Lovande romandebut av sydafrikanska

2019-07-02 Mohale Mashigo: The Yearning (2016; pocketutgåva 2017 Picador Africa, an imprint of Pan Macmillan South Africa). Bok nr 2 i mitt presentbibliotek av modern afrikansk litteratur. Den här är från Sydafrika och 60 år yngre än Chinua Achebes ”Things fall apart”. Där Achebe skrev en visserligen personlig men i grunden traditionellt litterär engelska är Mashigos språk kantigare och mer talspråksnära och inslagen på olika bantuspråk mer påtagliga. Rasfrågan finns i bakgrunden, men konflikter mellan svarta grupper är viktigare. Bland annat faller huvudpersonen Marubinis far offer, oskyldigt, för stridigheter mellan anhängare till ANC och zulupartiet Inkatha. I Soweto, där Marubini växer upp, förstår alla varandra, men det är ändå viktigt vilken grupp man tillhör och vilket språk man talar. Det starkaste i romanen, i varje fall det mest intressanta för en icke sydafrikansk läsare, är skildringen av livet i storstaden mot bakgrund av tillvaron på landsbygden bara en eller två generationer bort.

Boken är uppbyggd i två tidsplan, som växlar regelbundet (och som satts med olika typsnitt). Huvudpersonen Marubini, som berättar i jagform, är en ung kvinna som lever ett gott liv i Kapstaden, med bra jobb, lägenhet med balkong och havsutsikt, en trogen väninna och, framför allt en drömpojkvän, restaurangmannen Pierre, framgångsrik, omtänksam och jättesnygg. (Här är det chick-lit-varning.) Men hon har något mörkt inom sig, en rädsla som uppenbarligen härstammar från barndomen. Neurosen utlöser fysiska kriser (”seizures”) med medvetslöshet och sjukhusvistelser. Som en sorts självterapi återupplever Marubini sin barndom, där hon på grund av faderns tidiga död och moderns arbete hänvisas till att bo med olika mor- och farföräldrar, ibland på landet. Folktro och magiska föreställningar spelar en viktig roll för flera av dem, och för Marubinis historia. De tillbakablickande avsnitten är inte helt kronologiskt ordnade, vilket försvårar läsningen för en som också har svårt att hålla reda på det ganska rika persongalleriet där en och samma person kan ha flera olika namn.

Fabeln (i narratologisk mening) är inte originell, så det litterära värdet består i hur författaren hanterar det. Mitt betyg blir Med beröm godkänd. Mohale Mashigo, född 1983, är en välkänd storyteller och sångare/låtskrivare. Det här är hennes mycket lovande debutroman.

Det svarta Afrikas portalroman

2016-06-19 Chinua Achebe: Things fall apart (1958; pocketutgåva Penguin Modern Classics 2001). Till min födelsedag nyligen fick jag av min dotter och dotterson, för närvarande bosatta i Sydafrika, tio volymer av huvudsakligen nutida verk av afrikanska författare. Den äldsta är en verklig modern klassiker, ofta betraktad som den första moderna afrikanska romanen och enormt inflytelserik, trots sitt blygsamma omfång, 150 sidor.

Chinua Acheber (1930–2013) tillhörde igbofolket i sydöstra Nigeria (liksom den nutida hyllade Chimamanda Ngozi Adichie).Han var västerländskt utbildad och skrev på engelska. Det finns dock många inslag av igbofolklore och citat på igbo, inte alltid översatta. Hans engelska är rik och böljande men aldrig svårläst. Titeln är för övrigt ett citat från W.B. Yeats ”The second coming”, vars fyra första rader står som motto för boken:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world …

När berättelsen börjar befinner vi oss i en igboby som bebos av en klan med en sådans organisation och värderingar. Det råder ordning och ett visst välstånd genom jamsodling, men ordningen är mycket strikt och upprätthålls med stundom mycket brutala metoder. Huvudpersonen, den sociala klättraren, krigaren och brottaren Okonkwo, regerar sitt hus, tre fruar och 10 barn, med hugg och slag. Men han är intelligent och energisk, och allt går honom väl i händer. Tills han genom våda blir orsak till en ung klanpojkes död och enligt klanens lagar blir förvisad från byn på sju år tillsammans med hela sin familj.

I exilen i moderns hemby börjar de händelser utveckla sig som är romanens egentliga tema. Vita män dyker upp, först som missionärer men snart nog också som överhetspersoner. Den kristna guden utövar ingen lockelse på klanernas ledande män, men många andra dras till den nya läran. Den första missionären går försiktigt fram, av taktiska skäl men också av genuint intresse för de inföddas religion. Hans efterträdare är av hårdare virke och assisteras av några ivriga proselyter, bland dem Okonkwos egen son. Klansystemet har satts i gungning, vilket Okonkwo inte vill inse. När han efter exilen försöker återta sin ledande roll i hembyn trappas konflikterna med britterna upp och går obönhörligt mot tragedi.

Achebe är en märkligt objektiv berättare, med klar blick för både för- och nackdelar med såväl klansamhället som det koloniala intrånget. Stilen är distanserad, stundom lätt ironisk. Byn Umuofia på 1890-talet är inte Paris på 1840-talet, men med sitt rika och vältecknade persongalleri och i sin sociologiska skarpögdhet framstår Chinua Achebe som Umuofias Balzac.

Så hyllar döden livet

2019-06-06 George Saunders: Lincoln i Bardo (översättning Niclas Nilsson, Albert Bonniers Förlag 2018). Den här boken kallas roman, men med traditionell romanform har den inte mycket att skaffa. Jag skulle benämna den en litterär fantasi. Som alla bra fantasier har den sin utgångspunkt i verkligheten: president Abraham Lincolns elvaårige son Willie insjuknar och dör mitt under amerikanska inbördeskriget. Detta dokumenteras omsorgsfullt i boken genom klipp från samtida källor och historiska skildringar (som inte sällan motsäger varandra). Men med dödsfallet tar fantasin vid.

Willie hamnar nämligen i ett slags förrum till det egentliga dödsriket. Namnet Bardo lär vara hämtat från tibetansk religion. De som befinner sig där har inte riktigt accepterat att de är döda, de för sin tillvaro i ett spöksamhälle där de kan iaktta den verkliga världen men inte observeras av den. Förr eller senare accepterar de att de är i en transitzon och försvinner i ett spektakulärt och skrämmande ljusspel. Bokens språkrör har levat i denna zon i flera decennier. De berättar vad de är med om nästan i munnen på varandra i korta rollbyten som talare och åhörare. Men en mängd andra människor får komma till tals och karaktärisera varandra i sina replikskiften. Det är människor av alla samhällsklasser och folkgrupper, var och en med sitt pregnanta språk. Det är omöjligt att inte associera till Edgar Lee Masters Spoon River- antologi med dess fiktiva gravinskrifter. Själv associerar jag också till den finska författaren Laura Lindstedts Finlandiaprisbelönade ”Oneiron” som kom i svensk översättning härom året. Den tilldrar sig också i ett slags limbo och har vissa drag gemensamma med men kanske ändå större skillnader mot ”Lincoln i Bardo”.

Den röda tråden i boken är Lincolns gränslösa sorg, som får honom att söka upp kryptan där sonen är begravd och där han då iakttas av de spöklika invånarna där, som är upprörda över intrånget. Det är många starka känslor i omlopp, som kommer fram i Saunders halvt poetiska språk, mycket väl tillvarataget av översättaren Niclas Nilsson. Ett lågmält humanistiskt patos ljuder som en grundton i hela boken, som är en stark och ovanlig läsupplevelse.

Platsens ande fångad i långdikt

2019-05-30 Ralf Andtbacka: Potsdamer Platz. En dikt (Förlaget M 2019). Den här långdikten (370 sidor men vanligen bara några rader på varje sida) är egentligen en del i en större konstnärlig helhet, som utöver den tryckta texten innehåller ljud, foton och film med anknytning till Potsdamer Platz i Berlin, samlade på https://potsdamer platz.fi. Detta s.k. arkiv innehåller flera hundra enheter, och jag har bara ögnat igenom det. Men jag tror det är en viktig nyckel till förståelse av dikten.

Ett centralt avsnitt i boken, betydligt mer texttätt och på vanlig prosa, berättar platsens historia från äldsta tider till i dag men med tonvikt på 1800- och 1900-talets urbana centrum, dess förstörelse och återuppbyggnad. Platsen och dess omgivningar återfinns även annorstädes i dikten men sparsamt. Man får snarare tänka sig den som bakgrund till ett myllrande liv av människor och andra varelser, starka känslor inåt och utåt och frågor om meningen med livet. Fraserna är korta, syntaxen ofta björlingskt upplöst. Verbala motiv återkommer och varieras (”vinden, molnen”, ”tornfalk, aftonfalk”, ”människans möjlighet är …”. Nya ordbildningar är vanliga, ofta av teleskoptyp: ”iblandskapet”, ”vemoderlivet”, ”fraseriutbrott”, ”ofrivilegium”. Slagkraftiga enradingar är vanliga inslag: ”att formulera sig är att göra sig till”, ”om du bara skulle lära dig en enda sak så är det att orka tänka annorlunda oftare”. Texten är uppsatt med två stycken (inte sällan bara en rad) på varje sida, enbart små bokstäver, även på namn Varje stycke avslutas med punkt; inget annat skiljetecken förekommer. Det är oavbrutet intellektuellt stimulerande och, vågar jag faktiskt påstå, underhållande.

Österbottningen Ralf Andtbacka är uppskattad av litteraturkännare i Sverige, belönad med pris av bl.a. Samfundet De Nio och Stipendiefonden Albert Bonniers 100-årsminne, men annars knappast något välkänt namn här. I Svenskfinland är han en viktig aktör på det litterära fältet, inte bara poet utan också kritiker och bokutgivare med det egna förlaget Ellips. Det här verket befäster hans ställning högt upp på parnassen.

Novellkonst på högsta nivå

2019-05-21 Mirjam Tuominen: Noveller I och II (Modernista 2019). Mirjam Tuominen (1913–1967) har alltid haft en liten, hängiven läsekrets bland författare och litteraturkännare i både Finland och Sverige, men allmänt känd har hon inte varit, och hennes böcker har varit mycket svåra att få tag i. På initiativ av hennes dotter Tuva Korsström (vars dubbelbiografi över modern och fadern Torsten Korsström, ”Älvan och jordanden”, jag tidigare anmält här) lanseras nu Mirjam Tuominens författarskap i Sverige. Essäer och lyrik utges av Eskaton, novellerna föreligger nu hos Modernista. De båda volymerna innehåller alla hennes fem utgivna novellsamlingar. Den första består av Tidig tvekan (1938) och Murar (1939); den senare av Visshet (1942), Mörka gudar (1944) och Kris (1946).

Som Hagar Olsson konstaterade i en berömmande recension av debuten med ”Tidig tvekan” var Mirjam Tuominen en färdig författare från början, på en hög konstnärlig nivå. Hennes teman finns redan i den första novellen, ”Irina”, om en liten flicka på sjukhus som funderar på om hon kommer att dö men inte vet hur hon ska kunna fråga sin mor. Här finns livets lidande och dödens lockelse, människors, inte minst barns, utsatthet, en psykologisk inlevelse i de diktade gestalterna som vittnar om Tuominens extrema känslighet inför andras lidande som var en viktig ingrediens i hennes senare psykiska problem. Många av novellerna är tragiska, en del hjärtskärande så, i andra finns ett paradoxalt hopp. Det till en början hotande, senare utbrutna kriget kastar sin skugga, framför allt och mest konkret i de sista samlingarna.

Det här kan låta monotont, men Mirjam Tuominen är alldeles för skicklig för att fastna i maner. Det är stor spännvidd i både ämnesval och stil, längden på novellerna varierar från knappt 10 sidor till 50–60; de flesta ligger på 20–25. Det finns monologer och dialoger, jag-berättelser och sådana där författaren är allvetande berättare. Några noveller närmar sig essäformen (som Tuominen därefter övergick till). Trots den genomgående allvarliga grundtonen saknas ingalunda humor.

Även om det inte gäller varje enskild novell är dessa samlingar ett mästerverk. Några av dem tillhör det bästa jag har läst i novellväg. ”Irina” är nämnd, den Dostojevskijinfluerade ”Anna Sten” i ”Murar” är en annan. Min personliga favorit är diptyken ”Flickan som blev en växt” och ”Chérie Klosters dagbok” med dess eleganta komposition och klassiska berättarstil, inte så högspänd som många andra. Jag skulle kunna räkna upp många fler, men avslutar i stället med uppmaningen: Tag och läs!

Fransk kulturparnass föremål för rolig satir

2019-04-20 Laurent Binet: La septième fonction du langage (Grasset/Livre de Poche 2015; finns i svensk övers. av Sara Gordan, ”Språkets sjunde funktion”, Albert Bonniers Förlag 2019). Den berömda franska litteraturteoretikern och semiotikern Roland Barthes blev överkörd av en lastbil i Paris i februari 1980 och avled på sjukhus en månad senare. Detta faktum är utgångspunkten för en både lärd och rolig och alldeles vildsint roman som föga bekymrar sig, nej snarare gör en poäng av att inte bry sig, om historisk fakticitet. Enligt Laurent Binet blev nämligen Barthes mördad, och det av någon av de med namns nämnande handlande personerna i samma filosofiska och litteratur- och språkteoretiska krets. Här framställs som konspiratörer, spioner, sexgalningar och drogmissbrukare representanter för den franska kultureliten som Michel Foucault, Jacques Derrida, Bernard-Henri Lévy, Gilles Deleuze, Hélène Cixous med flera. Ett särskilt gott öga har Binet till det äkta paret Julia Kristeva och Philippe Sollers. Det som den 30–40 år yngre författaren främst vill åt, tycks det, är det abstrakta och ofta dunkla teoretiserandet utan verklighetskontakt som han (och många med honom) anser vidlåda hela denna krets. Som en klarhetens motpol, och sympatisk person, framställs den italienska semiotikern Umberto Eco.

Vad var då motivet till ”mordet” på Roland Barthes? Ja, här är det bra att behärska elementa av allmän språkteori och särskilt talaktsteori, men det är inte nödvändigt för att ha nöje av romanen. Den berömda ryska lingvisten Roman Jakobson postulerade sex funktioner för språket, men Binet låter honom ha funnit en sjunde, som han hemlighöll för att den var farlig. Det handlar om en funktion som direkt påverkar den tilltalade. Den påminner om funktioner som återkommer i anglosaxisk talaktsteori, lanserad av namn som J.L. Austin och John Searle (den senare agerande i boken), språkets performativa eller perlokuta funktion, där ett språkligt yttrande har en direkt utomspråklig verkan. Exempel: om en chef (i USA) säger till en anställd ”Du är avskedad”, så är den anställde faktiskt avskedad. Den som kan få denna funktion att fungera mer allmängiltigt skulle kunna få väldig makt. Så när ett dokument med den sjunde funktionen dyker upp i Paris blir både filosofer och statsmän – presidenten Giscard d’Estaing och hans utmanare Mitterrand – ytterst angelägna om att lägga vantarna på det.

Mordutredningen läggs i händerna på ett udda par, den garvade, reaktionära poliskommissarien Bayard och den unge semiotikern och vänstermannen Simon Herzog. Bayard står för det vanliga polisarbetet, och Simon blir hans hjälpreda i den lingvistiska och semiotiska snårskogen. Utredningen tar formen av en roadmovie, som för paret till Cornell-universitetet i USA, till Bologna, Venedig och Neapel. Berättelsen är ironisk och satirisk när den rör sig i akademiska kretsar, dramatisk och spännande när utredarna konfronteras med yrkesmördare och andra kriminella. En speciell krydda, säkert inspirerad av Dan Brown, är en hemlig orden med högt uppsatta personer som medlemmar, där man stiger i graderna genom att utmana högre rankade på en verbal duell. Ett i sammanhanget drakoniskt straff väntar den utmanare som förlorar duellen.

Boken är en lek med romanformen och övergår ibland i metaroman, som när huvudpersonen Simon funderar över om han finns på riktigt eller är en gestalt i en roman. För att poängtera fiktionen lägger Binet in flera direkta faktafel. Bland annat låter han två filosofer dö, av vilka den ene dog långt senare och den andre ännu är i livet. Och som alla tennisintresserade vet förlorade inte Björn Borg det femte och avgörande setet i finalen mot Ivan Lendl i Franska öppna mästerskapen 1981 utan vann sin sjätte och sista seger i turneringen. Man kan diskutera det etiska i att låta verkliga, ännu aktiva personer spela skurkroller i en roman, men det fungerar som satiriskt grepp och är mycket underhållande.

Svart pikaresk speglar Finlands historia

2019-03-28 Rosa Liksom: Överstinnan (2017; svensk övers. från meänkieli av Janina Orlov, Wahlström & Widstrand 2019; 173 s.). Rosa Liksom är ett fenomen. Alltifrån den märkliga pseudonymen (ja, efter det svenska ordet ”liksom”) till sitt breda konstnärskap. Som författare är hon alltid läsvärd och underhållande, men den litterära nivån varierar. Bäst är hon då hon kan kontrollera sitt flödande berättande, som i det prisvinnande mästerverket ”Kupé nr 6” (2011).

I den här romanen har hon öppnat alla slussar. Berättelsen forsar fram i ett rasande tempo och saktar in bara i slutkapitlet. Det må vara kongenialt med historien hon berättar en svart pikaresk i racerfart från Rovaniemi till Ekenäs, men som läsare blir man lite andfådd när det inte finns några vilopunkter.

Det är en namnlös kvinna som berättar om sitt långa liv med en 28 år äldre man, endast kallad Översten. Det börjar som en handlös förälskelse för den tonåriga flickan i slutet av 1920-talet, fortsätter med lyckliga älskarinneår på 30-talet och även under krigsåren, därefter i ett alltmer destruktivt äktenskap där den åldrande Översten svårt misshandlar sin hustru, fysiskt och psykiskt. Till slut lyckas hon fly.

Översten är övertygad nazist, och hans kvinna delar villigt hans åsikter. De umgås i högt uppsatta kretsar i Tyskland och bland tyska militärer i norra Finland. Parallellt med parets tillvaro tecknas en bild av ett Mellankrigsfinland där ledande kretsar hyste starka nazist- och fascistsympatier. Säkert lite överdrivet på sina ställen, men antidemokratiska krafter var starka i Finland den här tiden, även om de var för splittrade och dåligt organiserade för att gripa makten.

För mig är den största behållningen den psykologiskt trovärdiga gestaltningen av hur en i grunden sund, mentalt stark och vacker kvinna kan hamna i en så total beroendeställning av en man. Berättelsen lär ha verklighetsbakgrund, och även dagens verklighet bjuder ju tyvärr på liknande förfärliga historier. Den politiska dimensionen, som jag misstänker varit nog så viktig för författaren, är inte ointressant, men lite för gräll och utan att erbjuda några nya insikter. Mycket läsvärd roman men inget mästerverk.

Mäktigt epos och tät lyrik

2019-03-17 Linnea Axelsson: Ædnan (Albert Bonniers Förlag 2018). Detta är det blott andra diktverk som fått Augustpriset; det första var Tomas Tranströmers ”Sorgegondolen” 1996. Men det känns fel att tala om dessa båda böcker som vore de verk i samma genre. För medan ”Sorgegondolen” är en klassisk, koncentrerad, inåtvänd lyriksamling, är ”Ædnan” ett omfångsrikt epos, konkret fäst i den verkliga världen. Fullt så omfångsrikt som sidantalet 767 låter antyda är det dock inte, då det inte är mer än 8–10 korta textrader på varje sida. Men varje rad är så mättad med innehåll att benämningen epos är fullt befogad.

Till innehållet är ”Ædnan” (äldre nordsamisk ortografi för ’mark’, jord’, ’land’; modern nordsamiska eana) en släktkrönika som omfattar, om jag räknat rätt, fyra generationer från 1920-talet till vår tid. Livet, både det traditionella samelivet och det bofasta livet utan renar, som blir lotten för alltfler, skildras med skuggor och dagrar i jagform av olika berättare. Det är absolut inget idylliserande det-var-bättre-förr. Däremot beskrivs ”svenska” överhetspersoner: lappfogdar, antropologer, nomadskollärare Vattenfalls representanter, entydigt negativt. Övergrepp i stort och smått får mycket plats. En grundfråga genom hela boken är hur man kan bevara sin samiskhet utan att leva traditionellt sameliv. Den yngsta generationens företrädare ger diametralt olika svar. Per överger helt det samiska och ligger ute på vägarna som lastbilschaufför. Sandra återerövrar sin etnicitet, lär sig språket, syr en kolt och slår sig ihop med en renskötare. Den som slits sönder är deras mor Lise, gift med en ”svensk”.

Lise, vars röst hörs mest i boken, kan påminna om Elle Marja i filmen ”Sameblod”. Det är svårt att inte jämföra de två verken med deras gemensamma poetiska ton. Men ”Ædnan” är mer mångtydig och sökande, pekar inte ut något rätt eller fel, vilket bara det gör den till ett större konstverk. Därtill kommer det förtätade lyriska språket, som fungerar lika bra i naturskildringar från fjället som i köksbordsdiskussionerna hemma hos Lise och Rolf i Porjus. Det här är ett betydande litterärt verk, och Augustpriset framstår som mycket välförtjänt.

Marsch mot undergången

2014-02-21 Joseph Roth: Radetzkymarschen (1932; svensk övers. Hugo Hultenberg 1933, bearbetad av Lena Kamhed 2017; förord Stefan Jonsson; Lind & Co. 2018). Vi har alla våra litterära lakuner. Denna var till nu en av mina, trots att jag länge intresserat mig för tidens och områdets litteratur. Tiden är decennierna närmast före första världskriget och i någon mån mellankrigstiden, området är det habsburgska riket och Österrike. Till författarna hör höglitterära namn som Herman Broch, Robert Musil och Elias Canetti och mer lättillgängliga som Arthur Schnitzler, Stefan Zweig och Franz Werfel. Med ”Radetzkymarschen” lägger sig Joseph Roth någonstans mittemellan. För mig blev det en läsupplevelse av numera ovanligt slag.

Johann Strauss d.ä:s berömda marsch, tillägnad en framstående general, är romanens ledmotiv och symbol för Habsburgmonarkins storhet. Militärmusikkapellet i den lilla kretshuvudorten W. i Mähren inleder sina söndagskonserter med den. Bland åhörarna finns kretspresidenten baron Frans Trotta von Sipolje, och hans son kadetten, sedermera löjtnanten Carl Josef. För adelskapet och sitt relativa välstånd kan de tacka Frans far Josef, en ung officer med ursprung i en slovensk bondby, som med fara för eget liv räddar kejsar Frans Josef i slaget vid Solferino 1859. Där och då tar romanen sin början, men stamfaderns historia är raskt avklarad, även om han som hjältegestalt är ständigt närvarande. Huvuddelen av handlingen utspelar sig under sonsonens tid som löjtnant vid två olika regementen, det senare vid imperiets utpost i nordöst, om det nu är Galizien eller Karpatorutenien.

Handling, förresten. Faktum är att det inte finns så mycket av linjärt händelseförlopp, utan romanen utspelar sig i ett antal avrundade episoder. Oftast är vi hos löjtnanten på hans regemente, där de uttråkade officerarna fördriver tiden med brännvin, hasardspel och växelrytteri. Några gånger blir det dramatiskt: en duell med dubbelt dödlig utgång, ett självmord, en strejk som Carl Josef är med om att slå ner med vapenmakt, en stor skuld som regleras i sista minuten. Stundom är vi tillbaka hos den åldrande kretspresidenten och hans lilla entourage, där händelselösheten är påtaglig. Det är en utpräglat manlig värld. Mödrarna till både Frans och Carl Josef är tidigt döda, och sönerna har bara sin respektive far att ty sig till, men respektavståndet är mycket stort. I kretspresidentens hushåll finns en husföreståndarinna som spelar en perifer roll, särskilt i kontrast till den uppmärksamhet författaren ägnar familjens gamle trotjänare, betjänten Jacques. Övriga kvinnor är sådana som är föremål för löjtnantshjärtats ömma låga, varav dock ingen är en presumtiv hustru.

Ätten Trottas öde kan påminna om huset Buddenbrooks, men ska förstås läsas som en parallell till dubbelmonarkins. Regimen byggde på strikta principer men flexibel tillämpning. I varje fall i den österrikiska delen diskriminerades etniska och språkliga minoriteter mindre än kanske någon annanstans. Välståndet ökade. Det är en nostalgisk Joseph Roth som beskriver detta. (Vid den här tiden utvecklades han också till aktiv habsburgsk monarkist.) Men författaren är inte blind för avigsidorna: militarismen som genomsyrar samhället men urholkar det genom sin egen inkompetens och korruption, de sociala och ekonomiska klassklyftorna, oförmågan hos statsledningen att inse rikets prekära läge inför det annalkande kriget.

Joseph Roth skriver med samtidig empati och distans och en god portion ironisk humor, väl tillvaratagen av översättaren Hugo Hultenberg. Han växlar mellan berättande partier, där jag påmindes om Herman Brochs trilogi ”Sömngångare”, och mer reflekterande, som en populär version av Musils ”Mannen utan egenskaper”. Det var en oavbruten fröjd att läsa denna roman.

Kan det hända här?

2019-02-05 Sinclair Lewis: Sånt händer inte här (It can’t happen here 1935, svensk övers Hugo Hultenberg 1936, reviderad av Annika Hultman Löfvendahl 2017, Bokförlaget Polaris 2017). Lägg märke till utgivningsåret, 1935, året före Franklin Roosevelts omval som president med den största majoritet någon president blivit vald med. I Lewis dystopiska roman går det helt annorlunda. Han lär ha skrivit den under intryck av den diktatoriske Louisianaguvernören och senatorn Huey Longs förmodade utmaning av Roosevelt, som uteblev genom att Long mördades hösten 1935. Faktum är att det vänsterpopulistiska, men icke-marxistiska, program som läggs fram av Lewis kandidat och senare president Berzelius (ja, uppkallad efter kemisten) ”Buzz” Windrip i mycket liknar Huey Longs. Men när Windrip kommer till makten undanröjer han allt motstånd, dels i statskuppsliknande former, dels med hjälp av en egen paramilitär styrka, M.M (the Minute-Men), som han sedan baserar sin makt på. De utlovade förbättringarna för vanligt folk uteblir, korruptionen grasserar, liksom det godtyckliga våldet. USA har blivit en diktatur jämförbar med de samtida regimerna i Tyskland, Italien och Sovjetunionen, dock utan dessas ideologiska grund. Och regimen bär frö till sin egen undergång …

Men motståndare finns från början. De personifieras av en sextioårig liberal dagstidningsredaktör i Vermont, Doremus Jessup, större delen av hans familj och ett antal nära vänner. Andra tidigare vänner och Rotarykamrater blir medlöpare till regimen och får inflytelserika positioner. I takt med att regimen hårdnar, hårdnar också det hemliga motståndet, och i romanen fogas skrämmande våldsskildringar till den politiska satiren. Jag ser paralleller till både Hans Falladas ”Ensam i Berlin” och Margaret Atwoods ”The handmaid’s tale”.

Buzz Windrip och hans koryféer är karikatyrer, men Doremus jessup och hans omgivning är levande människor, tecknade med värme och humor. När någon av dem drabbas, drabbas också läsaren. Porträtten av två självständiga och modiga kvinnor, Jessups dotter Sissy och hans älskarinna Lorinda, etsar sig särskilt fast.

Anledningen till att denna skickligt berättade och högst läsvärda roman av USA:s första nobelpristagare i litteratur fått förnyad aktualitet är förstås valet av Donald Trump till president. Mycket kan man säga om honom, men någon Windrip har han inte blivit. Bl.a. har han ingen motsvarighet till milisen M.M. Att Windrip och hans kumpaner kunnat sätta upp den i fredstid känns inte särskilt realistiskt och är för mig en svaghet i romanen, som dock inte påverkar helheten.

Den framstående översättaren Hugo Hultenberg levererade sin svenska version 1936. Den har ”reviderats” 2017, och det är tyvärr alltför lätt att se var texten har moderniserats. Inslagen av moderna ord i en 1930-talstext är mest störande och kunde gott ha undvikits.