Henry Parlands skrifter – utgåvan fullbordad

2020-03-19 Henry Parland: Kritik och Brev (Henry Parlands skrifter 3 resp. 4, Svenska litteratursällskapet i Finland och Appell Förlag 2019 resp. 2020). Detta är de två sista delarna i bokform av den textkritiska utgåvan av Henry Parlands samlade verk. Jag har tidigare skrivit om Dikter och Prosa. Utvidgade versioner av alla delarna finns digitalt på https://parland.sls.fi , där man också hittar en femte del, romanen Sönder, vars textkritiska utgåva kom i bokform redan 2005. Det är beklagligt, om än förståeligt, att inte Sönder fått utkomma i samma förnämliga tryckta form som de övriga skrifterna.

Det finns nämligen en tydligt fallande angelägenhetsordning i utgåvan. Viktigast är utan tvivel Dikter; som poet var Parland helt klart en nydanare. Nummer två är Sönder, som ehuru ofullbordad visar vilken prosadiktare Parland kunde ha blivit. Därnäst kommer Prosa, där man kan följa en ung författares intressanta utveckling.

I Kritik finns många stycken som visar på Parlands exceptionella begåvning och brådmognad, men stilistiskt är han här ännu outvecklad; de flesta artiklarna höjer sig knappt märkbart över de, visserligen utmärkta, skoluppsatser som tagits med. Alla artiklarna är skrivna i Kaunas av en 21–22-åring och är av två skilda slag: artiklar på svenska om litauiska eller sovjetryska ämnen, skrivna för en läsekrets i Finland, och artiklar skrivna på tyska (och översatta till litauiska) om förhållanden i Finland och avsedda för läsare i Litauen. Den förra kategorin är avgjort intressantast. Den läsande allmänheten i Finland visste knappt någonting om sovjetisk kultur, så här gjorde Parland verkligen en insats. Särskilt artiklarna om sovjetisk film, ställd mot Hollywoodfilmen är nydanande i sin teoretiska förståelse av filmens egenart som konstform. Även en artikel om den judiska teatern i Kaunas är ytterst läsvärd än i dag. Artiklarna om finlandssvensk, finsk, svensk och skandinavisk samtidslitteratur är läsvärda men föga originella, medan de om politiska och samhälleliga förhållanden i Finland har mest akademiskt intresse.

Brev borde nog helst läsas i den digitala versionen, där kallad Korrespondens, eftersom den även innehåller brev till Henry Parland (det har jag dock inte gjort). En ohjälplig brist är att Parlands brev till Gunnar Björling saknas (de brann upp vid ett bombanfall under fortsättningskriget), men i den digitala utgåvan finns i alla fall Björlings brev till Parland. I boken är det brev av två slag, till vänner, främst den jämnårige blivande konstnären och kritikern Sven Grönvall, och till föräldrarna. I de förra, i språk och jargong rätt typiska för brev mellan tonårspojkar, känner man igen författaren Parland, medan breven till föräldrarna, i huvudsak från Kaunas, är konventionella och mest går ut på att förklara att han mår bra.

Det är ett viktigt arbete som utgivarna, under ledning av Per Stam, och Litteratursällskapet nu slutfört. Jag skulle dock inte rekommendera dessa två avslutande delar till några andra än Henry Parland-nördar.

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.

En stor poet i retrospektiv

2019-11-01 Tua Forsström: Jag studerade en gång vid en underbar fakultet (2003; nyutgåva Schildts & Söderströms 2019). Tua Forsströms diktsamlingar har ofta så vackra och suggestiva titlar (hämtade från dikter i samlingen). Så titeln på denna samlingsvolym, där Efter att ha tillbringat en natt bland hästar (1997) ingår, liksom genombrottssamlingen Snöleopard (1987) och Parkerna (1992); En kväll i oktober rodde jag ut på sjön från 2012 saknas av naturliga skäl. Urvalsvolymen kompletteras med diktsviten ”Mineraler”, som jag antar nyskrevs för den.

Det är just det vackra, välljudande språket som är poeten Forsströms främsta kännemärke. Dikterna är en njutning att läsa, och det borde vara det än mera att höra dem reciteras. Ett annat särmärke är dikternas sinnliga, främst visuella, konkretion: man ser scenen en dikt utspelas på tydligt framför sig. Det är oftast i naturen, gärna på sjön. Vädret spelar stor roll, ofta regnar eller snöar det, vilket kan ses som illustration av olika själstillstånd. Metaforer och explicita liknelser lyser med sin frånvaro. Ett tredje karakteristikum är tilltalet. Många dikter har en adressat. Det kan vara namngivna besläktade konstnärssjälar, som filmaren Tarkovskij och den svenske poeten Werner Aspenström i Efter att ha tillbringat en natt bland hästar. Men ofta är det ett anonymt ”du”. Ordet adressat är adekvat, för dessa dikter ter sig ofta som brev. I en rolldikt i Snöleopard är det en mordbrännare som skriver från mentalsjukhuset eller fängelset.

Dikterna pendlar ofta mellan olika känslolägen: ljus – mörker; glädje – sorg; förtröstan – förtvivlan. Känslorna är starka men uttrycket återhållsamt, inte sällan ironiskt. Varje enskild dikt kanske inte berör på djupet, men en hel diktsamling gör det.

Tua Forsström (f. 1947) är en av de allra främsta poeterna på svenska språket, bekräftat i år genom det unika invalet av denna finlandssvenska i Svenska Akademien. Desto märkligare att inget svenskt förlag har ansett det befogat med en rikssvensk delupplaga (utgåvan från 2003 gavs ut av Bruno Östlings Symposion i Lund).

I en lyrikanmälan hör det till att citera. Jag avlutar med en dikt ur Parkerna:

Jag stannade för länge
i skogen, det gäller att inställa
sig, inte tala så mycket. Då kan man
lika gärna vara ett sådant klädskåp som
påträffas på landsortshotell. Man plockar
upp något och släpper det igen. Oreda,
motsättningar är allt jag ser. Förr ägde
jag några böcker, ett grönt rum. Och genom
mörkret glänser: Jag studerade för länge
sedan vid en underbar fakultet. Här intill
finns en sjö som inger den förbifarande
svindel, dess yta förefaller sväva över den
låga stranden. Det är smärtsamt att inte längre
minnas med smärta. Och jag fick syn på
dem, jag såg ett ögonblick hur förfärade
de var: jägarna vid nattens rand.

Monika Fagerholm är sig lik – och olik

2019-09-25 Monika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Förlaget M/Albert Bonniers Förlag 2019). En ny roman av Monika Fagerholm är en litterär händelse. Det är sex år sedan den förra, Lola uppochner, kom ut. Den nya har höjts till skyarna av kritiken i både Finland och Sverige och på så sätt ökat förväntningarna. Blir de uppfyllda? Nej, inte riktigt, måste jag nog säga.

Spelplanen och förutsättningarna känns igen: det lilla samhället, ett brott i det förgångna och vad det gör med människorna och samhället. Här en brutal gruppvåldtäkt år 2008, samma år som den stora ekonomiska krisen utbryter (det är inget slumpartat sammanträffande). Bokens huvudperson Gusten Grippe grips av ruelse och går till polisen, mot till och med våldtäktsoffrets vilja. De rättsliga påföljderna blir mycket ringa, men händelsen sätter djupa spår hos många fler än de direkt inblandade.

Detta får läsaren veta i tillbakablickar från romanens nutidsplan, som är år 2014. Gusten har då etablerat sig som framgångsrik fastighetsmäklare i den lilla välmående villaförorten utanför Helsingfors, som är romanens scen. Språket är som vanligt hos Fagerholm, talspråksnära med uppbruten syntax, mycket upprepningar, fraser som återkommer liksom ledmotiv. Så långt allt väl, kan det tyckas, så vad är problemet?

Det viktigaste är att det dröjer innan berättelsen tar fart. De första 100 sidorna ägnas mest ett i och för sig typiskt Fagerholmskt tema: två flickors uppväxt och utveckling i relation till varandra med omväxlande närhet och konflikter. Båda är relevanta för Gustens historia, men deras egen lyfter inte, och här blir Fagerholms språk – så poetiskt i mästerverken Den amerikanska flickan och Glitterscenen – orytmiskt och haltande. Flickorna, senare de unga kvinnorna, Emmy och Saga-Lill kommer mig aldrig riktigt nära, som t.ex. Doris och Sandra i Den amerikanska flickan gjorde. Över huvud taget känns många av gestalterna här som karikatyrer. Det kan bero på att detta är Monika Fagerholms mest uttalat politiska roman, skriven från ett vänsterperspektiv under intryck av Juha Sipiläs misslyckade nyliberala regering 2015–19. Särskilt modern till Gustens vän Nathan (som var den drivande i våldtäkten), operativ chef på den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen, framstår som en nidbild av Björn Wahlroos i kombination med Anne Berner, kommunikationsminister i Sipiläs regering och ett särskilt omtyckt hatobjekt för Finlands vänstersinnade.

Detta är alltså inte riktigt den roman jag väntade mig. Det är förstås snarare mitt eget fel än Monika Fagerholms. Vem dödade bambi? är ändå en av höjdpunkterna i höstens romanutgivning.

Henry Parlands kortprosa

2019-08-03 Henry Parland: Prosa (Henry Parlands skrifter 2, utgiven av Elisa Veit, Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag .Stockholm 2019). Förra året kom den stora volymen Poesi. Denna volym innehåller Parlands skönlitterära prosa utom romanen Sönder (som får en egen volym i skriftserien) samt sådant som utgivaren kallat ”Dagboksliknande anteckningar”. Texterna omfattar ca 175 sidor, men med inledning, noter, kommentarer och litteraturförteckning har det blivit totalt 342 sidor. En mönstergill textkritisk utgåva, som alltid hos SLS.

Under Henry Parlands livstid (han dog i scharlakansfeber 1930, 22 år gammal) publicerades bara fem korta, närmast skissartade, texter samt den genomarbetade novellen ”Jag och min fars glasögon”, skriven för en av Bonniers Veckotidning utlyst tävling. Av kvarlåtenskapen har en hel del publicerats i de postuma samlingsvolymerna Återsken (1932) och Den stora dagenefter (1966), ofta rätt hårt redigerat av utgivarna, brodern Oscar Parland och vännen Gunnar Björling. Här återges allt, i olika stadier av färdigställande, så nära Henry Parlands egen text som möjligt.

Vad lägger då dessa texter till bilden av Henry Parland som författare? Inte så mycket, kanske. Det råder nog inget tvivel om att han var mer betydande som poet. Men han kunde, om han fått leva, ha utvecklats till en betydande prosaist. Det visar ju framför allt den ofullbordade romanen Sönder. I den här volymen är det tydligt att det är de längre styckena som visar fram mot ett mer betydande författarskap. Jag vill framför allt lyfta fram ”Harald Bangs dubbelliv”, skriven redan 1926. Här finns alla de teman som kännetecknar Parlands prosa: alkohol, ångest, kvinnohistorier, dödsdrift. Om poeten Parland ofta döljer sig bakom ironiska grimaser, tycks prosaisten framträda med naket ansikte.

Man kan diskutera om de ”dagboksliknande anteckningarna” hör hemma här (och det gör utgivaren också). De är från hans sista år, dels från tiden strax före avresan till Kaunas, dels från hans vistelse där. Avsikten var att han skulle leva hälsosammare där, under morbror Vasilius Sesemanns vakande öga, men anteckningarna visar ingen bättring och knappast någon vilja till det heller. Man kan förmoda att Henry Parlands hälsa redan var undergrävd när han dukade under för scharlakansfebern. Och jag undrar i mitt stilla sinne om den dödsdrift han skildrar i flera av texterna var hans egen.

Topelius från många sidor

2019-07-27 Författaren Topelius – med historien mot strömmen (red. Pia Forssell & Carola Herberts, Svenska litteratursällskapet och Appell Förlag 2019). Att samla ett antal forskare av olika kynne och inriktning för att belysa var sin aspekt av ett ämne är riskabelt. Resultatet kan bli splittrat och utan tydlig linje. Men när Svenska litteratursällskapet i Finland gör det brukar det bli bra. Så även denna gång när 200-årsjubilaren Zacharias Topelius verk (knappast alls hans person) blir omsorgsfullt belyst från alla sidor i sin samtida kontext och i eftervärldens spegel.

Det är intressant att jämföra Topelius med J.W. Snellman, vars biografi jag skrev om tidigare i år. Båda var finska patrioter, svenskspråkiga som arbetade på att stärka finska språkets och den finska kulturens ställning. Men medan för Snellman detta måste ske på bekostnad av svenskan, såg Topelius ingen motsättning i att vara finsk patriot på två språk. Att avskaffa svenskan skulle bryta med Finlands kulturarv och skada banden till Sverige, Norden och Europa. Snellman var filosof och polemisk debattör. Topelius var skriftställare i snart sagt alla genrer: journalist, poet, dramatiker, novellist, romanförfattare, barnboksförfattare, läroboksförfattare. Han var pedagog och folkuppfostrare, höll på rättigheter även för flickor och kvinnor men kan också med viss rätt skyllas för bigott antisemit. Han var professor i historia men historisk forskare i egentlig mening var det sista han var. Sina bästa historieskildringar gjorde han i skönlitterär form. För generationer av barn i Finland och Sverige var han Sagofarbrorn med stort S.

Allt detta och en hel del till kan man lära sig i denna bok, om man inte visste det förut. Själv hade jag inte klart för mig t.ex. Topelius omfångsrika produktion av vuxendramatik (Pentti Paavolainens bidrag). Som språkvetare roades jag förstås av bidragen om Topelius språk. Jennica Thylin-Klaus visar hur svårt Topelius hade att anpassa sig till stavningsnormerna i Svenska Akademiens då (1875) helt nya ordlista, och Charlotta af Hällström-Reijonen analyserar förekomsten av några grammatiska särdrag. Tre olika bidrag redogör för Topelius reception i resp. Sverige (Sonja Svensson), Ryssland (Erja Laurila-Hellman och Ben Hellman) och resten av världen (Yvonne Leffler). Jag räknar inte upp alla bidrag och medarbetare men vill ytterligare lyfta fram H.K. Riikonens ”Fältskärns berättelser i förhållande till 1800-talets historiska roman” som det kanske tyngst vägande och allra mest läsvärda, särskilt som det behandlar Topelius största och viktigaste verk.. Om något saknas i boken är det väl en mer samlade beskrivning av Topelius poesi. Förvisso nämns eller citeras många dikter, men det är för att belysa andra aspekter än poesin i sig.

Topelius har väl länge åtminstone i Sverige mest betraktats som en mossig sagofarbror. Denna bok ger honom upprättelse och kan förhoppningsvis bidra till att han blir läst på nytt och med nya ögon.

Platsens ande fångad i långdikt

2019-05-30 Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz. En dikt (Förlaget M 2019). Den här långdikten (370 sidor men vanligen bara några rader på varje sida) är egentligen en del i en större konstnärlig helhet, som utöver den tryckta texten innehåller ljud, foton och film med anknytning till Potsdamer Platz i Berlin, samlade på https://potsdamer platz.fi. Detta s.k. arkiv innehåller flera hundra enheter, och jag har bara ögnat igenom det. Men jag tror det är en viktig nyckel till förståelse av dikten.

Ett centralt avsnitt i boken, betydligt mer texttätt och på vanlig prosa, berättar platsens historia från äldsta tider till i dag men med tonvikt på 1800- och 1900-talets urbana centrum, dess förstörelse och återuppbyggnad. Platsen och dess omgivningar återfinns även annorstädes i dikten men sparsamt. Man får snarare tänka sig den som bakgrund till ett myllrande liv av människor och andra varelser, starka känslor inåt och utåt och frågor om meningen med livet. Fraserna är korta, syntaxen ofta björlingskt upplöst. Verbala motiv återkommer och varieras (”vinden, molnen”, ”tornfalk, aftonfalk”, ”människans möjlighet är …”. Nya ordbildningar är vanliga, ofta av teleskoptyp: ”iblandskapet”, ”vemoderlivet”, ”fraseriutbrott”, ”ofrivilegium”. Slagkraftiga enradingar är vanliga inslag: ”att formulera sig är att göra sig till”, ”om du bara skulle lära dig en enda sak så är det att orka tänka annorlunda oftare”. Texten är uppsatt med två stycken (inte sällan bara en rad) på varje sida, enbart små bokstäver, även på namn Varje stycke avslutas med punkt; inget annat skiljetecken förekommer. Det är oavbrutet intellektuellt stimulerande och, vågar jag faktiskt påstå, underhållande.

Österbottningen Ralf Andtbacka är uppskattad av litteraturkännare i Sverige, belönad med pris av bl.a. Samfundet De Nio och Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne, men annars knappast något välkänt namn här. I Svenskfinland är han en viktig aktör på det litterära fältet, inte bara poet utan också kritiker och bokutgivare med det egna förlaget Ellips. Det här verket befäster hans ställning högt upp på parnassen.

Novellkonst på högsta nivå

2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).

Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.

Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.

Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!

Hudlösa texter

2017-01-25 Mirjam Tuominen: Besk brygd (1947) och Tema med variationer (1952; båda i nyutgåva 2016). Det lilla förlaget Eskaton i Sverige har, med hjälp av Tuominens dotter Tuva Korsström, tagit sig an en utgivning av Mirjam Tuominens samlade skrifter. Det ska bli tolv volymer, och dessa är de två första. Båda är tunna volymer i litet format, men innehållet är desto tyngre. Mirjam Tuominen hade inga skyddsmekanismer mot sin totala inlevelse i andra varelsers lidande. Det drev henne till och ibland över sinnessjukdomens gräns, men den tillät henne också att skapa tung, viktig litteratur.

”Besk brygd” är kanske hennes mest kända bok, där hon vrider och vänder på förhållandet bödel–offer i verkligheten, speciellt nazismens illgärningar, och i litteraturen (Kafka, Hjalmar Bergman, Edith Södergran). För mig, som har läst mycket både av och om Hjalmar Bergman, är hennes lilla essä om dennes författarskap nog det mest originella jag har sett.

”Tema med variationer” är ett mellanled i Tuominens övergång till lyriken. Det är korta prosatexter, ibland närmande sig en kort novell, ibland bara fragment, på ett helt eget uppbrutet och uppfordrande språk som står nära tidens moderna poesi hos t.ex. Björling, Enckell och Ekelöf. Även här är inlevelsen med dem hon skildrar hennes starkaste verkningsmedel.

Älvans och jordandens dotter tar ordet

2018-12-02 Tuva Korsström: Älvan och jordanden. En biografi om Mirjam Tuominen och Torsten Korsström (Schildts & Söderströms 2018, 528 sidor). Den blivande seminarielektorn i teckning Torsten (Totti) Korsström (1909–64) möter i början av 30-talet den blivande författaren Mirjam Tuominen (1913–67). Relationen är komplicerad från början, men paret gifte sig strax före vinterkriget och bosätter sig i Nykarleby, där Totti fått sin lektorstjänst. Han är dock inkallad under större delen av krigsåren, och Mirjam bor ensam med dottern Kyra (f. 1941) och vantrivs i småstaden. Efter kriget föds den andra dottern Tuva 1946, men äktenskapet är bortom räddning. Mirjam flyttar till faderns och döttrarnas sorg till Helsingfors. Den äldre dottern bor en längre tid hos fadern; annars är sommarloven på dennes familjeställe Åkerlid i Korpo den tid de får umgås med honom och ett andningshål. För modern Mirjam är inte lätt att leva med, överkänslig, neurotisk, med förföljelseidéer och kraftiga humörsvängningar. Döttrarnas överlevnadsstrategi är att försöka leva så ”normalt” som möjligt utanför hemmet och i hemmet göra allt för att inte väcka moderns vrede. Mirjams och Tottis kontakt sinsemellan är inte direkt dålig från början, men Mirjam blir småningom alltmer misstänksam mot sin exmake och förbjuder till sist, mot skilsmässoavtalet, döttrarna att träffa honom. Den tonåriga Tuva träffar inte sin far på fyra år. Efter Tuvas studentexamen gör hon och modern en stor Europaresa, och under denna dör den älskade pappan, vilket Tuva får veta först när hon kommit hem. Modern, som hon både är bunden till och beundrar och samtidigt tar avstånd från, dör tre år senare. Då har Tuva redan lämnat hemmet och gift sig.

Så kan man sammanfatta denna dubbelbiografi, som på sitt sätt är en trippelbiografi. Dottern Tuva Korsström har skrivit biografin om föräldrarna, men samtidigt har litteraturvetaren med samma namn skrivit en litterär biografi om författaren Mirjam Tuominen. Därtill är boken en självbiografisk uppväxtskildring. Att av denna självpåtagna dubbla eller tredubbla uppgift sammangjuta en litterär helhet är ett konststycke som bara en riktig författare kan lyckas med, och Tuva Korsström visar att hon är en sådan. Visserligen skiftar perspektivet oundvikligen från den ena till den andra, och det blir lite hopp i tiden, men överblicken går aldrig förlorad. Tottis och Mirjams familjebakgrunder, så viktiga för deras utveckling, tecknas; Mirjams mor och syskon och Tottis föräldrar spelar en viktig roll i hela deras liv. För föräldrarnas relation har Tuva haft en mycket rik brevväxling att ösa ur. Båda döttrarna tycks ha bra kontakt med sin barndom och tydliga minnen, vilket gör berättelsen mycket stark och rik på känslor.

Litteraturvetaren Tuva lyfter fram moderns unika författarskap, mycket uppmärksammat under hennes livstid, sedan sjunket i glömska men nu återuppväckt, inte minst genom Tuvas insatser. Mirjam Tuominens samlade verk är under utgivning i Sverige av förlagen Eskaton och Modernista. Det består av tidigast novellsamlingar, därefter essäer och reflexioner som närmar sig prosalyrik och slutligen flera diktsamlingar. (Jag har läst ett par volymer tidigare och lägger ut min text om dem för att ge ett hum om henne som författare.) Mirjams plats i den litterära samtiden blir väl belyst, inte minst hennes kontakter med andra författare och kritiker, vilka nästan alltid slutade med en brytning. Mest inbördes förståelse tycks ha funnits med den fine svenske lyrikern Carl-Erik af Geijerstam och dennes hustru Regina.

Som alltid med böcker från Finland har denna haft svårt att få uppmärksamhet i Sverige. Dock har några samverkande dagstidningar upptäckt den och satt den högt på sin litterära topplista. Det har de gjort rätt i, för detta är utan tvekan en av årets bästa böcker i sin genre.