2020-01-23 Éric Vuillard: Dagordningen (2017; svensk övers. Lotta Riad, Lind & Co 2019; 123 s.). Trots att den belönades med det skönlitterära Goncourtpriset 2017 (originaltiteln är L’ordre du jour) är Dagordningen ingen roman utan helt baserad på fakta som de är kända från dokument, dagböcker och memoarer. Det litterära ligger i framställningssättet, en konstprosa som ligger långt från sakprosan men knappast heller är vanlig i genomsnittlig fiktionslitteratur. Författaren kallar boken ”récit”, som väl bäst återges med ”berättelse”. Och det som berättas är några steg på vägen till makten för de tyska nazisterna och Nazityskland. Den börjar med mötet mellan Hitler och 24 tyska storföretagsledare, som lovar ge partiet ekonomiskt stöd inför valet i mars 1933. Huvuddelen av boken ägnas tiden närmast före Österrikes Anschluss till Tredje Riket 1938, där tyngdpunkten ligger på de scener där den österrikiske förbundskanslern Schuschnigg hunsas av naziledningen men också de som visar att den tyska krigsmakten så sent som i mars 1938 var en koloss på lerfötter som hade stora problem med invasionen trots att man inte mötte något militärt motstånd. Ett slags komiskt mellanspel är kapitlet med Ribbentrop på avskedslunch som tysk ambassadör i London hos Chamberlain. Mitt under måltiden får Chamberlain ett viktigt meddelande men kan av etikettsskäl inte avvisa Tysklands nyutnämnde utrikesminister, som drar ut på tiden som lunchgäst så länge han kan, tomt pladdrande om tennis i allmänhet och den store amerikanen Bill Tilden i synnerhet. På så vis lyckas Ribbentrop fördröja den brittiska reaktionen på Anschluss med åtskilliga timmar.
Jag har så långt redogjort för innehåll och form så objektivt jag kan, för nu måste jag tyvärr säga att jag inte alls tycker om den här boken. Det jag kallar ”konstprosa” ovan är ett svulstigt blomsterspråk, fullt av långa uppräkningar och upprepningar, och tonen är av en med-facit-i-hand-moraliserande sort, som jag – och flera fackhistoriker har jag sett – har väldigt svårt för (tänk Maria-Pia Boëthius upphöjd till två). Det finns också sakfel. T.ex. var Lord Halifax besök hos Göring och Hitler 1937 inte privat; det var inofficiellt men på uppdrag av den brittiska regeringen.
Dessutom (och det är jag ledsen över att behöva säga) har översättningen brister. Lotta Riad har mycket gott renommé som översättare av fransk skönlitteratur, men den historiska materian har hon haft svårare för. T.ex. sägs konferensen med företagsledarna ha hållits i ”talmannens riksdagspalats”, vad det nu skulle vara. Den rätta översättningen torde vara ”i riksdagens talmans residens”. Den ovannämnde Lord Halifax kallas ”konseljpresident”, vilket var titeln för Frankrikes regeringschef vid den här tiden. Halifax var ”Lord President of the Council”, lordpresident (på franska Lord président du conseil), i huvudsak en honorärtitel för en viss medlem av kabinettet. Landsdelen ”Moravien” i Tjeckoslovakien heter ju Mähren på svenska. Sådana och liknande fel hade en sakgranskare lätt kunnat råda bot på; det är en annars skicklig översättare värd.
För balansens skull måste jag nämna att de flesta recensioner, i alla länder, varit mycket positiva. Och visst, finner man språket tjusigt och moraliserandet helt i sin ordning kan man säkert tycka om den här boken. Men Goncourtpriset – det kan jag inte förstå.
Min läsning 