Foto- och litteraturhistoria i ett

2024-04-28 Kerstin Dahlbäck: Bakom och framför kameran. Hjalmar och Stina Bergmans fotografier (Carlssons 2024; 163 s.). Det äkta paret Bergman hade knappast någon varaktig bostad förutom sommarvistet på Segelholmen utanför Dalarö i Stockholms skärgård. I stället reste de runt i Europa, särskilt Italien, och gjorde även en – misslyckad – sejour i Hollywood. År 1910 fick Stina en kamera av Hjalmar i födelsedagspresent, och därmed påbörjades en rik men ojämn bilddokumentation av parets tillvaro. Ett stort antal fotografier förvaras i Hjalmar Bergman-arkivet vid Stockholms universitetsbibliotek. Nu har Sveriges främsta Bergmanforskare, professor emerita Kerstin Dahlbäck (tidigare bl.a. utgivare av det väldiga verket Hjalmar Bergman. Brev) gjort ett urval av fotografierna, kommenterat dem och skrivit inledning och sammanbindande texter, samlade i en av Simon Molin (omslag) och Charlotta Kåks Röshammar (inlaga) snyggt formgiven liten volym i liggande format. För helhetens skull är paret Bergmans egna bilder kompletterade med andra fotografier, främst förstår från tiden före kamerainköpet 1910.

Konstnärligt och tekniskt är fotona knappast några mästerverk, men de blir intressanta genom att Kerstin Dahlbäck konsekvent förbinder dem med parets liv genom hänvisningar främst till Hjalmars brev och annotationer i hans almanackor. Mer sällan, men då desto mer pregnant hänvisar hon till textställen i Bergmans romaner. På så sätt bildar fotona och texten en fragmentarisk biografi av intresse även utanför kretsen av redan Bergmanfrälsta.

Dahlbäck dröjer lite längre vid några viktigare anhalter i Hjalmars liv. Det är de första åren med kameran i Rom, det är förbindelsen (hur den nu var beskaffad) med den tyske ynglingen Werner Fütterer, det är den misslyckade Amerikasejouren och det är somrarna på Segelholmen. I ett avslutande kapitel presenteras Hjalmars familjebakgrund och uppväxt i Örebro med i i huvudsak ateljébilder och myllrande gruppfoton från familjetillställningar. Kerstin Dahlbäck binder ihop det snyggt på slutet: ”Efter många turer gick [ett planerat husköp i Lindesberg] i slutändan inte igenom. Istället hyrde Bergmans huset på ett år. Och därefter – flyttade de till Rom! Där köpte de en kamera.”

Boken är ett måste för Bergmanbeundrare och bör vara av intresse för fotohistoriskt intresserade. De senare måste dock med rätta fråga: vad var det för kamera Stina fick? Och var det samma kamera de fotograferade med under alla år? Om detta finns icke ett ord i boken.

Tre julgåvor

2023-12-22 Herman Lindqvist: Cecilia Vasa. Prinsessan som trots alla skandaler, krig och katastrofer aldrig gav upp (Bonniers julbok 2023; ej i bokhandeln; 88 s.). 2023-12-27 Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademiens julbok 2023; ej i bokhandeln; 244 s.). 2023-12-30 Frank Hellers Schweiz (redaktör Wilhelm Engström, Frank Heller-sällskapets årsbok, Pelotard Press 2023; 156 s.). Julen är de små presentböckernas tid. I år tre stycken av olika karaktär.

Att författa Bonniers julbok är ett hedersuppdrag som går till förlagets framgångsrika författare av både skönlitteratur och sakprosa. I år har det anförtrotts Herman Lindqvist, som skilt sig från uppgiften med den äran. Den skandalomsusade Cecilia var utan tvivel den intressantaste av Gustav Vasas fem döttrar: intelligent, viljestark, självständig och vacker. Dessutom blev hon hela 87 år gammal med ett mycket växlingsrikt liv. Det beryktade ”Vadstenabullret”, där en tysk greve ertappades i Cecilias kammare (där han befann sig uppenbarligen med prinsessans samtycke) ” havande näppeligen hosorna på sig” var bara början. Bördsstolt och lyxälskande ådrog hon sig enorma skulder var hon vistades, t.ex. med sin make markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern en längre tid hos drottning Elisabet vid det engelska hovet tills drottningens tålamod tog slut. Från sin förläning Arboga med omgivningar dirigerade hon regelrätt sjöröveri. Politiska och ekonomiska problem ansatte Cecilia hela hennes liv, och trygghet fann hon först de sista åren, sedan hennes sonson blivit regent över hela Baden. Om allt detta berättar Herman Lindqvist på sitt sedvanliga rappa sätt och utan besvärande sakfel.

Svenska Akademien ger sedan ett antal år som gåva till sina vänner, som man säger, en julbok skriven av en ledamot. Årets bok, av Per Wästberg, är lite omfångsrikare än vanligt. Den består av ett stort antal korta texter arrangerade i olika avdelningar. Den första utgörs av 22 ”minnesporträtt”, några sidor långa, av personliga bekanta eller litterära valfrändskaper, en genre som hör till författaren Wästbergs starkaste sidor. Den avslutas med en mycket vacker text om den nyligen avlidna dottern Johanna Ekström. Därefter följer texter som utgår från Wästbergs höga ålder (han fyllde 90 i höstas), där reflexioner om det oundvikliga slutet varvas med minnesbilder, också en genre han hanterar mästerligt. Några kapitel med aforismer är jag mindre svag för; de förbryllar ofta mer än de ger aha-upplevelser. Det avslutande kapitlet ”Om den sena kärleken” till den mycket yngre Sofia är också vackert men har en viss anstrykning av försvarstal.

Den tredje boken är inte en julbok i egentlig mening men jag fick den som sådan av redaktören Wilhelm Engström, som är en god vän. Den är ett utmärkt exempel på den betydande kompetensen hos många av våra litterära sällskap, med bidrag på hög nivå (pun unintended) både sakligt och stilistiskt. Bokens tema är Frank Hellers (Gunnar Serners) sista bok, Resa i Schweiz, utgiven postumt efter författarens död 1947. Här finns bidrag om Hellers publiceringar i Schweiz, om hans förhållande till landet genom åren, om Schweiz styrelseskick och förstås utdrag (för få och för korta) ur boken. De litterära sällskapen gör en viktig insats för att hålla liv i eller återuppväcka döda författares verk. Frank Heller var ett stort namn ännu i min ungdom, men nu tycks han bortglömd. Hans spirituella och stilistiskt briljanta underhållningsromaner håller hög litterär klass och skulle vara förtjänta av en renässans. Frank Heller-sällskapet gör vad det kan, ovisst hur långt det räcker.

Av och om två stora poeter

Annars är det två helt väsensskilda verk som jag här har slagit ihop i en text, helt enkelt för att jag läste dem efter varandra på kort tid, då då de är föga texttunga.

2023-12-05 Gunnar Ekelöf: Dikter i Grönköpings Veckoblad (utgivna med en inledning och kommentarer av Daniel Möller, Gunnar Ekelöf-sällskapet 2016; 77 s.). Att Gunnar Ekelöf på 1940-talet då och då uppträdde i Grönköpings Veckoblad som signaturpoeten A:lfr-d V:stl-nd har varit väl känt, men viss oklarhet har rått om precis vilka dikter som ska attribueras till Ekelöf. I denna lilla, påfallande eleganta volym från Gunnar Ekelöf-sällskapet redovisar litteraturforskaren Daniel Möller resultaten av sina mödor och menar sig kunna slå fast vilka dikter det rör sig om, sålunda invändande mot tidigare Ekelöfforskare, särskilt Reidar Ekner. Det är fascinerande att följa ett pågående forskningsarbete och nöjsamt att läsa Möllers kommentarer, men roligast förstås att läsa själva diktalstren samt en intervju med kulturdoktorn Stig Berglund, som inhämtat den senaste -ismen, ”desperatismen”, under en resa till Paris. Ekelöf ogillade av någon anledning 40-talismen och tar tillfället i akt att slå ner på sitt favorithatobjekt Erik Lindegren. Tänk att så avancerad litterär parodi kunde skrivas i GrV på den tiden! En bonus för mig var att jag äntligen fick förklarad den förkortningsfras som ständigt åtföljer Stig Berglunds namn: ”s.t.s. i Hjo” uttyds ”som tog studenten i Hjo”.

Min läsare suktar väl efter exempel. Jag bjuder två, det första ett klassiskt pekoral, det andra en sublim parodi på 40-talsdikt. Håll till godo!

Rolös kväll [första och sista strofen av fem]
Jag står och ser å en högrest tall,
så fast så rotad i skogen.
Han står så ensam och känslokall
men fyll sin uppgift i alla fall
så snart en kotte blev mogen.

[…]

Men vor’ jag furan, och högges ned
av händer, vana och färma
– hur än i barken det bittert sved,
jag bad en bön att jag sen som ved
fick skänka I-ma min sista värma!
[I-ma: skaldens sångmö fröken Irma Viola Sjöqvist, dotter till stadens borgmästare]

Ett ensamt lok
(ett hjoimpromptu)
ett ensamt lok rullar
långsamt på två smala skenor
ångande
frustande i motluten
gnisslande med bromsarna
i medluten
snart står det i ro i stallet
ensamt, bortglömt med slocknad panna
jag själv är ett ensamt lok
vart tog min ånga vägen?

2023-12-06 Edith Södergran, Martin Bergström, Agneta Rahikainen: Flora poetica. Edith Södergran i växtriket (Appell Förlag 2023; 143 s., stort format). Låt oss slå fast med en gång: detta är ett praktverk i ordets alla betydelser! Litteratur och konst förs ihop till en högre nivå. 28 dikter, både kända och mindre citerade, återges tillsammans med ett konstverk av Martin Bergström som suggestivt illustrerar stämningen i dikten. Till de flesta av dikterna visas också antingen hur de såg ut i tryck i första upplagan eller Södergrans manuskript. Att läsa dikterna två gånger i olika utstyrsel ger faktiskt en djupare förståelse av dem. Vår främsta Södergrankännare, Agneta Rahikainen, har gjort urvalet och skrivit inledning och en avslutande essä om Edith Södergran som växtkännare. Martin Bergström har i en kort text beskrivit sin konstnärliga metod. För den högklassiga grafiska formen svarar Mattias Arell Räms och boken har producerats av Appells förläggare och chef, den kreativa Helena Hegardt. Alla inblandade har största heder av resultatet.

Poetiska lustmord i gången tid

2023-10-15 Daniel Möller: Om de döda allt annat än gott. Ärekränkande, burleska och infamhumoristiska inslag i svensk gravdiktning under 1600- och 1700-talen (Makadam 2023; 307 s. inkl. 105 s. noter, litteraturförteckning och personregister). Daniel Möller är en framstående litteraturvetare, lundensare och numera professor vid Högskolan i Halmstad. Att han har vida kunskaper om hela den svenska poesin visade han bl.a. i den magnifika antologin Svensk poesi, som han gav ut tillsammans med Niklas Schiöler 2016. Men särskilt hemmastadd är han i 1600- och 1700-talet, och särskilt förtjust är han i mindre prestigefyllda subgenrer som tillfällesdiktning och pekoral (den kommenterade pekoralantologin Tre sekler av svenska pekoral, 2018, är en guldgruva för oss medlemmar i Svenska pekoralsällskapet [det finns faktiskt]). Och här handlar det alltså om en subgenre inom tillfällesdiktningen.

Tillfällesdiktning (en mer adekvat term är den mer gängse ”tillfällighetsdiktning”) är dikter skrivna till ett visst tillfälle, ofta bröllop eller begravning. Det var en populär genre under den här tiden. Mängder av dikter finns bevarade i tryck eller avskrifter. Framstående poeter skrev gärna sådana, ibland på beställning, ibland, i hopp om att tjäna en slant, på eget bevåg. Den mest kända, som Möller också tar upp, torde vara Lucidors – obeställda – ”Gilliare Kwal” från 1669, en bröllopsdikt som var så oförskämd att den renderade upphovsmannen fängelse! Att gravdikter praktiskt tagit alltid hyllar den avlidna personen är närmast självklart, men det finns alltså exempel på motsatsen, och det är dessa som intresserat Daniel Möller här.

Som brukligt i ett vetenskapligt verk (för detta är ett sådant, byggt på egen primärforskning) finns redogörelser för tidigare forskning och en teoridiskussion, båda lyckligtvis fullt läsbara – och läsvärda – för en lekman. Den teoretiska utgångspunkten är principen om decorum, de mer eller mindre underförstådda regler för hur en dikt skulle utformas för att anses ”passande”: högstämt för höga ämnen, höviskt och hyllande för höga personer, mer lättsamt för lägre ämnen och personer. Men, visar Möller, framstående författare börjar så smått bryta mot decorum under stormaktstiden: Lucidor, Haqvin Spegel, Olof Rudbeck (ja, han med Atlantican), Israel Holmström och Johan Runius, och denna uppluckring fortsätter under 1700-talet, med Bellman som mest kända exempel.

I denna mer tillåtande atmosfär blev det möjligt till och med att skriva ”ärekränkande, burlesk och infamhumoristisk gravdiktning”. Författarna tar heder och ära av personliga ovänner och politiska fiender eller gläder sig åt att kända ockrare, hallickar och skökor gått ur tiden. Texten kan vara allt från fint satirisk till ytterst grov i okvädinsord och könsord. Det är en fröjd att läsa de rikliga exemplen, som även omfattar ”gravdikter” till ännu levande, fiktiva gravdikter, och autoepitafier, alltså gravdikt om författaren själv. Som en kontrast till innehållet har förlaget dessutom förpackat det i en mycket snyggt formgiven och illustrerad volym.

Och som appendix ett exempel. Gravskriften, från 1814, är över polismästaren Henric Liljensparre, mest känd för sin nitiska utredning av mordet på Gustav III; författare är en Carl Adolph Grevesmühl (1744–1827). Jag citerar tre strofer av fem:

Flÿ Vandringsman, fäll ingen tår.
Vet, dennes Hierta aldrig blödde:
Och fast han levat Siutti år
Var god, blott deri, att han dödde.

…

Han var en Bof, en lastens Vän,
Som sökte skada alla andra.
Var glad att han ej lever än
Och räds att i dess fotspår vandra.

…

Om Du ännu ej vet dess Namn
Det nämnas må och Jorden darre
Rÿs, han är nu i Satans famn,
Och Hette Henrich Galgensparre.

”Generöst” var ordet

2023-10-10 Kerstin Ekman: Min bokvärld (Albert Bonniers Förlag 2023; 432 s.). Ska man karaktärisera denna bok med ett ord måste det bli ”generös”. Ett generöst urval av skönlitterära verk, generöst meddelade insikter och åsikter om dessa verk och deras författare, generösa referenser till vad andra skrivit om verken hon behandlar. Dessutom ger oss Kerstin Ekman, som annars varit mycket återhållsam med autobiografica, förhållandevis många glimtar ur sitt liv, framför allt ungdomen, i den mån glimtarna är relaterade till hennes läsning.

Det börjar med Homeros och slutar med Cora Sandel. Däremellan återfinner vi mängder av litterära storheter i världen, med stark tonvikt på 1800- och 1900-talen. Men urvalet är mycket personligt och man slås lika mycket av vad som saknas eller behandlas i förbigående. Tolstoj, Turgenjev och Tjechov, men inte Dostojevskij; Emily Brontë och George Eliot men föga Jane Austen; mycket Hjalmar Söderberg, Hjalmar Bergman och Eyvind Johnson men ganska lite Strindberg. Av Selma Lagerlöf tar hon särskilt upp den (även i mina ögon orättvist) misskända Bannlyst. Herman Melvilles Moby Dick och Philip Roths Skamfläcken får inträngande analyser. Jag nickar instämmande när hon skriver om verk jag läst och jag blir nyfiken på många andra. De här exemplen är långt ifrån uttömmande och kanske inte ens representativa, men det får räcka.

Det boken främst förmedlar, och det har väl varit Kerstin Ekmans avsikt, är läsglädje. Tänk att det finns så mycken läsning av de mest olika slag som bara ligger och väntar på dig! Men man urskiljer också några teman. Ett är förhållandet mellan liv och dikt, med texten om Cora Sandel som ett illustrativt exempel. Ett annat är individen och samhället, som lyfts fram i bland annat kapitlen om Melville och Philip Roth.

Boken verkar inte vara skriven efter någon bestämd plan, vilket också gör det svårt anmäla den på ett stringent sätt. Jag hoppas att jag ändå lyckas förmedla de lustkänslor som läsningen av detta verk ingett. Det är stor berättarkonst, men av ett annat slag än vad vi annars blivit bortskämda med från Kerstin Ekmans skrivarverkstad.

Ny blick på Stagnelius

2023-09-17 Simon Sorgenfrei: Näktergalen. Erik Johan Stagnelius (Ellerströms 2023; 127 s.). Simon Sorgenfrei är religionshistoriker, bland annat specialist på muslimernas historia i Sverige. Stagnelius har han närmat sig som essäist, inte forskare, men hans kunskaper om gnosticismen har förstås gjort avtryck i texten. Det har blivit en elegant bok i litet format, sparsamt men genomtänkt illustrerad. Textmängden är inte stor men måste läsas med eftertanke.

Boken innehåller allt av vikt i Stagnelius biografi, men det är dikterna som är huvudsaken. Sorgenfrei citerar och analyserar och drar sig inte för att också psykologisera. Hans huvudtes är att man inte ska lägga för stor tonvikt vid det gnostiska. Stagnelius var väl inläst i ämnet men trodde knappast på de gnostiska lärorna själv. Han använde helt enkelt den gnostiska rekvisitan för poetiska effekter. Sorgenfrei läser dikterna som personliga vittnesbörd: om den frånstötande skaldens kärlekstörst, om sjuklingens hinsideslängtan, medan han i poesin ser mindre spår av Stagnelius missbruk av alkohol och droger. Med referens till Karin Johannisson läser han däremot in ett starkt drag av nostalgi i många dikter: att Stagnelius längtade till barndomens trygga miljöer i Gärdslösa och Dörby utanför Kalmar.

Detta är boken för alla oss som i gymnasiet förtjustes, förskräcktes och förbryllades av Stagnelius poesi men kanske senare inte ägnat hans skaldskap eller hans person någon större uppmärksamhet i mogen ålder. Köp några ex. och tag med som gåbortpresent! Men läs själv först, förstås!

Liv och dikt – ett helgjutet minnesmärke

2023-08-04 Kjell Espmark: ”… att förinta detta som är jag”. Ett porträtt av Hjalmar Gullberg (minnesteckning i Svenska Akademien, Norstedts 2023; 156 s.). Jag har sällan blivit så gripen av en bok. Yttre faktorer är att jag följt och beundrat både Gullbergs och Espmarks författarskap och att detta blev det sista Espmark skrev före sin bortgång för ett år sedan. Men viktigare är Espmarks oerhörda inlevelse i sitt föremål och hans förmåga att gestalta denna.

Espmark ville skriva den här texten bland annat för att han, som han skriver: ”har följt Hjalmar Gullberg som hans skugga utan att veta om det”. De har bott i samma bostäder, längst i Bergsgården nedanför Skansen på Djurgården i Stockholm, båda varit framträdande ledamöter av Svenska Akademien, både samtidigt stora poeter och ämbetsmän, Gullberg vid Radiotjänst, Espmark som professor vid Stockholms universitet. För båda står mottot Serviam (’må jag tjäna’), ett upphävande av Ekelöfs berömda negation.

Nu är det ingen vanlig levnadsteckning Espmark har skrivit, vilket han nogsamt understryker i inledningen. I stället har han använt både fiktiva och poetiska grepp för sitt Gullbergporträtt. Han tecknar visserligen de yttre konturerna av Gullbergs liv och karriär men uppehåller sig vid några få teman. Det viktigaste, som finns i citatet som är bokens titel, är Gullbergs kamp med det egna jaget, som han desperat försöker frigöra sig från. Espmark belägger detta med många citat, men det har också föranlett ett ovanligt berättargrepp: föremålet för minnesteckningen avpersonifieras. Utom i inledningen och efterordet nämns skalden inte vid namn, inte ens som ”han”, utan Espmark tar till opersonliga konstruktioner och passiver. Till exempel: ”Minnena från Berlin den 30 januari 1933 är levande. Det är dagen då nyordningen i Tyskland genomfördes. Kvällen innan hade, i sällskap med Ivar Harrie, ägnats åt en kommunistisk Lenin-Liebknecht-gudstjänst …” Det är som om Gullberg glider ur både Espmarks och läsarens grepp. Jag tolkar det som en akt av solidaritet med föremålet.

Lika viktigt är ämnet Gullbergs utomäktenskapliga börd och känslan av att ha blivit övergiven. Det skapade ett livslångt trauma hos honom och var tabu i hans offentliga liv. I hans poesi finns anspelningar tidigt, men då är de fördolda. Först i den kända ”Till en näktergal i Malmö” (1942) öppnar han dörren på glänt:

Så sjöng du, när jag föddes i din månad,
för en förtvivlad kvinna som blev mor.
En majnatt hände det som ingen visste;
vår stora hemlighet kom ingen åt.
Den som försökte spåra oss tog miste:
i toner dränkte du min första gråt.

Det tredje, lika viktiga temat är Gullbergs sista år med den svåra sjukdom som höll på att långsamt kväva honom och hans beslut att efter en bättre period inte ännu en gång låta lägga sig i respirator med en kanyl i luftstrupen men som också avsatte ttvå enastående diktsamlingar: Terziner i okonstens tid (1958) och Ögon, läppar (1959). Perioden och skapandet utgör kulmen på Espmarks framställning, och jag läste den med djup gripenhet.

Det är en tunn bok, med många korta kapitel, men litteraturvetaren Espmark får ändå plats med insiktsfulla analyser av många av de centrala dikterna. Så förenas liv och dikt till ett helgjutet minnesmärke, över inte bara Hjalmar Gullberg utan också Kjell Espmark.

Vagabonden som blev Nobelpristagare

2023-05-25 Johan Svedjedal: Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv (Albert Bonniers Förlag 2023; 797 s.). Mitt första litterära minne måste vara utgivningen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike 1948. Jag var fyra år, visserligen barn i en bokförläggarfamilj men jag tror ändå det säger något om Martinsons tidigt uppnådda stjärnstatus och vilken händelse det var när det kom ut en ny roman av honom. Att han året därpå tog inträde i Svenska Akademien minns jag däremot inte.

Harry Olofssons (namnet Martinson tog han sig i 14-årsåldern) osannolika livsresa från sockenbarn och vagabond till lands och sjöss till Sveriges kanske mest uppburna författare tecknas detaljerat men aldrig långtråkigt i Johan Svedjedals nyutkomna biografi, som är den första heltäckande. Föregångare finns: Sonja Erfurth om Martinsons barn- och ungdom, Ingvar Holm om liv och verk till och med 1940-talet, Johan Wrede om Aniara, Kjell Espmark om hur Martinson erövrade sitt språk med flera. Svedjedal är noga med att referera till dem passim, men han baserar sig främst på forskning i det stora Martinsonarkivet på Carolina Rediviva, där han kunde sitta ostörd under pandemin.

Svjededals mödor har frambringat en life and letters-biografi utan luckor. Framställningen är kronologisk, och stundtals kan man följa Martinson nästan dag för dag. Liksom i de tidigare verken om Spektrum-kretsen och Karin Boye utreder han motsägande uppgifter (inte alls ovanliga) noggrann som en privatdetektiv. Persongalleriet är brett: familj, fosterfamiljer, gynnare och stödjare, författarvänner och -kolleger, förläggare, kritiker och Akademikolleger. Kontakterna med Bonniers får stort utrymme. Herrarna Bonnier, Tor och Kaj (min morfar), samt Georg Svensson stöttade och uppmuntrade, och förlaget försökte så gott det gick sanera Martinsons trots stora inkomster ständigt usla ekonomi. Först med det förkättrade Nobelpriset kunde han göra sig skuldfri.

Det här är inte platsen att rekapitulera Martinsons liv och litterära karriär, men vad är det för bild av människan Harry Martinson Svedjedal ger? Den första bilden är kanske den av rymmaren. Från barndomen och till och med äktenskapet med Moa stack han bara i väg när det blev eller kändes för svårt. Vilket det ofta gjorde. Hans charm var omvittnad, men han kunde trötta ut sin omgivning med oändliga monologer. Han var en känslig person och tog lätt illa vid sig av kritik. Han hade ständigt flera skrivprojekt på gång men måste peppas och pushas för att leverera något tryckfärdigt. Hans stjärnstatus gjorde att han överhopades av inbjudningar att hålla tal i olika sammanhang, och så länge hälsan stod honom bi tackade han sällan nej. Verksamheten underlättades av att han för det mesta talade utan manuskript. Hans ihärdiga kritik av maskinsamhället uppfattades som bakåtsträveri och han själv som kverulant, men eftervärlden ser honom som en klarsynt varnare för miljöförstöring, i paritet med Rachel Carson. Martinsons hälsa var aldrig god, med skov av tbc från ungdomen och med nya tillstötande krämpor, men bortsett från akuta sjukdomsperioder höll han högt tempo så länge han över huvud taget förmådde. För sin dagliga tillvaro var han beroende av kvinnor, men först med andra hustrun Ingrid fick han ett ordnat familjeliv. Nobelpriset 1974, eller rättare sagt reaktionerna mot det, drabbade Martinson hårt. Svedjedal ägnar prisförläningen ett helt kapitel och gör sitt bästa för att nyansera historiken.

Och bilden av författaren? Tacknämligt nog stannar Svedjedal upp vid varje verk, refererar och analyserar och, som den litteratursociolog han är, beskriver receptionen, med utdrag ur recensioner, och ger försäljnings och upplageuppgifter. Jag tycker han fångar Martinsons särdrag mycket väl: för tiden ovanliga ämnesval och ett helt unikt, rikt och flödande språk med nya ordbildningar, fräscha och överraskande metaforer och liknelser, sömlösa övergångar mellan relation och reflexion, till en mångstämmig, nästan symfonisk helhet. Johan Svedjedal skriver själv mycket väl, sakligt, ledigt, då och då med en humoristisk twist. Bokens omfång ska vi bara vara glada för, när det är så härlig läsning!

Lärt och lustfyllt om litteraturens luftslott

2023-02-18 Kristoffer Leandoer: Den oavslutade litteraturen (Natur & Kultur 2023; 267 s.). Kristoffer Leandoer har sakta men säkert tagit sig fram till platsen som en av Sveriges främsta litterära essäister. Det bevisar han inte minst med denna bok. En typisk Leandoer har ett tema, som tolkas på vidast möjliga sätt och möjliggör utflykter i tid och rum och ger den tacksamma läsaren aha-upplevelser, oväntade insikter och, inte minst, storartad underhållning. Allt detta fanns i den förra boken, Längta hem, längta bort (2020), där det handlade om landsflykt och exil. Nu gäller det det för en litteraturvetare så udda ämnet: den text som aldrig blev skriven. Leandoer parafraserar Ulf Lundell: ”ett aldrig infriat löfte om en bok är också en bok”. Den bok som över huvud taget aldrig blev skriven är ju ett specialfall av oavslutad litteratur. På bokens första sidor refererar Leandoer en novell av Nathaniel Hawthorne: ”I detta luftslott […] ligger ett ovärderligt och helt bibliotek, vars hyllor uteslutande fylls av de böcker som författarna planerade att skriva, men aldrig faktiskt kom sig för att skriva.” Att detta imaginära bibliotek rymmer många volymer visar Leandoer med många representativa exempel, bland annat, i samma kapitel, två så olika författare som Truman Capote och Stig Dagerman. Ingen av dem kom i gång med sin stora roman, men av helt olika orsaker och med olika samvete i förhållande till erhållna förskott. I Dagermans fall slutade det ju djupt tragiskt.

Den vanligaste oavslutade litteraturen är ändå den som faktiskt blev skriven men inte fullbordad. Författaren kan dö hastigt, som Gösta Oswald under arbetet med Rondo, men litteraturfilosofiskt mer intressant är frågan: när är en roman eller en novell slut? Är inte en roman med ett ”öppet” slut lika ofullbordad som en vars upphovsman ofrivilligt lagt ifrån sig pennan? Hur skiljer sig Kafkas ”oavslutade” romaner från de konventionellt avslutade? Och inget har ju hindrat populära romaner med traditionella slut från att få fortsättningar av andra författare, som Borta med vinden, Ian Flemings James Bond-romaner eller Stieg Larssons Millenniumtrilogi. Det oavslutade framstår, efter Leandoers lärda och spirituella relationer och reflexioner, som ett litterärt ideal. En genre som per definition är oavslutbar tas också upp: den fortlöpande publicerade dagboken à la Lundell eller Norén.

Jag har bara snuddat vid innehållet i detta verk, uppfyllt av författarens generöst meddelade lärdom. Läsningen är genomgående lustfylld och Leandoer skriver humoristiskt och ofta ironiskt distanserat. Desto starkare kontrast när han i ett avrundat avsnitt tar upp ett specialfall: författaren som tystnade i förtid. Essän om den nomadiska poeten och oroliga själen Anne-Marie Berglund (1952–2020), som tystnade vid 50 års ålder, är allvarlig, inkännande och grep mig djupt.

Bör sättas i händerna på varje litteraturstudent

2023-01-08 Ingrid Elam: Romanens segertåg (Natur & Kultur 2022; 236 s.). Det är ett vittomfattande ämne Ingrid Elam påtagit sig att skriva om: romankonstens historia inklusive idéhistoriska och litteratursociologiska aspekter, dess innehållsliga förhållande till omvärlden och romanens egen formvärld. Romanens formvärld, javisst, det är ju titeln på Staffan Björcks klassiska lärobok från 1953, som Elam i ett efterord nämner främst bland sina föregångare. Med sin bredare ambition och mindre omfång är detta dock en helt annan bok, som väl knappast fungerar som lärobok men som jag ändå skulle vilja sätta i händerna på varje universitetsstuderande i litteraturvetenskap. För dess kunskapsstoff, dess rikedom på skarpa och ofta överraskande iakttagelser, för dess briljanta språk samt för författarens uppenbara kärlek till sitt ämne.

Om man ser till innehållsförteckningen är framställningen välstrukturerad. Första avdelningen är historisk. I ett antal kapitel föds romanen, hittar sina läsare, finner sina former. Andra avdelningen, ”Romanen och världen”, fokuserar på innehållet, hur olika aspekter på omvärlden tar plats i romanerna. Några kapitelrubriker är ”Bildningen”, ”Nationsbygge och historieskrivning”, ”Kolonialism, postkolonialism och migration”, ”Kärleken och begäret”, ”Döden”. Den tredje, kortare, avdelningen behandlar romanens kriser men slutar med det hoppfulla kapitlet ”Och ändå lever den”. Men det är ett ramverk som Elam inte håller sig till. Samma romaner, samma form- och innehållsfrågor återkommer gång på gång genom hela boken. Nå, det som står på raderna är nästan alltid intressant, så det stör inte så mycket, men nog riskerar läsaren att tappa orienteringen emellanåt. En kanske allvarligare anmärkning är att hennes exempel ur romanhistorien är så förhållandevis få och ständigt återkommande. Det är Wilhelm Meister, Jane Eyre, Anna Karenina och Krig och fred, Madame Bovary, Virginia Woolf och Camus. Visst, även många andra tas upp men hamnar i skymundan för de nämnda. Och nyare litteratur lyser nästan helt med sin frånvaro. Lite synd; å andra sidan blir favoriterna desto grundligare analyserade, och skickligt.

Elam har vinnlagt sig om att återge titlar och citat i svensk översättning. På ett ställe spelar det henne ett spratt. Hon skriver, om Meursault i Camus Främlingen: ”… han är så främmande inför sig själv att han inte kan säga jag: ’Mamma dog idag. Eller i går kanske, vet inte’”. Men det är i Jan Stolpes översättning; i det franska originalet är jaget där: ”je ne sais pas”.

Ingrid Elam har skrivit ett personligt, essäistiskt verk, utan stor notapparat och utan litteraturförteckning. Det är som sådant man ska läsa den, och som sådant är det ett storverk i behändigt format.