Viktigt och välskrivet om folkmord och folkrätt

2020–04-10 Philippe Sands: Vägen till Nürnberg. En berättelse om familjehemligheter, folkmord och rättvisa (2016; svensk övers. Manne Svensson, Albert Bonniers Förlag 2018; 431 s.). Begreppen ”folkmord” och ”mänskliga rättigheter” är numera så invanda att man kan tro att de ha gammal hävd. Men så är ingalunda fallet. De är produkter av 1900-talets krigskatastrofer och kan sägas ha kristalliserats vid Nürnbergrättegången 1945–46 mot de främsta nazistledarna. I varje fall det senare, med brottsrubriceringen ”brott mot mänskligheten”; begreppet och termen ”folkmord” hade svårare att göra sig gällande där och fick sina första kodifieringar i en FN-konvention 1948 och Europakonventionen 1950. Boken handlar om uppkomsten av de två begreppen och om de två män som låg bakom dem, Raphaël Lemkin resp. Hersch Lauterpacht, och sammanvävt därmed också författarens egen familjehistoria, utgående från hans morfar Leon Buchholz. Ramen är en metaberättelse, där Philippe Sands, brittisk advokat och folkrättsjurist, född 1960, redogör för den forskning och de undersökningar som lett fram till denna viktiga och välskrivna bok.

Verket har fyra huvudpersoner och ett myller av bipersoner (att personregister saknas är en stor nackdel). Utöver de tre nämnda är det naziockuperade Polens generalguvernör Hans Frank en centralfigur. Gemensamt för dem alla är staden med de många namnbytena och statstillhörigheterna: som österrikisk eller tysk Lemberg, som polsk Lwów, som sovjetrysk Lvov, som ukrainsk (numera) Lviv.

Inbjuden att hålla föredrag i Lviv börjar Sands fundera över sin morfar, som kom från trakten. Han kommer snart underfund med att morfadern var samtida med de båda folkrättspionjärerna, som hade studerat för samma lärare på universitetet. Alla tre var judar. Morfadern flyttade till Wien och bildade familj där. Han lyckades ta sig till Paris efter Anschluss 1938, fick dit sin dotter Ruth, Sands mamma, ett år senare, medan hustrun Rita blev kvar i Wien till 1941, då hon i sista sekunden slapp ut och återförenades med make och dotter. Detta mysterium i familjehistorien reder Sands ut parallellt med de andra berättelserna.

Lauterpacht flyttar också till Wien och redan 1925 vidare till Cambridge, där han gör karriär som akademisk jurist, medan Lemkin blir kvar i Lwów och flyr först 1939 via Litauen och Sverige till USA. Jämfört med den etablerade Lauterpacht förblir Lemkin en outsider, som få i justitiedepartement och juridiska fakulteter bland de allierade var beredda att lyssna till.

År 1941 knyts Hans Frank till historien, då Östra Galizien, där Lwów (Lemberg) är huvudstad, införlivas med Generalguvernementet. Den nazistiska utrotningspolitiken leder till att både Lauterpacht och Lemkin förlorar hela sina familjer, för vilket Hans Frank bär det högsta ansvaret. Porträttet av denne ledande nazibödel får djup genom Sands samtal med Franks son Niklas, som tagit totalt avstånd från sin far. Vi får följa Franks öde ända fram till hängningen i Nürnberg 1946.

Bokens huvudämne är ändå konflikten mellan de två folkrättsuppfattningar som hävdades av de båda huvudpersonerna: Lauterpachts om skydd för individen mot statliga övergrepp och Lemkins om skydd för grupper mot etnisk eller religiöst baserad förföljelse (genocid, folkmord). Lauterpacht har gehör för sin linje hos åklagarna i Nürnberg, medan Lemkin har det betydligt svårare med sin, trots outtröttliga ansträngningar, som hotar slå över i monomani och halsstarrighet. Det är en av bokens stora förtjänster att vanskligheten i begreppet folkmord görs begriplig.

Philippe Sands skriver som en fullfjädrad thrillerförfattare (jag kom att tänka på Frederick Forsyth, han med Schakalen) och binder ihop sina teman till en sömlös helhet. Han förmedlar en myckenhet ny kunskap och hans budskap är viktigt. Det här är en av de senaste årens verkligt väsentliga böcker, som knappast har fått den uppmärksamhet den förtjänat.

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.

Tyskt trettiotal i moraliserande backspegel

2020-01-23 Éric Vuillard: Dagordningen (2017; svensk övers. Lotta Riad, Lind & Co 2019; 123 s.). Trots att den belönades med det skönlitterära Goncourtpriset 2017 (originaltiteln är L’ordre du jour) är Dagordningen ingen roman utan helt baserad på fakta som de är kända från dokument, dagböcker och memoarer. Det litterära ligger i framställningssättet, en konstprosa som ligger långt från sakprosan men knappast heller är vanlig i genomsnittlig fiktionslitteratur. Författaren kallar boken ”récit”, som väl bäst återges med ”berättelse”. Och det som berättas är några steg på vägen till makten för de tyska nazisterna och Nazityskland. Den börjar med mötet mellan Hitler och 24 tyska storföretagsledare, som lovar ge partiet ekonomiskt stöd inför valet i mars 1933. Huvuddelen av boken ägnas tiden närmast före Österrikes Anschluss till Tredje Riket 1938, där tyngdpunkten ligger på de scener där den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg hunsas av naziledningen men också de som visar att den tyska krigsmakten så sent som i mars 1938 var en koloss på lerfötter som hade stora problem med invasionen trots att man inte mötte något militärt motstånd. Ett slags komiskt mellanspel är kapitlet med Ribbentrop på avskedslunch som tysk ambassadör i London hos Chamberlain. Mitt under måltiden får Chamberlain ett viktigt meddelande men kan av etikettsskäl inte avvisa Tysklands nyutnämnde utrikesminister, som drar ut på tiden som lunchgäst så länge han kan, tomt pladdrande om tennis i allmänhet och den store amerikanen Bill Tilden i synnerhet. På så vis lyckas Ribbentrop fördröja den brittiska reaktionen på Anschluss med åtskilliga timmar.

Jag har så långt redogjort för innehåll och form så objektivt jag kan, för nu måste jag tyvärr säga att jag inte alls tycker om den här boken. Det jag kallar ”konstprosa” ovan är ett svulstigt blomsterspråk, fullt av långa uppräkningar och upprepningar, och tonen är av en med-facit-i-hand-moraliserande sort, som jag – och flera fackhistoriker har jag sett – har väldigt svårt för (tänk Maria-Pia Boëthius upphöjd till två). Det finns också sakfel. T.ex. var Lord Halifax besök hos Göring och Hitler 1937 inte privat; det var inofficiellt men på uppdrag av den brittiska regeringen.

Dessutom (och det är jag ledsen över att behöva säga) har översättningen brister. Lotta Riad har mycket gott renommé som översättare av fransk skönlitteratur, men den historiska materian har hon haft svårare för. T.ex. sägs konferensen med företagsledarna ha hållits i ”talmannens riksdagspalats”, vad det nu skulle vara. Den rätta översättningen torde vara ”i riksdagens talmans residens”. Den ovannämnde Lord Halifax kallas ”konseljpresident”, vilket var titeln för Frankrikes regeringschef vid den här tiden. Halifax var ”Lord President of the Council”, lordpresident (på franska Lord président du conseil), i huvudsak en honorärtitel för en viss medlem av kabinettet. Landsdelen ”Moravien” i Tjeckoslovakien heter ju Mähren på svenska. Sådana och liknande fel hade en sakgranskare lätt kunnat råda bot på; det är en annars skicklig översättare värd.

För balansens skull måste jag nämna att de flesta recensioner, i alla länder, varit mycket positiva. Och visst, finner man språket tjusigt och moraliserandet helt i sin ordning kan man säkert tycka om den här boken. Men Goncourtpriset – det kan jag inte förstå.

Känd radioröst nu även förnämlig författare

2020-01-21 Gunnar Bolin: Hovjuvelerarens barn. En berättelse om en släkt i skuggan av tre diktaturer (Albert Bonniers Förlag 2019; 377 s.). W.A. Bolin är en av de mest ansedda juvelerarfirmorna i Stockholm, ja i Sverige. Det är väl allt färre som känner till dess bakgrund: att firman grundades vid mitten av 1800-talet i Sankt Petersburg och småningom fick ställning som hovjuvelerare. Efter bolsjevikernas maktövertagande kunde man förstås inte längre verka där utan etablerade företaget i familjens gamla hemland. Svenskt medborgarskap hade man aldrig släppt, och centralgestalten Wilhelm Bolin hade redan i början av 1900-talet låtit bygga ett magnifikt sommarresidens, Småryd utanför Båstad, som förblivit släktens fasta punkt där man genom generationerna har samlats varje sommar. Genom Wilhelm Bolins äktenskap med österrikiskan Maria Seitz blir familjen verkligt kosmopolitisk och polyglott: alla talar ryska, tyska och svenska och de flesta även franska. Wilhelms och Marias barn, alla födda i Ryssland hamnar på många ställen i världen.

Bokens författare, Gunnar Bolin, är en välkänd radioröst och en klippa på Sveriges Radios kulturredaktion sedan 30 år. Han är dottersonson till Wilhelm och Maria, men varken hans far eller farföräldrar har ägnat sig åt guldsmide och ädla stenar. Om dem har han en annan och mer spännande historia att berätta. I ett oroligt område i en orolig tid, Österrike under mellankrigstiden, ligger berättelsens tyngdpunkt.

Den unga Karin Bolin, som ska bli Gunnars farmor, ”Babi”, kommer strax efter första världskrigets slut till Wien, där hennes morbror Karl Seitz äe ledande och respekterad socialdemokratisk politiker. Hon förälskar sig i en framåtsträvande jurist och socialdemokratisk politiker, Ernst Hoffenreich. De gifter sig och bosätter sig i Wien, med en mycket lägre ekonomisk standard än Karin är van vid hemifrån. År 1921 föds sonen Gerhard, Gunnars far, och 1926 Hans, som kommer att ta över juvelerarfirman i en annan tid. Tiderna är svåra, konflikterna mellan det konservativa, så småningom alltmer fascistiska, Kristligt-sociala partiet, som styr landet, och Socialdemokraterna, som styr Wien, slår flera gånger över i öppet våld. På 30-talet blir det nazistiska inflytandet allt starkare och kulminerar i Anschluss 1938. Mycket skickligt korsklipper Gunnar Bolin mellan familjesituationen och storpolitiken. När hans källor inte ger svar fyller han ut tankar och dialoger med sin egen inlevelse. Stor litterär förmåga visar han t.ex. när han föreställer sig det första mötet mellan den 13-årige Gerhard och hans ingifte farbror, den brutale Hugo, i vars familj Gerhard ska vara inneboende i fem skolår. Fadern kunde som vuxen aldrig nämna Hugos namn utan epitet som ”den vidrige”.

Vid krigsutbrottet bir Karin kvar i Sverige, skiljer sig från Ernst och återtar namnet Bolin för sig och sönerna. Gerhard tjänstgör kriget igenom som dekryptör och tolk och kommer till Sverige 1947. Där slutar egentligen själva familjekrönikan; vad som hände senare summeras i en epilog.

Men boken har en brännpunkt till, och det är Gunnars förhållande till fadern. Boken igenom återkommer kapitel om fadern som äldre och hur Gunnar försöker bryta igenom hans skal och få honom att berätta. Den bild som framträder är av en bullrande egocntriker, som sårar omgivningen med sin ”rättframhet”, drar pinsamma skämt och är patologiskt snål. Men han är också omvittnat charmig, och charmen tycks bita även på sönerna, som trots konflikter aldrig bryter med honom. Det är mycket vackert skrivet, och skildringen av faderns sista tid är rent gripande.

Familjekrönikan, fiktiv eller dokumentär, är ingen enkel genre. Gunnar Bolin har tagit sig an den på sitt mycket personliga vis, och resultatet är alltigenom storartat.

Engagerat och briljant om järnridån

2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.

Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.

I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.

Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.