Biografi med hög specifik vikt

2021-12-14 Åke Lundqvist, Catharina Grünbaum: Vägen genom H. En bok om Alf Henrikson (med bidrag av Alf Henrikson, Christer Åsberg, Gil Dahlström, Björn Barlach; Alf Henrikson-sällskapet/Explicare 2021 (375 s.). Ibland vet man inte att man saknat något förrän det faktiskt materialiseras. En sådan företeelse är denna bok. Alf Henrikson (1905–1995) var verksam som tidningsman och författare i 45 år fram till sin död för 26 år sedan. Hans produktion i alla litterära genrer var enorm, och intresset för hans författarskap är fortfarande livligt, diskret underblåst av det aktiva Alf Henrikson-sällskapet, som tagit initiativet till den första heltäckande boken om sitt föremåls liv och verk.

Bokens upplägg är lite ovanligt. Del 1, ”Alf Henrikson – ett författarliv”, är skriven av Åke Lundqvist, pensionerad DN-journalist med kulturreportage som specialitet. Den upptar halva boken och är en regelrätt biografi från Henriksons uppväxt i Huskvarna till hans sista dag i livet 90 år senare. Del 2, ”Alf Henrikson bit för bit”, till övervägande del skriven av Catharina Grünbaum, som bland annat var språkvårdare och språkskribent på DN under 20 år, analyserar själva författarskapet i dess olika aspekter.

Åke Lundqvist har inte haft en lätt uppgift med Alf Henriksons barn- och ungdom. Han var programmatiskt förtegen om sig själv och hans efterlämnade arkiv kastar inte mycket ljus över hans liv heller. Släktingar har berättat en del, och annat källmaterial har Lundqvist hittat i olika arkiv och andra källor. Av detta har han pusslat ihop ett trovärdigt porträtt. Uppväxten i bruksorten Huskvarna måste ha format Henrikson på avgörande sätt. Hans samhällssyn tycks ha legat nära den socialdemokratiska folkhemsideologin, och hantverkskunnande och yrkesskicklighet låg högt på hans värdeskala. Åtminstone det senare kan utläsas ur åtskilliga av hans verser.

Alf Henrikson var tidigt klar över att han skulle bli författare. Han fick en diktsamling utgiven redan 1927, sände kåserier till Dagens Nyheter och blev anställd där 1929. Han fick från början chansen att först vikariera för och snart nog ersätta DN:s dagsversskald Georg Paulsson (signaturen Den Blyge), och dagsversskrivandet blev snart hans huvudsyssla. Men den outtröttlige och ständigt verksamme Henrikson publicerar sig tidigt i många andra genrer, länge främst för teatern med lustspel och krönikespel. Lundqvist understryker att för Henrikson var författandet ett hantverk; han höll sig till lättare genrer och avvisade djupsinnig och svårbegriplig litteratur. Han hade ett djupt rotat motstånd mot all konstnärlig modernism, en konservatism som svär mot hans progressiva samhällssyn.

Från slutet av 1950-talet breddas Alf Henriksons författarskap påtagligt. Kunnig sedan ungdomen i de klassiska språken hade han med tiden fördjupat sig i den antika historien och kulturen. Resultatet blev tvåbandsverket Antikens historier (1958), som blev ett andra genombrott i Henriksons författarkarriär, med sin oefterhärmliga blandning av kunskapsförmedlande innehåll och ironisk respektlöshet i formen. I fortsättningen strömmade verk av samma typ ur hans penna: Svensk historia (1963), Kinesisk historia (1967), Bysantinsk historia (1971) med flera. På 1970- och 80-talet, när han etablerar samarbete med Bokförlaget Bra Böcker, slår Henrikson sig på alfabetiska verk, som mytlexikonet Hexikon (1981) och den mycket personliga och originella encyklopedin En uppslagsbok A–Ö (1990). (Alfabetiskt ordnade texter hade han prövat på redan 1949 i ungdomsboken Vägen genom A, som titeln på denna bok anspelar på.) – Och under alla år flödar verserna, i DN och i ett dussin diktsamlingar. Ytterligare en genre där han kom att visa mästerskap är översättningar av operalibretton; mest känd är förstås det till ”Trollflöjten”, som gick över världen i Ingmar Bergmans filmatisering.

I jämbredd med levnadsbeskrivningen redogör Åke Lundqvist för den litterära verksamheten, med rikliga kommenterade exempel på författarskapet. Boken kunde ha tagit slut där, men Alf Henrikson-sällskapet ville tydligen ha något fylligare, vilket vi läsare ska vara glada för. I bokens andra del analyseras Henriksons texter, deras innehåll, språk och stil, genre för genre och även ur del andra aspekter. Några exempel: ”Den intelligenta handen”, ”Tankelek, ordmagi, nonsens”, ”Översättaren” (av Gil Dahlström), ”’Att någon som vet får berätta’ – folkbildaren Alf Henrikson”. Denna del förhöjer avsevärt värdet av boken, och jag skulle önskat att flera av de enskilda texterna här varit längre. Några tar slut när det börjar bli intressant. Men det är förlåtet för de tre diktanalyserna i slutet, som på ett lysande sätt sammanfattar hela boken. Den har inte varit helt lätt att läsa. Inte för språkets skull – både Åke Lundqvist och Catharina Grünbaum är framstående stilister – utan för att den är så innehållsrik, dess specifika vikt så hög. Man måste läsa boken noga och med eftertanke. Då blir man rikligt belönad.

Själva den tryckta boken har varit något av ett familjeföretag. Catharina Grünbaum är inte bara en av huvudförfattarna utan också bokens redaktör, hennes make Tommy har layoutat – mycket snyggt och professionellt – och stått för den tekniska produktionen, och parets lilla bolag Explicare har upphöjts till bokförlag för att boken ska kunna distribueras i bokhandeln. Det är att hoppas att läsarna och inte minst dagspressens recensionsavdelningar hittar till boken, på det att dess namn må ärat flyga över Norden. Dagens Nyheter – Alf Henriksons, Åke Lundqvists och Catharina Grünbaums tidning – kom an!

Oväntad men värdig Augustvinnare

2021-12-01 Nils Håkanson: Dolda gudar. En bok om allt som inte går förlorat i en översättning (Nirstedt Litteratur 2021; 356 s.). En bok om översättandets historia i Sverige är en oväntad Augustprisvinnare. Men med sin kombination av stringens i sak och läsartillvändhet med glimten i ögat fick den priset välförtjänt, även om det fanns likvärdiga konkurrenter.

Den mångsidigt begåvade Nils Håkanson är själv översättare och översättningsforskare. Han har skrivit en doktorsavhandling om svenska översättningar av rysk litteratur och har översatt från ryska, han har varit forskningsredaktör för Svenskt översättarlexikon, och han är en språkligt och stilistiskt begåvad skönlitterär författare.

Trots att den grundläggande betydelsen av översättning för ett språkområdes andliga odling i allmänhet och litteratur i synnerhet alltid erkänts, har själva verksamheten och dess utövare under långa tider mötts med förstrött intresse, för att inte säga likgiltighet. Det är först under de senaste årtiondena som översättningsteori blivit ett akademiskt ämne och översättare kunnat utbildas på högskolan. Av Håkansons litteraturreferenser framgår tydligt att denna bok inte kunde ha skrivits för, säg, fyrtio år sedan. Den är i grunden en översikt och en syntes av forskningsläget i dag, där det bakom Håkanson stått ett stort antal hängivna forskare och yrkeskolleger.

Framställningen har två ansatser, en historisk-deskriptiv och en teoretisk och resonerande. Ansatserna varvas kapitelvis men går också in i varandra, så att det deskriptiva aldrig blir enformigt och det teoretiska alltid jordnära. För den humanistiskt intresserade läsaren är boken en kunskapsfestival och en läsfest. Håkanson skriver en vardagsnära sakprosa som aldrig förfaller till slafsighet. Hans humor får lysa igenom då och då men oftast anas den mest. En minnesvärd one-liner: ”En reservationslös motståndare till den sortens [textnära] tolkningar var Linköpingsbiskopen Hans Brask (annars känd just för sin förmåga att reservera sig).”

För att brant sammanfatta det jag uppfattar som bokens huvudlinje: översättandets historia är en dialektik mellan texttrohet och tolkningsfrihet. Den långa utvecklingslinjen har varit mot ökad texttrohet men med flera rekyler. Som en sen förfallsperiod framhåller Håkanson årtiondena runt sekelskiftet 1900, när massmarknadslitteraturen slår igenom brett, efterfrågan på översättning var enorm men kraven på kvalitet låga (och den litterära upphovsrätten ännu negligerad). I sådana fall, säger Håkanson, ”[n]är en översättare har börjat avlägsna sig från originalet för att försöka tillfredsställa läsarnas smak eller […]som en anpassning till något standardformat, sker inte sällan ytterligare något som i sig inte har att göra med en vilja till anpassning: mängden slarvfel och hafsiga lösningar ökar.” Detta fenomen upphöjer Håkanson till en allmän regel, som han kallar originalverkets gravitationslag, dvs. originalets auktoritet försvagas ju större friheter översättaren tar sig mot ursprungstexten.

Håkanson har fler sådana fyndigt formulerade regler, som kan sägas sammanfatta mycket av det han vill lära ut. Sylvius mittenväg (efter kunglige översättaren Johan Sylvius, 1620–1690) är en balansgång mellan ren texttrohet och fri återgivning: översättningen ska representera det författaren vill säga men måste inte vara ordagrann, vilket väl är det ideal som gäller i dag. Vadstena princip (efter Birgittinklostret där): ”ju större respekt för originalet, desto mer bunden översättning”, en princip som enligt Håkanson har gällt den svenska översättningshistorien igenom. Ohlmarks fenomen (efter Åke Ohlmarks översättning av Tolkiens Ringen-trilogi): ”[det att] en objektivt sett bristfällig översättning [ändå] når stora publika framgångar.”

Ha gärna dessa regler i minnet nästa gång du läser en översatt bok! Ett råd som kan riktas även till litteraturrecensenter. Nils Håkanson har hållit en god fackmässig ton genom hela boken, men i slutkapitlet, när han kommer till recensioner av översatt litteratur, blir han uttalat kritisk. Det är inte så länge sedan det blev praxis att över huvud taget nämna översättarens namn i en dagspressrecension, och fortfarande förbigås översättningen vanligen med tystnad eller nämns med någon till intet förpliktande kliché, som ”smidig” eller ”kongenial”. Inte sällan tar recensenten upp författarens språk, som om hen skrivit direkt på svenska. Jag förstår Håkansons upprördhet, och har väl själv gjort mig skyldig till det han kritiserar, men det är inte lätt att se hur en sakkunnig diskussion om en översättning ska rymmas i en dagstidningsrecension eller, för den delen, vem som kunde skriva den. Men att en seriöst arbetande översättare ska slippa dels klappar på axeln, dels kritik för enstaka misstag som enda omnämnande, det håller jag med författaren av denna utomordentliga bok om.

Den gamla floden flyter vidare

2021-07-13 Claudio Magris: Donau (1986; svensk övers. Barbro Andersson, Forum 1990; 400 s.). Den här boken blev en världssuccé när den kom ut, höjdes till skyarna av kritiken och blev även en publikframgång. Den omnämns fortfarande med respekt och som ett känt verk men diskuteras knappast längre på allvar. Så mycket är annorlunda sedan boken skrevs några år före kommunistregimernas fall i Östeuropa, och över huvud taget har världen förändrats mycket på de 35 år som gått sedan Magris gjorde den resa vars berättelse är bokens stomme. Jag har nu läst den för första gången och måste erkänna att jag haft en del problem med den.

Den första svårigheten var typografin. Satsytan är stor, och det är väldigt mycket text på varje sida, vilket gjorde boken rent fysiskt svårläst. Den är dessutom, märkligt för en reseskildring, helt oillustrerad. Den andra svårigheten får jag väl tillskriva mina egna intellektuella tillkortakommanden. Författarens tankeflykt är så omfattande att jag inte riktigt hänger med, och han förutsätter hos läsaren kunskaper om Centraleuropas litteratur och kultur som jag inte besitter. Mängder med författare och andra kulturpersonligheter nämn med bara namnet utan någon annan presentation, och de flesta har jag inte hört talas om.

Men visst finns det mycket att njuta av i detta ymnighetshorn, och Magris är verkligen rätte mannen att skriva denna bok: hemmahörande i Trieste, som under lång tid tillhörde Habsburgväldet och professor i germanistik. Han följer floden från de omstridda små källflödena i Tyskland till de lika omdiskuterade deltaarmarna vid Svarta havet. Boken är indelad i avdelningar som var och en behandlar ett större geografiskt område, och varje avdelning är uppdelad på vanligen ett tjugotal kortare kapitel, oftast en till två sidor, som tar upp en speciell ort eller person eller något annat som Magris associerar till för ögonblicket. Orts- och landskapsbeskrivningarna är konkreta och sinnliga och personporträtten ofta pregnanta. Tyngdpunkten ligger på Österrike och Ungern, huvudländerna i Habsburgimperiet, och det är tiden fram till dess upplösning som intresserar honom mest. Allra bäst är Magris när han får diskutera de mångspråkiga och multikulturella förhållandena, med Banatet och Transsylvanien som viktigaste åskådningsexempel. Väldigt många namn passerar som sagt revy, men Magris uppehåller sig också länge hos en del favoriter, som österrikarna Musil, Broch och Canetti, ungraren György Lucács, den bulgariske epikern Ivan Vazov och den rumänsk-franske Panaït Istrati. Det finns också färgstarka porträtt av personer han möter eller färdas runt med, även om jag misstänker att någon är hans egen uppfinning. Om levnadsförhållandena under kommunistregimerna i Slovakien, Ungern, Jugoslavien, Bulgarien och Rumänien har han förvånansvärt lite att säga; möjligen har han känt på sig att de sjöng på sista versen. De rätt rikligt förekommande mer existentiella funderingarna hade jag svårare att ta till mig.

Magris språk är lika rikt och flödande som innehållet och många gånger en njutning att läsa i Barbro Anderssons mycket skickliga svenska återgivning.

Ljunggren behärskar begränsningens mästerskap

2021-06-05 Magnus Ljunggren: Tjugo ryska klassiker (egen utgivning 2021; 138 s.). Anton Tjechov ser uppfordrande på mig från bokomslaget, och manar mig att skriva något om hans pjäs ”Måsen” och de nitton andra verk som utgör ämnet för denna bok. Enkel aritmetik ger vid handen att i genomsnitt ägnas varje verk 6–7 sidor. Men i sådan kortessäistik ligger Magnus Ljunggrens mästerskap. Det har han utövat inte minst i tidningsartiklar i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, och sådana utgör huvuddelen i denna bok. Ett par artiklar sticker ut genom sin längd och är hämtade från akademiska skrifter. Längst är artikeln om Dostojevskijs fyra stora romaner. Tre är nyskrivna: om Gogols ”Revisorn”, Tolstojs ”Ivan Iljitjs död” och Gorkijs ”Min barndom”. Det är ju författare som knappast kan utelämnas i en samling som denna, även om Ljunggren understryker att urvalet är personligt och osystematiskt.

Magnus Ljunggren är professor emeritus i rysk litteratur vid Göteborgs universitet och är alltså väl lämpad att skriva en bok som denna. Men som slavist är han också känd för sin enorma personkännedom. Det återspeglas i artiklarna, som lika mycket handlar om författarna som om deras verk. Ljunggren är inte en litteraturvetare som bara borrar ner sig i texten. Tvärtom placerar han verken tydligt i deras samhälleliga och politiska kontext. En intressant kontext har rentav varit ett urvalskriterium. I de flesta artiklarna är också en koncentrerad författarbiografi interfolierad.

Artiklarna är kronologiskt ordnade: börjar med Pusjkins dikt ”Bronsryttaren” och roman ”Kaptensdottern” och slutar med Solzjenitsyns ”Cancerkliniken”. Även Osip Mandelstam (”Amiralitetet”), Aleksandr Blok (”De tolv”) och Anna Achmatova (”Requiem) är representerade med poetiska verk. Två artiklar handlar om teaterpjäser, Gogols ”Revisorn” och Tjechovs ”Måsen”; resten är om prosaverk, i huvudsak romaner. Mest engagemang lägger Ljunggren nog ner i artikeln om Andrej Belyjs ”Petersburg”, en roman vilken han ägnat en akademisk livstid. Utom av alla ovannämnda fick jag ut mycket av texterna om Leskovs ”Den förseglade ängeln” (som jag aldrig hört talas om tidigare), Jurij Olesjas ”Avund” (dito) och Vasilij Grossmans ”Liv och öde” (som jag (ännu) inte läst). Men alla artiklarna – liksom helheten – har högt läsvärde.

Dags att läsa själv

2021-01-30 Conny Svensson: De läste Dante. Från Boccaccio till Tage Danielsson (Carlssons 2020; 240 s.). Boken hade kunnat heta ”Vi läste Dante” eftersom även dess författare Conny Svensson själv är en god Danteläsare. Om sig skriver han dock bara några blygsamma sidor på slutet, men att hans Danteläsning är både djup och bred framgår helt klart när han refererar och kommenterar Dantes uttolkare genom historien. Tidsspannet framgår av undertiteln. Hade han velat gå ännu längre fram i tiden kunde Conny Svensson ha lagt till ett avsnitt om Lars Norén. Dantes stora betydelse för denne utreddes av Torsten Rönnerstrand i en essä i Dagens Arena 3 januari i år. Dante verkar aldrig upphöra att fascinera och engagera.

Svensson grupperar sitt stoff både tidsligt-rumsligt och tematiskt. Efter ett par inledande kapitel om de första stegen för den vetenskapliga forskningen om Dante och La Divina Commedia på 1800-talet och om den forskning som utgått från det retoriska begreppet figura (Erich Auerbach m.fl.) följer två längre kapitel om sju svenska resp. fem utländska Danteläsare. Av de svenska kan nämnas pionjären Carl Wilhelm Böttiger, Olof Lagercrantz, som 1964 skrev den både högt prisade och skarpt kritiserade Från helvetet till paradiset och den originelle litteraturprofessorn E.N. Tigerstedt. Detta kapitel framstår som bokens centrala. Svensson ägnar de flesta författarna vardera 15–20 sidor och går i närkamp med deras texter: refererar, kommenterar och värderar. Han sparar inte på vare sig beröm eller kritik. Särskilt sträng är han mot dem som inte kan göra boskillnad mellan Dante som litterär figur och den verklige florentinaren Dante Alighieri eller anakronistiskt försöker tolka Dante som vår samtida och pådyvlar honom åsikter han absolut inte hade. Detsamma kan sägas om de fem ”världsförfattarna” Svensson tar upp, men dem behandlar han mer kortfattat. Jag tyckte dock mycket om avsnittet om T.S: Eliot, som jag lärde mig en hel del nytt om, och om den märklige italienaren Giovanni Papini och hans Dante vivo som utkom 1933. Både mannen och verket var helt nya bekantskaper för mig.

Därpå följer ett kapitel om hur Dante tolkats politiskt på diametralt olika sätt genom historien, ett om två författare som inte alls tycker om Komedin, Voltaire och Witold Gombrowicz, ett om Dantes ställning i Västerlandets litterära kanon (E.R. Curtius och Harold Bloom) samt, som lite lättsammare avslutning en text om Tage Danielssons Danteparafras Mannen som slutade röka.

För den som likt övertecknad aldrig läst Den gudomliga komedin är detta en utmärkt introduktion och en inspiration till att gripa sig verket an!

Litterärt ymnighetshorn

2021-01-23 Kristoffer Leandoer: Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt (Natur och Kultur 2020; 413 s.). Det är svårt att veta var man ska börja när man beskriver detta litterära ymnighetshorn. Kristoffer Leandoer börjar med den Ovidius som skriver ändlösa klagotirader från sin förvisningsort vid Svarta havet. Men tro för all del inte att det blir en kronologisk ordnad presentation av exillitteratur. För det första tas begreppet flykt i vidast möjliga betydelse: i tid och rum och mer eller mindre metaforiskt. Då ryms så olikartade företeelser som symbolism, äventyrsberättelser, drogrus, fantasy, flykt från ansvar och flykt från frihet. För det andra är detta inte litteraturhistoria utan essäistik, och Leandoer utnyttjar till fullo den essäistiska licensen att associera fritt och göra stora språng mellan tider, länder, genrer (såväl höglitterära som populära) och från litteraturen till andra konstarter, särskilt film och rockmusik.

Leandoer skriver personligt (men inte mycket om sig själv) med en smittande entusiasm och en stilkonst som gör att jag njuter av läsningen samtidigt som jag lär mig mycket nytt. Bäst tycker jag om de kapitel och avsnitt som handlar om enskilda författare och deras verk: Marilynne Robinson, Mallarmé, Oscar Wilde, kritikern William Empson, Henry James, Simone Weil John Williams (han som skrev Stoner), Tolkien och C.S. Lewis. Som synes mest västerlänningar från 1800- och 1900-talet, men även några vietnamesiska författare behandlas. Här förs en intressant diskussion om den exiltillvaro det innebär att skriva på ett annat språk än modersmålet, i detta fall kolonialmaktens språk franska. Dödsskräck och dödsdrift tas upp på flera ställen, ett begreppspar som tycks ha stor betydelse för Leandoer, liksom gudstro gentemot skepsis.

Det kan tyckas småaktigt att anmärka på att det eller det inte tagits upp, men jag saknar faktiskt fler exempel på kolonialt influerad litteratur, kanske särskilt den afrikanska engelskspråkiga. Vad skulle inte Kristoffer Leandoer ha kunnat få ut av klassiker som Chinua Achebe och Alan Paton, eller här mindre kända som Es’kia Mpahahlele och Zakes Mda? Å andra sidan hade boken knappast vunnit på att bli så mycket längre, och det som nu ryms mellan pärmarna motiverar till fullo bokens Augustprisnominering.

Förståelse för den besvärliga

2020-06-30 Ulrika Knutson: Den besvärliga Elin Wägner (Historiska Media 2020; 400 s.). Ulrika Knutson har tampats med Elin Wägner tidigare. Det var i arbetet med boken om Fogelstadgruppen Kvinnor på gränsen till genombrott (2004). Hon har bekänt att hon inte tyckte om Wägner, och det där tycks ha legat och gnagt och till slut tvingat henne att ta sig en närmare titt på den besvärliga. Resultatet är en biografi med betydligt större förståelse för Wägner, men nära vänner blir de inte.

Det finns mycket biografiskt om Elin Wägner sedan tidigare, framför allt Ulla Isakssons och Erik Hjalmar Linders stora tvåbandsverk från 1978–80, som är Knutsons viktigaste källa utöver Elins (Knutson kallar henne gärna så) egna brev, arbetsböcker och skrifter. Men denna biograf ser sitt föremål utifrån sitt eget temperament, och som både biografen och föremålet är framstående pennskaft blir texten därefter och läsningen njutbar.

Jag tror att Wägners besvärlighet har två sidor: å ena sidan var hennes höga ideal: särartsfeminist i Ellen Keys efterföljd, radikalpacifist, vegetarian, kväkare, svårsmälta i samtiden ibland även för åsiktssystrar; å andra sidan kunde hon ha bristande empati med människor i sin omgivning som gör henne personligen mindre sympatisk både i samtidens och eftervärldens ögon. I gruppen kring Fogelstad och tidningen Tidevarvet var det ideliga slitningar på både det personliga och det politiska planet. Och trots sin feministiska medvetenhet drogs Elin Wägner ständigt till olämpliga män: journalistkollegan på Helsingborgs-Posten som bröt ett äktenskapslöfte; maken 1910–22 John Landquist som ständigt bedrog henne (de förblev dock vänner livet ut); en tysknationalistisk adelsman i efterkrigstidens Österrike; den gifte författarkollegan Sigfrid Siwertz. Det har uppenbarligt roat Ulrika Knutson att få skriva öppet om alla dessa historier, som tidigare biografer behandlat mer diskret.

Men de kvinnliga vännerna är viktigast, ett pärlband av märkeskvinnor från första hälften av 1900-talet. Knutson citerar ymnigt ur brev till Ellen Key, Emilia Fogelklou, Elsa Björkman-Goldschmidt, Ester Blenda Nordström, Fogelstadskvinnorna och de yngre Flory Gate och Barbro Alving. Det är i nätverkandet med dem som Wägner hittar sin energi. En alldeles speciell relation har hon till hushållerskan Linnéa Johansson, som hon kamperade ihop med i 40 år. Av brev mellan dem att döma var de uppriktiga vänner utan att någonsin ifrågasätta förhållandet matmor – underlydande. Wägner duade Linnéa, som tilltalade henne i tredje person som ”Frun”.

Elin Wägner var rastlöst verksam hela sitt liv, med depressioner och en gång ett riktigt utmattningssyndrom som följd. Hon var flitig journalist i Idun och Dagens Nyheter och Tidevarvet, rösträttskvinna och sedan aktiv i flera andra kvinnoorganisationer i Sverige och internationellt, hjälparbetare i Wien efter kriget, lärare på Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad, fostermor för sin brorson och en hel del annat. Knutson ger befogat utrymme åt allt detta. Men främst var Wägner skönlitterär författare. Om Ulrika Knutson kanske inte hittar in till kärnan i Wägners motsägelsefulla personlighet har hon i alla fall mycket förtjänstfullt lyft fram författaren, med insiktsfulla och inkännande referat och analyser av hennes många romaner (många fler än jag kände till) från debuten 1908 med Norrtullsligan till den sista Och vinden vände bladen 1947. Många av hennes romaner – mest känd är väl Åsa-Hanna från 1918 – utspelar sig i bondemiljö i Småland. Det var en miljö Wägner var hemma i efter barndomens somrar hos morfar kyrkoherden i Berg i Kronobergs län. På 1930-talet bosatte hon sig där permanent, i ett hus med namnet Lilla Björka, som numera är öppet för allmänheten. Här hämtade hon också inspiration till det verk som med tiden kommit att anses som hennes viktigaste, Väckarklocka från 1941, en uppgörelse med världens vanvett och med profetiska varningar om miljöförstöring.

Pennskaftet heter ju Elin Wägners genombrottsroman från 1910. Den fick ge namn åt en kategori kvinnliga journalister som skrev vardagsnära, humoristiskt och snärtigt, som Wägner själv, Else Kleen, Barbro Alving (Bang) och Marianne Höök. Ulrika Knutson är ett sentida pennskaft som med denna bok visar att hon inte står sina äldre medsystrar efter.

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

Kollegial författarbiografi – med nerv

2020-05-12 Anna-Karin Palm: ”Jag vill sätta världen i rörelse”. En biografi över Selma Lagerlöf (Albert Bonniers Förlag 2019; 681 s.). Anna-Karin Palm är en välkänd och uppskattad skönlitterär författare – om än inte med stjärnstatus. Hon har litteraturvetenskaplig utbildning men är inte forskare. Förläggaren Eva Bonnier måste ändå ha anat något när hon föreslog Palm att skriva en Selma Lagerlöf-biografi. För resultatet är ypperligt. Palm har gått till väga som en forskare: läst Lagerlöfs samlade utgivning, alla brev framför allt från men även till henne, besökt de platser där Lagerlöf bott eller som betytt något för henne. Detta har gett boken en gedigen biografisk stadga och är värt beröm bara det. Något nytt eller okänt har hon väl inte hittat, och sedan Lagerlöfs brev öppnades 1990 vet vi det mesta om hennes privatliv och relationer. Palm uppehåller sig särskilt vid triangelförhållandet mellan Lagerlöf (som Palm aldrig kallar bara Selma) och hennes kärlekar Sophie Elkan och Valborg Olander som svartsjukt bevakade att Lagerlöf inte favoriserade den andra. Hon var på olika sätt beroende av bägge två men var tvungen att tona ner den känslomässiga bindningen till den ena i brev till den andra. Selma Lagerlöfs yttre karriär, från fattig lärarinna i Landskrona till nationalmonument med väldiga inkomster men också enorma utgifter tillvaratas också utmärkt i Palms framställning.

Men det är genom att hon har närmat sig sitt föremål som en yrkessyster som texten har fått sin verkliga nerv. Det är författarskapet som är bokens helt centrala ämne. Viljan att bli författare, som fanns där redan i unga år, de första skrivförsöken och genombrottet 1891 med Gösta Berlings saga, som satte myror i huvudet på tongivande kritiker som Warburg och Levertin men uppskattades av Georg Brandes. Palms inlevelse i den kreativa processen från första idé till färdigställande är total, och referaten/analyserna av de färdiga verken vittnar även de om djupt inkännande och lockar till läsning. Mycket värdefullt för min egen del eftersom jag – skam till sägandes – läst väldigt lite Lagerlöf.

Anna-Karin Palm lyfter också fram feminismen hos Selma Lagerlöf. Hon var ytterst medveten om sin roll som kvinnlig förebild och pionjär i olika sammanhang: första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, första kvinnan i Svenska Akademien etc. Hon gladdes naturligtvis åt goda recensioner men värjde sig mot etiketter som sagoberättare. Den uppfattningen, som levt kvar länge i den svenska, av män skrivna, litteraturhistorien avvisar Palm förtrytsamt, eftertryckligt och förhoppningsvis en gång för alla. Att det finns en sagoton i mycket av det hon skrev är obestridligt, men Palm visar hur genomtänkt och medvetet Lagerlöf hela tiden arbetar och hur många av hennes främsta verk kommer till som reaktioner på tidens händelser.

Boken har en utförlig notapparat, en litteraturlista och ett personregister, men jag saknar lite utförligare sakkommentarer till många av breven. Hur många vet i dag vem den ”gamla fröken Franzos” var, som Lagerlöf beklagar i ett brev 1938? (Marie Franzos, 1873–1941, introduktör och översättare av svensk skönlitteratur på det tyskspråkiga området, bl.a. av Selma Lagerlöf och Hjalmar Bergman). En kronologisk verklista hade också varit bra att ha.

Pekoral under 300 år

2020-04-29 Tre sekler av svenska pekoral. En antologi under redaktion och med en inledning av Daniel Möller (Ruin 2019,; 252 s.; fritt nedladdningsbar på Litteraturbanken.se). Daniel Möller är en högst seriös litteraturvetare i Lund, som bl.a., tillsammans med Niklas Schiöler, gett ut den enorma antologin Svensk poesi. Han har också en förkärlek för mer udda litteraturgenrer, och här har han grävt i den svenska pekoralhistorien. I en gedigen 50-sidig inledning försöker han ringa in vad som utmärker ett pekoral och skillnaden mellan enkla pekoral (som bara gör läsaren irriterad), ädelpekoral (som inger läsaren en särskild lyckokänsla) och pekoralpastischer (dikter medvetet skrivna som pekoral; främsta företrädare A:lfr-d V:stl-nd i Grönköpings Veckoblad). Även om termen pekoral präglades först i slutet av 1700-talet, och inte har någon motsvarighet på t.ex. engelska, tyska eller franska, har Möller hittat pekoralister redan på 1600-talet, och de yngsta dikterna är från omkring 1950. Det är dock 1800-talet och de första årtiondena av 1900-talet som är pekoralisternas glansålder.

Att läsa hela antologin rakt igenom på några dagar ger en förvisso många högtidsstunder, men är kanske inte en metod att rekommendera. Bättre att njuta dikterna långsamt i små portioner. Möller säger sig enbart ha tagit med ädelpekoral, men jag tycker nog att en hel del bara är dålig dikt.

Vad som är pekoral för en är det inte nödvändigtvis för en annan. Möller gör en viktig markering: pekoralen ska ha uppfattats som sådana redan av sin samtid. Att vi sena tiders barn kan uppfatta en gammal dikt som svulstig och pompös gör den alltså inte till pekoral enligt Möller, och däri ger jag honom helt rätt. Pekoral uppstår genom diskrepansen mellan författarens intentioner, ambitioner, pretentioner och hens förmåga i fråga om formuleringskonst, stilkänsla och versifikation.

Olle Strandbergs klassiska Pegas på villovägar (1943) var snarast en lång essä med många illustrerande exempel ur pekorallitteraturen och genomsyrad av Strandbergs humor. Möllers bok är en antologi med ett mycket fylligare urval texter. Dessa är dock okommenterade var för sig; de flesta författarskapen kommenteras i inledningen. Det är bl.a. en skillnad i attityd: Möller visar sina diktare mer respekt, tar dem på större allvar, än Strandberg, och det, i sin tur, är värt all respekt.

Man kan väl inte recensera en pekoralantologi utan ett enda exempel. Så här är de inledande stroferna ur Karl Krüger-Hanssons (1887–1952) ”Lommabukten” från 1947:

Till höger syns Bjärredsfliken

I en vitnande dimma tät.

Därunder den grönskande viken,

Som spänner sig ut som ett nät.

Där reser sig högt Löddenäs

Bland björkar och gran utan like.

Med måsarnas rop och böljornas fräs

Står det fram som ett sagornas rike.

Vi fortsätta vidare vägen

Längs hela kusten här går.

I solljus en blånande sägen

Det strax för vårt öga står.

Det myllrar av stenar och snäckor

Och långgrund i växande led.

I sanden det finnes små läckor,

Där mången sig önskar slå ned.

Kring Strandkaféet det vimlar

Av badande tusenvis,

Som skölja sig under himlar,

Ett strålande paradis.

De sträcka sig bruna i solen

Och blicka mot höjden då.

Den manliga byxan och kjolen

De finna varandra just så.