Ingen skön litteratur – men vilken skönlitteratur!

2022-04-22 Fernanda Melchor: Paradais (2021; svensk övers. Hanna Nordenhök, Bokförlaget Tranan 2022; 174 s.). Fernanda Melchor (född 1982) är en mexikansk författare som fick ett stort internationellt genombrott med kollektivromanen Orkansäsong (på svenska 2021). Paradais är mindre till formatet och mer koncentrerad till handlingen. Det är en förfärlig historia, en skoningslös tragedi, utan ljusglimtar, utan humor, och med en utdragen våldsscen som hör till det värsta jag läst. Men det är en väldigt bra roman.

”Paradais” är den fonetiska stavningen av ”Paradise”, namnet på det grindsamhälle (gated community) där huvudpersonen, den sextonårige Polo, ytterst motvilligt arbetar med enklare sysslor under den förhatlige fastighetsskötaren Urquiza. Själv bor han med sin ensamstående mor och sin jämngamla gravida kusin Zorayda i en fattig byhåla med det ironiska namnet Progreso. Jobbet har Polo tvingats till av sin mamma, som är förtvivlad och rasande över att han straffat ut sig från gymnasiet genom omfattande skolk. Polo har ingen riktning på sitt liv. Han hatar allt och alla, inklusive sina närmaste, och särskilt invånarna han jobbar åt i grindsamhället, som vältrar sig i lyx. Som sin enda utväg ser han att ansluta sig till sin äldre kusin Milton, som sjanghajats in i en knarkmaffia. Och han röker och dricker alldeles för mycket. En omaka vän, som han egentligen djupt föraktar, får han i Franco, en jämnårig pojke som bor i Paradais. Denne är fet och motbjudande, en outsider, men han har pengar till sprit. Och han är besatt av en enda sak: att få ha sex med den vackra grannkvinnan señora Marián. En plan tar så sakteliga form, i Polos ögon fantasier som inte kan tas på allvar. Men … mer ska inte avslöjas här.

Det som är mest anmärkningsvärt med den här korta romanen är inte handlingen utan språket och stilen. Melchor talar Polos språk, även när hon beskriver händelser utanför denne, men i huvudsak ses världen med Polos ögon. Hans tankar återges i svävande anföring i all sin råhet och grovhet i meningar som kan sträcka sig över en halvsida eller mer, och texten är satt i stycken på vanligen fem–sex sidor, ibland upp till tio. Jag hade inledningsvis svårt att läsa dessa av svordomar och könsord späckade textmassor utan vilopunkter men upptäckte efter hand en rytm i framställningen som bar läsningen, och efter knappt halva boken fann jag den rentav lättläst. Det är samhällskritik, inte som skön litteratur men som skönlitteratur, av hög klass. Och äras den som äras bör: översättaren, den mångsidiga skribenten och författaren Hanna Nordenhök, har utfört en bragd i överförandet av Vera Cruz-slummens språk till en lika skitig och våldsam svenska. Finns det något översättarpris hon ännu inte fått ska hon ha det. Nu!

Oakademiskt men gediget historieverk

2022-04-19 Erik Åsbrink: Gunnar Emanuel Sträng. Med hängslen och livrem i välfärds-Sverige (Albert Bonniers Förlag 2019; 494 s.). Undertiteln slår an tonen. Det är den halvt mytiske rikshushållaren som Erik Åsbrink tagit till utgångspunkt, en bild som nyanseras och modifieras under bokens gång. Åsbrink har inte fått tillgång till Strängs privata arkiv, som är i händerna på en annan Strängbiograf, Anders L. Johansson, men har vänt den svagheten till en styrka genom att mångfacetterat beskriva Gunnar Sträng genom andras ögon – och i någon mån sina egna. Det finns en uppsjö av vittnesbörd av samtida politiker, tjänstemän, nationalekonomer, näringslivsföreträdare från Strängs hela karriär, och Åsbrink själv har nära anknytningar. Dels var han ung tjänsteman på Finansdepartementet under Strängs sista tid som minister, dels var hans far Per Åsbrink riksbankschef under praktiskt taget samma tid som Sträng var finansminister och inte sällan i konflikt med denne.. Sträng var omvittnat viljestark, dominant och bufflig men paradoxalt nog omtyckt som person även av många meningsmotståndare, som uppskattade de raka diskussionerna, att man kunde lita på Strängs ord och att han stundom kunde visa värme och omtanke. Mindre uppskattad kunde han vara av partikamrater i regeringen eller LO, när deras i egna ögon berättigade krav bryskt avvisades. En personlighet av Strängs typ blir lätt föremål för anekdoter av allehanda slag; tacknämligt nog har Åsbrink inte dragit sig för att återge ett stort antal av dem, även en del apokryfiska. Han missar inte heller att ta upp Strängs mycket personliga språkbruk och bifogar rentav en alfabetisk lista med typiska ”strängicismer”.

Gunnar Sträng växte upp under knappa omständigheter och började arbeta, som trädgårdsdräng, direkt efter sju år i skola, hans enda formella utbildning; breda insikter och färdigheter inhämtade han genom självstudier. Sträng kom tidigt i kontakt med fackliga strävanden genom Svenska Lantarbetareförbundet. Där uppmärksammades den unge mannens begåvning och energi, och som ombudsman reste han runt i landet, agiterade och rekryterade medlemmar. Som förbundsordförande från 1938 genomdrev han till slut, 1945, det förhatliga statsystemets avskaffande. Samma år inträdde han, på posten som jordbruksminister, i den rent socialdemokratiska regering som efterträtt samlingsregeringen. Han förblev statsråd oavbrutet i 31 år, till 1976, ett svårslaget rekord.

Det är Strängs regeringstid som ägnas huvuddelen av Åsbrinks framställning. Och det som gör den särskilt intressant och läsvärd är att författaren knyter Strängs karriär till de politiska frågor han hade att hantera, som jordbruksminister (subventioner, självförsörjningsgrad), folkhushållningsminister (ransoneringarna), socialminister (den allmänna sjukförsäkringen) och, från 1955, som finansminister (skatter, räntor, oms och moms, ATP). Med noggranna beskrivningar av hur ärenden uppkom, bereddes internt (ofta konfliktfyllt) och framställdes och debatterades offentligt är biografin lika mycket en kortkurs i hur Sverige styrs och en sammanfattning av Sveriges politiska historia under 1900-talets andra hälft. Det är roligt och lärorikt att bli påmind om det jag själv upplevt, från välfärdsbygget under 50-talets tonår, rekordåren på 60-talet, när jag var en ung man, till det besvärliga 70-talet, när jag bildat familj. Åsbrink sparar inte på kritiken mot den ekonomiska politiken under stagflationens 70-tal med dess spiral av pris- och löneökningar, inflation och höjda skatter. Den mäktige finansministern framstår hos Åsbrink som en i grunden konservativ natur, som ogärna prövade nya lösningar och mot slutet av sin ämbetsperiod var rejält ur takt med tiden (tänk på Pomperipossa!). Sträng i den för honom obekväma rollen som oppositionspolitiker under de borgerliga åren 1976–82 blir också utförligt berättade.

Med sin nyktra och distanserade blick för Gunnar Strängs förtjänster och brister och sin på kunskap, erfarenhet och beläsenhet baserade historieskrivning har Erik Åsbrink åvägabragt ett visserligen oakademiskt men icke desto mindre gediget historiskt arbete.

Skickligt – men engagerar inte

2022-04-11 Nina Wähä: Babetta (Norstedts 2022; 328 s.). Nina Wähäs förra roman, Testamente (2019), var ett hejdundrande genombrott för författaren, Augustprisnominerad, tilldelad Sveriges Radios romanpris och prisad även av mig i detta forum. Det var en myllrande familjekrönika med massor av personer, som utspelade sig i finska Tornedalen, berättad i tredje person av en allvetande berättare. Och nu Babetta. Jag tror aldrig jag läst två så olika romaner av samma författare. Den nya är ett kammarspel för tre personer och några bifigurer, den utspelar sig under några högsommarveckor på franska Rivieran och är berättad i jagform. Språket, stilen, är helt annorlunda, vilket är ett gott bevis på Wähäs yrkesskicklighet. Men som helhet är det en svagare roman.

Temat är en asymmetrisk vänskap. Jagberättaren Katja blev vän med Lou på teaterlinjen i Södra Latins gymnasium i Stockholm. Lou slog igenom som filmstjärna bara 19 år gammal i den internationella storfilmen ”Babetta”. Hon blev en berömd filmstjärna, medan Katja inte kom någon vart i sin skådespelarkarriär. Nu, efter 15 år, har hon sadlat om till filmvetare och väntar på besked om hon antagits till doktorandutbildning. Då kommer en inbjudan, ja närmast en order, från Lou: ”Kom hit!” Vänskapen har bestått, på Lous villkor dock, så det ät klart att Katja reser. Arten av relationen står klart redan vid ankomsten, då Katja får vänta flera timmar på Lou, som slarvigt ursäktar sig med trafikproblem. Katja förstår och förlåter, som alltid, och är snar till att skuldbelägga sig själv för varje antydan till fnurra.

Lou lever ihop med Renaud, en 30 år äldre berömd filmfotograf, i hans palatsliknande villa. Tillvaron är rätt händelselös, och läsaren undrar med Katja varför Lou prompt vill ha sällskap av väninnan. Katja lånar Lous kläder, och i en scen även hennes sambo. Det finns här antydningar om att hon äter sig in i väninnans identitet, men det stannar vid antydningar.

Nu-berättelsen avbryts dels av Katjas återblickar på deras tidigare liv, dels av en cineastisk analys av (den fiktiva) filmen ”Babetta”, scen för scen, regikoncept, scenografi, med tonvikt på Lous rollprestation, vilket väl ska säga något om hur Louise Bergström blev den internationella aktrisen Lou Faucher. Personligen är jag svag för den sortens metafiktion, och det är skickligt turnerat av Wähä, men känns ändå inte som en organisk del av romanen.

Boken avslutas dramatiskt, men när man tror sig ha kommit till upplösningen följer kapitlet ”Director’s cut” med ett alternativt slut. Det är ytterligare ett bevis på Wähäs hantverksskicklighet men en verfremdungseffekt som känns påklistrad. Det är en välskriven roman, inte tu tal om det, som dock inte engagerar.

Klassiskt historieproblem i fräsch belysning

2022-04-07 Dag Sebastian Ahlander: Romarrikets undergång. Pandemier klimatkriser folkvandringar (Historiska Media 2022; 192 s.). Att ge sig på ett av världshistoriens mest genomtröskade ämnen kan tyckas djärvt på gränsen till dumdristigt, men Dag Sebastian Ahlander (en god vän sedan skoltiden) gör just det med friskt humör och gott självförtroende – och med utmärkt resultat. Efter först ett antal historiska biografier för ungdom och vuxenböckerna om Gustaf Mannerheim och om Karl (XIV) Johan som Sveriges räddare är Ahlander en driven berättare med livfull stil och spänstig argumentation. Den här boken borde få läsare långt utöver de antikintresserades begränsade krets.

Boken inleds med en inledning om imperiers uppgång och fall i världshistorien och redovisning av tidigare skrifter om just romarriket; naturligt nog uppehåller sig Ahlander särskilt vid Edward Gibbons klassiska The Decline and Fall of the Roman Empire. På den följer två kapitel om romarrikets historia och samhällsskick. Det är en bra introduktions- eller repetitionskurs som ligger till grund för de resonerande kapitel som följer, om än med en i mina ögon alltför positiv värdering av de demokratiska inslagen i samhällsskicket och en överbetoning av rättssäkerhet och oväld i rättssystemet. Därefter följer, kapitel för kapitel, en diskussion om ett antal möjliga orsaker till imperiets fall: ”Kristendomen – den uppochnedvända världen”; ”De stora folkvandringarna”; ”Klimatkriser och pandemier”; ”Beskattning till döds” samt ”Samhällelig dekadens och personligt förfall”. Som Ahlander noterar har det föreslagits mängder av andra orsaker, men han har valt ut ett antal som han menar är relevanta – var och en för sig och i samverkan. Om de första kapitlen var en introduktionskurs får vi i dessa kapitel en fördjupning i flera aspekter av romarrikets senare historia med de valda troliga orsakerna successivt i fokus. Redogörelserna är tydliga och resonemangen lätta att följa. Ahlander ska ha en eloge för att han inte försöker tvinga på läsaren några säkra slutsatser utan nöjer sig med att framhålla dessa fem faktorer som högst troliga bidragande orsaker utan att utesluta andra. Det ska understrykas att det är Västroms förfall och slutgiltiga fall år 476 som är Ahlanders ämne. Att det östromerska riket bestod i ytterligare 1 000 år nämns mest i förbigående.

Framställningen avrundas med ett kapitel om allt det som inte dog med riket utan pånyttföddes gång på gång i ”De många renässanserna” samt ett med några mer historiefilosofiska reflexioner om vår tids imperier och hur det kan tänkas gå för dem. Det är en stilenlig avslutning på denna sympatiskt belärande, resonerande och reflekterande bok.

Tankeväckande, gripande – och vackert

2022-04-02 Eva Ström: Jag såg ett träd (Albert Bonniers Förlag 2022; 70 s.). Eva Ström leker ”gömma nyckeln” med mig som läsare. Ibland tycker jag att det börjar brännas, men någon dikt senare är nyckeln utom räckhåll igen. Världen är återkommande närvarande genom pandemi, klimatkris och Aleksej Navalnyj kämpande för sitt liv på La Charité-sjukhuset i Berlin. Träden, diktsamlingens utgångspunkt, har hon iakttagit hemma i Kristianstad, och funderingar kring helgonen Birgitta och Brigid tycks ha ett besök i Vadstena klosterkyrka som upphov, väl kombinerat med minnen från det Irland som var föremål för en avdelning i Ströms förra samling Och morgonen redan stark och vaken omkring dig (2016). Allusioner till poetkolleger som Edith Södergran och Ann-Marie Berglund har upptäckts av mer lyrikkunniga recensenter (titeln ”Jag såg ett träd” är ett Södergrancitat). Hon flätar in sitt eget namn som ogift, Ringskog, i dikten ”Ett träd i mitt namn”, men vem är ”du” i den oerhört starka ”Inte ens den storslagna asken” eller den döende i den om möjligt ännu starkare ”Brinnande nymf”? Och vad står grävlingen för i denna suggestiva dikt:

Sjunka till botten bara
sjunka som stenen och ordet
Grovt
Med ett enda ljud
Den skörden som du skurit
Sömngrytan täckt av morgonbark
Lösas och tunnas ut allt efter hand
Ack låt mig då förnimma
Det har aldrig varit gryning
Grävlingens morgon
Tänderna vilar i gommen, krossredskapen,
korsredskapen:
Meles meles

Ovanligt nog för en modern lyriksamling har samtliga dikter titlar som tydligt avgränsar dem från varandra. Trots det läser jag samlingen som en enda långdikt eftersom tematiken är så sammanhållen kring existensens grundfrågor: liv, lidande, död, Gud, där dock skönheten också har en plats. ”Långdikt” betyder inte att formen är enhetlig. Den är tvärtom virtuost varierad som det anstår en språkkonstnär av Eva Ströms klass. Dikter som fyller en boksida med sina breda rader dominerar, men mer traditionella former, fritt använda, med både strofer, rim och meter förekommer också. Men formen är till sist bara ett medel för att förmedla innehållet. Helheten är så rik, så tankeväckande, så gripande att det är en samling att återvända till många gånger.

En modern viktorian

2022-03-31 George Eliot: Daniel Deronda (1876; i The complete Novels of George Eliot, e-bok, e-artnow.org 2013; ca 800 s.). Att “George Eliot” är den manliga pseudonym under vilken den viktorianska författaren Mary-Ann(e) eller Marian Evans (1819–80) dolde sig behöver jag knappast upplysa min läsekrets om. Men av hennes nio romaner, utgivna mellan 1859 och 1876, är det väl bara Middlemarch (1871/72) som är någorlunda känd i dag, även om det droppar in nyöversättningar då och då. Själv har jag tidigare läst Bror och syster, som är den svenska titeln på The Mill on the Floss (1860) i Gun-Britt Sundströms översättning från 2002. Daniel Deronda har inte översatts sedan 1878, och då i förkortad form, och har varit föga uppmärksammad i Sverige. Med sin filosemitiska och protosionistiska tendens erbjuder den ett diskussionsunderlag som inte tagits fasta på här. Jag återkommer till det.

Min första tanke efter avslutad läsning är hur modern denna roman är, i rent litterär mening. Jag spårar likheter med flera av modernismens klassiker: Joyce, Proust, Musil, Broch. Den allvetande författarens redogörelser för vad som försiggår i romanpersonernas huvud är långa och övergår stundom i inre monolog. Det psykologiska och sociala spelet interagerar med de miljöer – inomhus eller i naturen – där de utspelas och bådadera skildras med mikroskopisk skärpa. Samhällskritiken är nedtonad men finns där mellan raderna. Jag skulle dock säga att Eliot är skickligare än de nämnda på rapp och karaktäriserande dialog och på att skildra dramatiska händelser, och det är gott om båda sorter i boken.

Den är också ett avancerat formexperiment genom att den egentligen är två romaner som sammanfogats till en. Om ”Daniel Deronda” är den ena romanen, är ”Gwendolen Harleth” den andra och lika viktiga. De är unga människor, på väg ut livet på olika sätt, när deras vägar korsas. Första mötet är flyktigt, sedan tar författaren oss bakåt i tiden och berättar historien om var och en, korsvis. När de åter möts utvecklas en stark men komplicerad vänskap mellan dem, som ingen i deras omgivning förstår sig på.

Jag avstår från att mer utförligt referera handlingen (den som är intresserad kan läsa på Wikipedia: https://en.wikipedia.org/wiki/Daniel_Deronda). Kort: Gwendolen är en vacker, charmerande och spirituell ung kvinna men samtidigt bortskämd och självisk. Inför hotet om social deklassering, och för sin mors skull, den enda som hon är djupt fäst vid, gifter hon sig med den rike Harcourt och bryter därmed sitt löfte till dennes älskarinna, som han har flera barn med. Äktenskapet blir olyckligt och Gwendolen drabbas av svåra samvetskval. Daniel uppfostras av den välvillige sir Hugo Mallinger men är okunnig om sitt ursprung. Han räddar en ung judinna, Mirah, från att drunkna och kommer därmed i kontakt med den judiska världen, som utövar en oväntad attraktion på honom. Den trasintellektuelle Mordecai blir hans lärare i judiska ämnen och pläderar – på 1860-talet – för ett judiskt nationalhem. En dramatisk episod i Gwendolens respektive Daniels liv, som författaren i ett skickligt kompositionsdrag låter utspela sig praktiskt taget samtidigt, fast varandra ovetande, i Genua, blir bestämmande för deras fortsatta liv.

Gwendolen-gestalten fascinerar i sitt psykologiska djup, medan den alltigenom gode Daniel är lite plattare. Psykologisk precision kännetecknar också myllret av bifigurer som agerar runt huvudpersonerna. Den positiva teckningen av judarna och judendomen har varit kontroversiell men är för mig ett centralt inslag som höjer romanens värde. Som alltså är mycket högt.

”Life and letters” i idérik essäistik

2022-03-02 Tatjana Brandt: Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv (Förlaget 2021; 242 s.). Tatjana Brandts förra bok, Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet (2017) var en glad överraskning. Om den skrev jag bl.a.: ”Tatjana Brandt skriver så lustfyllt, infallsrikt och medryckande och med ett flödande språk där hon alltid tycks hitta det rätta, inte alltid så lättfunna ordet. Att hon är doktor i litteraturvetenskap har inte stått i vägen för denna i bästa mening oakademiska essäbok.” Denna bok är upplagd på likartat sätt: ett fåtal långa essäer om enskilda författare och författarskap, där liv och verk är tätt sammanflätade. Litteraturvetaren Brandt har ett gott öga till engelskspråkig 1700- och 1800-talslitteratur och fantasy. Då Frances Burney, nu den ”gotiska” Ann Radcliffe; då Henry James, nu hans vän och konkurrent George Eliot (eg. Mary Anne eller Marian Evans); då J.K. Rowling och Harry Potter, nu Ursula K. Le Guin och romansviten om Övärlden. Utan pendang i den förra boken är en essä om Dostojevskij, som rekapitulerar hans liv men främst uppehåller sig vid romanen Idioten. Och liksom i den förra boken infogas i den egentliga framställningen personliga, ibland närmast privata, reflexioner av olika slag. Där tar det stopp för mig. Jag förstår faktiskt inte vissa skribenters behov av att ge ut så mycket av sitt privata jag, särskilt inte när det knappast tillför något av allmänt intresse och inte höjer kvaliteten på essäistiken.

Jag är alltså inte lika förtjust i denna bok som i den förra. Jag saknar också den lätthet i både tankeflykten och språket som präglade Fängslad. Över Läsa tankar vilar ett större allvar, och inget ont i det, men som läsare blir jag inte förförd på samma sätt. Ann Radcliffe får Brandt inte grepp om. Författaren är rätt gåtfull som person, men Brandt lyckas inte heller låsa upp författarskapet. Essän om Le Guin blir i huvudsak ett detaljerat referat av handlingen i Övärlden-serien, fängslande i sig i sin fantasirikedom, men essäistens fördjupning uteblir.  Essäerna om Dostojevskij och George Eliot är däremot högst läsvärda, och man kan mycket väl skaffa sig boken bara för dem. I båda tecknas trovärdigt författarnas intellektuella och moraliska utveckling och åskådliggörs hur den färgar av sig på författarskapet. Referaten av bådas romaner lockar till vidare läsning (själv har jag fortsatt med Eliots sista roman Daniel Deronda, som ni får läsa om här så småningom).

Tatjana Brandt är tvivelsutan en både idérik och skrivskicklig litteraturvetare och essäist, det visar hon även här. Men för det mesta når hon i mina ögon inte upp till sin högsta nivå i detta verk.

Briljant novellist aldrig bättre

2022-02-21 Johan Bargum: Äldre män (Förlaget M 2022; 139 s.). Jag har många gånger i olika sammanhang (senast i detta forum på tal om Tomi Riitamaas avhandling) talat om orättvist lite uppskattade finlandssvenska författare i Sverige. Johan Bargum är en sådan. Visserligen har ca tio av hans novellsamlingar och romaner getts ut i svensk delupplaga, men något känt namn har han aldrig blivit här, och numera kommer han bara ut i Finland. Det är synd, för hans noveller är så väldigt bra: välkomponerade, lättlästa med ett alldeles eget tonfall. Och i den här samlingen undrar jag om han inte är bättre än någonsin.

Som ofta hos Bargum finns det något som håller ihop novellsamlingen. Denna kunde man kalla ”tema med variationer”. I alla sex novellerna – två längre, tidigare publicerade men bearbetade, och fyra kortare – är det en äldre man som för ordet. Med något undantag lever han ensam sedan hans hustru lämnat honom. Han är känslomässigt knuten men verkar inte förstå det riktigt själv. Novellerna har en handling i berättarens nutid, men han återger också barndomsminnen, som vi ska förstå har format honom. Berättarjagets bakgrund och sociala och ekonomiska situation varierar Bargum briljant, så läsningen blir aldrig enahanda. Jag njöt av berättelserna, det finmejslade språket, den underskruvade humorn i alla sex novellerna, men ska jag framhålla några får det bli den korta, Maupassantska ”Den knallgula koftan” och den långa både sorgliga och burleska ”Villa till salu”.

Svårt ämne -lättillgänglig text

2022-02-18 Julia Ravanis: Skönheten i kaos (Natur & Kultur 2021; 213 s.). Julia Ravanis (född 1993) är civilingenjör i teknisk fysik, fil.mag. i idéhistoria och doktorand i teknikhistoria vid Chalmers. Dessa erfarenheter har hon smält samman i en mycket personlig bok om den teoretiska fysikens stora frågor. Det är god populärvetenskap parad med filosofisk och personlig reflexion i en essäistisk framställningsform.

Från skolan minns jag mina oöverstigliga svårigheter med ämnet fysik: kraftparallellogram, acceleration som skulle mätas i meter i sekunden per sekund, primär- och sekundärlindring i en elektrisk spole … Men det är inte den sortens handfasta ingenjörsfysik som intresserar Julia Ravanis utan de stora förklaringsmodellerna med deras problem och konflikter. Jag har läst om detta ämne tidigare, men jag tror det första gången jag förstått lite mer än för stunden och får en insikt i ett system som hänger ihop. Det beror främst på Ravanis pedagogiska förmåga uttryckt i en lättillgänglig essäistisk form, mer än på de i och för sig träffande och ofta roande jämförelserna med företeelser i vardagen och händelser i hennes eget liv.

Jag saknar alla förutsättningar att referera sakinnehållet med ens elementärt intentionsdjup, så jag nöjer mig med uppräkning av företeelser Ravanis tar upp: relativitetsteorin, den krökta rumtiden och gravitationens natur; svarta hål och händelsehorisonter; kvantfysik med Heisenbergs osäkerhetsrelation; entropi; mörk materia; mörk energi; parallella universa och universums matematiska natur (i Max Tegmarks modell, som hon tar avstånd från), fysikens standardteori gentemot strängteori och ”grand unified theory”. Det här ser mastigt ut, men låt er inte avskräckas. Ämnet må vara svårt för en humanist, men Skönheten i kaos är en lättläst och underhållande bok som bör tilltala en rätt bred läsekrets.

”Babylon Berlin” i verkligheten

2022-02-12 Peter Walther: Feber. Berlins universum 1930–1933 (2020; svensk övers. Anna Hörmander Plewka, Lind & Co 2021; 383 s.). Franz von Papen, Heinrich Brüning, Kurt von Schleicher … Kända namn från historien om Weimarrepublikens kris och kollaps mellan 1930 och 1933, eller kanske lika gärna 1934, när kretsen kring Hitler likviderar all opposition inom nazistpartiet (NSDAP). Men människorna bakom dessa och andra namn från samma tid har åtminstone jag inte vetat så mycket om. Det är om dem denna bok handlar, samtidigt som den ger en närbild av upplösningen.

Peter Walther (född 1965) har en bakgrund som konst- och litteraturkritiker och har gett ut biografier över bl.a. Goethe, Thomas Mann och Hans Fallada. Här ger han sig in på mer renodlad historisk mark. Boken har en originell disposition. I första halvan biograferas de nio huvudpersonerna i tur och ordning. I den andra skildras händelseförloppet ur dessas perspektiv, även om flera andra personer dras in i berättelsen. Personerna är dels sådana som var aktörer i skeendet på högsta nivå, som de ovan nämnda liksom kommunistledaren Ernst Thälmann, dels kritiska betraktare som pacifisten och publicisten Carl von Ossietzky (även om fokus ställs in på hans brittiskfödda hustru Maud) och den amerikanska journalisten Dorothy Thompson, dels ett par mer perifera figurer: illusionisten Erik Jan Hanussen med band till högt uppsatta nazister trots att han var jude, och SA-koryfén greve Wolf Heinrich von Helldorff. En gestalt som också får fylligt utrymme utan att ha ett eget biografiskt kapitel är den gamle fältmarskalken och numera rikspresidenten Hindenburg, som bestås ett påfallande välvilligt porträtt. Av de icke nazistiska politiska aktörerna ser Walther med sympati även på Brüning och Schleicher, medan han är kritisk mot Thälmann och totalsågar von Papen.

Den andra delen är ett enda accelerando i åtta satser som avslutas med ett ”Finale furioso” (kapitelrubriken). De etablerade partierna Zentrum (i boken genomgående kallat ”det katolska centrumpartiet”, som om det inte var ett riktigt partinamn) och SPD misslyckas med att häva depressionen, ytterkantspartierna vinner mark och våldet ökar stadigt. Jag måste erkänna att jag inte hade klart för mig omfattningen av blodigt och dödligt våld, orkestrerat främst av SA, under dessa år. Brüning håller sig heroiskt kvar i kanslersstolen i två år, medan efterträdarna von Papen och Schleicher blir kortvarigare. Riksdagen upplöses gång på gång och NSDAP blir allt starkare men får ett märkbart bakslag i november 1932. Högernationalister intrigerar fram Hitler till rikskanslersposten i januari 1933 i en regering med bara tre nazister. Men riksdagshusbranden i februari spelar partiet i händerna, och Hitler tilltvingar sig de fullmakter han behöver för att snabbt etablera sin diktatur. Efter ett år är han så säker i sadeln att han kan göra upp med motståndare både utanför och inom partiet. I ”de långa knivarnas natt i juni 1934 mördas bl.a. Kurt von Schleicher, och vänsteroppositionen inom partiet, främst i SA, likvideras blodigt. Kommunistledaren Thälmann torteras men sparas som ett slags gisslan i fängelse och koncentrationsläger ända till 1944.

Det här person- och händelseorienterade sättet att skriva historia har blivit populärt på senare år (jag har tidigare skrivit om t.ex. Henrik Berggrens Landet utanför och Per T. Ohlssons 1918), och Peter Walther varierar metoden fruktbart och framgångsrikt och skriver med närmast skönlitterära kvaliteter: en dokumentär spänningsroman, Babylon Berlin i verkligheten.