aldrig på absolut matbrist utan på orättfärdig fördelning, ibland till och med använd som ett medvetet vapen mot meningsmotståndare i diktaturer. Ständigt förbättrade produktionsmetoder har också gjort att jorden kan föda en ökande befolkning, så hittills har Malthus och andra olycksprofeters varningar kommit på skam. Boken om den sista (inte senaste) hungersnöden i Sverige slutar hoppfullt.