Personligt och politiskt

2023-06-22 Mats Bergquist: Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget (Santérus Förlag 2023; 223 s.). Vi som har vår huvudsakliga barn- och ungdomstid förlagd till 1950-talet växte upp under ett av de politiskt stabilaste decennierna i Sveriges historia. Socialdemokraterna bildade regering, där Tage Erlander var statsminister och Östen Undén utrikesminister. Även de andra partiledarna var desamma i stort sett hela 50-talet: Ohlin, Hjalmarson, Hedlund, Hagberg. En liten skälvning genomgick landet under ATP-striden, men när pensionsfrågan klarats av återkom ordningen och varade nästan 20 år till, om än med andra aktörer. Men Sverige var ju inte oberört av omvärlden och måste bestämma hur man skulle förhålla sig till kalla kriget, integrationssträvandena i Europa och annat. Så det är självklart högintressant att få en inblick i hur de huvudansvariga tänkte, agerade och, inte minst interagerade.

Mats Bergquist är en av Sveriges mest erfarna diplomater, tillika docent i statsvetenskap och vid nära 85 års ålder ännu fullt aktiv. Han är därtill väl påläst i både primär- och sekundärlitteraturen och till sin läggning mer resonerande än tvärsäker samt eminent skrivkunnig. Allt detta borgar för ett gediget verk där allt som behöver sägas ryms på 200 sidor. För oss med egna minnen från den här tiden är det högintressant läsning. De för vilka Undén och Erlander bara är namn ur historien (om ens det) blir kanske inte lika begeistrade.

Undén var 15 år äldre än Erlander, statsråd vid 31 års ålder redan 1917, utrikesminister några år på 1920-talet, professor i civilrätt, universitetskansler. Hans formella meriter och karriär överträffade år 1946 den nye statsministerns med råge. I utrikespolitiken är Erlander till att börja med novis, och han är närmast lättad att låta Undén sköta denna på egen hand. Vilket han också gör, ibland utan att förankra beslut eller utspel i regeringen. Trots det blir Undén, i motsats till sina statsrådskolleger, nästan aldrig föremål för kritik i Erlanders dagböcker. I takt med att statsministern blir varmare i kläderna tar han över rodret även i utrikesfrågorna, och Undéns inflytande på den praktiska politiken avtar. Hans prestige inom partiet kvarstår oförminskad ända till hans avgång 1962, nyss fyllda 76.

Vad kännetecknade då Undéns utrikespolitiska tänkande och handlande? Recensioner av den här sortens fackböcker har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Jag ämnar bespara mina läsare det och bara ge några grunddrag. Å ena sidan strävade juristprofessorn Undén efter legalitet och logik i stället för att laga efter läget, å andra sidan drevs den sedan ungdomen vänsterradikale politikern U. att alltid ge Sovjetunionen the benefit of the doubt. Han var en varm anhängare av FN-systemet för kollektiv säkerhet men skeptisk mot överstatlighet t.ex. i form av europeiska integrationssträvanden. Hans neutralitetspolitik var principiell och han överlåt åt statsministern och försvarsministern att handha det hemliga samarbetet med Nato. Allt detta belyser Bergquist utifrån ett antal fallstudier, väldisponerat och pedagogiskt.

Bergquist är som sagt en utmärkt skribent, men alla, även han, gör misstag när de skriver. Därför är det synd att vägen mellan manus och tryckt bok blivit alldeles för kort. Det vimlar av enkla fel av typen utelämnade ord och fel som uppstått när en ändring på ett ställe inte följts upp på ett annat ställe. Bara ett exempel: ”Medlemskapet i rådet kunde, när den socialdemokratiska regeringen anklagades för bristande intresse för Europa, åberopa närvaron i Strasbourg som ett slags alibi.”

Mats Bergquist är en gammal diplomat som sällan höjer rösten; kritik av den ene eller andre får utläsas mellan raderna. Ett undantag är frågan om Raoul Wallenbergs öde, där Undéns och UD:s ointresse bedöms som både obegripligt och skamligt.

Höglitterärt underhållande

Ulf Peter Hallberg: Budbäraren från norr (Bokförlaget Polaris 2023; 236 s.). Det Köpenhamn som i slutet av 1880-talet förstod sig själv som Nordens Paris är en kronotop (Bachtins term) som Ulf Peter Hallberg gärna återvänder till. Jag har inte läst han tidigare bok Strindbergs skugga i Nordens Paris (2012), men vad jag förstår är den nya romanen en variation på den förra, med i stort sett samma gestalter, de flesta historiska som Strindberg med hustrun Siri von Essen, bröderna Brandes, Victoria Benedictsson, Axel Lundegård. Boken titel är på metanivå. ”Le messager du Nord” är en av Strindberg planerad kulturtidskrift som ska ges ut på franska i Köpenhamn.

Teatern spelar en viktig roll i romanen. Strindbergs Fadren repeteras på Casinoteatern under författarens överinseende, och man förbereder urpremiären på Fröken Julie. Och bokens disposition kan ses som akter i ett skådespel med många korta scener i varje akt. Handlingen rör sig framåt i tiden, men berättelsen är inte linjär. Ett huvudtema är Victoria Bendictssons gradvisa sammanbrott och hennes – i detalj skildrade – självmord, ett annat Strindbergs äktenskapskris. Staden är ständigt närvarande, inte minst med precisa gatuadresser. Hallberg är en allvetande berättar på gott humör, som inte har så höga tankar om sina verkliga men fiktionaliserade personer, med undantag av Siri von Essen. Romanen är på ett sätt höglitterär, på ett annat synnerligen underhållande.

Som kontrast finns några fiktiva gestalter som har författarens sympati. Den ena är språkmannen Knud Wiisby (dokument om vilken påstås, föga trovärdigt, finnas i författarens familj), som är Strindbergs sekreterare under Danmarkssejouren men också rapporterar om dennes förehavanden till tidningen Politikens chefredaktör Edvard Brandes. Den andra är Anne Aretino, dansös och aktris och omsvärmad av flera män, särskilt Wiisby, vars tillbedjan hon i viss mån bejakar. Jag uppfattar henne som en manlig författardröm, en idealkvinna, av ett slag som man då och då träffar på i litteraturen. Ett par andra exempel är Tony Buddenbrook hos Thomas Mann och Lucie Lilliehielm i Kjell Westös Där vi en gång gått. Är de väl tecknade, som här, tar jag till mig dessa skapelser med förtjusning.

Finland och Sverige, en sammanfattning

2023-06-13 Martin Hårdstedt: Finlands svenska historia (Svenska litteratursällskapet i Finland/Natur & Kultur 2023; 359 s.). ”Finlands svenska historia”. Så hette det magistrala fyrabandsverk som utgavs av Svenska litteratursällskapet 2008–16. Att Martin Hårdstedts nya bok har samma titel beror på att den planerades som en sammanfattning av det större verket. Så kan den också läsas, men det är samtidigt ett nytt verk då Hårdstedt har arbetat självständigt utan att vara bunden av föregångarna. För oss som är hyggligt inlästa på Finlands historia i allmänhet och kanske tog till sig de två avslutande delarna av fyrbandsverket, Max Engmans Språkfrågan och Henri Meinanders Nationalstaten, ger väl den nya boken inte så många nya lärdomar, men den är en nyttig påminnelse om att Sveriges och Finlands historia alltid har varit sammanflätad.

För vad är Finlands svenska historia? Det finns flera svar, beroende på vilka aspekter man anlägger. Det är förstås berättelsen om hur det område som nu kallas Finland gradvis inlemmades i riksbildningsprocessen (Hårdstedt ogillar benämningen ”korstågstiden”) under medeltiden och hur området blev en allt viktigare riksdel under 1600- och 1700-talen. Efter rikssprängningen lägger Hårdstedt tonvikten på de svensktalande i Finland, de som från en bit in på 1900-talet kallas finlandssvenskar. Det är hårda demografiska data om en krympande numerär men med segt bevarat socialt, ekonomiskt och politiskt inflytande fram till enkammarlantdagens införande 1906 och även senare, uppblossande och bilagda språkstrider, men Hårdstedt ger också, liksom Engman, betydande utrymme åt den interna konflikten: vilken sorts svenskhet skulle Finland ha. Intressant är hävdandet att de för de svenskspråkiga mycket gynnsamma grundlagen av 1919 och språklagen av 1922 var en eftergift av tacksamhet över att finlandssvenskarna motsatte sig Ålands irredentism och ett blidkande av Sverige efter landets nederlag i Ålandsfrågan.

Finlands svenska historia efter 1809 är förstås också relationerna till Sverige. Dem ägnar Hårdstedt inte lika stor uppmärksamhet, även om inget väsentligt är utlämnat. Apropå de i samband med vår Natoansökan så ofta åberopade 200 åren av alliansfrihet noterar Hårdstedt lite spetsigt att Sverige under Krimkriget (bättre benämnt ”Östersjökriget” hos oss) var nära att frångå den, om Oscar I fått som han ville.

I det sista kapitlet sammanfattar Hårdstedt sin egen framställning. Detta utomordentliga kapitel borde utges i särtryck och distribueras till alla Sveriges skolor. Martin Hårdstedt har med sin bok lämnat ett viktigt bidrag till att öka kunskapen om Finland i den svenska historien och det svenska i den finska.

Klockrike – var vägen mödan värd?

2023-06-02 Harry Martinson: Vägen till Klockrike (1948; e-bok 2012; ca 300 s.). Det här var Harry Martinsons hyllade återkomst till romanen efter Nässlorna blomma (1935) och Vägen ut (1936). (Jag bortser då från den udda och inte helt lyckade Den förlorade jaguaren från 1941.) I motsats till 30-talböckerna är Vägen till Klockrike inte självbiografisk även om Martinson förstås använt sig av sina egna erfarenheter av att gå på luffen. Är det ens en roman? Inte en vanlig sådan i alla fall, med en sammanhållen berättelse och en tydlig tidslinje. Martinson använde för övrigt hellre benämningen ”berättelse” om sina (mer eller mindre) fiktiva prosaverk.

Den korta upptakten, som ger förutsättningarna för huvudberättelsen, är bokens mest romanaktiga del. Året är 1898. Handcigarrmakaren Bolle vantrivs i den stora tobaksfabriken och lider av olycklig kärlek till arbetskamraten Dolly. Han startar en egen liten rörelse med kompanjonen Ahlbom för att förtjäna ihop till en Amerikabiljett. Förtjänsten räcker dock bara till en biljett; Ahlbom vinner tärningsslagningen och far i väg, med Bolle kvar på kajen.

På nästa sida är Bolle redan en erfaren luffare. Nu följer en mosaik av berättelser om Bolle och hans luffarkamrater. Spelplanen är hela Sverige, med noggrant omnämnande av härader och socknar, och flera gånger förflyttas vi till Norge. Tiden är oviktig, även om man kan skönja en linje med ledning av några markörer. Det handlar i huvudsak om första decenniet av 1900-talet med en epilog kring slutet av första världskriget. Luffarnas möten med den bofasta befolkningen, nästan bara bönder, blir till en närmast etnologisk studie av levnadsvillkor och tänkesätt. Ett centralt ord är ”tadel”. Luffarna kan inte komma någonstans utan att kritiseras för sin livsföring, sin påstådda lättja, och många är rädda för dem. Man vet aldrig hur man blir bemött i en ny gård. I värsta fall vankas misshandel; snålhet råder generellt men undantag förekommer. De bofasta tecknas mer som representanter för sin samhällsställning, medan flera av luffarna är egna karaktärer. Några av dem diskuterar filosofiskt om luffarlivet i allmänhet och om sin egen tillvaro. Martinson skriver väl in en del av sig själv i porträttet av Bolle, men jag undrar om inte hans kamrat Sandemar är författarens verkliga språkrör. Det förekommer några dramatiska händelser, men i huvudsak lever Vägen till Klockrike på stämningar, reflexioner och en storartad skildring av det svenska landskapet och en levande landsbygd för lite mer än 100 år sedan.

Som jag skrev i min förra text kände jag till romanen redan som fyraåring. Länge trodde jag att Klockrike var ett fantasinamn för något slags paradis. Men det är en socken i Östergötland dit det var närmast omöjligt för luffare att få tillträde. I slutet av boken råder nya tider. Bolle kommer faktiskt till Klockrike, vars alldaglighet blir en verkningsfull antiklimax. Desto starkare är det poetiska slutkapitlet, där den döde Bolle förs över den oceanbreda Styx för att återfödas i en sydamerikansk indianby. Det känns helt rätt att det är poeten Harry Martinson som får sista ordet i detta poetiska verk på prosa.

Vagabonden som blev Nobelpristagare

2023-05-25 Johan Svedjedal: Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv (Albert Bonniers Förlag 2023; 797 s.). Mitt första litterära minne måste vara utgivningen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike 1948. Jag var fyra år, visserligen barn i en bokförläggarfamilj men jag tror ändå det säger något om Martinsons tidigt uppnådda stjärnstatus och vilken händelse det var när det kom ut en ny roman av honom. Att han året därpå tog inträde i Svenska Akademien minns jag däremot inte.

Harry Olofssons (namnet Martinson tog han sig i 14-årsåldern) osannolika livsresa från sockenbarn och vagabond till lands och sjöss till Sveriges kanske mest uppburna författare tecknas detaljerat men aldrig långtråkigt i Johan Svedjedals nyutkomna biografi, som är den första heltäckande. Föregångare finns: Sonja Erfurth om Martinsons barn- och ungdom, Ingvar Holm om liv och verk till och med 1940-talet, Johan Wrede om Aniara, Kjell Espmark om hur Martinson erövrade sitt språk med flera. Svedjedal är noga med att referera till dem passim, men han baserar sig främst på forskning i det stora Martinsonarkivet på Carolina Rediviva, där han kunde sitta ostörd under pandemin.

Svjededals mödor har frambringat en life and letters-biografi utan luckor. Framställningen är kronologisk, och stundtals kan man följa Martinson nästan dag för dag. Liksom i de tidigare verken om Spektrum-kretsen och Karin Boye utreder han motsägande uppgifter (inte alls ovanliga) noggrann som en privatdetektiv. Persongalleriet är brett: familj, fosterfamiljer, gynnare och stödjare, författarvänner och -kolleger, förläggare, kritiker och Akademikolleger. Kontakterna med Bonniers får stort utrymme. Herrarna Bonnier, Tor och Kaj (min morfar), samt Georg Svensson stöttade och uppmuntrade, och förlaget försökte så gott det gick sanera Martinsons trots stora inkomster ständigt usla ekonomi. Först med det förkättrade Nobelpriset kunde han göra sig skuldfri.

Det här är inte platsen att rekapitulera Martinsons liv och litterära karriär, men vad är det för bild av människan Harry Martinson Svedjedal ger? Den första bilden är kanske den av rymmaren. Från barndomen och till och med äktenskapet med Moa stack han bara i väg när det blev eller kändes för svårt. Vilket det ofta gjorde. Hans charm var omvittnad, men han kunde trötta ut sin omgivning med oändliga monologer. Han var en känslig person och tog lätt illa vid sig av kritik. Han hade ständigt flera skrivprojekt på gång men måste peppas och pushas för att leverera något tryckfärdigt. Hans stjärnstatus gjorde att han överhopades av inbjudningar att hålla tal i olika sammanhang, och så länge hälsan stod honom bi tackade han sällan nej. Verksamheten underlättades av att han för det mesta talade utan manuskript. Hans ihärdiga kritik av maskinsamhället uppfattades som bakåtsträveri och han själv som kverulant, men eftervärlden ser honom som en klarsynt varnare för miljöförstöring, i paritet med Rachel Carson. Martinsons hälsa var aldrig god, med skov av tbc från ungdomen och med nya tillstötande krämpor, men bortsett från akuta sjukdomsperioder höll han högt tempo så länge han över huvud taget förmådde. För sin dagliga tillvaro var han beroende av kvinnor, men först med andra hustrun Ingrid fick han ett ordnat familjeliv. Nobelpriset 1974, eller rättare sagt reaktionerna mot det, drabbade Martinson hårt. Svedjedal ägnar prisförläningen ett helt kapitel och gör sitt bästa för att nyansera historiken.

Och bilden av författaren? Tacknämligt nog stannar Svedjedal upp vid varje verk, refererar och analyserar och, som den litteratursociolog han är, beskriver receptionen, med utdrag ur recensioner, och ger försäljnings och upplageuppgifter. Jag tycker han fångar Martinsons särdrag mycket väl: för tiden ovanliga ämnesval och ett helt unikt, rikt och flödande språk med nya ordbildningar, fräscha och överraskande metaforer och liknelser, sömlösa övergångar mellan relation och reflexion, till en mångstämmig, nästan symfonisk helhet. Johan Svedjedal skriver själv mycket väl, sakligt, ledigt, då och då med en humoristisk twist. Bokens omfång ska vi bara vara glada för, när det är så härlig läsning!

Lågmält intensiv kärleksroman

2023-05-05 Mikael Berglund: Ovanjorden (Albert Bonniers Förlag 2022; 211 s.). Vinnare av Sveriges Radios romanpris i år och en värdig sådan vågar jag påstå utan att ha läst de andra nominerade. Romanen utspelar sig i samisk miljö i trakterna av Ammarnäs och Vindelälven i södra Lappland, men begå inte misstaget att ta den för en i raden av skildringar av konflikter mellan samer och ”svenskar”. Sådana finns antydda som en bakgrund, men detta är i första hand en kärleksroman, dock av ovanligt slag, och en natur- och miljöskildring som samspelar med den. Historien berättas med en lågmäld intensitet och ett språk som är så precist att känslorna motståndslöst överförs till läsaren.

Oskar är en ung man, uppvuxen i Lycksele, med samisk bakgrund men försvenskad. Romanen är skriven i jagform, så man måste hålla i huvudet att alla händelser ses med Oskars ögon. Han vikarierar som förskollärare i Ammarnäs (kallad ”fröken Oskar”, retsamt men inte elakt). När han följer samepojken Jon-Erik hem möter han dennes unga vuxna syster Eija, och en ömsesidig attraktion uppstår. Eija är dock ihop med renskötaren Áito och väntar barn med honom, så det blir ingenting. Då. Oskar drar söderut, utbildar sig vid Ultuna, men Vindelfjällen, och Eija, drar i honom med en kraft som återkommande liknas vid ett spänt gummiband. Han återser Eija med familj, och Eija antyder lite gåtfullt att han kan vänta sig något av henne. Färdigutbildad får Oskar i uppdrag att undersöka orsaken till vattenförsurning i trakten och får kontakt med familjen ännu en gång. Kärleksmötet mellan Oskar och Eija är bland det vackraste jag läst.

Som vanligt avhåller jag mig från att berätta mer om handlingen, som tar flera, invecklade och både väntade och oväntade turer. Om man går utanför kärlekshistorien handlar romanen också om Oskars halvt omedvetna sökande efter sina samiska rötter. Hans relationer till de olika medlemmarna i Eijas familj, Áito, hennes dotter och hennes föräldrar, spelar stor roll. Alla tecknas som sympatiska men svåra att förstå sig på. Svårast är förstås Eija. Miljöskildringarna: byarna, fjället, myrarna, bidrar till den starka läsupplevelsen. Inte minst de ständigt återkommande myggsvärmarna, konkreta så att det kliar i skinnet men också metafor för Oskars oförmåga att hantera sin nya omgivning.

Mot slutet tappar berättelsen lite i intensitet, och en insprängd historia om ond, bråd död på 1600-talet känns malplacerad, även om den får sin förklaring mot slutet. Men det är ingen allvarlig invändning mot denna litterärt högtstående roman.

Förlagshistoria som feel good-läsning

2023-05-01 Johan Erséus (författare), Peter Karlsson (redaktör) & Lotta Kühlhorn (formgivare): Norstedts 200 nedslag (Norstedts 2023; opaginerad). Norstedts förlag firar sina första tvåhundra år med denna bok, ett elegant lagarbete av författare, redaktör och formgivare. Det är en riktig coffee-table book, som inte lämpar sig för sträckläsning. Man ska bläddra i den, fastna här och där på intressanta bilder och läsa de korta texterna. Så kommer boken bäst till sin rätt. Om man ändå, som jag, läser den från pärm till pärm får man själv försöka hitta de långa historiska linjerna som döljer sig i de staccatoliknande 200 ”nedslagen” (notiserna).

Sådana finns förstås. Norstedts var länge i första hand ett tryckeri, och utgivningen hade officiös prägel. Först med bröderna Carl G. och Thorsten Laurin vid rodret började utvecklingen till Sveriges näst största allmänutgivande förlag, accelererad av förvärv av eller fusioner med andra, som Ljus, AWE/Gebers, Rabén & Sjögren, Tiden, Brombergs … Även dessa uppmärksammas i boken. Norstedts egna ägarbyten ägnas mindre uppmärksamhet; Esselte (ägare 1930–90) och Liber (1990–97) är inte ens nämnda. Den konservativa prägeln med höga jurister som vd och med bildade gentlemen som bröderna Laurin och Ragnar Svanström som förlagschefer, och prins Wilhelm, Frans G. Bengtsson och Olle Hedberg som ledande författare, levde länge kvar. Från 1960-talet, under ledning av Lasse Bergström, utmanades traditionerna med en nysatsning på yngre och progressivare skönlitteratur (Jan Myrdal, paret Sjöwall–Wahlöö, Jan Guillou och många andra). En medveten inriktning på utländsk skönlitteratur har gett förlaget åtskilliga nobelpristagare. Norstedts viktiga läroboks- och ordboksutgivning är däremot rätt styvmoderligt behandlad.

Själva ”nedslagen” kommer i kronologisk ordning och följer tre huvudlinjer: förlagets lokaler, särskilt förstås huset på Riddarholmen, förlagsledningen och personalen samt böckerna och deras författare. En stor mängd författare presenteras med minibio- och bibliografier, och bokomslagen är minst lika viktiga som författarporträtten. Utvecklingen inom den grafiska formgivningen ges stort utrymme, med namn som Akke Kumlien och Karl-Erik Forsberg.

Det här verket är nog i första hand en produkt för invärtes bruk i Norstedtskretsen, i andra hand för kolleger och konkurrenter i bokbranschen. Det är en feelgoodbok där konflikterna lyser med sin frånvaro. Är man medveten om det och håller nere sitt kritiska sinne är det god och underhållande läsning i en alltigenom välgjord och attraktiv volym.

Infernovandring – men hoppet har inte farit

2023-04-27 Serhij Zjadan: Internatet (2017; svensk övers. från ukrainska av Sofia Uggla, Ersatz 2023; 335 s.). En modern Infernovandring, men denna gång på jordytan, och hemsökelsen drabbar såväl onda som goda. Här är det vintern 2014/2015 någonstans i Donbass, i ett område som ukrainare försöker försvara mot ryska inkräktare. Den trettonårige Sasja bor på en internatskola som hamnat på ”fel” sida, och hans morbror, läraren Pasja, åtar sig att hämta hem honom. Det är egentligen ingen lång väg, men det tar tre dygn innan han är tillbaka med pojken. Det är svårt nog för dessa två, med regn, kyla och hunger, och rädslan för att hamna i fel händer eller träffas av en granat under det ständiga skjutandet. Men det är inget emot eländet de får bevittna under sitt irrande: hemlösa, sjuka, sårade, döda människor och djur, brutala soldater, allmän misstänksamhet, nästan total avsaknad av altruism. Det är plågsam läsning, som dock lättas upp något av författarens beska humor.

De båda sidorna i konflikten är till att börja med rätt anonyma, fast säkert mindre så för en ukrainsk läsare. Först mot slutet nämns parterna oftare med namn. Men då har det också hänt något med huvudpersonerna. Pasja går från förment apolitisk till ansvarstagande, inte bara gentemot systersonen utan mot andra människor i samma utsatthet. Den försagde läraren borstar upp sig mot en rysk officer och kräver fram utspisning och transport av en stor grupp internflyktingar som fastnat på en busstation. Och den häpne officeren efterkommer faktiskt begäran. Den unge Sasja mognar från trotsig pojkvasker till samarbetsvillig ung man. Och slutet antyder en ljusning: ”Hemma luktade det nytvättade lakan.”

I händerna på en mindre skicklig författare hade stoffet kunnat bli en oläslig eländeshistoria. Men Serhij Zjadan är en mästare, som han framstår i Sofia Ugglas mycket snygga svenska språkdräkt. Språket är vardagsnära, och det finns ett driv och ett flyt i berättandet som gör läsningen närmast lustfylld, trots det gruvliga innehållet. Det är för sorgligt att det skulle behövas ett krig för att vi skulle få upp ögonen för den ukrainska litteraturen.

Analytiskt och inkännande om Ukraina

2023-04-22 Arve Hansen: Ukraina. Historien. Menneskene. Krigen (Kagge Forlag 2022; 191 s.). Jag ville lära mig mer om Ukrainas historia, men utbudet är magert. Peter Johnssons Ukraïna i historien. Från äldsta tid till 2015 är tyvärr slut från förlaget. Jag chansade på denna, som har ”Historien” i namnet, men den äldre historien är bara en översikt i ett kapitel på 15 sidor. I övrigt handlar boken helt om Ukraina efter självständigheten, och som sådan är den, vill jag understryka, mycket bra. Skildringen av den politiska historien efter 1991, med dess folkrörelser, protester, revolter och maktskiften, fann jag mycket värdefull

Norrmannen Arve Hansen är östeuropaforskare med starka personliga kopplingar till Ukraina. Det gör honom positiv till det demokratiska samhällsbygget, fast han naturligtvis inte döljer svagheterna i det och bakslagen, korruptionen, oligarkerna. Hansen vederlägger effektivt de ryska påståendena om att Ukraina saknar självständig kultur och visar på hur stark och egen den faktiskt är och vilken roll den spelat, och spelar, i nationsbygget. Han tonar ner språkfrågan och uppfattningen om ett delat land, med ett Europaorienterat väster och ett Rysslandstillvänt öster. Han lägger tonvikt på hur samhällsstrukturerna och militären stärkts efter de ryska intrången 2014 och hur enat landet stod vid invasionen 2022, och han prisar president Zelenskyjs ledarskap. Särskilt framhåller Hansen skillnaden i beslutsordning mellan Ryssland och Ukraina, där det senare kännetecknas av platt organisation, mycket lämnas åt det enskilda initiativet, och frivilligt samarbete (dugnad på norska) står högt i kurs.

Arve Hansen delar med sig av personliga erfarenheter från långa vistelser i och resor runtom i landet. Han är gift med en ukrainska, och slutkapitlet om svärföräldrarna och deras husbygge ger en fin personlig avrundning av boken.

Hansen skriver på ett moderat bokmål som inte vållar några bekymmer för den som känner till de vanligaste olikheterna gentemot svenskan, som att trussel betyder ’hot’ och nøyaktig ’noggrann’. Tre-fyra ord fick jag lov att slå upp.

Almqvist försöker sig som marknadsförfattare

2023-04-17 Carl Jonas Love Almqvist: Amalia Hillner (1840; e-bok Modernista 2018; 272 s.). Det var först efter att jag köpt Modernistas okommenterade utgåva, för 46 kr., som jag upptäckte att boken, som ett nummer i Almqvists samlade verk, fanns gratis nedladdningsbar från Litteraturbanken med Lars Burmans utförliga kommentarer och förklaringar. Det var tur det, för det finns mycket litet skrivet om denna roman, som idémässigt är ett slags uppföljare till Det går an från året innan, samtidigt som den inleder ett nytt skede i Almqvists författarskap: romaner skrivna för en bredare läsekrets på en snabbt växande marknad. Detta första försök i genren har sina förtjänster men också en del brister.

På ytan är det en historia om en arvstvist, som är nära att gå till domstol men som med lite tur och de inblandades goda vilja löses till allas belåtenhet. Titelpersonen Amalia Hillner är bara indirekt inblandad och spelar mest rollen av iakttagare. Hon är 18 år, faderlös (eller?) och bor med sin mor i Uppsala. Hon städslas som guvernant på godset Gräseholm i Skåne, där baron Migneul, med oklar bakgrund, bor med sin friherrinna, deras nioåriga dotter Constance och friherrinnans två styvsöner från hennes förste makes första äktenskap. Det är den äldre av dessa, Oscar Ekensparre, som misstänker att den nya styvfadern Migneul lagt beslag på eller rentav förskingrat hans och broderns arv. Oscar och Amalia fattar djupt och varaktigt tycke för varandra, men liksom allt som rör Amalia är det en sidohistoria. Hur lågan tänds mellan de två skriver Almqvist inget om. I stället ägnas många sidor åt det juridiska problemet med arvet, där Oscars gamla studentvänner, numera hovrättsnotarier i Kristianstad, passar på att öva sig i skarpsinnig jurisprudens.

Vem baronen egentligen är står ganska snart klart för läsaren, och därmed är vi inne på romanens egentliga ärende, ett betydligt djärvare än det i Det går an. Nämligen om det kan vara moraliskt godtagbart för en man att älska två kvinnor samtidigt lika djupt och uppriktigt och om i så fall tvegifte, ehuru strängeligen förbjudet i lagen, kan vara förlåtligt i en högre mening. Med romanens lyckliga slut, som dock kräver ett dödsfall för att gå i lås, tycks Almqvist svara ja på frågan (och han begick ju själv tvegifte senare i sin amerikanska exil).

Varför blev det ingen uppståndelse krig den här boken, när Det går an vållade sådan skandal? Jo, Almqvist blandar bort korten så skickligt, när han gör sitt huvudärende till en bisak, så att inte ens recensenterna uppfattade det. Almqvist fick till och med förklara saken för sin vän Sturzen-Becker, som hade skrivit kritiskt om romanen.

Amalia Hillner består av fyra delar. Den första är en renodlad brevroman. Amalia skriver till sin mor och berättar om hur hon inrättar sig på Gräseholm, och modern svarar med förmaningar Unge Oscar skriver till en juristvän från Lund och lägger fram sina bekymmer om arvet, och vännen svarar. Rent litterärt är det bokens bästa del; det är rent märkvärdigt hur Almqvist lever sig in i sina gestalter och kan skriva brev som en 18-årig flicka. I de tre övriga delarna är Almqvist den traditionella allvetande berättaren, som dessutom gärna vänder sig till läsaren och kommenterar händelseförloppet. Han lyckas hålla läsarens intresse för huvudpersonerna vid liv, men slirar många gånger av sin utstakade väg. De juridiska spetsfundigheterna har jag redan nämnt; andra exkurser är t.ex. detaljerade topografiska beskrivningar av landskapet i nordöstra Skåne och västra Blekinge och en hel del annan geografi. Berättarglädjen och Almqvists språk och stilkonst tar dock loven av de flesta invändningar. Det har varit ogement roligt att läsa denna bortglömda roman, och jag hoppas den hittar vägen till nya läsare.