Bör sättas i händerna på varje litteraturstudent

2023-01-08 Ingrid Elam: Romanens segertåg (Natur & Kultur 2022; 236 s.). Det är ett vittomfattande ämne Ingrid Elam påtagit sig att skriva om: romankonstens historia inklusive idéhistoriska och litteratursociologiska aspekter, dess innehållsliga förhållande till omvärlden och romanens egen formvärld. Romanens formvärld, javisst, det är ju titeln på Staffan Björcks klassiska lärobok från 1953, som Elam i ett efterord nämner främst bland sina föregångare. Med sin bredare ambition och mindre omfång är detta dock en helt annan bok, som väl knappast fungerar som lärobok men som jag ändå skulle vilja sätta i händerna på varje universitetsstuderande i litteraturvetenskap. För dess kunskapsstoff, dess rikedom på skarpa och ofta överraskande iakttagelser, för dess briljanta språk samt för författarens uppenbara kärlek till sitt ämne.

Om man ser till innehållsförteckningen är framställningen välstrukturerad. Första avdelningen är historisk. I ett antal kapitel föds romanen, hittar sina läsare, finner sina former. Andra avdelningen, ”Romanen och världen”, fokuserar på innehållet, hur olika aspekter på omvärlden tar plats i romanerna. Några kapitelrubriker är ”Bildningen”, ”Nationsbygge och historieskrivning”, ”Kolonialism, postkolonialism och migration”, ”Kärleken och begäret”, ”Döden”. Den tredje, kortare, avdelningen behandlar romanens kriser men slutar med det hoppfulla kapitlet ”Och ändå lever den”. Men det är ett ramverk som Elam inte håller sig till. Samma romaner, samma form- och innehållsfrågor återkommer gång på gång genom hela boken. Nå, det som står på raderna är nästan alltid intressant, så det stör inte så mycket, men nog riskerar läsaren att tappa orienteringen emellanåt. En kanske allvarligare anmärkning är att hennes exempel ur romanhistorien är så förhållandevis få och ständigt återkommande. Det är Wilhelm Meister, Jane Eyre, Anna Karenina och Krig och fred, Madame Bovary, Virginia Woolf och Camus. Visst, även många andra tas upp men hamnar i skymundan för de nämnda. Och nyare litteratur lyser nästan helt med sin frånvaro. Lite synd; å andra sidan blir favoriterna desto grundligare analyserade, och skickligt.

Elam har vinnlagt sig om att återge titlar och citat i svensk översättning. På ett ställe spelar det henne ett spratt. Hon skriver, om Meursault i Camus Främlingen: ”… han är så främmande inför sig själv att han inte kan säga jag: ’Mamma dog idag. Eller i går kanske, vet inte’”. Men det är i Jan Stolpes översättning; i det franska originalet är jaget där: ”je ne sais pas”.

Ingrid Elam har skrivit ett personligt, essäistiskt verk, utan stor notapparat och utan litteraturförteckning. Det är som sådant man ska läsa den, och som sådant är det ett storverk i behändigt format.

Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.

Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Något gemensamt men mest olika

2022-10-19 Jonas Ellerström & Isabella Nilsson: A som i Alice. En Lewis Carroll-encyklopedi (Ellerströms 2021; 312 s.) och Dorothy Parker: Jag älskar dig till döds ändå (urval [ur samlingen Enough Rope, 1926] och tolkning Isabella Nilsson, Ellerströms 2022; 100 s.). De här böckerna har lite mer gemensamt än namnen Ellerström och Nilsson (och att jag köpte dem samtidigt i Ellerströms monter på Bokmässan). Både Lewis Carroll och Dorothy Parker var formsäkra humoristiska poeter med känsla för tillvarons absurditeter. Det har lockat deras minst lika formsäkra sentida kollega Isabella Nilsson och den mångsysslande förläggaren, författaren, översättaren m.m. till bådas författarskap. Men olikheterna mellan 1920-talsflappern Parker i New York och den tillbakadragne matematikern Carroll (eg. Charles Lutwidge Dodgson) i det slutande 1800-talets Oxford är naturligtvis större än likheterna. Och de två böckerna är av helt olika karaktär.

A som i Alice är en bok om Lewis Carroll och hans verk, uppställd i form av alfabetiskt ordnade artiklar. Som gammal lexikograf brukar jag hävda att alfabetik är en väldigt dålig ordning för förmedling av information eftersom den bryter upp naturliga samband och därför inte bör tas till i oträngt mål. Men här fungerar det, som kongenialt med Carrolls absurda sagovärld och splittrade personlighet. Den här boken ska ju inte läsas som en standardbiografi utan som en lekfull men ändå allvarligt menad vägvisare i Lewis Carrolls landskap, i verkligheten och i fantasin.

Bland uppslagsorden återfinns förstås verk och delar av verk, t.ex. en analys av den gåtfulla dikten ”Jabberwocky”, som ingår i Through the Looking-Glass, gestalter i böckerna som Cheshirekatten och den galne hattmakaren, Carrolls biografi styckevis och delt, Alice Liddell och andra av de småflickor som var Carrolls favoritumgänge och även vuxna i Carrolls/Dodgsons miljö. Andra personartiklar är ägnade översättare, illustratörer, dramatiker, musiker och kritiker som tagit sig an Carroll och hans skapelser, som Åke Runnquist, Tove Jansson, Knut Jeanson och Tom Waits. Viktiga artiklar behandlar centrala begrepp som nonsens och surrealism. Några sådana har överlåtits åt extern expertis. Sålunda har docent Gudrun Brattström skrivit om logik och matematik och professor Elisabeth Mansén om religion. Stilen är saklig, tonen lätt och ledig, med glimten i ögonvrån ständigt närvarande. Läsvärdet förhöjs ytterligare av Inger Edelfelts tidsenliga vinjetteckningar till varje ny bokstav. Jag, som aldrig läst Alice i Underlandet, bara en hel del om den och om Carroll, har lärt mig mycket nytt under nöjsam läsning.

Dorothy Parker (1893-1967) var en välkänd figur i New Yorks sällskapsliv från 1920-talet och framåt, kvick och vasstungad men med mycket mörker inom sig. (Hon kan påminna om sin yngre svenska kollega Marianne Höök.) Hon var journalist och kritiker och skrev dramatik, men i eftervärlden är hon kanske mest ihågkommen för sina dikter på formsäker, rimmad vers. Dikterna är humoristiska men oftast med en ironisk eller bitter vändning i slutet. Temat är (olycklig) kärlek och det egenartade släkte som kallas män. I det här urvalet står det engelska originalet på vänstersidorna med Isabella Nilssons svenska version på högersidorna. Som hon redogör för i förordet har Nilsson tagit sig rätt stora friheter gentemot originalet i ordalydelsen, men tema och tonträff är originalets, liksom metriken. Ibland tycker jag hon krånglar till Parkers vanligen rätt enkla språk, men på det hela taget har hon lyckats mycket bra. Jag avslutar med ett exempel.

UNFORTUNATE COINCIDENCE
By the time you swear you’re his,
    Shivering and sighing,
And he vows his passion is
    Infinite, undying –
Lady, make a note of this:
    One of you is lying.

TYVÄRR

Du skälver i hans famn och svär:

min förste och min siste!

Och han är lika evigt kär,

han såg dig och han visste.

Ledsen, syrran, men såhär:

en av er tar miste.

Sakkunnigt, stimulerande – men saknar helhetsgrepp

2022-06-30 Per-Arne Bodin: Från Bysans till Putin. Historier om Ryssland (2016; nytryck 2021 Artos & Norma bokförlag; 288 s.). Per-Arne Bodin, professor emeritus i slaviska språk, är Sveriges främsta kännare av den rysk-ortodoxa kyrkan och andligt liv i anslutning till den. Det har han visat i många böcker, bland annat denna, som är ett oförändrat omtryck från 2016. Titeln är missvisande (undertiteln pekar mer rätt). Boken är inte en krönika över 1 000 år av rysk ortodoxi utan ett antal fristående essäer om olika aspekter på denna för oss västerlänningar så främmande andlighet. Det kan handla om ceremonier som åsnevandring, fottvagning och bad i isvak, en symbol som dubbelörnen eller Ivan den förskräckliges galna ögon på den kända målningen av Ilja Repin, där Ivan just har dräpt sin son. Ett intressant kapitel handlar om ikonens status: som beläte eller en verklig representation av det gudomliga. Här drar Bodin in franska tänkare som Lacan och Baudrillard. Moskvas tunnelbana som konstverk och symbol bestås ett roligt kapitel. Allvarligare är det om Moskvarättegångarna som iscensatta skådespel. Det mycket intressanta slutkapitlet handlar om tidiga (1500–1700-tal) svenska Rysslandsresenärer, deras syn på samhället i allmänhet och kyrkan i synnerhet. Den senare var betydligt mer positiv än man kanske tänker sig, vilket till en del nog avspeglar genuin vilja till förståelse men också det faktum att den romersk-katolska kyrkan var bådas huvudfiende.

Stimulerande och lärorikt alltså, om än en smula splittrat. Skulle jag önska mig något är det att Bodin lagt ner lika mycket på formen som på innehållet. Språket kunde vara mer stringent, och slavistprofessorn mer konsekvent i sin transkribering/-litterering av ryska namn. Ett allvarligt sakfel på s. 14 måste påtalas. Den lagbok som den ryka dubbelörnen försöker slita ur den finska möns händer i Istos berömda målning påstås vara ”frihetstidens svenska författning”. Verkligen inte. Titeln ”Lex” på bokpärmen avser 1734 års lag, alltså de vanliga lagarna. 1720 års regeringsform ersattes av Gustav III:s auktoritära regeringsform av 1772 och den diktatoriska förenings- och säkerhetsakten från 1789, och de var de som utgjorde det autonoma Finlands statsrättsliga bas. Vilket nog var tur för Finland. Ett storfurstendöme med oinskränkt ständervälde hade knappast Alexander I gått med på ens i sina mest liberala ögonblick.

Lärdom och tankeflykt i snårig form

2022-06-06 Torbjörn Elensky: Absolut text. Om att läsa världen (Fri Tanke 2021; 199 s.). Torbjörn Elensky är en intellektuell med vida intressen och brett register som essäist, debattör, kritiker och skönlitterär författare. Han har en flödande penna och hans textproduktion är omfattande. Jag har inte läst någon hel bok av honom tidigare men skulle säga att den är representativ för hans förhållningssätt till världen och skrivandet.

Om jag har haft problem med boken torde det bero i första hand på mina egna tillkortakommanden men nog också på framställningen. Elensky har ett associativt skrivsätt, där en tanke föder en annan, och tankeflödet omsätts genast i text. Boken är uppdelad i tematiska kapitel: Ordet, Språket, Kunskapen etc., men jag har svårt att se att de skiljer sig mycket åt. Teman, detaljer, tankegångar återkommer genom hela boken, som är en lång, vindlande essä. Det går inte att referera innehållet på ett begränsat utrymme.

En annan svårighet är att syntaxen vindlar med tankegångarna. Elensky skriver gärna långa meningar utformade som klassiska perioder, men det skapar inte klarhet, ofta tvärtom. Och han går själv ibland vilse bland sina satser. På flera ställen gör han sig skyldig till anakoluter. Som här, där det inledande subjektet saknar finit verb:

Insikten att vi sitter i strukturer som vi inte kommer ur, som vi inte kan veta om det är vi själva som skapat eller om de faktiskt finns i världen, omöjligheten att veta vad vi missar för att vi ser det vi tittar efter, för att våra tankar, sinnen, språkspel låser oss i förhållande till en verklighet som det inte går att få direkt tillgång till, och även om vi skulle få det egentligen inte förstå i dess helhet, annat än via glimtar, i fragment, tolkning som aldrig blir färdig.

Nu undrar du, otåliga läsare, med all ätt vad boken handlar om. Citatet ovan ger kanske en antydan. Det är filosofins eviga grundfråga: hur är världen egentligen beskaffad, hur och på vad sätt kan vi veta något om den och hur och med vilka verktyg kan vi uttala oss om det vi tror oss veta. Bidrar språket, genom att det låter oss namnge och kategorisera, till klarhet eller lägger det sig tvärtom som en slöja mellan verkligheten och vår förståelse? Kan vi läsa naturen som vi läser text? Elenskys text formar sig till en idéhistorisk genomgång och diskussion av dessa frågor med vidast tänkbara utblickar i rum och tid. Det är, med mina reservationer ovan, ofta nöjsamt och stimulerande att läsa. Bäst är Elensky när han stannar upp vid olika företeelser eller gestalter ur historien. Jag lärde mig en del om Spinoza och Leibniz, jag fick något att fundera på när han går in på några författarskaps förhållande till verkligheten: Flaubert, Joyce, Thomas Mann. Mystik och mystiker spelar en framträdande roll, med exempel främst från det gamla Egypten: Isis med sin slöja, Hermes Trismegistos. Det finns mycket att hämta, men en del man kan sakna. I en bok om språket och världen hade jag nog väntat mig mer om Wittgenstein och skillnaden mellan den tidige och den sene W., men han berörs bara ytligt. Ett personligt önskemål hade varit en diskussion om hur lexikografin speglar språket och världen genom ordböcker och allmänna uppslagsverk. Det är en fråga jag sysselsatt mig mycket med under mitt yrkesliv. Andra recensenter har efterlyst annat.

Sammanfattningsvis har Torbjörn Elensky skrivit en bok med mycken lärdom och digert tankestoff, men formen har gjort den onödigt otillgänglig för en större läsekrets.

”Life and letters” i idérik essäistik

2022-03-02 Tatjana Brandt: Läsa tankar. Essäer om geniala böcker och osannolika liv (Förlaget 2021; 242 s.). Tatjana Brandts förra bok, Fängslad. Essäer om lust till litteraturen och läsningens plats i livet (2017) var en glad överraskning. Om den skrev jag bl.a.: ”Tatjana Brandt skriver så lustfyllt, infallsrikt och medryckande och med ett flödande språk där hon alltid tycks hitta det rätta, inte alltid så lättfunna ordet. Att hon är doktor i litteraturvetenskap har inte stått i vägen för denna i bästa mening oakademiska essäbok.” Denna bok är upplagd på likartat sätt: ett fåtal långa essäer om enskilda författare och författarskap, där liv och verk är tätt sammanflätade. Litteraturvetaren Brandt har ett gott öga till engelskspråkig 1700- och 1800-talslitteratur och fantasy. Då Frances Burney, nu den ”gotiska” Ann Radcliffe; då Henry James, nu hans vän och konkurrent George Eliot (eg. Mary Anne eller Marian Evans); då J.K. Rowling och Harry Potter, nu Ursula K. Le Guin och romansviten om Övärlden. Utan pendang i den förra boken är en essä om Dostojevskij, som rekapitulerar hans liv men främst uppehåller sig vid romanen Idioten. Och liksom i den förra boken infogas i den egentliga framställningen personliga, ibland närmast privata, reflexioner av olika slag. Där tar det stopp för mig. Jag förstår faktiskt inte vissa skribenters behov av att ge ut så mycket av sitt privata jag, särskilt inte när det knappast tillför något av allmänt intresse och inte höjer kvaliteten på essäistiken.

Jag är alltså inte lika förtjust i denna bok som i den förra. Jag saknar också den lätthet i både tankeflykten och språket som präglade Fängslad. Över Läsa tankar vilar ett större allvar, och inget ont i det, men som läsare blir jag inte förförd på samma sätt. Ann Radcliffe får Brandt inte grepp om. Författaren är rätt gåtfull som person, men Brandt lyckas inte heller låsa upp författarskapet. Essän om Le Guin blir i huvudsak ett detaljerat referat av handlingen i Övärlden-serien, fängslande i sig i sin fantasirikedom, men essäistens fördjupning uteblir. Essäerna om Dostojevskij och George Eliot är däremot högst läsvärda, och man kan mycket väl skaffa sig boken bara för dem. I båda tecknas trovärdigt författarnas intellektuella och moraliska utveckling och åskådliggörs hur den färgar av sig på författarskapet. Referaten av bådas romaner lockar till vidare läsning (själv har jag fortsatt med Eliots sista roman Daniel Deronda, som ni får läsa om här så småningom).

Tatjana Brandt är tvivelsutan en både idérik och skrivskicklig litteraturvetare och essäist, det visar hon även här. Men för det mesta når hon i mina ögon inte upp till sin högsta nivå i detta verk.

Svårt ämne -lättillgänglig text

2022-02-18 Julia Ravanis: Skönheten i kaos (Natur & Kultur 2021; 213 s.). Julia Ravanis (född 1993) är civilingenjör i teknisk fysik, fil.mag. i idéhistoria och doktorand i teknikhistoria vid Chalmers. Dessa erfarenheter har hon smält samman i en mycket personlig bok om den teoretiska fysikens stora frågor. Det är god populärvetenskap parad med filosofisk och personlig reflexion i en essäistisk framställningsform.

Från skolan minns jag mina oöverstigliga svårigheter med ämnet fysik: kraftparallellogram, acceleration som skulle mätas i meter i sekunden per sekund, primär- och sekundärlindring i en elektrisk spole … Men det är inte den sortens handfasta ingenjörsfysik som intresserar Julia Ravanis utan de stora förklaringsmodellerna med deras problem och konflikter. Jag har läst om detta ämne tidigare, men jag tror det första gången jag förstått lite mer än för stunden och får en insikt i ett system som hänger ihop. Det beror främst på Ravanis pedagogiska förmåga uttryckt i en lättillgänglig essäistisk form, mer än på de i och för sig träffande och ofta roande jämförelserna med företeelser i vardagen och händelser i hennes eget liv.

Jag saknar alla förutsättningar att referera sakinnehållet med ens elementärt intentionsdjup, så jag nöjer mig med uppräkning av företeelser Ravanis tar upp: relativitetsteorin, den krökta rumtiden och gravitationens natur; svarta hål och händelsehorisonter; kvantfysik med Heisenbergs osäkerhetsrelation; entropi; mörk materia; mörk energi; parallella universa och universums matematiska natur (i Max Tegmarks modell, som hon tar avstånd från), fysikens standardteori gentemot strängteori och ”grand unified theory”. Det här ser mastigt ut, men låt er inte avskräckas. Ämnet må vara svårt för en humanist, men Skönheten i kaos är en lättläst och underhållande bok som bör tilltala en rätt bred läsekrets.

Till läsarens nytta och glädje

2021-12-19 Michel Ekman: Lyckliga slut. Elva essäer och en dagbok (Schildts & Söderströms 2021; 228 s.). Michel Ekman (finlandssvensk litteraturvetare, kritiker och essäist) skriver gärna om sig själv, även i texter som inte är rent självbiografiska. Jag tror inte det beror på någon utpräglad självupptagenhet, utan på att han är djupt engagerad i tiden och dess gåtor. Tidens gång känner man bäst på sig själv, in på bara skinnet, dess obönhörlighet men också dess paradoxer. Tiden är förstås djupt förbunden med livet, döden och kärleken, som också är teman i boken. Liksom minnet, som är en mekanism för att återskapa den tid som flytt. Kanske är upptagenheten med tiden också en anledning till Ekmans stora filmintresse. Filmen är ju den konstart som mer än någon annan kan både konservera, förskjuta, förlänga och förtäta tiden. Ekman är också naturälskare och en hängiven fotvandrare, vilket satt avtryck i boken.

Det är variationer på dessa teman som håller ihop denna essäsamling, skriven under och starkt präglad av isoleringen under coronapandemin 2020. Prägeln förstärks ytterligare av att essäerna omväxlar med korta dagboksanteckningar från året, som ger uttryck för ett visst sinneslugn, vilket på ett välgörande sätt hela boken genomandas. Den på åtskilliga ställen uttryckta kärleken till hustrun Pia (Ingström, kulturredaktör på Hufvudstadsbladet) är ett annat vackert drag.

Ämnesvalet är varierat och utmärks av Michel Ekmans litterära, musikaliska och filmiska kringsyn, och där en amatör som jag fått lära mig mycket nytt. En jämförande studie av vandringsmotiv hos (tonsättaren) Franz Schubert, (filmskaparen) Agnès Varda och (författaren) Peter Handke har mycket att erbjuda. Handkes romankonst återkommer Ekman ofta till, liksom till Vardas landsman och kollega Éric Rohmer. De uppenbart mycket intressanta filmregissörerna, japanerna Yasujiro Ozu och Hirokazu Kore-eda och deras familjeskildringar hade jag aldrig hört talas om, liksom inte heller den tyske dokumentärfilmaren Volker Koepp och hans minneskonst. Essän om den finske författaren Joel Haahtela får mig att önska att han skulle översättas till svenska. Bland mycket annat. Det är svårt att göra rättvisa åt innehållet i en essäsamling om inte recensionen ska bli alldeles för lång. Det läsaren kan lära är trots allt inte det viktigaste, utan att författaren förmår samla sina lärdomar, sina intryck och sina tankar till en harmonisk helhet, läsaren till glädje. Och kanske så några tankefrön under läsningens gång. Dessa krav på en essäist uppfyller Michel Ekman med råge.

Oväntad men värdig Augustvinnare

2021-12-01 Nils Håkanson: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning (Nirstedt Litteratur 2021; 356 s.). En bok om översättandets historia i Sverige är en oväntad Augustprisvinnare. Men med sin kombination av stringens i sak och läsartillvändhet med glimten i ögat fick den priset välförtjänt, även om det fanns likvärdiga konkurrenter.

Den mångsidigt begåvade Nils Håkanson är själv översättare och översättningsforskare. Han har skrivit en doktorsavhandling om svenska översättningar av rysk litteratur och har översatt från ryska, han har varit forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon, och han är en språkligt och stilistiskt begåvad skönlitterär författare.

Trots att den grundläggande betydelsen av översättning för ett språkområdes andliga odling i allmänhet och litteratur i synnerhet alltid erkänts, har själva verksamheten och dess utövare under långa tider mötts med förstrött intresse, för att inte säga likgiltighet. Det är först under de senaste årtiondena som översättningsteori blivit ett akademiskt ämne och översättare kunnat utbildas på högskolan. Av Håkansons litteraturreferenser framgår tydligt att denna bok inte kunde ha skrivits för, säg, fyrtio år sedan. Den är i grunden en översikt och en syntes av forskningsläget i dag, där det bakom Håkanson stått ett stort antal hängivna forskare och yrkeskolleger.

Framställningen har två ansatser, en historisk-deskriptiv och en teoretisk och resonerande. Ansatserna varvas kapitelvis men går också in i varandra, så att det deskriptiva aldrig blir enformigt och det teoretiska alltid jordnära. För den humanistiskt intresserade läsaren är boken en kunskapsfestival och en läsfest. Håkanson skriver en vardagsnära sakprosa som aldrig förfaller till slafsighet. Hans humor får lysa igenom då och då men oftast anas den mest. En minnesvärd one-liner: ”En reservationslös motståndare till den sortens [textnära] tolkningar var Linköpingsbiskopen Hans Brask (annars känd just för sin förmåga att reservera sig).”

För att brant sammanfatta det jag uppfattar som bokens huvudlinje: översättandets historia är en dialektik mellan texttrohet och tolkningsfrihet. Den långa utvecklingslinjen har varit mot ökad texttrohet men med flera rekyler. Som en sen förfallsperiod framhåller Håkanson årtiondena runt sekelskiftet 1900, när massmarknadslitteraturen slår igenom brett, efterfrågan på översättning var enorm men kraven på kvalitet låga (och den litterära upphovsrätten ännu negligerad). I sådana fall, säger Håkanson, ”[n]är en översättare har börjat avlägsna sig från originalet för att försöka tillfredsställa läsarnas smak eller […]som en anpassning till något standardformat, sker inte sällan ytterligare något som i sig inte har att göra med en vilja till anpassning: mängden slarvfel och hafsiga lösningar ökar.” Detta fenomen upphöjer Håkanson till en allmän regel, som han kallar originalverkets gravitationslag, dvs. originalets auktoritet försvagas ju större friheter översättaren tar sig mot ursprungstexten.

Håkanson har fler sådana fyndigt formulerade regler, som kan sägas sammanfatta mycket av det han vill lära ut. Sylvius mittenväg (efter kunglige översättaren Johan Sylvius, 1620–1690) är en balansgång mellan ren texttrohet och fri återgivning: översättningen ska representera det författaren vill säga men måste inte vara ordagrann, vilket väl är det ideal som gäller i dag. Vadstena princip (efter Birgittinklostret där): ”ju större respekt för originalet, desto mer bunden översättning”, en princip som enligt Håkanson har gällt den svenska översättningshistorien igenom. Ohlmarks fenomen (efter Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens Ringen-trilogi): ”[det att] en objektivt sett bristfällig översättning [ändå] når stora publika framgångar.”

Ha gärna dessa regler i minnet nästa gång du läser en översatt bok! Ett råd som kan riktas även till litteraturrecensenter. Nils Håkanson har hållit en god fackmässig ton genom hela boken, men i slutkapitlet, när han kommer till recensioner av översatt litteratur, blir han uttalat kritisk. Det är inte så länge sedan det blev praxis att över huvud taget nämna översättarens namn i en dagspressrecension, och fortfarande förbigås översättningen vanligen med tystnad eller nämns med någon till intet förpliktande kliché, som ”smidig” eller ”kongenial”. Inte sällan tar recensenten upp författarens språk, som om hen skrivit direkt på svenska. Jag förstår Håkansons upprördhet, och har väl själv gjort mig skyldig till det han kritiserar, men det är inte lätt att se hur en sakkunnig diskussion om en översättning ska rymmas i en dagstidningsrecension eller, för den delen, vem som kunde skriva den. Men att en seriöst arbetande översättare ska slippa dels klappar på axeln, dels kritik för enstaka misstag som enda omnämnande, det håller jag med författaren av denna utomordentliga bok om.