Novellkonst på högsta nivå

2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).

Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.

Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.

Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!

Finlands nationalfilosof i magistral levnadsteckning

2019-05-07 Raimo Savolainen: Med bildningens kraft. J.V. Snellmans liv (2006: svensk övers. 2019 Leif Pietilä & Pertti Hakala, Svenska litteratursällskapet i Finland). Denna magistrala biografi utkom till 200-årsminnet av J.V. Snellmans födelse 1806 och ska nog ses som ett monument, jämbördigt med statyn framför Riksbanken i Helsingfors, över den finsknationella rörelsens främsta märkesman. Det är ett stort verk, i förkortad översättning nästan 650 texttäta sidor. Författaren var huvudredaktör för utgivningen av Snellmans samlade verk runt sekelskiftet och ansvarig för 200-årsjubileet. Han har därigenom kommit mycket nära sin huvudperson. Den svenska utgåvan följer det finska originalet fram till början av 1860-talet, när Snellman står på höjden av sitt inflytande, medan hans sista 20 år behandlas i en kortfattad epilog, som känns lite snopen efter den enormt utförliga framställningen i de tidigare kapitlen.

Inte bara beskrivs Snellmans levnadsbana in i minsta detalj, till exempel resrutt och restider dag för dag under Europaresan 1840. Också hans bildningsgång och framväxten av hans övertygelser beskrivs och analyseras mycket noga, en medveten betoning av Savolainen. För den som har bara ytliga kunskaper om tidens stora namn Fichte, Schelling, Schleiermacher och, framför allt, Hegel blir läsningen tidvis rätt tung, särskilt som framställningen är på en ganska torr prosa.

Johan Vilhelm Snellman var son till en humanistiskt bildad sjökapten och föddes och levde sina första sju år i Stockholm. Han bibehöll en varm känsla för sin födelsestad, som han besökte flera gånger. Under en längre vistelse 1840, innan han anträdde sin stora Europaresa, hann han etablera sig i huvudstadens kulturella kretsar och var därefter ett känt namn i Sverige. Han skrevs in vi universitetet (då ännu i Åbo) samtidigt med Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans vänner. Tillsammans utgjorde de kärnan i Lördagssällskapet, en informell krets med syftet att främja den finska kulturen. Samma krets låg också bakom grundandet av Finska litteratursällskapet 1831. Snellman studerade först för att bli präst men slog snart om till filosofi och blev Hegels främste vapendragare i Finland. Ur Hegels historiesyn hämtade han grunderna till sin egen syn på den finska nationen.

”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det mottot, vars upphovsman är omstridd (det kan ha varit Snellman själv), beskriver utgångspunkten för Finlands nationella strävanden. ”Låt oss vara finnar”, ja, men hur blir vi det? Därom gick meningarna isär. Att det finska språkets status måste höjas, och därigenom folkbildningen förbättras, var alla ense om, men Snellman var den som kompromisslöst stred för en enspråkslösning. För att finskan skulle uppnå sin rättmätiga status måste svenskan, som den gamla styrande klassens och bildningens språk, försvinna från Finland. (Den svenska bonde- och skärgårdsbefolkningen verkar inte ha funnits i hans föreställningsvärld.) Det var Snellmans bergfasta övertygelse, som han gav uttryck för i en flod av skrifter och presspolemik (på svenska; han kunde visserligen finska, men inte tillräckligt bra). Han var en skarp och hänsynslös polemiker, som satte personliga vänskaper på hårda prov när åsikter bröts mot varandra.

Det har ofta hävdats att den ryska tiden i Finland under 1800-talet var en idyllisk tid med välvilliga kejsare i S:t Petersburg och kompetenta inhemska myndighetspersoner inom landet. Det är en falsk, eller åtminstone mycket glättad, bild. I varje fall fram till Alexander II:s trontillträde 1855 lade det ryska styret en tung hand över varje försök till samhällsutveckling. Oliktänkande undertrycktes, censuren var sträng. Varje beslut rörande Finland fattades av kejsaren personligen. Särskilt destruktiv var kombinationen Nikolaj I, generalguvernören Menschikoff (hans namn stavas så traditionellt i Finland) och viceordföranden i senatens ekonomiedepartement Lars Gabriel von Haartman. Dessa herrar hade fått för sig att Snellman var en farlig uppviglare och revolutionär. De drog in hans tidning Saima, underkände honom som professor och lyckades till och med hindra honom från en tjänst som direktör i ett privat sjöförsäkringsbolag. Under 1850-talet försörjde Snellman sig och sin växande familj som högra hand åt en av Finlands rikaste affärsmän, trävaruhandlaren Erik Johan Längman.

Först med Alexander II och den nye generalguvernören Berg vände det. Snellman fick sin professur, blev riksdagsman och senator och betrodd personlig rådgivare till kejsaren, inte minst vid sammankallandet 1863 av den första lantdagen i Finland sedan 1809. Språkreskriptet 1863, där finskan skulle vara jämställd med svenskan som myndighetsspråk efter 20 år, bar Snellmans signatur, och han hade stort inflytande på myntreformen 1865, då Finland fick sitt eget myntsystem, och folkskoleförordningen 1866 (som dock främst var ett verk av Uno Cygnaeus). Snellmans sista stora strid stod mot de svensksinnade, när dessa började inse faran för den svenska kulturen i Finland. Som vanligt gav han inte vika en tum.

Som jag läser Raimo Savolainen godtar han Snellmans verksamhet och program utan reservationer. Han är en engagerad och djupt insatt berättare, och man kommer personen Johan Vilhelm Snellman verkligen inpå livet med alla hans personliga förtjänster och fel, vilka sistnämnda Savolainen ingalunda döljer. Men jag skulle ha önskat mig en neutralare syn på hans verksamhet och roll i eftervärlden. Som ett korrektiv kan jag rekommendera Max Engmans ”Språkfrågan” (Finlands svenska historia III).

Kan man skriva Nordens litteraturhistoria?

2017-07-15 Nordens litteratur (red. Margareta Petersson & Richard Schönström). Kan man skriva en Nordens litteraturhistoria som om den var en och odelad och inte åtta eller nio olika litteraturer? Frågan blir väl med nja besvarad av redaktörerna och författarna till denna storartat ambitiösa och elegant utformade bok. Medeltiden klarar Lars Lönnroth med bravur, men då är kulturen fortfarande rätt enhetlig. Med nya tiden börjar problemen. Danmark-Norges och Sveriges litteratur går hyggligt att beskriva synoptiskt även för 1600- och 1700-talen, men Island hamnar bakom synranden liksom det finska Finland. Och efter 1809/1814, när Norge och Finland pockar på egen uppmärksamhet, blir det än knepigare.

Två lösningar erbjuder sig, och båda används. Dels koncentrerar framställningen sig på de stora linjerna, huvudströmningarna för att tala med en av bokens hjältar, Georg Brandes, till förfång för enskilda författarskap. Dels ger man helt sonika upp och behandlar Finlands, Islands, Färöarnas och Sápmis litteraturer samt barnlitteraturen i enskilda kapitel. Boken avslutas med ett intressant kapitel om receptionen av Nordens litteratur i och påverkan på övriga världen genom tiderna.

Metodologiska problem åsido är det god och nyttig läsning av välskrivande och sakkunniga författare. En särskild blomma till den eleganta stilisten Uppsaladocenten Staffan Bergsten för hans kapitel om den skandinaviska poesin under 1900-talet.

Fransk kulturparnass föremål för rolig satir

2019-04-20 Laurent Binet: La septième fonction du langage (Grasset/Livre de Poche 2015; finns i svensk övers. av Sara Gordan, ”Språkets sjunde funktion”, Albert Bonniers Förlag 2019). Den berömda franska litteraturteoretikern och semiotikern Roland Barthes blev överkörd av en lastbil i Paris i februari 1980 och avled på sjukhus en månad senare. Detta faktum är utgångspunkten för en både lärd och rolig och alldeles vildsint roman som föga bekymrar sig, nej snarare gör en poäng av att inte bry sig, om historisk fakticitet. Enligt Laurent Binet blev nämligen Barthes mördad, och det av någon av de med namns nämnande handlande personerna i samma filosofiska och litteratur- och språkteoretiska krets. Här framställs som konspiratörer, spioner, sexgalningar och drogmissbrukare representanter för den franska kultureliten som Michel Foucault, Jacques Derrida, Bernard-Henri Lévy, Gilles Deleuze, Hélène Cixous med flera. Ett särskilt gott öga har Binet till det äkta paret Julia Kristeva och Philippe Sollers. Det som den 30–40 år yngre författaren främst vill åt, tycks det, är det abstrakta och ofta dunkla teoretiserandet utan verklighetskontakt som han (och många med honom) anser vidlåda hela denna krets. Som en klarhetens motpol, och sympatisk person, framställs den italienska semiotikern Umberto Eco.

Vad var då motivet till ”mordet” på Roland Barthes? Ja, här är det bra att behärska elementa av allmän språkteori och särskilt talaktsteori, men det är inte nödvändigt för att ha nöje av romanen. Den berömda ryska lingvisten Roman Jakobson postulerade sex funktioner för språket, men Binet låter honom ha funnit en sjunde, som han hemlighöll för att den var farlig. Det handlar om en funktion som direkt påverkar den tilltalade. Den påminner om funktioner som återkommer i anglosaxisk talaktsteori, lanserad av namn som J.L. Austin och John Searle (den senare agerande i boken), språkets performativa eller perlokuta funktion, där ett språkligt yttrande har en direkt utomspråklig verkan. Exempel: om en chef (i USA) säger till en anställd ”Du är avskedad”, så är den anställde faktiskt avskedad. Den som kan få denna funktion att fungera mer allmängiltigt skulle kunna få väldig makt. Så när ett dokument med den sjunde funktionen dyker upp i Paris blir både filosofer och statsmän – presidenten Giscard d’Estaing och hans utmanare Mitterrand – ytterst angelägna om att lägga vantarna på det.

Mordutredningen läggs i händerna på ett udda par, den garvade, reaktionära poliskommissarien Bayard och den unge semiotikern och vänstermannen Simon Herzog. Bayard står för det vanliga polisarbetet, och Simon blir hans hjälpreda i den lingvistiska och semiotiska snårskogen. Utredningen tar formen av en roadmovie, som för paret till Cornell-universitetet i USA, till Bologna, Venedig och Neapel. Berättelsen är ironisk och satirisk när den rör sig i akademiska kretsar, dramatisk och spännande när utredarna konfronteras med yrkesmördare och andra kriminella. En speciell krydda, säkert inspirerad av Dan Brown, är en hemlig orden med högt uppsatta personer som medlemmar, där man stiger i graderna genom att utmana högre rankade på en verbal duell. Ett i sammanhanget drakoniskt straff väntar den utmanare som förlorar duellen.

Boken är en lek med romanformen och övergår ibland i metaroman, som när huvudpersonen Simon funderar över om han finns på riktigt eller är en gestalt i en roman. För att poängtera fiktionen lägger Binet in flera direkta faktafel. Bland annat låter han två filosofer dö, av vilka den ene dog långt senare och den andre ännu är i livet. Och som alla tennisintresserade vet förlorade inte Björn Borg det femte och avgörande setet i finalen mot Ivan Lendl i Franska öppna mästerskapen 1981 utan vann sin sjätte och sista seger i turneringen. Man kan diskutera det etiska i att låta verkliga, ännu aktiva personer spela skurkroller i en roman, men det fungerar som satiriskt grepp och är mycket underhållande.

Historieberättande av hög klass

2019-04-03 Dag Sebastian Ahlander: Sverige vid avgrunden. 1808–1814 (Historiska Media 2019; 279 s.). Dag S. Ahlander (skolkamrat och vän sedan snart 60 år) fick mycket uppmärksamhet och beröm för sin Mannerheimbiografi 2017). Nu har han gått vidare, bakåt i tiden, till en period när Sveriges öde stod och vägde, men som sällan behandlats just som en enhetlig period: från det ryska anfallet på Finland 1808 till konventionen i Moss 1814, som formellt avslutade Sveriges senaste krig. Ahlander målar Sveriges läge i mycket mörka färger: både krigsmakt och civilförvaltning i upplösning, riket omgivet av fiender, allvarlig risk att Sverige skulle delas upp, vid Motala ström eller Dalälven, mellan Danmark och Ryssland. En statsvälvning utan plan, lynchning riksmarskalken von Fersen. Och lika bjärt beskriver han hur en man, marskalken Bernadotte/kronprins Karl Johan, på märkliga vägar hamnade i Sverige och återställde ordningen och Sveriges militära anseende i omvärlden. Karl Johan är Ahlanders hjälte, liksom Mannerheim i förra boken tecknad med ett minimum av kritik och ifrågasättande.

Över huvud taget handlar boken främst om personer, inte samhällsförhållanden, inte ideologier. Det är ”1809 års män” som vägs på Ahlanders våg och befinns för lätta. Carl Johan Adlercreutz, mannen som handgripligen avsatte kung Gustav IV Adolf men aldrig tänkt sig en revolution; Georg Adlersparre, revolutionären och insurgenten, som hellre skrev brev till sin fästmö än spelade en ledande roll efter statskuppen och som lanserade en i grunden omöjlig tronföljare (Karl August); hertig Karl, åldrad, svag och obeslutsam. Ingen vuxen sin uppgift.

Det historiska förloppet är ju väl känt, och jag ska inte uppehålla mig vid det. Man kan fråga sig om risken för Sverige som nation verkligen var så stor. Visserligen stod franska trupper under Bernadotte(!) på Själland och ryska i Västerbotten, men Sveriges kuster skyddades av brittiska flottan och i ledande ryska kretsar var man tveksam till att ta för sig för mycket av det svenska riket. Det hade varit knepigt nog att erövra Finland; man hade knappast manskap och logistik för att ta det betydligt större Sverige. Och dessutom kunde Sverige vara en black om foten vid en av alla väntad fransk-rysk slutuppgörelse.

Karl Johans dilemma 1813–1814 uppehåller sig Ahlander på ett intressant sätt vid. Han skulle besegra Danmark och lägga Norge under Sveriges krona, samtidigt som han deltog som en av de högsta befälhavarna i slutstriden mot Napoleon. Och hans ambitioner i det postnapoleonska Frankrike kunde svårligen förenas med rollen som dubbelmonark i Norden. Resultatet blev att norrmännen gavs nästan helt fria tyglar att utforma sitt självbestämmande under den svenska kronan, samtidigt som Karl Johans franska planer stäcktes genom den Bourbonska restaurationen. Korrespondensen mellan Karl Johan och hans hustru Désirée, kvar i Paris ger en fin, mänsklig inblick i dilemmat.

Dag Sebastian Ahlander är inte historiker men en historisk berättare av rang. Man kan ha invändningar mot hans betoningar och förbiseenden. Med ”Sverige vid avgrunden” har han ändå åstadkommit en historisk skildring av hög klass och med stort läsvärde.

Svart pikaresk speglar Finlands historia

2019-03-28 Rosa Liksom: Överstinnan (2017; svensk övers. från meänkieli av Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2019; 173 s.). Rosa Liksom är ett fenomen. Alltifrån den märkliga pseudonymen (ja, efter det svenska ordet ”liksom”) till sitt breda konstnärskap. Som författare är hon alltid läsvärd och underhållande, men den litterära nivån varierar. Bäst är hon då hon kan kontrollera sitt flödande berättande, som i det prisvinnande mästerverket ”Kupé nr 6” (2011).

I den här romanen har hon öppnat alla slussar. Berättelsen forsar fram i ett rasande tempo och saktar in bara i slutkapitlet. Det må vara kongenialt med historien hon berättar en svart pikaresk i racerfart från Rovaniemi till Ekenäs, men som läsare blir man lite andfådd när det inte finns några vilopunkter.

Det är en namnlös kvinna som berättar om sitt långa liv med en 28 år äldre man, endast kallad Översten. Det börjar som en handlös förälskelse för den tonåriga flickan i slutet av 1920-talet, fortsätter med lyckliga älskarinneår på 30-talet och även under krigsåren, därefter i ett alltmer destruktivt äktenskap där den åldrande Översten svårt misshandlar sin hustru, fysiskt och psykiskt. Till slut lyckas hon fly.

Översten är övertygad nazist, och hans kvinna delar villigt hans åsikter. De umgås i högt uppsatta kretsar i Tyskland och bland tyska militärer i norra Finland. Parallellt med parets tillvaro tecknas en bild av ett Mellankrigsfinland där ledande kretsar hyste starka nazist- och fascistsympatier. Säkert lite överdrivet på sina ställen, men antidemokratiska krafter var starka i Finland den här tiden, även om de var för splittrade och dåligt organiserade för att gripa makten.

För mig är den största behållningen den psykologiskt trovärdiga gestaltningen av hur en i grunden sund, mentalt stark och vacker kvinna kan hamna i en så total beroendeställning av en man. Berättelsen lär ha verklighetsbakgrund, och även dagens verklighet bjuder ju tyvärr på liknande förfärliga historier. Den politiska dimensionen, som jag misstänker varit nog så viktig för författaren, är inte ointressant, men lite för gräll och utan att erbjuda några nya insikter. Mycket läsvärd roman men inget mästerverk.

Historisk berättarglädje

2018-08-05 och 2019-03-22 Dick Harrison: Englands historia. Del I Från forntiden till 1600; Del II Från 1600 till idag. Två nya volymer i den osannolikt produktive Lundaprofessorns populärvetenskapliga œuvre. Vi lekmannaläsare ska vara glada att en seriös akademiker lägger så mycket energi på att sprida historiska kunskaper till den icke-akademiska världen. Man kan vara säker på att fakta är korrekta och analyser välgrundade. Här har han åstadkommit en tämligen traditionell historieskrivning där den politiska historien (”kungar och krig”) är helt dominerande. Harrison gör en poäng av att historien under medeltiden, som dominerar första delen, i brist på starka samhälleliga institutioner (utom kyrkan) med nödvändighet blir personcentrerad. Några kapitel om hur folket levde, om kulturen och liknande kompletterar bilden men rubbar inte helheten.

I enlighet med detta program spelar regenterna allt mindre roll ju mer parlamentets och kabinettets makt stärks från 1700-talet och framåt. Harrison uppehåller sig vid stora reformperioder, som 1830-talet och den långa ”konsensusperioden” under efterkrigstiden, där den grundläggande politiken var densamma oberoende av vilket parti som regerade. Först med Margaret Thatcher på 1980-talet kom något helt nytt.

I takt med att England/Storbritannien utvecklas till en världsmakt blir det tydligt att det är Englands historia i England som Harrison skriver. Koloniseringar, imperialism, krig i andra länder behandlas inte mer än absolut nödvändigt, inte ens världskrigen. För den som redan är något insatt i engelsk historia fungerar de båda böckerna på inalles knappt 600 textsidor som en repetitionskurs med förvisso en del nya insikter.

Dick Harrison är en driven författare och skriver ledigt och medryckande. Böckerna går fort att läsa. Viss överanvändning av favoritord och några stilistiska inadvertenser tyder på att han har skrivit väl snabbt, men det är en marginell invändning.

Mäktigt epos och tät lyrik

2019-03-17 Linnea Axelsson: Ædnan (Albert Bonniers Förlag 2018). Detta är det blott andra diktverk som fått Augustpriset; det första var Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” 1996. Men det känns fel att tala om dessa båda böcker som vore de verk i samma genre. För medan ”Sorgegondolen” är en klassisk, koncentrerad, inåtvänd lyriksamling, är ”Ædnan” ett omfångsrikt epos, konkret fäst i den verkliga världen. Fullt så omfångsrikt som sidantalet 767 låter antyda är det dock inte, då det inte är mer än 8–10 korta textrader på varje sida. Men varje rad är så mättad med innehåll att benämningen epos är fullt befogad.

Till innehållet är ”Ædnan” (äldre nordsamisk ortografi för ’mark’, jord’, ’land’; modern nordsamiska eana) en släktkrönika som omfattar, om jag räknat rätt, fyra generationer från 1920-talet till vår tid. Livet, både det traditionella samelivet och det bofasta livet utan renar, som blir lotten för alltfler, skildras med skuggor och dagrar i jagform av olika berättare. Det är absolut inget idylliserande det-var-bättre-förr. Däremot beskrivs ”svenska” överhetspersoner: lappfogdar, antropologer, nomadskollärare Vattenfalls representanter, entydigt negativt. Övergrepp i stort och smått får mycket plats. En grundfråga genom hela boken är hur man kan bevara sin samiskhet utan att leva traditionellt sameliv. Den yngsta generationens företrädare ger diametralt olika svar. Per överger helt det samiska och ligger ute på vägarna som lastbilschaufför. Sandra återerövrar sin etnicitet, lär sig språket, syr en kolt och slår sig ihop med en renskötare. Den som slits sönder är deras mor Lise, gift med en ”svensk”.

Lise, vars röst hörs mest i boken, kan påminna om Elle Marja i filmen ”Sameblod”. Det är svårt att inte jämföra de två verken med deras gemensamma poetiska ton. Men ”Ædnan” är mer mångtydig och sökande, pekar inte ut något rätt eller fel, vilket bara det gör den till ett större konstverk. Därtill kommer det förtätade lyriska språket, som fungerar lika bra i naturskildringar från fjället som i köksbordsdiskussionerna hemma hos Lise och Rolf i Porjus. Det här är ett betydande litterärt verk, och Augustpriset framstår som mycket välförtjänt.

Formade orden Sverige?

2019-03-14 Elisabeth Åsbrink: Orden som formade Sverige (Natur och Kultur, 2018). Elisabeth Åsbrinks förra bok, ”1947”, var riktigt bra. Jag hade liknande förhoppningar på denna, men de infrias tyvärr inte. Jag tror hon förelagt sig en omöjlig uppgift: Välj ut 60 ord eller fraser i svenska språket, från Sveriges hela historia och skriv om hur dessa eventuellt ger uttryck för svenska värderingar. Till exempel: ”En händelse som ser ut som en tanke”, ”Härtill är jag nödd och tvungen”, ”Den blomstertid nu kommer”, ”Man tager vad man haver”, ”Helan går”, ”Det är synd om människorna”. In mot 1930-talet bränner det till: ”Lapp ska vara lapp”, ”Folkhem”. Efter andra världskriget blir bilden splittrad: ”Personnummer”, ”Vad ska väck? Barsebäck!”, ”Jag är döden”, ”Den glider in i mål”, ”Lyckliga gatan”, ”Äntligen!”. Till slut ”Öppna era hjärtan”, ”Vi visste inte” (om Förintelsen) och till sist ”#Metoo”.

En del av det som berör den äldre historien berättar hon rätt utförligt utan att verka förvänta sig att hennes läsare är smartare än femteklassare. Åsbrink är inte historiker utan hämtar lärdom från olika auktoriteter. Ibland blir det bisarrt, som när hon skildrar Stockholms blodbad enligt Lauritz Weibulls kontroversiella och snart 100 år gamla tolkning.

Annars, särskilt mot slutet av boken, är artiklarna ofta korta och gör halt just när resonemangen ska till att bli intressanta, som om utrymmet tagit slut. Det blir kåserier snarare än essäer. Bäst är Elisabeth Åsbrink som vanligt när hon är personlig och polemisk. Och några verkliga svenska värderingar hittar hon inte fram till, och det var nog det som var meningen.

Förläggare gör debut som författare

2019-03-06 Sara Ehnholm Hielm: Och hjärtat, det var mitt. Essäer om att läsa, skriva, längta och leva i Rom (Förlaget M 2018). Den här boken gjorde sensation när den kom ut i Finland förra året. Den höjdes till skyarna i flera recensioner och belönades med Svenska Yles litteraturpris, och det gjordes reportage om boken och intervjuer med författaren. Det är en bra och läsvärd bok, helt klart, men jag ber mina vänner i Finland om ursäkt: jag kan inte riktigt dela entusiasmen. Jag återkommer till det.

Vad är det för bok? Undertiteln säger en del. Sara Ehnholm Hielm, 46 år, förlagsredaktör på Schildts & Söderströms Förlag (numera förläggare på det nya, Muminägda Förlaget M) och välkänd filmkritiker, gift, med fyra döttrar, får 2015 chansen till ett sabbatsår i Rom, där maken fått ett förordnande på FAO. Nu ska hon skriva sin länge drömda essäsamling om film. Men inspirationen infinner sig inte. I stället börjar hon reflektera över sig själv och över böcker hon läser. Resultatet är boken läsaren har i sin hand.

Berättelsen om året i Rom är grundstommen i boken. Sara älskar Rom, romarna och tillvaron i staden. Miljöskildringarna från olika stadsdelar har doft och färg. Men när hon trillar över en för henne okänd författare, Elena Ferrante, tar läsningen av dennas Neapeltetralogi över allt annat, och i ljuset av läsningen börjar Sara se sig själv och sitt eget liv i ett nytt ljus. Läsningen kompletteras av flera andra kvinnliga författare, som Simone de Beauvoir och Maggie Nelson, och en manlig, Karl-Ove Knausgård. Vad hon finner hos denne är svårt att förstå, och hon medger själv att hon inte på något bra sätt kan förklara sin fascination.

Det bästa med boken är annars just när hon skriver om sin läsning av de kvinnliga författarna. Hon får ut mycket av sin läsning, och lyckas förmedla det på en god essäistisk nivå. Men när hon skriver om sig själv, och det är faktiskt bokens bärande tema, har jag svårare att hänga med. Det hon lämnar ut om sig är inte tillräckligt intressant, åtminstone inte för denne manlige läsare. Det handlar mycket om kroppsvätskor och kroppsfunktioner, och är självutlämnande, men år 2018 bryter det ju inga tabun. Och jag behöver inte få veta att hon har sex med sin man stående mot ytterdörren när han ska iväg till jobbet. Det bästa på det privata temat i boken är prologen. Där berättar Sara om en valborgsmässoafton med mycket sprit (alkoholen flödar rikligt genom hela boken) där återseendet av en gammal manlig vän flammar upp till en passion som hon bara med uppbådande av sin sista viljestyrka kan slå sig lös från. Dagen därpå, 1 maj, ska familjen anträda resan till Rom … Den berättelsen är andlöst spännande, men under fortsatt läsning återgår andhämtningen till det normala.