Filosofer skriver brev

2021-02-12 ”Skriv så ofta du kan”. Brevväxlingen mellan Georg Henrik von Wright och Eino Kaila 1937–1958 (utg. av Bernt Österman under medverkan av Fredrik Hertzberg och Niklas Toivakainen, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag, Stockholm, 2020; 284 s.). ”Den okände von Wright” heter ett forskningsprojekt inom Svenska litteratursällskapet, med utgivning av material som tidigare varit okänt för allmänheten och obeaktat av forskningen. Denna bok är den första produkten från projektet. Eino Kaila (1890–1958) var en internationellt känd filosof av den analytiska skolan, professor i Helsingfors och von Wrights lärare. Mellan lärare och lärjunge etablerades snabbt ett förtroende som övergick i en varm vänskap som varade till Kailas bortgång. De skrev flitigt till varandra när de vistades på olika håll. Tyngdpunkten ligger på de två perioder när von Wright vistades i Cambridge, som 23-årig doktorand 1939 och som professor och Ludwig Wittgensteins efterträdare 1948–51. Annat som kunde skilja dem geografiskt var gästprofessurer och semesterresor. De långa tider när båda var i Helsingfors skrev de inte till varandra.

Och vad skrev de om? Alldagliga ting, som brevväxlande vänner gör, vilket ger en god uppfattning om arten av deras förhållande. Oförblommerade synpunkter på kolleger. Men två tyngre ämnen dominerar. Det ena är tjänster och tjänstetillsättningar. Wright hade med tvekan antagit kallelsen till professuren i Cambridge och var ytterst ovillig att kapa banden till Helsingfors, där han redan var professor. Ledighet från den tjänsten kunde inte beviljas hur länge som helst, och många brev handlar om hur frågan ska lösas. Svärdshugget som löste den gordiska knuten blev att von Wright tog avsked från Cambridge efter bara tre år och återvände till Helsingfors. Flera gånger diskuterar herrarna andra ledigblivna tjänster och hur dessa ska kunna besättas med kolleger i deras smak, eller framför allt hur vissa misshagliga personer ska kunna hållas borta. En inte så vacker bild av akademiskt intrigspel. Är det t.ex. etiskt försvarbart att två sakkunniga dryftar sina kommande utlåtanden privat för att vara säkra på att gynna sin egen kandidat så mycket som möjligt?

Det tyngsta ämnet i breven är dock de egna forskningarna. I breven från Cambridge 1939 ger von Wright en utförlig disposition av sin blivande avhandling om induktionens logik, och Kaila kommenterar. Och Kaila redovisar i flera brev sina tankar om en filosofi för den nya fysiken, speciellt kvantmekaniken. Det är intressant att få en inblick i hur filosofer arbetar, men själva frågeställningarna ligger långt över denne anmälares nivå. Nytta har man otvivelaktigt av utgivaren Östermans hundrasidiga inledning, men det räcker inte. Jag förstår faktiskt inte hur utgivarna har tänkt när man i den tryckta utgåvan utelämnat de för förståelsen helt nödvändiga kommentarerna och hänvisar läsarna till den digitala. Vilka är då målgruppen för den tryckta boken?

Svaret blir tyvärr hängande i luften. Vi som inte kan finska kan glädjas åt att lära känna Eino Kaila, som tidigare, åtminstone för mig, bara varit ett namn. Georg Henrik von Wright framstår tydligare i sin självbiografi Mitt liv som jag minns det och i brevväxlingen med bäste vännen Göran Schildt, En livslång vänskap. Intressant är dock att genom dessa två filosofer följa den analytiska filosofins (i sin mest hårdnackade form kallad logisk empirism eller logisk positivism) segertåg i Västeuropa och USA. Att den senare kommit att ifrågasättas är en annan historia. Och man ångrar aldrig en läst bok.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s