Monika Fagerholm är sig lik – och olik

2019-09-25 Monika Fagerholm: Vem dödade bambi? (Förlaget M/Albert Bonniers Förlag 2019). En ny roman av Monika Fagerholm är en litterär händelse. Det är sex år sedan den förra, Lola uppochner, kom ut. Den nya har höjts till skyarna av kritiken i både Finland och Sverige och på så sätt ökat förväntningarna. Blir de uppfyllda? Nej, inte riktigt, måste jag nog säga.

Spelplanen och förutsättningarna känns igen: det lilla samhället, ett brott i det förgångna och vad det gör med människorna och samhället. Här en brutal gruppvåldtäkt år 2008, samma år som den stora ekonomiska krisen utbryter (det är inget slumpartat sammanträffande). Bokens huvudperson Gusten Grippe grips av ruelse och går till polisen, mot till och med våldtäktsoffrets vilja. De rättsliga påföljderna blir mycket ringa, men händelsen sätter djupa spår hos många fler än de direkt inblandade.

Detta får läsaren veta i tillbakablickar från romanens nutidsplan, som är år 2014. Gusten har då etablerat sig som framgångsrik fastighetsmäklare i den lilla välmående villaförorten utanför Helsingfors, som är romanens scen. Språket är som vanligt hos Fagerholm, talspråksnära med uppbruten syntax, mycket upprepningar, fraser som återkommer liksom ledmotiv. Så långt allt väl, kan det tyckas, så vad är problemet?

Det viktigaste är att det dröjer innan berättelsen tar fart. De första 100 sidorna ägnas mest ett i och för sig typiskt Fagerholmskt tema: två flickors uppväxt och utveckling i relation till varandra med omväxlande närhet och konflikter. Båda är relevanta för Gustens historia, men deras egen lyfter inte, och här blir Fagerholms språk – så poetiskt i mästerverken Den amerikanska flickan och Glitterscenen – orytmiskt och haltande. Flickorna, senare de unga kvinnorna, Emmy och Saga-Lill kommer mig aldrig riktigt nära, som t.ex. Doris och Sandra i Den amerikanska flickan gjorde. Över huvud taget känns många av gestalterna här som karikatyrer. Det kan bero på att detta är Monika Fagerholms mest uttalat politiska roman, skriven från ett vänsterperspektiv under intryck av Juha Sipiläs misslyckade nyliberala regering 2015–19. Särskilt modern till Gustens vän Nathan (som var den drivande i våldtäkten), operativ chef på den nyliberala tankesmedjan Guldfontänen, framstår som en nidbild av Björn Wahlroos i kombination med Anne Berner, kommunikationsminister i Sipiläs regering och ett särskilt omtyckt hatobjekt för Finlands vänstersinnade.

Detta är alltså inte riktigt den roman jag väntade mig. Det är förstås snarare mitt eget fel än Monika Fagerholms. Vem dödade bambi? är ändå en av höjdpunkterna i höstens romanutgivning.

Sirpa Kähkönens genombrott, nu på svenska

2019-09-18 Sirpa Kähkönen: Brudar i svart (Mustat morsiamet 1998; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co 2019). Sirpa Kähkönen (f. 1964) är en av Finlands främsta författare. Hon presenterades för svensk publik av förlaget Lind & Co 2017 med mästerverket, den Finlandiaprisnominerade romanen Granitmannen från 2014, och förlaget följde upp året därpå med den dokumentära Livsöden i Finlands bortglömda fångläger från 2010. Nu har Kristoffer Lind och hans medarbetare tagit sig an Kähkönens genombrottsverk ”Kuopiosviten”. Det är sju romaner, och den svenska läsekretsen kan nu glädja sig åt den första i serien, som alltså utkom i Finland redan 1998.

Läsare av dokumentärskildringen kommer att känna igen sig. De som där presenterades under sina riktiga namn är här lätt förklädda. Dokumentärens huvudperson Lauri Tuomainen, författarens morfar, heter här Lassi Tuomi. Men centralgestalt i romanen är inte han, utan hans hustru Anna. Hon är en fattig torparflicka som kommer till metropolen (i hennes ögon) Kuopio och får tjänst som jungfru i regementsläkare Petterssons hushåll. Anna är blyg och bortkommen men duktig i sitt arbete, och den välvilliga doktorinnan tar sig an henne. Men hon möter kärleken i form av den svartögde sjömannen och kommunisten Lassi, blir med barn och säger upp sig, trots att doktorinnan gärna har henne kvar. Hon gifter sig med Lassi, men lyckan blir kort. Barnet dör vid födseln och Lassi grips och döms till sju års fängelse i Ekenäs tvångsarbetsinrättning.

Huvuddelen av boken handlar om hur Anna måste klara sig själv med maken i fängelse. Hon har stöd av, men ett komplicerat förhållande till, Lassis familj, svärföräldrarna och svägerskan Hilda och den som efterbliven betraktade pojken Jalmari, som är son till Lassis bror Aarne, som flyttat till Sovjetunionen. Den försagda Anna får arbete, utvecklar sakta men säkert en viss självkänsla och kan när det krävs stå på sig mot sin omgivning. Hon lider ingen nöd men har inget som helst överflöd och just inga glädjeämnen. När Lassi äntligen kommer ut ur fängelset är han en annan man, och snart står vinterkriget för dörren …

Sirpa Kähkönen är här ännu inte den drivna författare som skrev Granitmannen. Berättandet, i tredje person med Anna hela tiden i fokus, är i huvudsak traditionellt och kronologiskt. I mer dramatiska episoder bränner det till, och Annas starka men ofta undertryckta känslor och reaktioner skildras skickligt och med psykologisk inlevelse. Det är en läsartillvänd roman som borde locka en stor publik.

Allt kan hända under Spaniens sol

2019-09-08 Lina Wolff: Köttets tid (Albert Bonniers Förlag 2019). Lina Wolffs förra roman, De polyglotta älskarna (2016) var en romankonstruktion helt i min smak (fantasifull, komplicerad men inte ogenomtränglig) och en stor läsupplevelse, väl värd sitt Augustpris. Den nya romanen är också en väv av olika historier, fantasifull, välskriven men lite enklare, och kanske inte riktigt samma upplevelse (man har rätt att ha höga förväntningar på en roman av Lina Wolff).

Romanen utspelar sig helt i Spanien. En svensk kvinnlig författare med skrivkramp kommer till Madrid på ett resestipendium. Hon tar sig, mot allt förnuft, an en hemlös man och får del av hans historia. Denne Mercuro har medverkat i förnedringsshowen ”Köttets tid” i en obskyr tv-kanal och upplever sig nu hotad till livet av representanter för programmet. I programmets bakgrund figurerade en urgammal, förkrympt nunna, sor Lucia, som tycktes vara den som egentligen styrde showen. Svenskan och Mercuro flyr till en ö i Balearerna, där de blir inblandade i en mycket våldsam och dramatisk historia.

I en närmast bokstavlig cliffhanger skjutsas läsaren över till bokens andra del, där sor Lucia berättar sin historia, som börjar i en slakteriaffär under inbördeskriget. Även den delen är dramatisk och våldsam så att det räcker till. De flesta lösa ändar knyts ihop och gåtorna får sin lösning.

De olika berättelserna är var för sig mycket välskrivna och spännande. Men som helhet tycker jag inte denna roman håller ihop lika bra som den förra. Läsvärd är den ändå utan vidare.

En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.

Svart under apartheid

2019-08-17 Es’kia Mphahlele: In Corner B (1967; utökad pocketutgåva 2006, nytryck 2018, Penguin Modern Classics). Nr 3 i mitt moderna afrikanska bibliotek. Es’kia (ursprungligen Ezekiel) Mphahlele (1919–2008) är en av de viktigaste samhällskritiska svarta sydafrikanska författarna i sin generation. Han kom från mycket enkla förhållanden, men en osläcklig läs- och bildningstörst banade vägen för hans karriär som journalist, författare och universitetslärare – i exil från 1957 – i Nigeria, Kenya och USA och efter återkomsten 1977 i Sydafrika. Ett tidigt självbiografiskt verk, Down Second Avenue (1959) finns översatt till svenska (Neråt Andra Avenyn, 1965).

In Corner B är en novellsamling, med handlingen i huvudsak förlagd till Johannesburgs svarta townships. De flesta novellerna är ganska korta, med koncentrerad handling och en moralisk (men inte moraliserande) poäng. Det vita förtrycket är allestädes närvarande. De är språkligt virtuosa, växlar mellan höglitterär och vardaglig engelska med talspråksnära, ibland rätt svårförståelig dialog, med inslag på olika bantuspråk och på afrikaans. Två noveller står ut, dels genom sin längd, dels sitt avvikande innehåll. ”Mrs. Plum” är ett svidande satiriskt porträtt av en välmenande ”liberal”, vars verkliga inställning till de svarta i grunden är lika rasistisk som nationalisternas. Novellen får djup genom att matmodern Mrs. Plum ses med en svart tjänarinnas ögon, och denna får sin egen historia berättad. I den mycket senare (1996) ”Crossing over” har Mphahlele lämnat alla garderingar när han berättar om fördrivningen av en bybefolkning till en ”bantustan”. Dessa påtvingade folkomflyttningar var tragisk verklighet för hundratusentals människor, här representerade av en familj. Novellen är dock ingen rak berättelse utan snarast experimentell till formen med hopp i tiden och inre monologer med poetisk styrka.

En fascinerande ny författarbekantskap.

Henry Parlands kortprosa

2019-08-03 Henry Parland: Prosa (Henry Parlands skrifter 2, utgiven av Elisa Veit, Svenska litteratursällskapet i Finland / Appell Förlag .Stockholm 2019). Förra året kom den stora volymen Poesi. Denna volym innehåller Parlands skönlitterära prosa utom romanen Sönder (som får en egen volym i skriftserien) samt sådant som utgivaren kallat ”Dagboksliknande anteckningar”. Texterna omfattar ca 175 sidor, men med inledning, noter, kommentarer och litteraturförteckning har det blivit totalt 342 sidor. En mönstergill textkritisk utgåva, som alltid hos SLS.

Under Henry Parlands livstid (han dog i scharlakansfeber 1930, 22 år gammal) publicerades bara fem korta, närmast skissartade, texter samt den genomarbetade novellen ”Jag och min fars glasögon”, skriven för en av Bonniers Veckotidning utlyst tävling. Av kvarlåtenskapen har en hel del publicerats i de postuma samlingsvolymerna Återsken (1932) och Den stora dagenefter (1966), ofta rätt hårt redigerat av utgivarna, brodern Oscar Parland och vännen Gunnar Björling. Här återges allt, i olika stadier av färdigställande, så nära Henry Parlands egen text som möjligt.

Vad lägger då dessa texter till bilden av Henry Parland som författare? Inte så mycket, kanske. Det råder nog inget tvivel om att han var mer betydande som poet. Men han kunde, om han fått leva, ha utvecklats till en betydande prosaist. Det visar ju framför allt den ofullbordade romanen Sönder. I den här volymen är det tydligt att det är de längre styckena som visar fram mot ett mer betydande författarskap. Jag vill framför allt lyfta fram ”Harald Bangs dubbelliv”, skriven redan 1926. Här finns alla de teman som kännetecknar Parlands prosa: alkohol, ångest, kvinnohistorier, dödsdrift. Om poeten Parland ofta döljer sig bakom ironiska grimaser, tycks prosaisten framträda med naket ansikte.

Man kan diskutera om de ”dagboksliknande anteckningarna” hör hemma här (och det gör utgivaren också). De är från hans sista år, dels från tiden strax före avresan till Kaunas, dels från hans vistelse där. Avsikten var att han skulle leva hälsosammare där, under morbror Vasilius Sesemanns vakande öga, men anteckningarna visar ingen bättring och knappast någon vilja till det heller. Man kan förmoda att Henry Parlands hälsa redan var undergrävd när han dukade under för scharlakansfebern. Och jag undrar i mitt stilla sinne om den dödsdrift han skildrar i flera av texterna var hans egen.

Karen Blixen en gång till

2019-07-29 Karen Blixen Babettes gæstebud (1958, i Skæbneanekdoter; e-bok 2017 Gyldendal Forlag). Jag har fått påskrivet för att jag i min text om Karen Blixens Gotiska berättelser uttryckt tveksamhet om hennes nobelprisklass. Mitt omdöme byggde, vilket jag medgav enbart på läsning av denna bok jämte bedömningar av kritiker och litteraturvetare. Men visst, underlaget var lite klent. Därför har jag nu kompletterat med en av hennes sena noveller, ofta nämnd som en av hennes främsta och underlag till en Oscarbelönad film (1987).

Och visst, berättelsen om prostens i Berlevåg i norska Finnmark två ogifta döttrar och hur de tar sig an den landsflyktiga Babette som hushållerska, som efter många år för möjlighet att genomföra sitt gästabud, är en underbar historia, skriven av en stilistiskt briljant författare med stor människokännedom och djup humor, som jag med nöje rekommenderar var och en att läsa (helst på danska, det är inte svårt).

Karen Blixen höll utan tvivel hög litterär klass. Och, som flera av mina vedersakare påpekat, har många sämre författare fått nobelpriset. Nog kunde hon ha varit värd priset, men jag tycker inte hon vederfors en stor oförrätt när det uteblev.

Kattguld eller diamanter?

2019-07-22 Karen Blixen: Gotiska berättelser (”Seven gothic tales” 1934; svensk övers. Sonja Vougt, Eva Liljegren, Torsten Blomkvist, Modernista 2018). Jag hade aldrig läst något av Karen Blixen men tog chansen när Dagens Nyheter bjöd sina prenumeranter på denna som e-bok. Den här utgåvan innehåller originalets sju noveller och två som var tänkta att ingå där men av olika anledningar ratades och publicerades separat betydligt senare. Liksom Moa Matthis i hennes intressanta efterord är jag kluven: kitsch eller nobelprisklass? Eller kanske båda på en gång?

Först lite varudeklaration. Bokens nio noveller och det ganska korta efterordet upptar i tryckt form 573 sidor. Det är alltså långa noveller, i genomsnitt ca 60 sidor, den längsta över 80. Nästan alla utspelar sig i aristokratiska miljöer ca 100 år före tillkomsttiden. Den typiska uppbyggnaden är att några människor samlats mer eller mindre av en slump och någon eller några berättar vad de varit med om. Berättaren kan i sin tur återberätta vad andra har berättat, så att en novell kan utspela sig på flera olika tidsplan. Trots att dialog är den dominerande formen är språket alltid höglitterärt, gammaldags redan vid tillkomsten, och bemängt med litterära allusioner och direkta citat, på olika språk utan översättning eller angivande av upphovsman. Viktigaste ämnen är kärlek och erotik (dock inga sexskildringar), tillvarons mening och döden och – kanske särskilt viktigt – de masker vi alla bär inför omvärlden. Önskan att vara en annan återkommer ofta. Berättelserna saknar moral. Mord och utomäktenskapliga förbindelser fördöms inte, de senare har snarare författarens gillande. Övernaturligheter förekommer men är sällan huvudsaken. Novellerna har sällan någon avrundning utan avslutas ganska abrupt.

Kvaliteten är ojämn. De två första novellerna, ”Vägarna kring Pisa” och ”Den gamle kavaljeren” är svaga nummer. Men sen hugger sagoberätterskan tag i mig, och jag rycks med trots mina invändningar mot stil och ämnesval. De bästa har trots sin fantastik en inre logik som ger dem struktur och kraft. Två är värda att nämnas: ”Syndafloden över Norderney”, där några människor i ett hus i en översvämmad trakt tillbringar en natt i väntan på räddning eller död, och ”Drömmare”, där tre män söker efter var sin undflyende kvinna, som till slut visar sig vara en och samma.

Karen Blixen skulle ha fått nobelpriset 1959, men en energisk insats av Eyvind Johnson satte stopp för det. Det var nog rätt ändå. Hon är otvivelaktigt en skicklig, stundom virtuos författare. Men angelägenhetsgraden av det hon skriver är inte på nobelnivå.

Lovande romandebut av sydafrikanska

2019-07-02 Mohale Mashigo: The Yearning (2016; pocketutgåva 2017 Picador Africa, an imprint of Pan Macmillan South Africa). Bok nr 2 i mitt presentbibliotek av modern afrikansk litteratur. Den här är från Sydafrika och 60 år yngre än Chinua Achebes ”Things fall apart”. Där Achebe skrev en visserligen personlig men i grunden traditionellt litterär engelska är Mashigos språk kantigare och mer talspråksnära och inslagen på olika bantuspråk mer påtagliga. Rasfrågan finns i bakgrunden, men konflikter mellan svarta grupper är viktigare. Bland annat faller huvudpersonen Marubinis far offer, oskyldigt, för stridigheter mellan anhängare till ANC och zulupartiet Inkatha. I Soweto, där Marubini växer upp, förstår alla varandra, men det är ändå viktigt vilken grupp man tillhör och vilket språk man talar. Det starkaste i romanen, i varje fall det mest intressanta för en icke sydafrikansk läsare, är skildringen av livet i storstaden mot bakgrund av tillvaron på landsbygden bara en eller två generationer bort.

Boken är uppbyggd i två tidsplan, som växlar regelbundet (och som satts med olika typsnitt). Huvudpersonen Marubini, som berättar i jagform, är en ung kvinna som lever ett gott liv i Kapstaden, med bra jobb, lägenhet med balkong och havsutsikt, en trogen väninna och, framför allt en drömpojkvän, restaurangmannen Pierre, framgångsrik, omtänksam och jättesnygg. (Här är det chick-lit-varning.) Men hon har något mörkt inom sig, en rädsla som uppenbarligen härstammar från barndomen. Neurosen utlöser fysiska kriser (”seizures”) med medvetslöshet och sjukhusvistelser. Som en sorts självterapi återupplever Marubini sin barndom, där hon på grund av faderns tidiga död och moderns arbete hänvisas till att bo med olika mor- och farföräldrar, ibland på landet. Folktro och magiska föreställningar spelar en viktig roll för flera av dem, och för Marubinis historia. De tillbakablickande avsnitten är inte helt kronologiskt ordnade, vilket försvårar läsningen för en som också har svårt att hålla reda på det ganska rika persongalleriet där en och samma person kan ha flera olika namn.

Fabeln (i narratologisk mening) är inte originell, så det litterära värdet består i hur författaren hanterar det. Mitt betyg blir Med beröm godkänd. Mohale Mashigo, född 1983, är en välkänd storyteller och sångare/låtskrivare. Det här är hennes mycket lovande debutroman.

Det svarta Afrikas portalroman

2016-06-19 Chinua Achebe: Things fall apart (1958; pocketutgåva Penguin Modern Classics 2001). Till min födelsedag nyligen fick jag av min dotter och dotterson, för närvarande bosatta i Sydafrika, tio volymer av huvudsakligen nutida verk av afrikanska författare. Den äldsta är en verklig modern klassiker, ofta betraktad som den första moderna afrikanska romanen och enormt inflytelserik, trots sitt blygsamma omfång, 150 sidor.

Chinua Acheber (1930–2013) tillhörde igbofolket i sydöstra Nigeria (liksom den nutida hyllade Chimamanda Ngozi Adichie).Han var västerländskt utbildad och skrev på engelska. Det finns dock många inslag av igbofolklore och citat på igbo, inte alltid översatta. Hans engelska är rik och böljande men aldrig svårläst. Titeln är för övrigt ett citat från W.B. Yeats ”The second coming”, vars fyra första rader står som motto för boken:

Turning and turning in the widening gyre
The falcon cannot hear the falconer;
Things fall apart; the centre cannot hold;
Mere anarchy is loosed upon the world …

När berättelsen börjar befinner vi oss i en igboby som bebos av en klan med en sådans organisation och värderingar. Det råder ordning och ett visst välstånd genom jamsodling, men ordningen är mycket strikt och upprätthålls med stundom mycket brutala metoder. Huvudpersonen, den sociala klättraren, krigaren och brottaren Okonkwo, regerar sitt hus, tre fruar och 10 barn, med hugg och slag. Men han är intelligent och energisk, och allt går honom väl i händer. Tills han genom våda blir orsak till en ung klanpojkes död och enligt klanens lagar blir förvisad från byn på sju år tillsammans med hela sin familj.

I exilen i moderns hemby börjar de händelser utveckla sig som är romanens egentliga tema. Vita män dyker upp, först som missionärer men snart nog också som överhetspersoner. Den kristna guden utövar ingen lockelse på klanernas ledande män, men många andra dras till den nya läran. Den första missionären går försiktigt fram, av taktiska skäl men också av genuint intresse för de inföddas religion. Hans efterträdare är av hårdare virke och assisteras av några ivriga proselyter, bland dem Okonkwos egen son. Klansystemet har satts i gungning, vilket Okonkwo inte vill inse. När han efter exilen försöker återta sin ledande roll i hembyn trappas konflikterna med britterna upp och går obönhörligt mot tragedi.

Achebe är en märkligt objektiv berättare, med klar blick för både för- och nackdelar med såväl klansamhället som det koloniala intrånget. Stilen är distanserad, stundom lätt ironisk. Byn Umuofia på 1890-talet är inte Paris på 1840-talet, men med sitt rika och vältecknade persongalleri och i sin sociologiska skarpögdhet framstår Chinua Achebe som Umuofias Balzac.