2017-10-27 Maja Hagerman: Trådarna i väven. På spaning bland minnen och kulturarv i Sverige (Norstedts 2019). Maja Hagerman är i grunden journalist, men som sådan har hon skrivit så mycket och så länge om historiska ämnen att hon blivit en av Sveriges mest kända och respekterade populärvetenskapliga författare på området. Respekterad är hon även av den akademiska forskningen: hon blev 2011 hedersdoktor i Uppsala, där man framhöll hennes: ”i bästa mening kritiska förhållningssätt till humanistisk forskning och sin insats att popularisera densamma”.

Efter flera stora verk om Sveriges medeltid och senast biografin över den märklige rasbiologen Herman Lundborg har hon nu gett en ut en mindre, mer reflekterande och essäistisk volym, koncipierad och delvis skriven under föredragsturnéer runtom i Sverige, där hon talat på regionala museer, i hembygdsföreningar, på folkbibliotek och liknande. Resorna bildar bokens ram, med konkreta och sinnliga beskrivningar av landskap, bygder och byggnader. Tonen är lågmäld och sympatisk, stilen ganska talspråksnära, framställningen flytande och lättläst. Det är en älskvärd men också allvarlig bok.

Bokens ämne, som ges naturligt av det myckna resandet, är det synliga kulturarvet: kyrkor, gravhögar förstås men också mindre storslagna byggnader och föremålssamlingar. Hagerman reflekterar över hur de bevaras och vårdas men också vanvårdas och glöms bort. Bland mycket annat som sätter i gång Hagermans tankar finns gamla tvättstugor, Hjalmar Brantings skrivbord, hällristningar, modern museipedagogik … På ett djupare plan handlar boken om hur historien använts, och förvanskats, i olika politiska syften, så att historieämnet råkade i vanrykte i det moderna Välfärdssverige som hellre såg framåt än blickade bakåt. Nu när historien åter är trendig ser hon farorna i att den än en gång kidnappas för att legitimera en svenska folkets och nationens gamla nationella gemenskap – som aldrig har funnits. Och det handlar inte bara om Sverigedemokrater. I ett avsnitt skriver hon om vurmen för att genom dna-test få reda på sin genetiska härstamning och vart den kan leda om den övertolkas i biologisk riktning. Rasbegreppets återkomst, om än i lite annan form än hos de gamla rasbiologerna är det hon starkast varnar för i boken.

Bokens drygt 300 sidor är uppdelade i 20 kapitel. Genom denna uppläggning kan läsningen kännas lite splittrad med täta hopp mellan olika ämnen, men i grunden är det ett väl sammanhållet, välskrivet och viktigt verk som man önskar många läsare.