Artonde århundradets kärlekssaga

2025-08-07 Kristina Ekero Eriksson: Förbindelsen. Marie Antoinette och Axel von Fersen (Norstedts 2025; 344 s.).

Författaren är vetenskapsjournalist och populärhistoriker. Det här är hennes berättelse om historiska händelser men inte historieskrivning i akademisk bemärkelse.

Händelserna, romantiska och dramatiska på högsta samhällsnivå och med en svensk i en av huvudrollerna, är grundligt utforskad och har skildrats många gånger. Källäget är gott sedan huvudkällan, Axel von Fersens brevsamling och dagböcker, tolkats och offentliggjorts, men Ekero Eriksson ställer inga kritiska frågor till materialet. Hon har bestämt sig för att Fersen och drottningen var älskande i sexuell mening och att Axel (som han familjärt kallas i boken) rentav kan ha varit far till både ett och två av Marie-Antoinettes barn,

Framställningen är en dubbelbiografi över de båda jämnåriga, den österrikiska prinsessan som giftes bort vid 14 års ålder med den ett år äldre franske tronföljaren Ludvig (XVI) och den svenske bördsmedvetne och karriäristiske aristokraten och kvinnokarlen. Författaren lever sig in i sina huvudpersoner och tillskriver dem tankar och känslor som omöjligen kan beläggas, och beundrar bägge tämligen okritiskt. Det spiller även över på Ludvig XVI, som beskrivs som en välmenande monark som ville sitt folk väl och till varje pris ville undvika blodspillan, även när det gick ut över honom själv. Språket är enkelt och rättframt och låter händelserna tala för sig själva, vilket fungerar särskilt bra för de mer dramatiska episoderna. En höjdpunkt är den detaljerade redogörelsen för kungafamiljens av Fersen planerade flykt från Paris, den som hejdades så snöpligt i Varennes. Inget förtigs heller i skildringen av de respektive protagonisternas våldsamma död; lynchningen av Axel von Fersen i Stockholm 1810 är en av de vedervärdigaste händelserna i Sveriges historia.

Kristina Ekero Eriksson är som sagt inte historiker, men nog hade hon kunnat undvika ett antal sakfel. Den nationalförsamling som efterträdde treståndsriksdagen i Frankrike 1789 var den konstituerande, inte den lagstiftande. William Pitt var under revolutionsåren Storbritanniens premiärminister, inte utrikesminister (sägs två gånger). Den Horn som var inblandad i mordet på Gustav III hette i förnamn Clas Fredrik, inte Karl. Och i ett dagbokscitat omnämns drottning Hedvig Eleonora som ”Carl XI:s hustru”, vilket är fel (hon var hans mor). Även om felet är Fersens borde Ekero Eriksson ha påtalat det.

Sammanfattningsvis är det en habilt, stundom riktigt bra berättad historia, men perspektivet är alltför ensidigt och okritiskt.

En kunskapsförmedlare med värderingar

2024-02-22 Yvonne Hirdman: Mellankrigstider (Ordfront 2023; 382 s. Omarbetad, uppdaterad och utvidgad nyutgåva av den del av Sveriges historia 1920–1965 (Norstedts 2012) som omfattar perioden 1919–1939). Pluralformen Mellankrigstider sticker i ögonen. För den här boken handlar helt om tiden mellan de båda världskrigen och inget annat. Kanske är det en fingervisning om bokens bredd, där från den politiska historiens huvudfåra många exkurser görs till ekonomisk historia, demografi, socialhistoria, genushistoria, kulturhistoria och annat. ”Exkurser” är förresten fel ord, eftersom det bestående intrycket är hur väl Yvonne Hirdman håller ihop och integrerar de olika beståndsdelarna så att mellankrigstiden ända framstår som en och odelbar.

Framställningen kan beskrivas som cyklisk. En inledning om de sista krigsåren ger förutsättningarna och sätter Sverige i ett internationellt perspektiv; en epilog sammanfattar de två decennierna. Däremellan återfinns bokens två huvuddelar, en för vardera årtiondet. I varje huvuddel finns längre kapitel om levnadsförhållanden, kultur, ekonomi, politik och ideologi, i sin tur indelade i kortare avsnitt om enskilda frågor. Varje kapitel avslutas med en minibiografi över en i tiden viktig person samt ett fylligt citat av något denne skrivit eller sagt. Urvalet säger väl något om Hirdmans egna värderingar (som nog får sägas framkommer mellan raderna även på andra ställen i boken): Elin Wägner, Hjalmar Branting, Ivar Kreuger, Ernst Rolf, Nelly Thüring (en av de första socialdemokratiska riksdagskvinnorna), Ernst Wigforss, Axel och Signe Höjer, Karin Boye, Barbro Alving.

Hirdmans sympatier ligger tydligt hos Socialdemokraterna, särskilt generationen Per Albin, Möller, Wigforss. Antipatiska är på ena kanten de socialistiska splittrarna: vänstersocialister och kommunister, på andra kanten den reaktionära förstakamarhögern, som visserligen tvangs accepterar rösträttsreformen 1919 men fortsatte att sätta käppar i hjulet för sociala och demokratiska reformer.

Den politiska röda tråden är hur minoritetsregerandet på 20-talet ersätts av majoritetsstyre efter valet 1932. Ständiga regeringsskiften och hoppande majoriteter, där viktiga beslut antingen inte kunde fattas alls eller kom till genom förhandlingar och uppgörelser i riksdagens utskott, förhindrade långsiktig planering och bromsade samhällsutvecklingen. Genom samarbetet med Bondeförbundet, först kohandeln 1933, sedan koalitionsregeringen från 1936, kunde välfärdssamhället börja byggas på allvar. Tänkandet och personerna bakom detta ägnas ett helt kapitel, ”Den utopiska socialismen”, med beskrivningar av hur ideologi omsätts i praktisk politik för vanliga människor: bostäder, sociala förhållanden, kris i befolkningsfrågan och sexualpolitik.

En annan huvudlinje i framställningen är hur arbetsmarknadens parter går från total antagonism på 1920-talet, när Sverige hade världsrekord i strejkdagar, till begynnande samförstånd på 30-talet, beseglat i Saltsjöbadsavtalet 1938 och senare känt i världen som ”den svenska modellen”. Trots kvinnor i riksdagen från 1921 hände sedan nästan ingenting med kvinnors deltagande i det offentliga livet under hela mellankrigstiden. Detta är ett viktigt tema för Hirdman, som belyser frågan från flera håll och söker förklaringar. Viktigast kanske det manliga motståndet mot att kvinnor skulle överge sitt ”yrke” som husmor och barnvårdare. Den kvinnliga frigörelsen under ”det glada” 20-talet skrapade bara på ytan.

I epilogen ställer Yvonne Hirdman frågan om det egentligen hade hänt så mycket mellan 1919 och 1939. Mycket var sig onekligen likt i vanliga människors levnadsvillkor. Men i motsats till de flesta länder i Europa hade demokratin överlevt och till och med stärkts. Sverige hade fått en regering som hade vilja och makt att genomföra reformer, och arbetsmarknaden hade fått fred. Välfärden låg om hörnet, men utvecklingen bröts av andra världskriget.

Hirdman har som sagt sina egna betoningar, men de framkommer främst i ett medvetet och inte överdrivet bruk av känslomässiga ord och vändningar, vilket är till stor fördel för läsningen. Men innehållsligt är Mellankrigstider saklig och kunskapsförmedlande och har mycket att ge även den som tror sig kunna sin svenska 1900-talshistoria.

”Ett stöd för Karlar trenne”

2024-02-09 Eva Helen Ulvros: Hedvig Eleonora och hennes tid (Historiska Media 2023; 335 s.). Förlaget Historiska Media (där min vän och tidigare NE-arbetskamrat Lena Amurén numera är förlagschef) har satsat stort på en bred utgivning av till omfånget relativt begränsade biografier över historiska personer. Till kategorin hör utan tvivel Sveriges drottningar med sina ofta allt annat en enkla liv men med blandad historisk betydelse. Hedvig Eleonora, ”ett stöd för Karlar trenne” (Snoilsky), hör väl redan till de mer omskrivna, men nog finns det plats för en bok till. Eva Helen Ulvros, med en inriktning på svenskt 1600- till 1800-tal och fokus på kultur- och genushistoria, är väl lämpad som drottningbiograf.

Hedvig Eleonora (1636–1715) hörde till härskarfamiljen i hertigdömet Holstein-Gottorp, tyskspråkigt, formellt under den danska kronan men ofta i konflikt med den. Politiskt var hon ett passande parti för Karl X Gustav, som låg i ständig fejd med Danmark. Dessutom var hon ung, vacker och behaglig, och makarna gick tydligen bra ihop. Dock dog kungen bara fyra år efter bröllopet, så Hedvig Eleonora blev en 24-årig änkedrottning. Hon spelade en inte oviktig politisk roll som ordförande för sonen Karl XI:s förmyndarregering, men störst avtryck gjorde hon genom sina konst- och kulturintressen, där Drottningholms och Strömsholms slott är de viktigaste bestående minnesmärkena. Hon var också den som byggde upp den kungliga husgerådskammaren. Hon ogillade sonens val av en dansk prinsessa, Ulrika Eleonora den äldre, som sin gemål, men denna tycks ha varit så blid, älskvärd och god att ingen blev hennes ovän. Både svärdottern och sonen dog unga, och Hedvig Eleonora fick nu se sin sonson Karl XII på tronen. Med lika liten framgång som alla andra kunde hon förmå den halsstarrige, enväldige krigarkungen att sluta fred i tid, och när hon avled 1715, 79 år gammal, var riket i ett ytterst prekärt läge. Karl XII:s död slapp hon alltså uppleva, men en stor sorg var att den rikt begåvade sondottern Hedvig Sofia rycktes bort i smittkoppor bara 27 år gammal. Förutom den personliga sorgen var den politiska följden att det holsteinska partiets anspråk på den svenska tronföljden försvagades. Hedvig Sofia var nämligen ingift i den Holstein-Gottorpska familjen och förmyndarregent för sin son Karl Fredrik.

Så kan man sammanfatta de yttre dragen av Hedvig Elonoras historia. Allt är väl tillvarataget i boken. Men det stoffet har inte räckt för att fylla 355 sidor. Förutom en utmärkt minibiografi över Ulrika Eleonora d.ä. lyfter Ulvros fram livet vid hovet, i vardag och fest, och inget fel i det, men det blir för mycket: enahanda och repetitivt. Sakkunnigt, ja, trovärdigt, absolut, men läsningen blir långa stunder alltför monoton. Lägg därtill att Ulvros prosa visserligen flyter på bra men saknar den lyster som lite mer stilvilja hade kunnat ge. Sammanfattningsvis en bok med goda förtjänster men också en del brister.

När kriget vände

2023-11-24 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1943–1945 (Norstedts 2023; 454 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Berggrens trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) och andra delen (2021) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur tidigare anmälningar. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, [Christian Günther,] Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers [och ämbetmäns] dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Denna tredje del präglas naturligtvis av krigets utveckling, som går tyskarna alltmer emot. Rgeringskritiker och antinazister som Torgny Segerstedt, Ture Nerman i Trots allt! och Karl Gerhard tystas inte längre. Nu blir det lättare att stå emot tyska krav; t.ex. stoppas permittenttågstrafiken från och till Norge i augusti 1943, dock med viss oro för tyska repressalier. I stället ska regeringen stå emot pockande allierade krav på gynnsam behandling, helst inträde i kriget. Den allmänna opinionen vänder tydligt till förmån för de allierade, men regeringen är fortfarande försiktig, inte minst av osäkerhet om Sovjetunionens avsikter, särskilt gentemot Finland, vars frihet och självständighet man är angelägen om, samtidigt som man kritiserar landets förbund med Nazityskland och söker utvägar att lösgöra det från kriget.

En ny gestalt intar scenen. Raoul Wallenberg, hans verksamhet i Budapest och senare öde får stort utrymme. Berggren är kritisk, men med måtta, över hur regeringen och UD hanterade hans försvinnande. De svenska ”vita bussarnas” räddningsinsatser i krigets slutskede beskrivs grundligt och inte okritiskt, och porträttet av Folke Bernadotte är påfallande svalt. (Och Bernadotte var inte greve av Wiesbaden, som Berggren – eller autocorrect? – fått det till, utan ”af Wisborg”.)

Jag har inga siffror att belägga det med, men jag fick uppfattningen att skildringen av krigshändelserna i denna del fått större utrymme på bekostnad av det dagliga livet i Sverige. De behövs förstås som bakgrund, och jag förstår att Berggren velat hålla omfånget nere. Det är inget som jävar slutomdömet om denna mästerliga populärhistoriska trilogi.

En rationell rädsla?

2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.

Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.

Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.

Personligt och politiskt

2023-06-22 Mats Bergquist: Östen Undén, Tage Erlander och det kalla kriget (Santérus Förlag 2023; 223 s.). Vi som har vår huvudsakliga barn- och ungdomstid förlagd till 1950-talet växte upp under ett av de politiskt stabilaste decennierna i Sveriges historia. Socialdemokraterna bildade regering, där Tage Erlander var statsminister och Östen Undén utrikesminister. Även de andra partiledarna var desamma i stort sett hela 50-talet: Ohlin, Hjalmarson, Hedlund, Hagberg. En liten skälvning genomgick landet under ATP-striden, men när pensionsfrågan klarats av återkom ordningen och varade nästan 20 år till, om än med andra aktörer. Men Sverige var ju inte oberört av omvärlden och måste bestämma hur man skulle förhålla sig till kalla kriget, integrationssträvandena i Europa och annat. Så det är självklart högintressant att få en inblick i hur de huvudansvariga tänkte, agerade och, inte minst interagerade.

Mats Bergquist är en av Sveriges mest erfarna diplomater, tillika docent i statsvetenskap och vid nära 85 års ålder ännu fullt aktiv. Han är därtill väl påläst i både primär- och sekundärlitteraturen och till sin läggning mer resonerande än tvärsäker samt eminent skrivkunnig. Allt detta borgar för ett gediget verk där allt som behöver sägas ryms på 200 sidor. För oss med egna minnen från den här tiden är det högintressant läsning. De för vilka Undén och Erlander bara är namn ur historien (om ens det) blir kanske inte lika begeistrade.

Undén var 15 år äldre än Erlander, statsråd vid 31 års ålder redan 1917, utrikesminister några år på 1920-talet, professor i civilrätt, universitetskansler. Hans formella meriter och karriär överträffade år 1946 den nye statsministerns med råge. I utrikespolitiken är Erlander till att börja med novis, och han är närmast lättad att låta Undén sköta denna på egen hand. Vilket han också gör, ibland utan att förankra beslut eller utspel i regeringen. Trots det blir Undén, i motsats till sina statsrådskolleger, nästan aldrig föremål för kritik i Erlanders dagböcker. I takt med att statsministern blir varmare i kläderna tar han över rodret även i utrikesfrågorna, och Undéns inflytande på den praktiska politiken avtar. Hans prestige inom partiet kvarstår oförminskad ända till hans avgång 1962, nyss fyllda 76.

Vad kännetecknade då Undéns utrikespolitiska tänkande och handlande? Recensioner av den här sortens fackböcker har en tendens att bli utförliga referat av bokens innehåll. Jag ämnar bespara mina läsare det och bara ge några grunddrag. Å ena sidan strävade juristprofessorn Undén efter legalitet och logik i stället för att laga efter läget, å andra sidan drevs den sedan ungdomen vänsterradikale politikern U. att alltid ge Sovjetunionen the benefit of the doubt. Han var en varm anhängare av FN-systemet för kollektiv säkerhet men skeptisk mot överstatlighet t.ex. i form av europeiska integrationssträvanden. Hans neutralitetspolitik var principiell och han överlåt åt statsministern och försvarsministern att handha det hemliga samarbetet med Nato. Allt detta belyser Bergquist utifrån ett antal fallstudier, väldisponerat och pedagogiskt.

Bergquist är som sagt en utmärkt skribent, men alla, även han, gör misstag när de skriver. Därför är det synd att vägen mellan manus och tryckt bok blivit alldeles för kort. Det vimlar av enkla fel av typen utelämnade ord och fel som uppstått när en ändring på ett ställe inte följts upp på ett annat ställe. Bara ett exempel: ”Medlemskapet i rådet kunde, när den socialdemokratiska regeringen anklagades för bristande intresse för Europa, åberopa närvaron i Strasbourg som ett slags alibi.”

Mats Bergquist är en gammal diplomat som sällan höjer rösten; kritik av den ene eller andre får utläsas mellan raderna. Ett undantag är frågan om Raoul Wallenbergs öde, där Undéns och UD:s ointresse bedöms som både obegripligt och skamligt.

Finland och Sverige, en sammanfattning

2023-06-13 Martin Hårdstedt: Finlands svenska historia (Svenska litteratursällskapet i Finland/Natur & Kultur 2023; 359 s.). ”Finlands svenska historia”. Så hette det magistrala fyrabandsverk som utgavs av Svenska litteratursällskapet 2008–16. Att Martin Hårdstedts nya bok har samma titel beror på att den planerades som en sammanfattning av det större verket. Så kan den också läsas, men det är samtidigt ett nytt verk då Hårdstedt har arbetat självständigt utan att vara bunden av föregångarna. För oss som är hyggligt inlästa på Finlands historia i allmänhet och kanske tog till sig de två avslutande delarna av fyrbandsverket, Max Engmans Språkfrågan och Henri Meinanders Nationalstaten, ger väl den nya boken inte så många nya lärdomar, men den är en nyttig påminnelse om att Sveriges och Finlands historia alltid har varit sammanflätad.

För vad är Finlands svenska historia? Det finns flera svar, beroende på vilka aspekter man anlägger. Det är förstås berättelsen om hur det område som nu kallas Finland gradvis inlemmades i riksbildningsprocessen (Hårdstedt ogillar benämningen ”korstågstiden”) under medeltiden och hur området blev en allt viktigare riksdel under 1600- och 1700-talen. Efter rikssprängningen lägger Hårdstedt tonvikten på de svensktalande i Finland, de som från en bit in på 1900-talet kallas finlandssvenskar. Det är hårda demografiska data om en krympande numerär men med segt bevarat socialt, ekonomiskt och politiskt inflytande fram till enkammarlantdagens införande 1906 och även senare, uppblossande och bilagda språkstrider, men Hårdstedt ger också, liksom Engman, betydande utrymme åt den interna konflikten: vilken sorts svenskhet skulle Finland ha. Intressant är hävdandet att de för de svenskspråkiga mycket gynnsamma grundlagen av 1919 och språklagen av 1922 var en eftergift av tacksamhet över att finlandssvenskarna motsatte sig Ålands irredentism och ett blidkande av Sverige efter landets nederlag i Ålandsfrågan.

Finlands svenska historia efter 1809 är förstås också relationerna till Sverige. Dem ägnar Hårdstedt inte lika stor uppmärksamhet, även om inget väsentligt är utlämnat. Apropå de i samband med vår Natoansökan så ofta åberopade 200 åren av alliansfrihet noterar Hårdstedt lite spetsigt att Sverige under Krimkriget (bättre benämnt ”Östersjökriget” hos oss) var nära att frångå den, om Oscar I fått som han ville.

I det sista kapitlet sammanfattar Hårdstedt sin egen framställning. Detta utomordentliga kapitel borde utges i särtryck och distribueras till alla Sveriges skolor. Martin Hårdstedt har med sin bok lämnat ett viktigt bidrag till att öka kunskapen om Finland i den svenska historien och det svenska i den finska.

Svensk efterkrigstid för lösa tyglar

2023-02-08 Radikalism och avantgarde. Sverige 1947–1967 (red. Christian Abrahamsson & Torbjörn Elensky; Timbro 222; 533 s.). Som framgår av titeln är det ett väldigt ämne utgivarna har velat omfamna, och det har avsatt sig i form av en både till omfång och innehåll imponerande volym. Det senare har fördelats på 24 essäer av lika många författare, varav många kända namn. Uppdraget till skribenterna var uttryckligen att skriva essäistiskt, inte akademiskt, och det har dessa tolkat på skilda sätt. Några ligger ändå nära det akademiska skrivsättet, medan andra i varierande grad gått utanför ämnets ramar och skrivit subjektivt och personligt. Upplägget är tematiskt, så, lite tillspetsat, historien upprepar sig 24 gånger, men de varierande ansatserna och skrivsätten gör att läsningen ändå inte blir repetitiv.

Artiklarna är grupperade i tre avdelningar. I den första behandlas kulturen i trängre mening: litteratur, bildkonst, teater, musik, film etc. Den andra, som skulle kunna kallas etnologisk-sociologisk, ser på människors livsvillkor och levnadsförhållanden ur olika synvinklar, medan den tredje tar upp ett antal politiska frågor.

Boktitelns avantgarde är egentligen tillämpligt bara på den första avdelningen men är där desto mer framträdande. Det är påtagligt hur sammanflätade de konstnärliga genrerna var och hur samma namn, med Öjvind Fahlström och Moderna museet i spetsen, återkommer gång på gång. Det avantgardistiska kulturlivet på 1940- och 50-talet är enormt vitalt och makalöst framgångsrikt. Baksidan är en marginalisering jämnåriga traditionalister, som tonsättaren Bo Linde. Framträdande namn bland skribenterna är Birgitta Holm (litteratur), Thomas Millroth (konst), Karin Helander (teater). De flesta sympatiserar med sina föremål, och det finns föga av kritik. En lite udda artikel är skriven av Kalle Lind, som analyserar Hasse och Tages tidiga revyer och ser dem som inspirationskälla till 70-talets fria teatergrupper.

Bland andra avdelningens artiklar om boende, heminredning, livsstil och resande finns en tungviktare: Yvonne Hirdmans ”Konsten att vara kvinna”, om hur medvetenheten om kvinnors underläge både i familjen och på arbetsmarknaden ökar först långsamt på 40- och 50-talet för att bli en het fråga på 60-talet, med Eva Mobergs ”Kvinnans villkorliga frigivning” som tändande gnista och lägga grunden till 70-talets jämställdhetsreformer. Även i denna avdelning är skribenterna i huvudsak positiva till den utveckling de skildrar.

Med den tredje avdelningen ändrar boken karaktär, och man förstår varför ett så ideologiskt präglat förlag som Timbro velat ge ut den. Här läser författarna med högerglasögon politiken under perioden som ett vänsterprojekt eller åtminstone styrd av en hegemonisk socialdemokrati som man är kritisk till. Det är det övergripande intrycket och gäller inte alla artiklarna. T.ex. Åsa Nilsonne och David Thurfjell beskriver informativt utvecklingen inom psykiatrin resp. religionen och religionskritiken. Men Bo Wennström om straffrätten och synen på brottslingen, Bengt G. Nilsson om Lamco och Håkan Lindgren om tredje ståndpunkten framstår mest som partsinlagor.

Den omfångsbegränsning som jag ålägger mig tillåter inte att jag går in på varje artikel, så ovanstående får ses som några, förhoppningsvis representativa, nedslag. Sammanfattningsvis är det ett stimulerande verk som påminner om sådant som legat halvt bortglömt i minnesskrymslena och som till en del väcker frågor och invändningar. Redaktörerna har uppenbarligen gett författarna lösa tyglar på gott och ont. Läsningen blir varierad och aldrig tråkig, men den stilistiska spännvidden är stor, och skrivförmågan brister betänkligt hos ett par skribenter. Dessutom har artiklarna tydligen gått till tryck utan någon som helst korrekturläsning. Det vimlar av triviala skrivfel, och det finns ett antal sak- och namnfel som enkelt kunde har korrigerats. Jag nämner bara ett exempel. ”Mats Larsson (Verkstadsföreningens ordförande)” hette i själva verket Matts Bergom-Larsson och var Verkstadsföreningens verkställande direktör.

Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.

Ett nytt standardverk

2021-12-30 Carl Henrik Carlsson: Judarnas historia i Sverige (Natur & Kultur 2021; 399 s., rikt illustrerad). Denna bok fyller, som det heter, ett länge känt behov. Dess föregångare, Hugo Valentins bok med samma namn, utkom redan 1924 och i en utökad upplaga, Judarna i Sverige, 1964. Som historiker med personhistoria och genealogi som viktig inriktning och själv med en judisk gren i sitt stamträd är Carlsson den rätte att gå i Valentins fotspår. Det har blivit en bred, utförlig och detaljrik berättelse med inte minst en mängd intressanta personporträtt, men där problematisering och analys fått stå något tillbaka.

Framställningen är kronologisk, indelad i åtta kapitel som vart och ett omfattar ett skede i den judiska historien i Sverige, från förhistorien, den första judiska tiden från 1774, uppbyggnad fram till emancipationen 1870, konsolidering och ”guldålder” och östjudisk invandring fram till första världskriget, över mellankrigstidens ökande antisemitism och osäkerhet till andra världskrigets katastrofer med Sveriges först stängda gränser, följt av ett omfattande mottagande av flyktingar och räddade ur lägren, till sökandet efter en ny normalitet efter kriget och förhållandet till den nya judiska staten Israel. Det pånyttfödda judiska kulturlivet de senaste decennierna, och Majoritetssveriges intresse för detta, får också utrymme och blir ett led i författarens avslutande reflexioner om judarnas och det judiskas fortsatta existens i Sverige.

Inom kapitlen återkommer Carlsson till de centrala teman han linjerar upp i ett inledningskapitel. Ett första är relationen, det ”sociala kontraktet”, mellan det svenskjudiska kollektivet och majoritetssamhället, som går från tolerans till integration och ställning som nationell minoritet. Det andra är de inomjudiska relationerna, som har kunnat vara nog så konfliktfyllda men i allmänhet kunnat biläggas med ömsesidig god vilja. En central fråga har rört förhållandet mellan etablerade och nyinvandrade judar, i slutet av 1800-talet, efter första och efter andra världskriget. Just judisk immigration är ett annat centralt tema, som har varit aktuellt under snart sagt alla perioder. Nära knutet till det är anpassningen till majoritetssamhället, med i många fall assimilation som (av många oönskat) slutresultat. Utvecklingen av och i de enskilda församlingarna runtom i Sverige får också stort och detaljerat utrymme. Och allt detta genomsyras av en stark personcentrering: hela historien speglas i enskilda personers insatser och öden. Antisemitismen och dess yttringar, judarnas eviga följeslagare, är också ständigt närvarande i boken.

Den judiska historien i Sverige är en framgångssaga på nästan alla samhällsområden, väl berättad av Carl Henrik Carlsson. Men med hans ambition att få med allt blir framställningen stundom väl katalogartad. En brist på fördjupning och problematiserande analys vidlåder dock texten och gör också att vissa avsnitt känns för korta. Carlsson skriver inte dåligt men har inte haft några högre stilistiska ambitioner, vilket gör texten lite glanslös. Men ett gediget, faktatätt och auktoritativt verk, ett nytt standardverk, har han åstadkommit, vilket är gott nog och mer än så.