”Generöst” var ordet

2023-10-10 Kerstin Ekman: Min bokvärld (Albert Bonniers Förlag 2023; 432 s.). Ska man karaktärisera denna bok med ett ord måste det bli ”generös”. Ett generöst urval av skönlitterära verk, generöst meddelade insikter och åsikter om dessa verk och deras författare, generösa referenser till vad andra skrivit om verken hon behandlar. Dessutom ger oss Kerstin Ekman, som annars varit mycket återhållsam med autobiografica, förhållandevis många glimtar ur sitt liv, framför allt ungdomen, i den mån glimtarna är relaterade till hennes läsning.

Det börjar med Homeros och slutar med Cora Sandel. Däremellan återfinner vi mängder av litterära storheter i världen, med stark tonvikt på 1800- och 1900-talen. Men urvalet är mycket personligt och man slås lika mycket av vad som saknas eller behandlas i förbigående. Tolstoj, Turgenjev och Tjechov, men inte Dostojevskij; Emily Brontë och George Eliot men föga Jane Austen; mycket Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman och Eyvind Johnson men ganska lite Strindberg. Av Selma Lagerlöf tar hon särskilt upp den (även i mina ögon orättvist) misskända Bannlyst. Herman Melvilles Moby Dick och Philip Roths Skamfläcken får inträngande analyser. Jag nickar instämmande när hon skriver om verk jag läst och jag blir nyfiken på många andra. De här exemplen är långt ifrån uttömmande och kanske inte ens representativa, men det får räcka.

Det boken främst förmedlar, och det har väl varit Kerstin Ekmans avsikt, är läsglädje. Tänk att det finns så mycken läsning av de mest olika slag som bara ligger och väntar på dig! Men man urskiljer också några teman. Ett är förhållandet mellan liv och dikt, med texten om Cora Sandel som ett illustrativt exempel. Ett annat är individen och samhället, som lyfts fram i bland annat kapitlen om Melville och Philip Roth.

Boken verkar inte vara skriven efter någon bestämd plan, vilket också gör det svårt anmäla den på ett stringent sätt. Jag hoppas att jag ändå lyckas förmedla de lustkänslor som läsningen av detta verk ingett. Det är stor berättarkonst, men av ett annat slag än vad vi annars blivit bortskämda med från Kerstin Ekmans skrivarverkstad.

Ny blick på Stagnelius

2023-09-17 Simon Sorgenfrei: Näktergalen. Erik Johan Stagnelius (Ellerströms 2023; 127 s.). Simon Sorgenfrei är religionshistoriker, bland annat specialist på muslimernas historia i Sverige. Stagnelius har han närmat sig som essäist, inte forskare, men hans kunskaper om gnosticismen har förstås gjort avtryck i texten. Det har blivit en elegant bok i litet format, sparsamt men genomtänkt illustrerad. Textmängden är inte stor men måste läsas med eftertanke.

Boken innehåller allt av vikt i Stagnelius biografi, men det är dikterna som är huvudsaken. Sorgenfrei citerar och analyserar och drar sig inte för att också psykologisera. Hans huvudtes är att man inte ska lägga för stor tonvikt vid det gnostiska. Stagnelius var väl inläst i ämnet men trodde knappast på de gnostiska lärorna själv. Han använde helt enkelt den gnostiska rekvisitan för poetiska effekter. Sorgenfrei läser dikterna som personliga vittnesbörd: om den frånstötande skaldens kärlekstörst, om sjuklingens hinsideslängtan, medan han i poesin ser mindre spår av Stagnelius missbruk av alkohol och droger. Med referens till Karin Johannisson läser han däremot in ett starkt drag av nostalgi i många dikter: att Stagnelius längtade till barndomens trygga miljöer i Gärdslösa och Dörby utanför Kalmar.

Detta är boken för alla oss som i gymnasiet förtjustes, förskräcktes och förbryllades av Stagnelius poesi men kanske senare inte ägnat hans skaldskap eller hans person någon större uppmärksamhet i mogen ålder. Köp några ex. och tag med som gåbortpresent! Men läs själv först, förstås!

Liv och dikt – ett helgjutet minnesmärke

2023-08-04 Kjell Espmark: ”… att förinta detta som är jag”. Ett porträtt av Hjalmar Gullberg (minnesteckning i Svenska Akademien, Norstedts 2023; 156 s.). Jag har sällan blivit så gripen av en bok. Yttre faktorer är att jag följt och beundrat både Gullbergs och Espmarks författarskap och att detta blev det sista Espmark skrev före sin bortgång för ett år sedan. Men viktigare är Espmarks oerhörda inlevelse i sitt föremål och hans förmåga att gestalta denna.

Espmark ville skriva den här texten bland annat för att han, som han skriver: ”har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga utan att veta om det”. De har bott i samma bostäder, längst i Bergsgården nedanför Skansen på Djurgården i Stockholm, båda varit framträdande ledamöter av Svenska Akademien, både samtidigt stora poeter och ämbetsmän, Gullberg vid Radiotjänst, Espmark som professor vid Stockholms universitet. För båda står mottot Serviam (’må jag tjäna’), ett upphävande av Ekelöfs berömda negation.

Nu är det ingen vanlig levnadsteckning Espmark har skrivit, vilket han nogsamt understryker i inledningen. I stället har han använt både fiktiva och poetiska grepp för sitt Gullbergporträtt. Han tecknar visserligen de yttre konturerna av Gullbergs liv och karriär men uppehåller sig vid några få teman. Det viktigaste, som finns i citatet som är bokens titel, är Gullbergs kamp med det egna jaget, som han desperat försöker frigöra sig från. Espmark belägger detta med många citat, men det har också föranlett ett ovanligt berättargrepp: föremålet för minnesteckningen avpersonifieras. Utom i inledningen och efterordet nämns skalden inte vid namn, inte ens som ”han”, utan Espmark tar till opersonliga konstruktioner och passiver. Till exempel: ”Minnena från Berlin den 30 januari 1933 är levande. Det är dagen då nyordningen i Tyskland genomfördes. Kvällen innan hade, i sällskap med Ivar Harrie, ägnats åt en kommunistisk Lenin-Liebknecht-gudstjänst …” Det är som om Gullberg glider ur både Espmarks och läsarens grepp. Jag tolkar det som en akt av solidaritet med föremålet.

Lika viktigt är ämnet Gullbergs utomäktenskapliga börd och känslan av att ha blivit övergiven. Det skapade ett livslångt trauma hos honom och var tabu i hans offentliga liv. I hans poesi finns anspelningar tidigt, men då är de fördolda. Först i den kända ”Till en näktergal i Malmö” (1942) öppnar han dörren på glänt:

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Det tredje, lika viktiga temat är Gullbergs sista år med den svåra sjukdom som höll på att långsamt kväva honom och hans beslut att efter en bättre period inte ännu en gång låta lägga sig i respirator med en kanyl i luftstrupen men som också avsatte ttvå enastående diktsamlingar: Terziner i okonstens tid (1958) och Ögon, läppar (1959). Perioden och skapandet utgör kulmen på Espmarks framställning, och jag läste den med djup gripenhet.

Det är en tunn bok, med många korta kapitel, men litteraturvetaren Espmark får ändå plats med insiktsfulla analyser av många av de centrala dikterna. Så förenas liv och dikt till ett helgjutet minnesmärke, över inte bara Hjalmar Gullberg utan också Kjell Espmark.

Ett konstnärskap som knappt hann påbörjas

2023-07-29 Küllike Montgomery & Nina Weibull: Liv Derkert (Alfabeta Bokförlag 1994; 126 s.). Vem minns inte Carlo Derkert, den karismatiske och engagerande museipedagogen som oförtröttlig guidade barn och vuxna genom den moderna konstens alla ismer? Att hans mamma var Siri Derkert visste jag förstås, men att han hade en halvsyster, Liv, som också var konstnär var okänt för mig, som uppenbarligen helt missade utställningen på Nationalmuseum 1994, till vilken denna bok är ett komplement. Att hon var okänd fram till dess är inte underligt, eftersom hon dog i tbc redan 1938, bara 20 år gammal. Carlo vårdade sig om systerns efterlämnade verk, och utställningen kom till på hans initiativ. Carlo gick själv bort 1994, och utställningen ombesörjdes av de två dåvarande intendenter på Nationalmuseum som också skrivit boken.

Liv föddes 1918 utanför äktenskapet – fadern var konstnären och illustratören Bertil Lybeck – och levde de första fem åren i en fosterfamilj i Danmark innan Siri Derkert kunde ta henne till sig. Det verkar ha skapat en känsla av otrygghet som tog sig uttryck i en stark bindning till modern. Fadern, som hon träffade först när hon var 16, hade hon ett mycket svalt förhållande till. Typiskt är att hon i sina dagböcker omnämner honom som ”Bertil Lybeck”, inte ”pappa”, även sedan hon lärt känna honom. Men hans talang för illustration hade hon ärvt. Liv tecknade från tidig ålder, och som skoltrött tonåring slog hon in på konstnärsbanan. Någon djupare skolning hann hon inte få; viktigast blev tre månader i Paris vintern 1937 tillsammans med Siri, där hon gick på ett par målarskolor. Men sjukdomen omöjliggjorde vidare studier, och hon avled i november 1938.

Boken har tre delar. Den första, av Küllike Montgomery, kallas ”Liv Derkerts biografi”. Texten är dock till övervägande del av Livs egen hand – dagböcker och brev samt mängder med teckningar – varligt sammanbundna av Montgomerys korta texter. Intressanta är inte minst inblickarna i familjen Derkerts umgänge med andra kvinnliga konstnärer som Ninnan Santesson, Vera Nilsson och deras barn. Montgomery har också skrivit andra delen, ”Liv och konsten”, en kort sammanfattning av konstnärskapet. Den tredje delen, av Nina Weibull, är en fördjupande essä, betitlad ”Ett symboliskt självporträtt. En tolkning av Liv Derkerts illustrationskonst. ”. Den uppehåller sig främst vid Livs många illustrationer till sagor av H.C Andersen. Liv hade satsat som illustratör och fått visa upp prov på sin talang för Bonniers förlag (och sålt en teckning till Kaj Bonnier, min morfar). Det ledde till uppdraget att illustrera en barnbok, men hennes arbete godkändes inte, vilket rimligen tog henne hårt. Andersenteckningarna gjorde hon alltså för sig själv, och som Nina Weibull insiktsfullt påpekar är de knappast illustrationer i egentlig mening utan uttryck för Livs reaktioner på berättelserna. I de många illustrationerna, varav åtskilliga i färg, framträder en mycket egensinnig, ännu ofullgången konstnärsbegåvning, som skyr det insmickrande och det ”vackra” för en inte sällan grotesk och självutlämnande symbolik.

Jag läser inte ofta konstböcker (och hade inte heller läst denna om jag inte fått den i gåva av Küllike Montgomery, som jag är bekant med), men det har varit intressant läsning, av två skribenter som är både sakkunniga och välskrivande. Om ett så tidigt avbrutet konstnärskap har varit värt denna stora uppmärksamhet är kanske tveksamt, men man ska vara tacksam över Carlo Derkerts kärleksgärning och för Küllike Montgomerys och Nina Weibulls hängivenhet.

Svensson, Carson och havet

2023-04-13 Patrik Svensson: Den lodande människan. Havet, djupet och nyfikenheten (Albert Bonniers Förlag 2022; 265 s.). Patrik Svenssons författardebut med Ålevangeliet (2019) var en pyramidal succé, krönt med Augustpriset. Hur har han lyckats med den legendariskt svåra ”andraboken”? Mycket bra, får man säga. Den når kanske inte upp till ettans perfekta blandning av ålmystik, saklig vetenskapshistoria och personliga minnen. Det här är dock en ganska annorlunda bok, där det personliga är nedtonat och historien framlyft.

Undertiteln är talande. Det är människan inför, på och i havet det handlar om. Det handlar om människans nyfikenhet, det kanske medfödda behovet att veta och förstå och vilka katastrofala konsekvenser det inte sällan för med sig: för koloniserade och förslavade människor och för livets alla former, här särskilt förstås det marina.

Framställningen fortlöper i stort sett kronologiskt, med ett antal nedslag i jordens, havets, de geografiska och de vetenskapliga upptäckternas historia. Polynesiernas kanotfärder i Söderhavet (nej, Heyerdahl, de kom inte från Sydamerika), de första sjökorten och de portugisiska pionjärerna, Magellans världsomsegling (nja, han själv dog på vägen), den stora valfångstepoken på 1800-talet. Sedan går vi under ytan: under 100 m djup är havet praktiskt taget outforskat än i denna dag även om man först lodat och sedan sökt sig ner till allt större djup, med Piccards batyskaf Trieste som omvändning av kulmen när den 1960 nådde botten av Challengerdjupet, 10 911 m. De här avsnitten är väl berättade och god populärhistoria.

På slutet kommer två biografiska kapitel om ett par på olika sätt udda forskare, två som förkroppsligar det obändiga sökandet efter kunskap, i bådas fall på bekostnad av trygghet i tillvaron. Det är ”bagaren från Thurdo” (i Skottland), Robert Dick, på 1800-talet. Ett läshuvud som inte fick studera vidare men i stället ägnade varje ledig minut, ofta hela nätter, åt att samla naturalier av olika slag. Han fick en kontakt i forskarvärlden som förstod att sätta värde på den originelle mannen, men Dick levde ändå på existensminimum om ens det. Hans berömmelse blev postum, när man insåg att han upptäckt världens äldsta varelse som fortplantade sig sexuellt, pansarhajen Microbrachius dicki.

Bokens sista kapitel och, misstänker jag, det som varit viktigast för Patrik Svensson att skriva är ägnat Rachel Carson, amerikanskan som brann för naturvetenskapen men fick ta på sig rollen som hemmadotter i stället för att göra akademisk karriär. Mot alla odds skapade hon sig en bana som (populär)vetenskaplig författare med hjälp av djupa kunskaper och briljant språk. Erkänd av akademin blev hon aldrig, och hennes liv blev svårt även om hon hade goda inkomster. Carsons mest kända verk är boken om Havet och väckarklockan Tyst vår. Hennes litterära språk är med allt sitt sakinnehåll även genomsyrat av känsla, och så skriver också Patrik Svensson. Jag kan tycka att det blir lite för mycket ibland, men det är knappast något som stör läsningen av denna rika bok, som uppfyller högt ställda förväntningar.

Bland boulevardliberaler, rävar och igelkottar

2023-03-01 Gina Gustavsson: Det öppna sinnelaget och dess fiender (Liberal Debatt/Fri Tanke 2923; 202 s.). ”Sinnelag”, ett fint ord, inte så ofta använt. I Karl Poppers berömda verk, som titeln alluderar på, heter det ju ”det öppna samhället”. Skillnaden är tydlig. Gina Gustavsson för ner (eller är det upp?) liberalismen på en etisk individnivå från en ideologisk samhällsnivå. Ett ord besläktat med ”etik” är ”etos”. Bonniers svenska ordbok ger definitionen ”sed, sedlighet; etisk (grund)åskådning; moralisk halt”. Gustavsson använder ordet ofta, i ungefär samma betydelse som ”sinnelag” men med en starkare klang av fackterm. Gustavsson är docent i statsvetenskap i Uppsala, och boken är en studie av ett utsnitt ur den politiska idéhistorien men minst lika mycket en plaidoyer för hennes ideal som hon uppfordrar personer med liberalt sinnelag att anamma även i politiken. Idéhistoriskt innehåller boken också en intressant uppvärdering av romantiken, på bekostnad av upplysningen, som grundval för ett liberalt etos.

Det är nöjsamt att följa hur Gustavsson bygger upp sin framställning. Hon är systematisk och pedagogisk och förtjust i att ge målande benämningar åt de kategorier hon ställer upp. Först tar hon itu med den sorts ”torra” liberala teoretiker hon ogillar och klassificerar dem som salongsliberaler: ironiska, distanserade, lätt föraktfulla (typfall Voltaire och Tingsten); boulevardliberaler: temperamentslösa, iakttagande, nyttoinriktade (typfall Per Svensson); och alléliberaler: abstrakta, teoretiska, antiemotionella (typfall Lena Andersson). Jag förenklar Gustavssons utförliga resonemang till förvanskningens gräns, men hoppas jag förmedlar något av kärnan i det. Värt att notera är att hon i fallen Svensson och Andersson utgår från böcker av dem i samma serie, Liberal idédebatt, som hennes egen bok.

I nästa avdelning lyfter hon fram några som hon menar borde vara liberala förebilder. Det är den berömda Madame de Staël och hennes i dag mindre kända partner Benjamin Constant, vilkas liberalism inte härrör ur upplysningen utan snarare ur romantiken; det är 1800-tals- och socialliberalismens stora namn John Stuart Mill och inte minst hans partner Harriet Taylor, för vilka individens framsteg lägger grunden för samhällets; och det är hennes verkliga idol, 1900-talstänkaren Isaiah Berlin, som lanserade de två politisk-ideologiska personlighetstyperna: räven, nyfiken och öppen för förändringar, och igelkotten, som inte kan rucka på sina uppfattningar och tenderar att sluta sig inför den farliga eller oförståeliga omvärlden. Räven är naturligtvis Berlins, och Gustavssons, ideal, men den senare är noga med att poängtera att de flesta av oss är både räv och igelkott, fast i olika proportioner hos olika människor.

Hur ser då den liberala politik ut som grundar sig på det öppna sinnelagets etos? Gustavsson resonerar om detta i bokens avslutande kapitel men med föga konkretion. Det är en något snopen avslutning på en i övrigt intressant bok, välskriven, inte utan humor. Starkast i minnet stannar de biografiska avsnitten om de öppna sinnelagets hjältar.

Lärt och lustfyllt om litteraturens luftslott

2023-02-18 Kristoffer Leandoer: Den oavslutade litteraturen (Natur & Kultur 2023; 267 s.). Kristoffer Leandoer har sakta men säkert tagit sig fram till platsen som en av Sveriges främsta litterära essäister. Det bevisar han inte minst med denna bok. En typisk Leandoer har ett tema, som tolkas på vidast möjliga sätt och möjliggör utflykter i tid och rum och ger den tacksamma läsaren aha-upplevelser, oväntade insikter och, inte minst, storartad underhållning. Allt detta fanns i den förra boken, Längta hem, längta bort (2020), där det handlade om landsflykt och exil. Nu gäller det det för en litteraturvetare så udda ämnet: den text som aldrig blev skriven. Leandoer parafraserar Ulf Lundell: ”ett aldrig infriat löfte om en bok är också en bok”. Den bok som över huvud taget aldrig blev skriven är ju ett specialfall av oavslutad litteratur. På bokens första sidor refererar Leandoer en novell av Nathaniel Hawthorne: ”I detta luftslott […] ligger ett ovärderligt och helt bibliotek, vars hyllor uteslutande fylls av de böcker som författarna planerade att skriva, men aldrig faktiskt kom sig för att skriva.” Att detta imaginära bibliotek rymmer många volymer visar Leandoer med många representativa exempel, bland annat, i samma kapitel, två så olika författare som Truman Capote och Stig Dagerman. Ingen av dem kom i gång med sin stora roman, men av helt olika orsaker och med olika samvete i förhållande till erhållna förskott. I Dagermans fall slutade det ju djupt tragiskt.

Den vanligaste oavslutade litteraturen är ändå den som faktiskt blev skriven men inte fullbordad. Författaren kan dö hastigt, som Gösta Oswald under arbetet med Rondo, men litteraturfilosofiskt mer intressant är frågan: när är en roman eller en novell slut? Är inte en roman med ett ”öppet” slut lika ofullbordad som en vars upphovsman ofrivilligt lagt ifrån sig pennan? Hur skiljer sig Kafkas ”oavslutade” romaner från de konventionellt avslutade? Och inget har ju hindrat populära romaner med traditionella slut från att få fortsättningar av andra författare, som Borta med vinden, Ian Flemings James Bond-romaner eller Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Det oavslutade framstår, efter Leandoers lärda och spirituella relationer och reflexioner, som ett litterärt ideal. En genre som per definition är oavslutbar tas också upp: den fortlöpande publicerade dagboken à la Lundell eller Norén.

Jag har bara snuddat vid innehållet i detta verk, uppfyllt av författarens generöst meddelade lärdom. Läsningen är genomgående lustfylld och Leandoer skriver humoristiskt och ofta ironiskt distanserat. Desto starkare kontrast när han i ett avrundat avsnitt tar upp ett specialfall: författaren som tystnade i förtid. Essän om den nomadiska poeten och oroliga själen Anne-Marie Berglund (1952–2020), som tystnade vid 50 års ålder, är allvarlig, inkännande och grep mig djupt.

Svensk efterkrigstid för lösa tyglar

2023-02-08 Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967 (red. Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky; Timbro 222; 533 s.). Som framgår av titeln är det ett väldigt ämne utgivarna har velat omfamna, och det har avsatt sig i form av en både till omfång och innehåll imponerande volym. Det senare har fördelats på 24 essäer av lika många författare, varav många kända namn. Uppdraget till skribenterna var uttryckligen att skriva essäistiskt, inte akademiskt, och det har dessa tolkat på skilda sätt. Några ligger ändå nära det akademiska skrivsättet, medan andra i varierande grad gått utanför ämnets ramar och skrivit subjektivt och personligt. Upplägget är tematiskt, så, lite tillspetsat, historien upprepar sig 24 gånger, men de varierande ansatserna och skrivsätten gör att läsningen ändå inte blir repetitiv.

Artiklarna är grupperade i tre avdelningar. I den första behandlas kulturen i trängre mening: litteratur, bildkonst, teater, musik, film etc. Den andra, som skulle kunna kallas etnologisk-sociologisk, ser på människors livsvillkor och levnadsförhållanden ur olika synvinklar, medan den tredje tar upp ett antal politiska frågor.

Boktitelns avantgarde är egentligen tillämpligt bara på den första avdelningen men är där desto mer framträdande. Det är påtagligt hur sammanflätade de konstnärliga genrerna var och hur samma namn, med Öjvind Fahlström och Moderna museet i spetsen, återkommer gång på gång. Det avantgardistiska kulturlivet på 1940- och 50-talet är enormt vitalt och makalöst framgångsrikt. Baksidan är en marginalisering jämnåriga traditionalister, som tonsättaren Bo Linde. Framträdande namn bland skribenterna är Birgitta Holm (litteratur), Thomas Millroth (konst), Karin Helander (teater). De flesta sympatiserar med sina föremål, och det finns föga av kritik. En lite udda artikel är skriven av Kalle Lind, som analyserar Hasse och Tages tidiga revyer och ser dem som inspirationskälla till 70-talets fria teatergrupper.

Bland andra avdelningens artiklar om boende, heminredning, livsstil och resande finns en tungviktare: Yvonne Hirdmans ”Konsten att vara kvinna”, om hur medvetenheten om kvinnors underläge både i familjen och på arbetsmarknaden ökar först långsamt på 40- och 50-talet för att bli en het fråga på 60-talet, med Eva Mobergs ”Kvinnans villkorliga frigivning” som tändande gnista och lägga grunden till 70-talets jämställdhetsreformer. Även i denna avdelning är skribenterna i huvudsak positiva till den utveckling de skildrar.

Med den tredje avdelningen ändrar boken karaktär, och man förstår varför ett så ideologiskt präglat förlag som Timbro velat ge ut den. Här läser författarna med högerglasögon politiken under perioden som ett vänsterprojekt eller åtminstone styrd av en hegemonisk socialdemokrati som man är kritisk till. Det är det övergripande intrycket och gäller inte alla artiklarna. T.ex. Åsa Nilsonne och David Thurfjell beskriver informativt utvecklingen inom psykiatrin resp. religionen och religionskritiken. Men Bo Wennström om straffrätten och synen på brottslingen, Bengt G. Nilsson om Lamco och Håkan Lindgren om tredje ståndpunkten framstår mest som partsinlagor.

Den omfångsbegränsning som jag ålägger mig tillåter inte att jag går in på varje artikel, så ovanstående får ses som några, förhoppningsvis representativa, nedslag. Sammanfattningsvis är det ett stimulerande verk som påminner om sådant som legat halvt bortglömt i minnesskrymslena och som till en del väcker frågor och invändningar. Redaktörerna har uppenbarligen gett författarna lösa tyglar på gott och ont. Läsningen blir varierad och aldrig tråkig, men den stilistiska spännvidden är stor, och skrivförmågan brister betänkligt hos ett par skribenter. Dessutom har artiklarna tydligen gått till tryck utan någon som helst korrekturläsning. Det vimlar av triviala skrivfel, och det finns ett antal sak- och namnfel som enkelt kunde har korrigerats. Jag nämner bara ett exempel. ”Mats Larsson (Verkstadsföreningens ordförande)” hette i själva verket Matts Bergom-Larsson och var Verkstadsföreningens verkställande direktör.

Bör sättas i händerna på varje litteraturstudent

2023-01-08 Ingrid Elam: Romanens segertåg (Natur & Kultur 2022; 236 s.). Det är ett vittomfattande ämne Ingrid Elam påtagit sig att skriva om: romankonstens historia inklusive idéhistoriska och litteratursociologiska aspekter, dess innehållsliga förhållande till omvärlden och romanens egen formvärld. Romanens formvärld, javisst, det är ju titeln på Staffan Björcks klassiska lärobok från 1953, som Elam i ett efterord nämner främst bland sina föregångare. Med sin bredare ambition och mindre omfång är detta dock en helt annan bok, som väl knappast fungerar som lärobok men som jag ändå skulle vilja sätta i händerna på varje universitetsstuderande i litteraturvetenskap. För dess kunskapsstoff, dess rikedom på skarpa och ofta överraskande iakttagelser, för dess briljanta språk samt för författarens uppenbara kärlek till sitt ämne.

Om man ser till innehållsförteckningen är framställningen välstrukturerad. Första avdelningen är historisk. I ett antal kapitel föds romanen, hittar sina läsare, finner sina former. Andra avdelningen, ”Romanen och världen”, fokuserar på innehållet, hur olika aspekter på omvärlden tar plats i romanerna. Några kapitelrubriker är ”Bildningen”, ”Nationsbygge och historieskrivning”, ”Kolonialism, postkolonialism och migration”, ”Kärleken och begäret”, ”Döden”. Den tredje, kortare, avdelningen behandlar romanens kriser men slutar med det hoppfulla kapitlet ”Och ändå lever den”. Men det är ett ramverk som Elam inte håller sig till. Samma romaner, samma form- och innehållsfrågor återkommer gång på gång genom hela boken. Nå, det som står på raderna är nästan alltid intressant, så det stör inte så mycket, men nog riskerar läsaren att tappa orienteringen emellanåt. En kanske allvarligare anmärkning är att hennes exempel ur romanhistorien är så förhållandevis få och ständigt återkommande. Det är Wilhelm Meister, Jane Eyre, Anna Karenina och Krig och fred, Madame Bovary, Virginia Woolf och Camus. Visst, även många andra tas upp men hamnar i skymundan för de nämnda. Och nyare litteratur lyser nästan helt med sin frånvaro. Lite synd; å andra sidan blir favoriterna desto grundligare analyserade, och skickligt.

Elam har vinnlagt sig om att återge titlar och citat i svensk översättning. På ett ställe spelar det henne ett spratt. Hon skriver, om Meursault i Camus Främlingen: ”… han är så främmande inför sig själv att han inte kan säga jag: ’Mamma dog idag. Eller i går kanske, vet inte’”. Men det är i Jan Stolpes översättning; i det franska originalet är jaget där: ”je ne sais pas”.

Ingrid Elam har skrivit ett personligt, essäistiskt verk, utan stor notapparat och utan litteraturförteckning. Det är som sådant man ska läsa den, och som sådant är det ett storverk i behändigt format.

Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.