Biografi med hög specifik vikt

2021-12-14 Åke Lundqvist, Catharina Grünbaum: Vägen genom H. En bok om Alf Henrikson (med bidrag av Alf Henrikson, Christer Åsberg, Gil Dahlström, Björn Barlach; Alf Henrikson-sällskapet/Explicare 2021 (375 s.). Ibland vet man inte att man saknat något förrän det faktiskt materialiseras. En sådan företeelse är denna bok. Alf Henrikson (1905–1995) var verksam som tidningsman och författare i 45 år fram till sin död för 26 år sedan. Hans produktion i alla litterära genrer var enorm, och intresset för hans författarskap är fortfarande livligt, diskret underblåst av det aktiva Alf Henrikson-sällskapet, som tagit initiativet till den första heltäckande boken om sitt föremåls liv och verk.

Bokens upplägg är lite ovanligt. Del 1, ”Alf Henrikson – ett författarliv”, är skriven av Åke Lundqvist, pensionerad DN-journalist med kulturreportage som specialitet. Den upptar halva boken och är en regelrätt biografi från Henriksons uppväxt i Huskvarna till hans sista dag i livet 90 år senare. Del 2, ”Alf Henrikson bit för bit”, till övervägande del skriven av Catharina Grünbaum, som bland annat var språkvårdare och språkskribent på DN under 20 år, analyserar själva författarskapet i dess olika aspekter.

Åke Lundqvist har inte haft en lätt uppgift med Alf Henriksons barn- och ungdom. Han var programmatiskt förtegen om sig själv och hans efterlämnade arkiv kastar inte mycket ljus över hans liv heller. Släktingar har berättat en del, och annat källmaterial har Lundqvist hittat i olika arkiv och andra källor. Av detta har han pusslat ihop ett trovärdigt porträtt. Uppväxten i bruksorten Huskvarna måste ha format Henrikson på avgörande sätt. Hans samhällssyn tycks ha legat nära den socialdemokratiska folkhemsideologin, och hantverkskunnande och yrkesskicklighet låg högt på hans värdeskala. Åtminstone det senare kan utläsas ur åtskilliga av hans verser.

Alf Henrikson var tidigt klar över att han skulle bli författare. Han fick en diktsamling utgiven redan 1927, sände kåserier till Dagens Nyheter och blev anställd där 1929. Han fick från början chansen att först vikariera för och snart nog ersätta DN:s dagsversskald Georg Paulsson (signaturen Den Blyge), och dagsversskrivandet blev snart hans huvudsyssla. Men den outtröttlige och ständigt verksamme Henrikson publicerar sig tidigt i många andra genrer, länge främst för teatern med lustspel och krönikespel. Lundqvist understryker att för Henrikson var författandet ett hantverk; han höll sig till lättare genrer och avvisade djupsinnig och svårbegriplig litteratur. Han hade ett djupt rotat motstånd mot all konstnärlig modernism, en konservatism som svär mot hans progressiva samhällssyn.

Från slutet av 1950-talet breddas Alf Henriksons författarskap påtagligt. Kunnig sedan ungdomen i de klassiska språken hade han med tiden fördjupat sig i den antika historien och kulturen. Resultatet blev tvåbandsverket Antikens historier (1958), som blev ett andra genombrott i Henriksons författarkarriär, med sin oefterhärmliga blandning av kunskapsförmedlande innehåll och ironisk respektlöshet i formen. I fortsättningen strömmade verk av samma typ ur hans penna: Svensk historia (1963), Kinesisk historia (1967), Bysantinsk historia (1971) med flera. På 1970- och 80-talet, när han etablerar samarbete med Bokförlaget Bra Böcker, slår Henrikson sig på alfabetiska verk, som mytlexikonet Hexikon (1981) och den mycket personliga och originella encyklopedin En uppslagsbok A–Ö (1990). (Alfabetiskt ordnade texter hade han prövat på redan 1949 i ungdomsboken Vägen genom A, som titeln på denna bok anspelar på.) – Och under alla år flödar verserna, i DN och i ett dussin diktsamlingar. Ytterligare en genre där han kom att visa mästerskap är översättningar av operalibretton; mest känd är förstås det till ”Trollflöjten”, som gick över världen i Ingmar Bergmans filmatisering.

I jämbredd med levnadsbeskrivningen redogör Åke Lundqvist för den litterära verksamheten, med rikliga kommenterade exempel på författarskapet. Boken kunde ha tagit slut där, men Alf Henrikson-sällskapet ville tydligen ha något fylligare, vilket vi läsare ska vara glada för. I bokens andra del analyseras Henriksons texter, deras innehåll, språk och stil, genre för genre och även ur del andra aspekter. Några exempel: ”Den intelligenta handen”, ”Tankelek, ordmagi, nonsens”, ”Översättaren” (av Gil Dahlström), ”’Att någon som vet får berätta’ – folkbildaren Alf Henrikson”. Denna del förhöjer avsevärt värdet av boken, och jag skulle önskat att flera av de enskilda texterna här varit längre. Några tar slut när det börjar bli intressant. Men det är förlåtet för de tre diktanalyserna i slutet, som på ett lysande sätt sammanfattar hela boken. Den har inte varit helt lätt att läsa. Inte för språkets skull – både Åke Lundqvist och Catharina Grünbaum är framstående stilister – utan för att den är så innehållsrik, dess specifika vikt så hög. Man måste läsa boken noga och med eftertanke. Då blir man rikligt belönad.

Själva den tryckta boken har varit något av ett familjeföretag. Catharina Grünbaum är inte bara en av huvudförfattarna utan också bokens redaktör, hennes make Tommy har layoutat – mycket snyggt och professionellt – och stått för den tekniska produktionen, och parets lilla bolag Explicare har upphöjts till bokförlag för att boken ska kunna distribueras i bokhandeln. Det är att hoppas att läsarna och inte minst dagspressens recensionsavdelningar hittar till boken, på det att dess namn må ärat flyga över Norden. Dagens Nyheter – Alf Henriksons, Åke Lundqvists och Catharina Grünbaums tidning – kom an!

En vacker bok – till det inre och yttre

2021-12-03 Tomas Bannerhed: En vacker dag (med bilder av Mattias Bäcklin; Weyler 2021; 172 s.). Naturdagboken är en speciell genre, omhuldad i Sverige och i anglosaxiska länder (kanske även annorstädes, som jag inte har koll på). Den är skenbart enkel: den vanligen sakkunniga skribenten rör sig i naturen och noterar sina iakttagelser, tempot är långsamt, tonen återhållsam. Men den skicklige författaren sätter sin personliga prägel på texten till exempel med poetiska vändningar, oväntade metaforer eller essäistiska utvikningar. En sådan skicklig författare är Tomas Bannerhed.

Titeln ska läsas bokstavligt: Bannerhed tillbringar en solig dag i slutet av maj från gryning till skymning på Lovön i Mälaren och redogör för sin upplevelse i korta avsnitt (ett par sidor i genomsnitt), med klockslag som rubrik, i sin tur grupperade i tre avdelningar: Morgon, Eftermiddag och Kväll. Det speciella med Bannerhed som naturskribent är hans förmåga att förundras över även till synes banala iakttagelser. Som den allra första, när han kl.03.32 ännu i sin sovsäck, gnuggande sömnen ur ögonen, får syn på ett rådjur 30 meter bort: ”[…] liksom ditställt för att minna om det vilda. Står där i sin gyllene smekbruna sommarpäls, med stora, uppsträckta öron. Lystrande, blickstilla, som inför ett hot. Ser på mig med de blanksvarta ögonen, vädrar med sin spetsiga nos. // Tittar och tittar –”. Han fortsätter att göra rättvisa åt de fyrfota djuren och markens grödor, men det är fåglarna som är hans stora passion och som inspirerar till hans främsta språkliga konster. Hans favoritfågel, som han beskriver med ett härligt, levande och bildrikt språk, är taltrasten, som återkommer på var och varannan sida. En annan favorit är fiskgjusen, vars häckning och födosök han iakttar hela dagen. Morgonen är helt vigd åt naturen, men på eftermiddagen söker han sig mot mer bebodda trakter kring Lovö kyrka och utvinner fina reflektioner över både människor och byggnader. Och när kvällen nalkas tar det vilda åter över i hans dagbok.

Textens huvudström är meditativ och poetisk, men Bannerheds iakttagelser ger många gånger upphov till reflektioner av annat slag. Ofta söker sig tankarna till hans uppväxt i en lantbrukarfamilj utan större intresse för naturen utanför den egna gården. Bannerheds sent väckta intensiva naturintresse, litterärt kanaliserad i den Augustprisvinnande debutromanen Korparna (2011), kan ses som ett fadersuppror, och många av reflektionerna handlar om hans ouppklarade förhållande till fadern, där sorg blandas med ilska. Vreden räcker också till för människor som invaderar naturen utan respekt för den, som terrängcyklister och vattenskoteråkare. Ett annat inslag är referenser till föregångare i genren, som Gunnar Brusewitz och, särskilt, Harry Martinson.

Så långt texten. Men den är bara en ingrediens i det konstverk som denna bok utgör. Snyggt bunden och vackert formgiven, förstås, och försedd med underbara svartvita teckningar av Mattias Bäcklin, hela och halva sidor eller bara vinjetter, som helt återspeglar de stämningar Tomas Bannerhed ger uttryck för i sin text och fulla av liv och rörelse. Pris och ära till författaren och tecknaren, och heder till Weylers förlag för denna förnämliga representant för svensk bokkonst.

Oväntad men värdig Augustvinnare

2021-12-01 Nils Håkanson: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning (Nirstedt Litteratur 2021; 356 s.). En bok om översättandets historia i Sverige är en oväntad Augustprisvinnare. Men med sin kombination av stringens i sak och läsartillvändhet med glimten i ögat fick den priset välförtjänt, även om det fanns likvärdiga konkurrenter.

Den mångsidigt begåvade Nils Håkanson är själv översättare och översättningsforskare. Han har skrivit en doktorsavhandling om svenska översättningar av rysk litteratur och har översatt från ryska, han har varit forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon, och han är en språkligt och stilistiskt begåvad skönlitterär författare.

Trots att den grundläggande betydelsen av översättning för ett språkområdes andliga odling i allmänhet och litteratur i synnerhet alltid erkänts, har själva verksamheten och dess utövare under långa tider mötts med förstrött intresse, för att inte säga likgiltighet. Det är först under de senaste årtiondena som översättningsteori blivit ett akademiskt ämne och översättare kunnat utbildas på högskolan. Av Håkansons litteraturreferenser framgår tydligt att denna bok inte kunde ha skrivits för, säg, fyrtio år sedan. Den är i grunden en översikt och en syntes av forskningsläget i dag, där det bakom Håkanson stått ett stort antal hängivna forskare och yrkeskolleger.

Framställningen har två ansatser, en historisk-deskriptiv och en teoretisk och resonerande. Ansatserna varvas kapitelvis men går också in i varandra, så att det deskriptiva aldrig blir enformigt och det teoretiska alltid jordnära. För den humanistiskt intresserade läsaren är boken en kunskapsfestival och en läsfest. Håkanson skriver en vardagsnära sakprosa som aldrig förfaller till slafsighet. Hans humor får lysa igenom då och då men oftast anas den mest. En minnesvärd one-liner: ”En reservationslös motståndare till den sortens [textnära] tolkningar var Linköpingsbiskopen Hans Brask (annars känd just för sin förmåga att reservera sig).”

För att brant sammanfatta det jag uppfattar som bokens huvudlinje: översättandets historia är en dialektik mellan texttrohet och tolkningsfrihet. Den långa utvecklingslinjen har varit mot ökad texttrohet men med flera rekyler. Som en sen förfallsperiod framhåller Håkanson årtiondena runt sekelskiftet 1900, när massmarknadslitteraturen slår igenom brett, efterfrågan på översättning var enorm men kraven på kvalitet låga (och den litterära upphovsrätten ännu negligerad). I sådana fall, säger Håkanson, ”[n]är en översättare har börjat avlägsna sig från originalet för att försöka tillfredsställa läsarnas smak eller […]som en anpassning till något standardformat, sker inte sällan ytterligare något som i sig inte har att göra med en vilja till anpassning: mängden slarvfel och hafsiga lösningar ökar.” Detta fenomen upphöjer Håkanson till en allmän regel, som han kallar originalverkets gravitationslag, dvs. originalets auktoritet försvagas ju större friheter översättaren tar sig mot ursprungstexten.

Håkanson har fler sådana fyndigt formulerade regler, som kan sägas sammanfatta mycket av det han vill lära ut. Sylvius mittenväg (efter kunglige översättaren Johan Sylvius, 1620–1690) är en balansgång mellan ren texttrohet och fri återgivning: översättningen ska representera det författaren vill säga men måste inte vara ordagrann, vilket väl är det ideal som gäller i dag. Vadstena princip (efter Birgittinklostret där): ”ju större respekt för originalet, desto mer bunden översättning”, en princip som enligt Håkanson har gällt den svenska översättningshistorien igenom. Ohlmarks fenomen (efter Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens Ringen-trilogi): ”[det att] en objektivt sett bristfällig översättning [ändå] når stora publika framgångar.”

Ha gärna dessa regler i minnet nästa gång du läser en översatt bok! Ett råd som kan riktas även till litteraturrecensenter. Nils Håkanson har hållit en god fackmässig ton genom hela boken, men i slutkapitlet, när han kommer till recensioner av översatt litteratur, blir han uttalat kritisk. Det är inte så länge sedan det blev praxis att över huvud taget nämna översättarens namn i en dagspressrecension, och fortfarande förbigås översättningen vanligen med tystnad eller nämns med någon till intet förpliktande kliché, som ”smidig” eller ”kongenial”. Inte sällan tar recensenten upp författarens språk, som om hen skrivit direkt på svenska. Jag förstår Håkansons upprördhet, och har väl själv gjort mig skyldig till det han kritiserar, men det är inte lätt att se hur en sakkunnig diskussion om en översättning ska rymmas i en dagstidningsrecension eller, för den delen, vem som kunde skriva den. Men att en seriöst arbetande översättare ska slippa dels klappar på axeln, dels kritik för enstaka misstag som enda omnämnande, det håller jag med författaren av denna utomordentliga bok om.

Sara Stridsberg som novellist

2021-11-23 Sara Stridsberg: Hunter i Huskvarna (Albert Bonniers Förlag 2021; 257 s.). Med fem romaner mellan 2006 och 2018 har Sara Stridsberg etablerat sig som den ledande författaren i sin generation. Denna novellsamling håller också hög litterär kvalitet men spänner inte bågen lika hårt som romanerna.

Huvudtemat i Stridsbergs författarskap återfinns även här: kvinnliga erfarenheter av utsatthet, underordning och våld, de ofta drömlika eller surrealistiska stämningarna likaså och den pregnanta stilen. Men i flera av novellerna är tonen mer avspänd och dramatiken nedtonad. Nästan alla novellerna berättas i jagform av en anonym yngre kvinna, vilket bidrar till enhetligheten i samlingen. Barndomsupplevelser har en framträdande roll. Männen, som kan vara fäder eller andra släktingar, är oftast främmande eller skrämmande, utan att vara våldsamma; kvinnorna (mödrarna) tecknas med värme men har vanligen sociala eller ekonomiska problem. Flera av novellerna utspelar sig i Nordamerika, ibland på namngivna platser.

Av ovanstående kunde man få för sig att novellerna liknar varandra, men historierna är i själva verket högst varierade. Titelnovellen är en vemodig, nästan idyllisk uppväxtskildring, men idyllen är hotad, ett hot som manifesteras av den gamla fabriken och av sinnessjukhuset Ryhov. ”Valarna” lyfter kärleksfullt fram jagberättarens mamma och morföräldrar med utgångspunkt i en episod från moderns barndom. Den tredje novellen, ”Lone Star State”, är samlingens starkaste, en grym historia där systern i ett syskonpar mördas. Här turnerar Stridsberg på ett nytt sätt temat från Kärlekens Antarktis om förlåtelsens möjlighet, och novellen hör till det bästa hon skrivit. ”Tre systrar” är skriven i vi-form och utspelar sig i egendomliga, vaga miljöer som fick mig att tänka på Agota Kristofs Den stora skrivboken. ”American Hotel”, ett triangeldrama som utspelar sig i det förfallna Detroit, är novellversionen av en pjäs som spelades på Stadsteaten i Stockholm 2016 och är också utgiven separat.

Jag ska inte redogöra för samtliga noveller men måste ta upp den som skiljer sig helt från de andra. ”Familjen” är dubbelt så lång som genomsnittet av de övriga och berättar om hur ”jag” bjuds in som medlem i ett hemligt sällskap med hög prestige och märkliga riter. Det är förstås Sara Stridsbergs tid i Svenska Akademien som ligger bakom, en tid som i novellen framstår som en dröm, som något som aldrig har hänt. Kanske är det så hon vill se den, men litterärt hör ”Familjen” till samlingens minst övertygande. Helheten imponerar dock, om än inte lika mycket som romanerna.

En sträng men rättvis lärare

2021-11-18 Ola Larsmo: Tio lektioner i svensk historia (Kaunitz-Olsson 2021; 198 s.). Ola Larsmo är en mångsidig författare och publicist, men historien är närvarande i det mesta, vare sig han skriver skönlitterärt eller dokumentärt. Sverige före och under andra världskriget har han skildrat i flera romaner, bl.a. Förrädare (2012), och i essäboken Djävulssonaten (2007) om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, som i Uppsalastudenternas namn uttalade sig mot inresetillstånd för tio judiska läkare.

Den kritiska synen på Sveriges hållning i slutet av 30-talet och under kriget har genomsyrat den allmänna opinionen på senare år så mycket att motbilderna har suddats ut. Det är inte minst denna snedvridning som Larsmo vill rätta till. En utlösande faktor verkar ha varit Sverigedemokraternas lögnaktiga valfilm 2018, där Socialdemokraterna görs ensamma ansvariga för det medlöperi som Sd förljuget målar upp. I de tio ”lektionerna”, kapitel på tio till tjugo sidor, undervisar Larsmo effektivt, pedagogiskt och stilsäkert om hur det egentligen var. Viktigast är att det inte fanns en svensk hållning utan flera samtidigt. De främlingsfientliga, till och med antisemitiska åsikterna var starka, i riksdagen främst inom Högern och Bondeförbundet och i högernationella kretsar som Sveriges Nationella Förbund m.fl. Aktiva flyktingvänner återfanns bland socialdemokrater och liberaler (folkpartister). Vid sidan av de mer kända Torgny Segerstedt och Ture Nerman lyfter Larsmo fram i dag rätt bortglömda som liberalerna Israel Holmgren och Mia Leche Löfgren och socialdemokraten Georg Branting. 1937 års utlänningslag och undfallenheten mot Nazityskland de första krigsåren var det pris statsminister Per Albin Hansson var beredd att betala för att hålla ihop sina regeringar och hålla Sverige utanför kriget. Det var inte heroiskt, men vem kan klandra en statsledning som gör sitt bästa för att hålla sitt land utanför ett storkrig? Det fanns inte heller en, enhetlig hållning under hela perioden. Under intryck av de norska judarnas öde hösten 1942 lade Sverige om sin politik helt och blev en aktiv, för att inte säga aktivistisk flyktingräddare. Vid samma tid, hösten 1942, stod också klar, för den som ville och kunde ta in det, omfattningen av det tyska mördandet av Europas judar.

Ola Larsmo berättar inget nytt, men den koncentrerade formen gör boken till en utmärkt repetitionskurs för oss som tror oss veta och en lika utmärkt grundkurs för de ignoranta (om de nu läser sådana böcker). Det är livfullt och personligt, och Larsmo har också infogat några upprörande levnadsöden och ett indignerat avsnitt om motståndet i Stockholm mot de s.k. snubbelstenarna, minnesstenar över deporterade och mördade judar infällda i trottoaren utanför deras bostäder. Som väntat går han också hårt åt sina favoritantipatier inom unghögern Arvid Fredborg, Åke Th. Leissner och Gunnar Unger. Att Fredborg och Unger kunde fortsätta efter kriget som respekterade och framgångsrika journalister ter sig med dagens ögon som mycket anmärkningsvärt.

Mycket mer än en deckare

2021-11-16 Åsa Larsson: Fädernas missgärningar (Albert Bonniers Förlag 2021; 560s.). En kollektivroman med personer på båda sidor om lagen, om gamla och nya brott, om skuld och skam och om ouppklarade konflikter med decenniegamla rötter eller alldeles färska. Trovärdiga gestalter, mycket väl berättat men kanske lite för yvigt persongalleri.

Åsa Larsson debuterade 2003 med Solstorm, som var den första kriminalromanen med åklagaren Rebecka Martinsson som huvudperson. Den följdes av ytterligare fyra med korta mellanrum fram till 2012. Nu, efter nio år återkommer Åsa Larsson och Rebecka Martinsson i vad som uttryckligen i ett efterord förklaras vara den sista boken i serien. Jag läste den tredje boken, Svart stig (2006), men har i övrigt inte följt serien, så det mesta är nytt för min del.

I bakgrunden finns Rebeckas framgångsrika karriär som skattejurist på en ansedd advokatfirma i Stockholm. Av olika personliga orsaker, bl.a. psykiska, har hon sedan länge flyttat tillbaka till sin uppväxtmiljö, Kiruna och den finskspråkiga Tornedalen. Där arbetar hon som kammaråklagare i tätt samarbete med den lokala polisen. Den här gången har det dock uppstått en rejäl fnurra mellan Rebecka och hennes gamla parhäst polisinspektör Anna-Maria Mella. Dessutom har en avundsam kollega som tillfälligt blivit chef överhopat henne med rutinarbete. Så hon vantrivs och är dödstrött när hon övertalas att ta sig an ytterligare ett ärende. På så sätt kommer ett femtio år gammalt mord att förbindas med långa trådar till lokala bossar och internationell ekonomisk brottslighet på hög nivå och trafficking med brutala följder. Omkring detta vävs trasiga familjehistorier, som inkluderar Rebecka själv. Det mesta är tungt och pessimistiskt, men mot slutet skönjs nytt hopp. Riktigt rörande är den spirande men initialt mycket tvekande kärleken mellan den barska, nypensionerade sjuksköterskan Ragnhild Pekkari och den f.d. mästerboxaren och he-mannen Börje Ström. Dennes karriär som boxare från tonåren över OS-guld och som proffs i USA går som en röd tråd genom boken och ger Åsa Larsson tillfälle att briljera som sakkunnig i boxningens teknik och taktik.

Närmare än så tänker jag inte referera handlingen i denna bok, som både är en utomordentlig kriminalberättelse och en engagerande och skickligt gestaltad roman om mänskliga relationer. Åsa Larsson är därtill en briljant stilist. Genom den stora spännvidden i tid blir det kanske lite för många personer och intrigtrådar att hålla reda på, men det är ingen allvarlig invändning.

Hur Tyskland kom på fötter

2021-11-09 Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2019; svensk övers. Svenja Hums, Daidalos 2021; 398 s. Tack till Dag Sebastian Ahlander, som tipsade mig om boken!). Tyskland våren 1945. Ett land som har imploderat: den offentliga makten har upphört att existera, infrastrukturen i spillror, byggnader, kvarter, hela städer i ruiner. Hur ska människorna som överlevt kriget nu överleva freden? Hur ska städerna byggas upp igen? Hur ska samhällsfunktionerna återställas? Och viktigast, hur ska tyskarna omskolas till goda demokrater? Om hur man lyckades med detta, på märkvärdigt kort tid, handlar denna utomordentliga och mycket skickligt översatta bok.

Kulturjournalisten Harald Jähner börjar från början, med uppröjningen efter den ofantliga mängden sönderbombade hus, där varenda människa som stod på benen fick hjälpa till. Han fortsätter med hur människorna skaffade sig livets nödtorft när inget fanns i butikerna och den gamla riksmarken var en skakig valuta. Reservvalutan var amerikanska cigaretter; hade man sådana kunde man byta till sig livsmedel och varor mycket värdefullare än cigaretterna enligt åsatt pris. Annars var metoden stöld och plundring ur lager och förråd. Det var accepterat så länge man inte bestal sina medmänniskor. Den gamla lutherska moralen var satt på undantag. Segrarmakterna upprätthöll en nödtorftig ordning, administrativt och polisiärt, till att börja med var och en i sin zon. Snart slogs de tre västra zonerna ihop till en, medan Sovjetunionen höll kontrollen över den östra zonen. Förstadiet till de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och DDR, var därmed på plats, och de grundades formellt och reellt 1949. Den första stora sprickan mellan väst och öst uppstod 1948, när D-marken introducerades i väst, och Sovjetunionen blockerade Västberlin.

Den djupa klyftan mellan de båda halvorna av det forna tyska riket är tydlig också i Jähners disposition av boken. Den handlar nämligen till alldeles övervägande del om väst. Östzonen/DDR är förvisso inte bortglömt men används mer som kontrast till förhållandena i väst än som ett eget subjekt. Det är en brist, som hade varit enkelt avhjälpt med en lätt ändring av undertiteln: ”Livet i västra Tyskland …”.

Efter inledningskapitlet blir framställningen mer tematisk. Jähner uppehåller sig bl.a. vid de stora folkomflyttningarna både ut från Tyskland, av krigsfångar och tvångsarbetare, och in till landet av etniska tyskar som fördrivits från Sudetområdet och tidigare delar av Tyskland som nu blivit polska eller ryska. De oerhörda problemen med repatriering av displaced persons och integrering av die Heimatvertriebenen und Entrechteten belyses grundligt. Han behandlar återuppbyggnaden av industrin, med Volkswagenverken i Wolfsburg som åskådningsexempel, kulturlivets pånyttfödelse, med den abstrakta konstens genombrott, och heminredning i former som sägs vara tyska men för en skandinav påminner starkt om den danska och svenska 50-talsdesignen.

Och så den stora omskolningen. Att den gick så relativt lätt och snabbt är inte lätt att förklara, men Jähner anger några möjliga orsaker. En paradoxal orsak kan vara den halvhjärtade avnazifieringen. Många gamla nazister i statstjänst återfick rätt snart sina befattningar, nu under helt andra förutsättningar. Med det gamla idealet av opolitiska ämbetsmän kunde de lätt anpassa sig till det nya läget. Ett annat skäl var det förtroendefulla förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning. Våldtäkter och andra övergrepp – notoriska i öst – visst begicks sådana även i väst men i mindre omfattning. Och folk gillade det som framför allt den amerikanska militären hade med sig. Marshallhjälpen spelade förstås stor roll. Och valutareformen: det är knappast en överdrift att med den fylldes butikerna med varor över en natt.

Men viktigare ändå var nog tyskarnas uppfattning av sig själva som offer: man hade i tolv år bedragits av nazisterna, som lett landet i det totala fördärvet. Nu ville man se den tiden som en parentes och återuppväcka gamla tyska ideal som hederliga och bildade människor. Falskheten i denna självsyn blir tydlig när den offerroll tyskarna iklätt sig jämställdes med den judiska befolkningens. Bortträngningen av Förintelsen under flera decennier är det som för en sentida betraktare lyser starkast i denna briljanta historik, som uppmärksammats mycket och positivt i Tyskland men i Sverige, vad jag sett och hört, bara av Kulturnyheterna i SvT. Om jag kan utöka läsarskaran något med denna text har den fyllt sin uppgift.

En stilist från förra sekelskiftet

2021-11-01 Guss Mattsson: En tur om hörnet. Bref till Dagens Press af G. M. (1914; elektronisk utgåva (format E-pub) 2021, red. och med inledning av Clas Zilliacus, Svenska litteratursällskapet i Finland; fri nedladdning https://www.sls.fi/sv/utgivning/en-tur-om-hornet ; 435 s.). Årtiondena runt förra sekelskiftet var en storhetstid för briljanta stilister i svenskspråkig press. De kunde skriva reportage, gärna samlade i bokform, kåserier, historietter, humoresker. Kända namn är Oscar Rydqvist (signaturen Åbergsson), Eric ”Mac” Nyblom, Hjalmar Söderberg, Hasse Z, ”pennskaft” som Elin Wägner, Else Kleen, Elsa Nyblom. På samma höga nivå, men mindre känd – åtminstone i Sverige – dvaldes finlandssvensken Guss (egentligen Gustaf) Mattsson (1873–1914).

Guss Mattsson var en brett bildad naturvetare och hela sitt yrkesliv lärare i kemi vid Polytekniska institutet i Helsingfors. Men han medverkade också i pressen redan som gymnasist. Även som tidningsman hade han stor bredd, men mest känd blev han ändå som en briljant kåsör. Som tuberkulossjuk sökte han sig gärna till föregivet hälsosammare miljöer genom långresor, som resulterade i uppskattade resereportage, men knappast gjorde honom bättre. Han avled kort efter sin sista resa. Resebrev skickades hem under färden och publicerades under rubriken ”En tur runt hörnet”, men bokutgåvan, En man for till Zanzibar, kom ut postumt. Eftersom boken är en förkortad version av artikelserien har det varit angeläget för utgivarna att samla artiklarna i en oavkortad bokversion, under redaktion och med en utförlig introduktion av den vittre litteraturprofessorn Clas Zilliacus, som själv är en framstående stilist. Originalets språkform och stavning är bibehållen. Texten är inte svårläst för det, men en ord- och realiakommentar hade påtagligt förhöjt värdet.

Resan företas med tyska Ostafrikalinjens s/s Tabora motsols runt Afrika och är ämnad att gå kontinenten runt. Men i Zanzibar avbryts den av krigsutbrottet, och Mattsson får en strapatsrik hemresa på brittiska kölar. Man ska komma ihåg att Tyskland vid denna tid hade stora kolonier i Afrika; de viktigaste var Kamerun, Sydvästafrika och Tanganyika. Fartyget är ett linjeskepp, inte ett kryssningsfartyg, och passagerare kommer och går. Resebreven varvar intryck från de hamnstäder man angör med maliciösa porträtt av medpassagerarna och besättningen. Framställningen är åskådlig och stilen bländande, det är en fröjd att läsa. Men, som Clas Zilliacus varnar för i inledningen, den som är känslig för rasistiska uttryck och omdömen ska inte läsa den här boken. Låt vara att benämningar som ”neger” och ”kaffer” var gängse och neutrala vid den hör tiden, men ”nigger”, som Mattsson ofta skriver, var det inte. Och oreflekterat nedsättande omdömen om ”folkkaraktärer” är rikligt förekommande och drabbar utöver svarta även t.ex. araber och portugiser. Den vite mannens överhöghet verkar han ta för given, men han kritiserar rasförtryck. Läsningen av boken blir till en resa i tiden: man beser främst resmålets vackraste vyer men gör en och annan avstickare till bakgatorna.

Denna anmälan vore inte fullständig utan ett prov på Guss Mattssons stilkonst. Så här avlutas brev XVIII från Moçambique:

”Som ett småleende fjärran från kom ljudet af dragspel å något af fartygen västvart. Till norden längtade jag icke, men hemkustens helg steg objuden för min syn och gestalter med den. Jag hade velat svänga en jätteflagga, så hög att någon grann flik skulle fladdrat öfver Gråharastrecket och två eller tre människor hemma ropat: ’Hej, där viftar G. M. i Delagoa Bay, hej!’”

Historien om Priset – de första 30 åren

2021-10-26 Gustav Källstrand: Andens olympiska spel. Nobelprisets historia (Fri Tanke 2021; 560 s.). Gustav Källstrand har många av oss sett som trevlig och lättsam historieberättare i SvT:s Nobelsändningar. Här visar den disputerade idéhistorikern att han vet vad han talar om: historia om och kring Nobelpriset i bredast tänkbara perspektiv. Undertiteln är dock missvisande; boken omspänner bara tiden fram till början av 1930-talet.

Källstrand väver sin framställning kring två grundbegrepp. Det ena är Nobelsystemet, som innefattar Nobelstiftelsen, de prisutdelande institutionerna och de publika organisationerna. Med de senare avser Källstrand dem vilka ”har som uppgift att informera om Nobelpriset och Nobelpristagarna på ett sådant sätt som bidrar till Nobelprisets status”. Det andra grundbegreppet är användbarhet. Med det som utgångspunkt beskriver Källstrand hur olika intressenter har sett på priset som något mer än ett pris och hur de har använt eller försökt använda det för andra, egna syften. För de prisutdelande institutionerna har det t.ex. handlat om att frigöra medel för den egna verksamheten. En tidig fråga var inrättande av s.k. nobelinstitut, forskningsinstitut knutna till den egna institutionen. Patriotiska kretsar har med priset velat höja Sveriges anseende i utlandet. Pressen ökar sin upplaga genom att skriva populärt om pristagare och prisutdelningar, eller kritisera pris och prisceremonier.

På denna lite färglösa väv hänger Källstrand brokigare prydnader: detaljerade skildringar från olika fält av prisets historia. Förhistorien förstås: från Alfred Nobels död 1896, genom Nobelstiftelsens och prisens födslovåndor till de första prisen 1901. Källstrand kunde ha gjort mera av den spännande historien om hur Nobels betrodde assistent och testamentsexekutor Ragnar Sohlman tvingades smuggla Nobels förmögenhet ut ur Frankrike för att den skulle undgå fransk arvsbeskattning. I gengäld bjuds vi en mycket fyllig och intressant framställning av turerna mellan exekutorerna, familjen Nobel, det officiella Sverige och de tilltänkta prisutdelarna, där Nobelstiftelsen och formerna för pristilldelandet värker fram i en utdragen förlossning.

Byggnadsfrågan: de ansvariga för ett så stort och snabbt statusfyllt pris måste förstås husera i en ståndsmässig byggnad. Av Ferdinand Bobergs palats i den park vid Djurgårdsbron som ännu heter Nobelparken blev intet. Först på 1920-talet löstes frågan med det mer anspråkslösa hus på Sturegatan 14 där stiftelsen ännu håller till. Frågan har ju aktualiserats på nytt, men att den är lika svårlöst nu vittnar konflikterna kring Nobelcentret på Blasieholmen tydligt om.

Prisutdelningen: ceremonielet vid utdelningen och formerna för den efterföljande banketten har varit ständigt omdebatterade och förändrats åtskilligt under tidens lopp. En gång, 1920, testade man till och med att ha Nobelfesten i juni. Först sedan man flyttat till de nybyggda Konserthuset och Stadshuset fick festen ungefär de former som den sedan behållit, även om middagen blivit alltmer påkostad och ökat i medial betydelse.

Utseendet av pristagare: Som viktigast framstår ändå skildringarna av hur de prisutdelande institutionerna arbetat, deras avvägningar i fråga om ämnesinriktning, kandidaternas nationalitet, prisets neutralitet under och närmast efter första världskriget, kommittéledamöters käpphästar med mera. Kompromisser och kohandel har föregått många pris, och länge var en vanlig lösning att skjuta konflikter på framtiden genom att reservera pris från ett år till nästa. Detta gäller särskilt de naturvetenskapliga priserna. Litteraturprisets historia är mer välkänd. För fredspriset visar Källstrand dels hur politiskt aktivt Stortinget agerade, dels att den vidare tolkning av prisstatuterna som ofta ifrågasatts de senaste decennierna fanns på plats redan tidigt.

Innehållsligt är det alltså god och ofta fängslande läsning även om Källstrand emellanåt förlorar sig i något abstrakta resonemang. Mer problematisk är den språkliga formen. Källstrands lediga språk som fungerar bra i tv blir i skrift stillöst och slarvigt. I tal är det acceptabelt att säga ”både … men också” men inte i sakprosa. Det i boken onekligen centrala ordet pris får i bestämd form pluralis heta ömsom prisen, ömsom priserna. Stavningen av namn har inte kontrollerats tillräckligt. Akademiledamoten Hans Forssell, känd politiker, ämbetsman och historiker som talade mot att Svenska Akademien skulle acceptera rollen som prisutdelare, är nämnd 14 gånger, samtliga med stavningen Forsell. Jag noterade också ett antal sakfel. T.ex. Locarno, platsen för det fördrag som normaliserade Tysklands internationella status efter världskriget, ligger i Schweiz, inte Italien. Och Källstrand har förväxlat den frisinnade Aftontidningen från 1910-talet med dess socialdemokratiska namne från 1940–50-talet. Mindre känsliga läsare kan kanske sätta sig över sådana drag i texten, men för mig drar de, tyvärr, ner helhetsintrycket.

Obruten skaparkraft

2021-10-13 Kerstin Ekman: Löpa varg (Albert Bonniers Förlag 2021; 180 s.). ”Mänskan, djuren, all naturen”. Jag vet inte varifrån denna fras härstammar, men den har använts som titel på flera böcker; mest känd är väl en essäsamling av Lars Gyllensten från 1971. Den är också ämnet för Kerstin Ekmans nya, kompakta, mångbottnade berättelse, där 88-åringen bevisar sin obrutna litterära skaparkraft.

Ulf Norrstig är pensionerad jägmästare, bosatt på en gård i Hälsinglands glesbygd med sin hustru Inga, tidigare lärare i franska, och den gamla tiken Zenta. Han har nyligen fyllt 70 (men verkar äldre tycker denne 77-årige anmälare). En händelse får honom att börja ompröva hela sitt yrkesliv: Från sin husvagn, uppställd på en myr vid skogsbrynet får han se en varg, en ung ensamströvande hanne, passera. Scenen med det vackra, stolta djuret går honom djupt till sinnes. Han har jagat i hela sitt liv och som statlig ämbetsman bestämt över liv och död i sin domän. Oantastligt enligt regelverket, men med vilken högre rätt? Som hustrun påpekar: nu talar han om ”alla djur som han dödat”, när han tidigare skulle ha sagt ”allt vilt som jag skjutit”.

Vargen, som han kallar Högben, lämnar honom ingen ro. Hans grubbel påverkar familjelivet och hans relation till medlemmarna i det jaktlag där han är jaktledare. Kanske kan en sjukdomsattack också härledas ur grubblet? I växlingar mellan berättelsens nutid och tillbakablickar berättar Ulf, i jagform, sällsynt hos Kerstin Ekman, om sin uppväxt och bildningsgång. Det är en bokläsande familj vi vistas i, som citerar Baudelaire och andra författare, och framställningen kryddas med andra litterära allusioner. Det blir i sig en väldigt fin berättelse om ett liv, tillika en sensibel beskrivning av ett äktenskap efter femtio års samliv, och bara dessa inslag gör boken mer än läsvärd. Men romanformen är också en ram för en allvarlig diskussion om människan och naturen, om skogar som avverkas och förvandlas till granåkrar, om minskande artrikedom, om miljöhoten, alltså ämnen som Ekman avhandlat i sina rena essäböcker Herrarna i skogen och Gubbas hage. Diskussionen om människans rätt att döda djur är nyanserad: en slagbjörn som tar sig in i hägn och river får måste bort, men en varg, som intet annat ont har gjort än att vara varg? Det är i synergieffekten av roman och essä som boken får sitt höga konstnärliga värde.

På slutet har Kerstin Ekman inte velat undanhålla sina läsare en kriminalgåta. Sådana finns ju ofta med i hennes böcker långt efter att hon slutat med renodlade kriminalromaner. Historien är väl turnerad men känns påklistrad och förhöjer knappast läsvärdet – men sänker det inte heller.