Hur Tyskland kom på fötter

2021-11-09 Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2019; svensk övers. Svenja Hums, Daidalos 2021; 398 s. Tack till Dag Sebastian Ahlander, som tipsade mig om boken!). Tyskland våren 1945. Ett land som har imploderat: den offentliga makten har upphört att existera, infrastrukturen i spillror, byggnader, kvarter, hela städer i ruiner. Hur ska människorna som överlevt kriget nu överleva freden? Hur ska städerna byggas upp igen? Hur ska samhällsfunktionerna återställas? Och viktigast, hur ska tyskarna omskolas till goda demokrater? Om hur man lyckades med detta, på märkvärdigt kort tid, handlar denna utomordentliga och mycket skickligt översatta bok.

Kulturjournalisten Harald Jähner börjar från början, med uppröjningen efter den ofantliga mängden sönderbombade hus, där varenda människa som stod på benen fick hjälpa till. Han fortsätter med hur människorna skaffade sig livets nödtorft när inget fanns i butikerna och den gamla riksmarken var en skakig valuta. Reservvalutan var amerikanska cigaretter; hade man sådana kunde man byta till sig livsmedel och varor mycket värdefullare än cigaretterna enligt åsatt pris. Annars var metoden stöld och plundring ur lager och förråd. Det var accepterat så länge man inte bestal sina medmänniskor. Den gamla lutherska moralen var satt på undantag. Segrarmakterna upprätthöll en nödtorftig ordning, administrativt och polisiärt, till att börja med var och en i sin zon. Snart slogs de tre västra zonerna ihop till en, medan Sovjetunionen höll kontrollen över den östra zonen. Förstadiet till de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och DDR, var därmed på plats, och de grundades formellt och reellt 1949. Den första stora sprickan mellan väst och öst uppstod 1948, när D-marken introducerades i väst, och Sovjetunionen blockerade Västberlin.

Den djupa klyftan mellan de båda halvorna av det forna tyska riket är tydlig också i Jähners disposition av boken. Den handlar nämligen till alldeles övervägande del om väst. Östzonen/DDR är förvisso inte bortglömt men används mer som kontrast till förhållandena i väst än som ett eget subjekt. Det är en brist, som hade varit enkelt avhjälpt med en lätt ändring av undertiteln: ”Livet i västra Tyskland …”.

Efter inledningskapitlet blir framställningen mer tematisk. Jähner uppehåller sig bl.a. vid de stora folkomflyttningarna både ut från Tyskland, av krigsfångar och tvångsarbetare, och in till landet av etniska tyskar som fördrivits från Sudetområdet och tidigare delar av Tyskland som nu blivit polska eller ryska. De oerhörda problemen med repatriering av displaced persons och integrering av die Heimatvertriebenen und Entrechteten belyses grundligt. Han behandlar återuppbyggnaden av industrin, med Volkswagenverken i Wolfsburg som åskådningsexempel, kulturlivets pånyttfödelse, med den abstrakta konstens genombrott, och heminredning i former som sägs vara tyska men för en skandinav påminner starkt om den danska och svenska 50-talsdesignen.

Och så den stora omskolningen. Att den gick så relativt lätt och snabbt är inte lätt att förklara, men Jähner anger några möjliga orsaker. En paradoxal orsak kan vara den halvhjärtade avnazifieringen. Många gamla nazister i statstjänst återfick rätt snart sina befattningar, nu under helt andra förutsättningar. Med det gamla idealet av opolitiska ämbetsmän kunde de lätt anpassa sig till det nya läget. Ett annat skäl var det förtroendefulla förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning. Våldtäkter och andra övergrepp – notoriska i öst – visst begicks sådana även i väst men i mindre omfattning. Och folk gillade det som framför allt den amerikanska militären hade med sig. Marshallhjälpen spelade förstås stor roll. Och valutareformen: det är knappast en överdrift att med den fylldes butikerna med varor över en natt.

Men viktigare ändå var nog tyskarnas uppfattning av sig själva som offer: man hade i tolv år bedragits av nazisterna, som lett landet i det totala fördärvet. Nu ville man se den tiden som en parentes och återuppväcka gamla tyska ideal som hederliga och bildade människor. Falskheten i denna självsyn blir tydlig när den offerroll tyskarna iklätt sig jämställdes med den judiska befolkningens. Bortträngningen av Förintelsen under flera decennier är det som för en sentida betraktare lyser starkast i denna briljanta historik, som uppmärksammats mycket och positivt i Tyskland men i Sverige, vad jag sett och hört, bara av Kulturnyheterna i SvT. Om jag kan utöka läsarskaran något med denna text har den fyllt sin uppgift.

En stilist från förra sekelskiftet

2021-11-01 Guss Mattsson: En tur om hörnet. Bref till Dagens Press af G. M. (1914; elektronisk utgåva (format E-pub) 2021, red. och med inledning av Clas Zilliacus, Svenska litteratursällskapet i Finland; fri nedladdning https://www.sls.fi/sv/utgivning/en-tur-om-hornet ; 435 s.). Årtiondena runt förra sekelskiftet var en storhetstid för briljanta stilister i svenskspråkig press. De kunde skriva reportage, gärna samlade i bokform, kåserier, historietter, humoresker. Kända namn är Oscar Rydqvist (signaturen Åbergsson), Eric ”Mac” Nyblom, Hjalmar Söderberg, Hasse Z, ”pennskaft” som Elin Wägner, Else Kleen, Elsa Nyblom. På samma höga nivå, men mindre känd – åtminstone i Sverige – dvaldes finlandssvensken Guss (egentligen Gustaf) Mattsson (1873–1914).

Guss Mattsson var en brett bildad naturvetare och hela sitt yrkesliv lärare i kemi vid Polytekniska institutet i Helsingfors. Men han medverkade också i pressen redan som gymnasist. Även som tidningsman hade han stor bredd, men mest känd blev han ändå som en briljant kåsör. Som tuberkulossjuk sökte han sig gärna till föregivet hälsosammare miljöer genom långresor, som resulterade i uppskattade resereportage, men knappast gjorde honom bättre. Han avled kort efter sin sista resa. Resebrev skickades hem under färden och publicerades under rubriken ”En tur runt hörnet”, men bokutgåvan, En man for till Zanzibar, kom ut postumt. Eftersom boken är en förkortad version av artikelserien har det varit angeläget för utgivarna att samla artiklarna i en oavkortad bokversion, under redaktion och med en utförlig introduktion av den vittre litteraturprofessorn Clas Zilliacus, som själv är en framstående stilist. Originalets språkform och stavning är bibehållen. Texten är inte svårläst för det, men en ord- och realiakommentar hade påtagligt förhöjt värdet.

Resan företas med tyska Ostafrikalinjens s/s Tabora motsols runt Afrika och är ämnad att gå kontinenten runt. Men i Zanzibar avbryts den av krigsutbrottet, och Mattsson får en strapatsrik hemresa på brittiska kölar. Man ska komma ihåg att Tyskland vid denna tid hade stora kolonier i Afrika; de viktigaste var Kamerun, Sydvästafrika och Tanganyika. Fartyget är ett linjeskepp, inte ett kryssningsfartyg, och passagerare kommer och går. Resebreven varvar intryck från de hamnstäder man angör med maliciösa porträtt av medpassagerarna och besättningen. Framställningen är åskådlig och stilen bländande, det är en fröjd att läsa. Men, som Clas Zilliacus varnar för i inledningen, den som är känslig för rasistiska uttryck och omdömen ska inte läsa den här boken. Låt vara att benämningar som ”neger” och ”kaffer” var gängse och neutrala vid den hör tiden, men ”nigger”, som Mattsson ofta skriver, var det inte. Och oreflekterat nedsättande omdömen om ”folkkaraktärer” är rikligt förekommande och drabbar utöver svarta även t.ex. araber och portugiser. Den vite mannens överhöghet verkar han ta för given, men han kritiserar rasförtryck. Läsningen av boken blir till en resa i tiden: man beser främst resmålets vackraste vyer men gör en och annan avstickare till bakgatorna.

Denna anmälan vore inte fullständig utan ett prov på Guss Mattssons stilkonst. Så här avlutas brev XVIII från Moçambique:

”Som ett småleende fjärran från kom ljudet af dragspel å något af fartygen västvart. Till norden längtade jag icke, men hemkustens helg steg objuden för min syn och gestalter med den. Jag hade velat svänga en jätteflagga, så hög att någon grann flik skulle fladdrat öfver Gråharastrecket och två eller tre människor hemma ropat: ’Hej, där viftar G. M. i Delagoa Bay, hej!’”

Historien om Priset – de första 30 åren

2021-10-26 Gustav Källstrand: Andens olympiska spel. Nobelprisets historia (Fri Tanke 2021; 560 s.). Gustav Källstrand har många av oss sett som trevlig och lättsam historieberättare i SvT:s  Nobelsändningar. Här visar den disputerade idéhistorikern att han vet vad han talar om: historia om och kring Nobelpriset i bredast tänkbara perspektiv. Undertiteln är dock missvisande; boken omspänner bara tiden fram till början av 1930-talet.

Källstrand väver sin framställning kring två grundbegrepp. Det ena är Nobelsystemet, som innefattar Nobelstiftelsen, de prisutdelande institutionerna och de publika organisationerna. Med de senare avser Källstrand dem vilka ”har som uppgift att informera om Nobelpriset och Nobelpristagarna på ett sådant sätt som bidrar till Nobelprisets status”. Det andra grundbegreppet är användbarhet. Med det som utgångspunkt beskriver Källstrand hur olika intressenter har sett på priset som något mer än ett pris och hur de har använt eller försökt använda det för andra, egna syften. För de prisutdelande institutionerna har det t.ex. handlat om att frigöra medel för den egna verksamheten. En tidig fråga var inrättande av s.k. nobelinstitut, forskningsinstitut knutna till den egna institutionen. Patriotiska kretsar har med priset velat höja Sveriges anseende i utlandet. Pressen ökar sin upplaga genom att skriva populärt om pristagare och prisutdelningar, eller kritisera pris och prisceremonier.

På denna lite färglösa väv hänger Källstrand brokigare prydnader: detaljerade skildringar från olika fält av prisets historia. Förhistorien förstås: från Alfred Nobels död 1896, genom Nobelstiftelsens och prisens födslovåndor till de första prisen 1901. Källstrand kunde ha gjort mera av den spännande historien om hur Nobels betrodde assistent och testamentsexekutor Ragnar Sohlman tvingades smuggla Nobels förmögenhet ut ur Frankrike för att den skulle undgå fransk arvsbeskattning. I gengäld bjuds vi en mycket fyllig och intressant framställning av turerna mellan exekutorerna, familjen Nobel, det officiella Sverige och de tilltänkta prisutdelarna, där Nobelstiftelsen och formerna för pristilldelandet värker fram i en utdragen förlossning.

Byggnadsfrågan: de ansvariga för ett så stort och snabbt statusfyllt pris måste förstås husera i en ståndsmässig byggnad. Av Ferdinand Bobergs palats i den park vid Djurgårdsbron som ännu heter Nobelparken blev intet. Först på 1920-talet löstes frågan med det mer anspråkslösa hus på Sturegatan 14 där stiftelsen ännu håller till. Frågan har ju aktualiserats på nytt, men att den är lika svårlöst nu vittnar konflikterna kring Nobelcentret på Blasieholmen tydligt om.

Prisutdelningen: ceremonielet vid utdelningen och formerna för den efterföljande banketten har varit ständigt omdebatterade och förändrats åtskilligt under tidens lopp. En gång, 1920, testade man till och med att ha Nobelfesten i juni. Först sedan man flyttat till de nybyggda Konserthuset och Stadshuset fick festen ungefär de former som den sedan behållit, även om middagen blivit alltmer påkostad och ökat i medial betydelse.

Utseendet av pristagare: Som viktigast framstår ändå skildringarna av hur de prisutdelande institutionerna arbetat, deras avvägningar i fråga om ämnesinriktning, kandidaternas nationalitet, prisets neutralitet under och närmast efter första världskriget, kommittéledamöters käpphästar med mera. Kompromisser och kohandel har föregått många pris, och länge var en vanlig lösning att skjuta konflikter på framtiden genom att reservera pris från ett år till nästa. Detta gäller särskilt de naturvetenskapliga priserna. Litteraturprisets historia är mer välkänd. För fredspriset visar Källstrand dels hur politiskt aktivt Stortinget agerade, dels att den vidare tolkning av prisstatuterna som ofta ifrågasatts de senaste decennierna fanns på plats redan tidigt.

Innehållsligt är det alltså god och ofta fängslande läsning även om Källstrand emellanåt förlorar sig i något abstrakta resonemang. Mer problematisk är den språkliga formen. Källstrands lediga språk som fungerar bra i tv blir i skrift stillöst och slarvigt. I tal är det acceptabelt att säga ”både … men också” men inte i sakprosa. Det i boken onekligen centrala ordet pris får i bestämd form pluralis heta ömsom prisen, ömsom priserna. Stavningen av namn har inte kontrollerats tillräckligt. Akademiledamoten Hans Forssell, känd politiker, ämbetsman och historiker som talade mot att Svenska Akademien skulle acceptera rollen som prisutdelare, är nämnd 14 gånger, samtliga med stavningen Forsell. Jag noterade också ett antal sakfel. T.ex. Locarno, platsen för det fördrag som normaliserade Tysklands internationella status efter världskriget, ligger i Schweiz, inte Italien. Och Källstrand har förväxlat den frisinnade Aftontidningen från 1910-talet med dess socialdemokratiska namne från 1940–50-talet. Mindre känsliga läsare kan kanske sätta sig över sådana drag i texten, men för mig drar de, tyvärr, ner helhetsintrycket.

Obruten skaparkraft

2021-10-13 Kerstin Ekman: Löpa varg (Albert Bonniers Förlag 2021; 180 s.). ”Mänskan, djuren, all naturen”. Jag vet inte varifrån denna fras härstammar, men den har använts som titel på flera böcker; mest känd är väl en essäsamling av Lars Gyllensten från 1971. Den är också ämnet för Kerstin Ekmans nya, kompakta, mångbottnade berättelse, där 88-åringen bevisar sin obrutna litterära skaparkraft.

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare, bosatt på en gård i Hälsinglands glesbygd med sin hustru Inga, tidigare lärare i franska, och den gamla tiken Zenta. Han har nyligen fyllt 70 (men verkar äldre tycker denne 77-årige anmälare). En händelse får honom att börja ompröva hela sitt yrkesliv: Från sin husvagn, uppställd på en myr vid skogsbrynet får han se en varg, en ung ensamströvande hanne, passera. Scenen med det vackra, stolta djuret går honom djupt till sinnes. Han har jagat i hela sitt liv och som statlig ämbetsman bestämt över liv och död i sin domän. Oantastligt enligt regelverket, men med vilken högre rätt? Som hustrun påpekar: nu talar han om ”alla djur som han dödat”, när han tidigare skulle ha sagt ”allt vilt som jag skjutit”.

Vargen, som han kallar Högben, lämnar honom ingen ro. Hans grubbel påverkar familjelivet och hans relation till medlemmarna i det jaktlag där han är jaktledare. Kanske kan en sjukdomsattack också härledas ur grubblet? I växlingar mellan berättelsens nutid och tillbakablickar berättar Ulf, i jagform, sällsynt hos Kerstin Ekman, om sin uppväxt och bildningsgång. Det är en bokläsande familj vi vistas i, som citerar Baudelaire och andra författare, och framställningen kryddas med andra litterära allusioner. Det blir i sig en väldigt fin berättelse om ett liv, tillika en sensibel beskrivning av ett äktenskap efter femtio års samliv, och bara dessa inslag gör boken mer än läsvärd. Men romanformen är också en ram för en allvarlig diskussion om människan och naturen, om skogar som avverkas och förvandlas till granåkrar, om minskande artrikedom, om miljöhoten, alltså ämnen som Ekman avhandlat i sina rena essäböcker Herrarna i skogen och Gubbas hage. Diskussionen om människans rätt att döda djur är nyanserad: en slagbjörn som tar sig in i hägn och river får måste bort, men en varg, som intet annat ont har gjort än att vara varg? Det är i synergieffekten av roman och essä som boken får sitt höga konstnärliga värde.

På slutet har Kerstin Ekman inte velat undanhålla sina läsare en kriminalgåta. Sådana finns ju ofta med i hennes böcker långt efter att hon slutat med renodlade kriminalromaner. Historien är väl turnerad men känns påklistrad och förhöjer knappast läsvärdet – men sänker det inte heller.

Våra värsta år

2021-10-09 Magnus Västerbro: Tyrannens tid. Om Sverige under Karl XII (Albert Bonniers Förlag 2021; 510 s.). Sverige under stora nordiska kriget 1700–1721. Men själva krigshändelserna är mestadels långt borta. Det är livet i Sverige, det hårda, prövande, som är bokens ämne. Hur levde man? Hur överlevde man? Genom enskilda levnadsöden från torpstugor till adelspalats får skildringen pregnans. Det politiska spelet blir också väl belyst, men fältslagen lyser med sin frånvaro.

Jag har inte läst Magnus Västerbros förra bok, den Augustprisbelönade Svälten, men känner igen framställningssättet från andra nutida historiska berättare, som Henrik Berggren i hans serie Landet utanför, om Sverige under andra världskriget. Tidens händelser bildar fond, men tas med bara så mycket som behövs för kontinuiteten och för att man ska förstå huvudberättelsen om tillståndet i landet. Och vad är det för bild av Sverige som Västerbro frammanar?

Ja, det är snarast den av ett totalitärt och genommilitariserat samhälle. Karl XII hade ärvt det av hans far Karl XI införda enväldet med det militära indelningsverk som skulle garantera hög militär beredskap men som ålade praktiskt taget varenda fri bonde att stå för personalen genom rotar, rusthåll och båtsmanstorp. Att ifrågasätta kungens absoluta makt kunde medföra dödsdom eller åtminstone långvarig inspärrning. Det förra drabbade t.ex. fältskären Johan Schönheit, som i landsflykt i Hamburg i en pamflett kritiserat enväldet, kidnappats av svenska agenter och dömts till livstid på Marstrands fästning. Då han därifrån fortsatte sin verksamhet dömdes han till döden och avrättades på ett även för sin tid ovanligt brutalt sätt. På fästning sattes också prosten Jakob Boëthius från Mora. Då han inte bättrade sig spärrades han in på Danvikens hospital, en metod att oskadliggöra som även nutida diktaturer använt. Den traditionella svenska termen ”envälde” döljer, menar Västerbro, samhällsordningens verkliga natur, som är tyranni, i Karl XII:s fall förstärkt av hans totala ovilja att lyssna till råd eller rätta sig efter omständigheterna och hans på religion och moral grundade övertygelse att hans fiender måste besegras militärt i stället för att pacificeras med en fred som åtminstone fram till 1707 hade blivit gynnsam för Sverige.

Så kriget fortsatte och folkets nöd tilltog. Soldater dog i förskräckande antal och lämnade kvinnor och gamlingar att sköta jorden. Från sina kvarter nere i Europa krävde kungen ständig påfyllning av manskap, men varifrån skulle knektarna tas? Indelningsverket fungerade nog bra i fredstid, men för ett långvarigt krig var det helt otillräckligt. På något sätt skakades de i alla fall fram, till pris av att eländet tilltog och Sveriges ekonomi kördes i botten. Med kungen så långt borta försökte rådet föra en egen politik, och inkallade till och med riksdagen två gånger, men när det kom till kritan vågade man ingen riktig revolt.

Med hjälp av brev, domstolsprotokoll och annat källmaterial låter Magnus Västerbro detta elände förkroppsligas i enskilda individer. Här finns kända namn som Christina Piper, som kan förmera familjens förmögenhet medn maken Carl är i rysk fångenskap, och poeten Sophia Elisabet Brenner, som skriver hyllningsdikter till kungen medan hon tvivlar innerst inne. Men de flesta är okända namn: soldatänkor, prästfruar, ogifta mödrar, självstympare, självspillingar. Starkast berörs man av dem som kan skriva med egna ord, som officeren Jon Stålhammar i en ström av brev till hustrun Sofia Drake. Först optimistiskt om att kriget snart är över, så småningom alltmer dystert, med funderingar om att lämna tjänsten. Men det blir inte av, och 1708 stupar han. Då har redan parets son dött av sårfeber efter att ha skadats i strid. Lite bättre tur har Märta Hagman, två gånger prästänka men varje gång lyckligt omgift med makens efterträdare. Värre blir det för Anna i Bråbo som blir våldtagen av en soldat. Han nekar och bevis saknas, så Anna blir i stället dömd till döden för hor; lyckligtvis undanröjer hovrätten domen. Exemplen är hämtade från det nuvarande Sverige. Lite synd att Västerbro utelämnat stora ofredens Finland. Där hade funnits mycket att hämta, men boken är förstås lång nog ändå.

Detta må räcka som exempel på bredden och djupet i Magnus Västerbros berättelse. Svensk historiografi har fått en krönikör av hög klass, och jag ser fram mot hans nästa bok.  Det enda jag skulle önska är att han slipade på sina stilistiska verktyg. Han skriver ledigt, och språket flyter, men det gnistrar inte. Det kunde åtminstone få glimma till här och där. Det är dock bara ett mindre skönhetsfel i ett storartat verk.

I Kuopio går livet vidare

2021-09-29 Sirpa Kähkönen: En vår av is och eld (2004; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2021; 475 s.). Det här är tredje delen i Sirpa Kähkönens sjudelade familjekrönika från Kuopio på 1930- och 40-talet (den första, Brudar i svart, kom på svenska 2019, den andra, Järnnätter, 2020). Denna håller samma höga klass som de två tidigare och innebär också en utveckling av författarskapet.

Romanen tar vid där den förra slutade. Vi får följa familjen Tuomi och deras grannar i arbetarkvarteren från hösten 1940 till midsommar 1941, när Finland åter hamnar i krig med Sovjetunionen. Tiderna är svåra. Det är brist på det mesta: varor, pengar, arbete. Huvudpersonen Anna ska dra försorg om sina små tvillingar Lilja och Otto, sin man Lassi, traumatiserad av lång fånglägervistelse och av vinterkriget, och den sängliggande svärmodern Serafina. Hushållets enda inkomster kommer från svägerskan Hilda, som har arbete på ett tvätteri. Anna och Hilda har svårt att dra jämnt på grund av olikheter i läggning och temperament, men de måste hålla sams för familjens skull. Anna är hela tiden nära utmattningens gräns, men hon måste orka. Viss lättnad får man i mathållningen av riskabelt lakfiske på sjöisen och av den gris som man förtänksamt skaffade i förra delen och som nu ska slaktas.

Nytt, och väldigt välgörande, i denna del är barnperspektivet. I förra delen var Mari en bifigur som dotter till Annas från Karelen evakuerade väninna Helvi. I den här delen är hon en huvudperson, som snabbt mognar från trotsig snärta till ansvarstagande och ansvarskännande ung kvinna. Lika psykologiskt trovärdig är Juho, en i praktiken föräldralös pojke som bor hos sin morfar i kvarteret. I bokens början är han ensam, kantig och misstänksam mot alla, men förstående människor i hans omgivning får honom långsamt att öppna sig. Dessutom har han läshuvud och kan sätta upp som mål att komma in i läroverket.

Även den sociala kretsen vidgas i denna del. En borgerlig familj introduceras, tidningsredaktören Lehtivaara och hans hustru Selma. Den senare är en överklassdam med socialt samvete som tar sig an Juho nästan som en fosterson. En mer svårtydd roll spelar den kraftfulle engelsmannen Mulligan, som varit frivillig i vinterkriget, men vars situation blir svårare i takt med att Finland politiskt och militärt närmar sig Tyskland. Ännu en social spelplats är den frekventerade restaurangen Tatra, där karelska Helvi får arbete som servitris och får in Anna på krogen som köksbiträde. Även svägerskan Hildas liv tar en ny vändning; om till det bättre återstår att se. Utvecklingen ser ut att gå åt rätt håll för många av romanfigurerna, men orosmolnen skockas med ryktena om ett nytt krig.

Sirpa Kähkönens stil känns igen från de föregående delarna: robust berättande ur allvetarperspektiv interfolierat med reflekterande partier som drar åt det lyriska hållet. Romanens gestalter tecknas i helfigur med sina förtjänster och sina fel och brister och är helt trovärdiga. Trots att detta är Sirpa Kähkönens femte bok på svenska har hon nästan inte satt avtryck alls i svenska medier (ingen av dem har recenserats i Dagens Nyheter eller Svenska Dagbladet). Måtte inte Lind & Co förtröttas utan fortsätta låta översätta (Mattias Huss, storartad) och ge ut denna rika och gripande romanserie.

Ännu ett storverk av Göran Rosenberg

2021-09-22 Göran Rosenberg: Rabbi Marcus Ehrenpreis obesvarade kärlek (Albert Bonniers Förlag 2021; 505 s.). Detta är en biografi över en märklig person, och ett återställande av hans delvis solkade eftermäle. Men det är också, och kanske främst, en lång essä där Göran Rosenberg går i närkamp med den judendom som Ehrenpreis representerade och sin egen. Det är en bok där det andliga hela tiden växelverkar med det världsliga. Marcus Ehrenpreis tvangs av de historiska omständigheterna att ägna sig mer åt världen än han hade velat.

Det är nog bara de med någon kännedom om judiskt liv i Sverige under 1900-talet för vilka Marcus Ehrenpreis är ett bekant namn. Han föddes 1869 i Lemberg (Lwów, Lvov, Lviv) i en centraleuropeisk judisk-ortodox miljö men blev mer liberal och västorienterad efter universitetsstudier i Berlin och utbildning till rabbin. Efter en första postering i Kroatien kom han som Bulgariens grandrabbi till Sofia år 1900. Med mycket goda kontakter i Bulgariens högsta kretsar (bl.a. som personlig vän till kung Ferdinand) blev han utöver sitt andliga ledarskap för judarna där även en talesman för Bulgariens nationella intressen. Hans ställning försvagades efter landets nederlag i det andra Balkankriget 1913, men det väckte ändå förvåning när han 1914 lämnade Bulgarien för det ur judenhetens synvinkel perifera överrabbinatet i Stockholm. Liksom tidigare i Kroatien och Bulgarien behärskade Ehrenpreis snabbt landets språk till fullo och fick en ställning som svensk kulturpersonlighet som gick långt över hans position som rabbin. Han var högt respekterad av företrädare för andra trosinriktningar, som ärkebiskopen Nathan Söderblom, men till sin besvikelse släpptes han och judendomen inte in i det ekumeniska arbete som nådde sin höjdpunkt vid världskyrkomötet i Stockholm 1925. Det antisemitiska bakgrundsbruset fanns alltid där, och även av välvilligt inställda betraktades judendomen och judarna som ett främmande inslag i Sverige, trots mer än ett halvsekel av framgångsrik emancipation och i många fall assimilation. Hans oreserverade kärlek till det svenska bevarades inte av svenskarna i förhållande till det judiska. Judisk assimilation benämnde Ehrenpreis ”lösryckthet”, och han såg som sin viktigaste uppgift att återföra församlingsmedlemmarna till de judiska rötterna.

Även den sionism som Ehrenpreis bekände sig till var andlig till karaktären, inte politisk. Judarna kunde visst få en plats på jorden att samlas på, men ett Eretz Israel (Landet Israel) som en stat och israeler som ett folk som alla andra i ett land som alla andra, kunde han inte godta. Hans Israel var i första hand en andlig gemenskap. Hans ideal, som han börjat utveckla och praktisera redan i Bulgarien, var en på religionen grundad judisk gemenskap kombinerad med patriotiskt engagemang i det samhälle, det land, där man var bosatt: diaspora som judenhetens naturliga tillstånd. Med första världskrigets (sällan omtalade) judiska katastrofer i Östeuropa, mellankrigstidens ökande antisemitism, nazismen och till sist Förintelsen, blev Ehrenpreis position allt svårare att försvara, och den politiska sionism som i början setts med djup misstro i etablerade judiska kretsar blev norm även i dessa. Efter kriget var Ehrenpreis krafter på upphällningen: han tog avsked 1948 och avled 1951.

Det solkade eftermälet då? Efter Machtübernahme i Tyskland 1933 och Anschluss av Österrike 1938 sökte judar i dessa länder i stor utsträckning lämna landet, men nästan överallt var de ovälkomna, inte minst i Sverige. Mosaiska församlingen i Stockholm och Marcus Ehrenpreis personligen översvämmades av böner om hjälp, och man gjorde vad man kunde, men svensk immigrationspolitik rådde man inte över, och man kunde inte hjälpa mer än i ett litet antal fall. Mot slutet av kriget spreds påståenden om att församlingen varit negativt inställd eller rentav motsatt sig att ta emot judiska flyktingar av rädsla för ökad antisemitism. Ryktena underblåstes av ett (försiktigt uttryckt) olyckligt uttalande av socialminister Gustav Möller i riksdagen 1945 och av den handlingskraftige baltisk-judiske immigranten Gilel Storch, som initierade stora svenska hjälpinsatser i krigets slutskede. Göran Rosenberg dokumenterar nu skickligt och eftertryckligt att påståendena, som i starkare eller svagare form ännu är i omlopp, saknar grund.

Det är ett storverk som Göran Rosenberg, än en gång, har utfört. En biografi som kommer både människan, tänkaren och den andliga ledaren Marcus Ehrenpreis nära. Men som också för en dialog (i bokens prolog och epilog bokstavligen, där Ehrenpreis blir ”du” och samtalspartner) om judendomens väsen, om judarnas plats, om sionism och diaspora. Genom att han för in sin far och dennes räddning byggs en bro till Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz, och det självbiografiska draget även i den nya boken blir manifest. Trots sitt intellektuella djup är boken lättläst, tack vare Rosenbergs stilkonst och klara språk. ”En bragd” skriver Magnus Eriksson i Svenska Dagbladet. Jag instämmer.

Skickligt – men för mycket

2021-09-13 John Ajvide Lindqvist: Vänligheten (Ordfront 2020; 715 s.). Vad händer med ett samhälle om vänligheten människor emellan försvinner? Den frågan söker John Ajvide Lindqvist svara på i sin senaste roman. Samhället är ett högst konkret Norrtälje av år 2018. En container har i skydd av mörkret dumpats på kajen i Norrtälje hamn. När den äntligen öppnas görs det fasansfulla fyndet av 28 döda flyktingar. Dessutom rinner en illaluktande sörja ner i Norrtäljeån. Efter denna händelse börjar folk bli otrevliga mot varandra, först vardagsbuffligt men snart med handgemäng och våldsdåd, till och med mord. Är det emanationen från containern som är orsaken?

Detta är alltså bokens huvudärende, men Lindqvist tar i någon mån loven av det genom att infoga det i en annan historia, som verkar ha intresserat honom mera, och fått honom – det måste sägas på en gång – att skriva en alldeles för lång roman. Det handlar om sex unga människor som vi först möter i nedre tonåren, medan de i handlingens nutid är knappt 30. Det är den begåvade Max, son i en nyrik familj, hans vän Johan från en torftigare miljö med en psykiskt sjuk mamma, deras klasskamrat Marko från en kroatisk familj som flytt det jugoslaviska kriget, Markos lillasyster Maria, vacker och självsäker, den ordentliga Siw och hennes vilda väninna från den beryktade familjen Olofsson. De revanschdrivna Marko och Maria gör karriär som finansmäklare resp. internationell toppmodell, medan de övriga av olika skäl och i olika stadier av resignation blivit kvar i Norrtälje. Siw och Anna kände inte de övriga i ungdomen, men nu börjar de, lite av en händelse att umgås. De sociala olikheterna tycks omöjliggöra närmare vänskap, men något händer. Lindqvist har lyckats så utomordentligt väl att gestalta dessa sinsemellan så olika och i sig själva mångfasetterade personer att även läsaren får varma känslor för dem. Särskilt engagerar den spirande, men mycket tvekande, kärleken mellan Max och Siw.

Isolerad skulle denna tråd i handlingen kunna läsas som en feel good-roman, men eftersom den är skriven av John Ajvide Lindqvist har Max och Siw begåvats med den paranormala förmågan att kunna se olyckor i förväg, men ödesfrågan är om de i så fall också kan avvärja dem? Den tråden hör till en spänningsroman. Det finns – förstås – också flera gastkramande skildringar av skräck och fasa.

Allt detta är mycket bra, och det är svårt att lägga boken ifrån sig. Men man blir övermätt. Problemet är att Lindqvist velat få med för mycket. Det blir många och långa utvikningar om händelser i barndomen, Markos föräldrars flykt från krigets Mostar, en gangsterbror till Anna vars historia bara tangerar huvudberättelsen, med mera sådant. Dessutom får jag intrycket av att Lindqvist själv tröttnat och velat få slut på historien. På de sista ett par hundra sidorna berättar han mer än han gestaltar, och själva upplösningen känns nästan abrupt, särskilt i relation till romanens längd i övrigt. John Ajvide Lindqvist är en skicklig författare och jag hade nöje av boken, trots att genren egentligen är mig främmande, men den lider av svår övervikt. De genomgående populärkulturella referenserna till artisten Håkan Hellström och spelet Pokémon Go gick högt över huvudet på mig.

Förnöjer – men besviker

2021-09-04 Frans G. Bengtsson: För nöjes skull (Norstedts 1947; 215 s.). Det här blir kanske en orättvis betraktelse. Jag har aldrig haft något starkt förhållande till Frans G. Bengtsson. Visst, jag har läst Röde orm och Karl XII:s levnad och kan och tycker om några av hans mest kända dikter. Men essäer har jag bara läst några lösryckta under årens lopp. Med en vän kom jag att samtala om Bengtsson, och vi undrade hur han står sig i dag. Jag erinrade mig att jag i min ägo (hur den nu kommit dit) hade den sista av honom själv utgivna essäsamlingen. Det är tredje tryckningen redan under utgivningsåret, så Bengtsson hade en stor och trogen publik.

Min starkaste reaktion är besvikelse. Jag tror nog att några av samlingarna från 1920- och 30-talet, som Litteratörer och militärer och De långhåriga merovingerna, håller högre nivå, men dessa artiklar kan med ett par undantag inte ens kallas essäer, snarare förädlade kåserier och, mycket personliga, bokrecensioner. (I denna min uppfattning instämmer Dagens Nyheters recensent Ingemar Wizelius i sin anmälan i oktober 1947.) Kåserierna kan vara barndomsminnen eller betraktelser utgående från författarens landsortsliv i Gullspång. Ett humoristiskt radioföredrag: ”Hur jag blev författare” avslutar boken. Det är trivsam läsning, förvisso, och man njuter av Frans G: Bengtssons stilistiska mästerskap, men av en essä väntar man sig djupborrning i essäns ämne och tankeflykt ut i de luftlager som omger det. Sådant saknas här.

Bokens två längsta artiklar (47 resp. 20 sidor när genomsnittet i övrigt är på 9–10) må ändå karaktäriseras som essäer, men åtminstone i den längsta stannar texten på papperet. Det är en minibiografi över Wellington med tonvikt på dennes år som brittisk befälhavare på Pyreneiska halvön under Napoleonkrigens senare del. Lustigt nog kallar Bengtsson själv texten ”detta mitt mycket lilla kåseri”, en kanske inte helt uppriktig anspråkslöshet som han tillgriper i essäns sista stycke för att meddela att texten bygger på en enda källa. Bengtsson excellerar i elegant nedsablande omdömen om alla oduglingar som Wellington tvangs omge sig med, och man skrockar glatt, medan han är sämre på att leverera minnesvärda positiva omdömen. Det i mitt tycke bästa bidraget i boken är den tjugosidiga ”Om engelsk litteratur”. Inledningsvis ställer sig Bengtsson frågan hur det kommer sig att det engelska språket, som det enda jämte det grekiska, är av sådan beskaffenhet att allting kan uttryckas på det. Man må avvisa frågeställningens presuppositioner, men det är både lärorikt och underhållande att följa Bengtssons sökande efter svaret genom hans läsning av den engelska litteraturen från Chaucer och framåt. Detta är ju ett område som han behärskar i grund, vilket märks på textens alla plan. Dessvärre tilltror han läsaren samma bildning som han själv, manifesterat av mängden oöversatta citat utan nämnande av upphovsman och alla författare som nämns men inte presenteras.

Trots den inledande reservationen om den yngre författarens möjligen högre nivå måste jag ställa frågan: Var Frans G. Bengtsson inte djupsinnigare än så här? Kunde han något mer än engelsk litteratur eller levde han på lesefrüchte? Bländade han sin publik med sin exceptionella stilkonst och sina ämnesval? Ge mig gärna mothugg!

Genvägen till européernas historia

2021-08-29 Karin Bojs: Min europeiska familj. De senaste 54 000 åren (Albert Bonniers Förlag 2015; 485 s.). Jag har tidigare läst Svenskarna och deras fäder. De senaste 11 000 åren av Karin Bojs och Peter Sjölund (2016). Den kan ses som en inzoomning på ett delområde av det som denna ett år äldre Augustprisvinnande bok behandlar. Här tar Bojs nämligen ett större grepp på sitt ämne: hur modern dna-teknik kan visa hur Europa har befolkats och från vilka människogrupper dagens européer härstammar. Ordet ”min” i titeln är högst konkret. Bojs har dna-testat sig själv flera gånger, och för var gång har allt bättre, ”högupplösta” med hennes term, data framkommit. Hon fantiserar om en konkret anmoder i bokens inledning; eljest skriver hon sakligt men med sig själv som röd tråd. De resultat hon redovisar omfattas numera av de flesta i forskarsamhället. Dagens européer är ett resultat av tre distinkta invandrarvågor: under istiden jägare från Afrika med en liten inblandning av den äldre neandertalbefolkningen; bönder från Mellanöstern, som introducerade jordbruket för drygt 10 000 år sedan; och herdar från de östliga stäpperna som för 5 500 år sedan kom med bronsålder, nytt samhällsskick och religion och indoeuropeiskt språk.

Den långa vägen hit beskrivs i korta, personligt berättade kapitel. Karin Bojs reser runt till fyndplatser och till universitet och förundras. Hon intervjuar experter på olika delområden, refererar deras tankar och bygger sakta men säkert upp en sammanhållen historia. På vägen gör hon som en god essäist utflykter åt olika håll, t.ex. om domesticeringen av husdjur. Ansatsen är journalistisk men produkten är vetenskapligt hållbar. Inte för inte har Karin Bojs blivit hedersdoktor vid Stockholms universitet.

Bojs använder med förkärlek sina egna anfäder bortåt tio generationer bakåt. Det skapar konkretion och höjer läslusten. När hon kommer fram till sin far- och morföräldrageneration blir hon dock för utförlig och detaljerad för att man som läsare ska dras med. Det är egentligen den enda anmärkningen jag har mot denna mycket välskrivna och intressanta bok.