Kafkas minst kända roman

2024-09-05 Franz Kafka: Amerika (skriven 1912, postumt utg. 1927; svensk övers Johannes Edfelt och Tage Aurell 1947, Wahlström & Widstrand/Månadens Bok 1986; 257 s.). Inspirerad av Cecilia Hanssons Kafkalungan tog jag fram denna volym som stått länge i bokhyllan (en förklaring till att jag inte läst i Hans Blomqvists och Erik Ågrens mycket nyare översättning). Edfelt/Aurell översätter samvetsgrant och elegant enligt sin tids normer, som för nutida läsare dock kan kännas uppstyltat med numera ovanliga ord, konjunktiver och satsförkortningar.

Av Kafkas tre romaner är Amerika säkert den minst kända. Grundhandlingen i Processen och Slottet hör till allmänbildningen, medan den unge Karl Rossmans öden som ensamkommande invandrarbarn i början av 1900-talet torde vara obekant för de flesta. Främst beror det nog på att detta är Kafkas första romanförsök, där han ännu inte funnit sin kafkaeska stil. Historien är mer realistisk och mer rättframt berättad; de makthavande är personer av kött och blod inte ogripbara skuggor. Det gör denna roman också mer öppet samhällskritisk än de senare. Men visst finns det även här absurda och surrealistiska scener där man känner igen sin Kafka.

Till genren är Amerika närmast en pikaresk. Den 16-årige Karl stiger i land i New York, tas om hand av sin i början välvillige morbror som dock helt tar sin hand från honom när han enligt denne varit olydig. Han tvingas på luffen, slår sig ihop med ett par andra i samma belägenhet som utnyttjar hans ungdom och godtrogenhet. Han får jobb som hisspojke på ett stort hotell, får sparken, tvingas ihop igen med sina gamla kumpaner och blir tvångsanställd hos den excentriska sångerskan Brunelda. Men här är det stopp, för denna roman är liksom de två andra ofullbordad. Det finns fragment till den närmaste fortsättningen som dock inte är med i denna utgåva, och rimligen saknas ytterligare något kapitel. Sista kapitlet är nämligen helt fristående och därtill oavslutat, men det verkar som om Kafka tänkt sig ett ljusare slut: att Karl får fäste i sin nya tillvaro.

Som bör ha framgått av ovanstående är Amerika den mest lättlästa av Kafkas romaner, full av originella personligheter ur alla samhällsskikt, skildrade med inlevelse och ibland drastisk humor. Som en författares enda roman skulle den nog framstå som rätt udda, men bredvid Processen och Slottet fyller den ut bilden av Franz Kafkas unika författarskap.

”Alice i underlandet” för vuxna?

2023-08-12 Franz Kafka: Processen (skriven 1914–15, utgiven 1925, svensk övers. Karl Vennberg 1945; Månadens Bok 1986; 237 s.). Ingen av Kafkas tre romaner är fullbordad. I motsats till Amerika och Slottet är Processen däremot avslutad. Det är inne i verket det finns fragment, ett oavslutat kapitel och, vad det verkar, oskrivna sådana. (Den som intresserar sig för tillkomsthistorien hänvisar jag till tyska Wikipedias artikel om romanen.) Men frågan är om inte dessa lakuner bidrar till den absurda, surrealistiska stämningen.

Handlingen är ju väl känd. Josef K. grips en morgon, anklagad för något obekant, men får tills vidare behålla friheten. Under ett år stångas han mot en ansiktslös domstol, som har kanslier på vindsvåningar i nedgångna hyreskaserner, och domstolens hantlangare men kommer ingenstans. I sista kapitlet grips han igen, förs utanför staden och avrättas med knivhugg i hjärtat, ”som en hund”. Han är en betrodd banktjänsteman men får allt svårare att sköta jobbet. Han möter många skenbart välvilliga personer som säger sig kunna hjälpa honom genom kontakter i den osynliga domstolen, men inget händer. Han har en förvånansvärd dragningskraft på unga kvinnor, men inte heller det hjälper honom. Handlingen går i gång lite trevande, och K. tycks själv till att börja med inte ta sin situation på riktigt allvar, men förloppet accelererar och kulminerar i mötena med Advokaten, en sjuk gammal man som arbetar på en inlaga till domstolen för K. men som aldrig blir färdig med den. I näst sista kapitlet träffar K. en fängelsepräst som berättar parabeln ”Framför lagen” för honom, och vars innebörd de diskuterar. (Den skrevs för romanen men publicerades separat redan 1915).

I motsats till den tio år yngre Slottet, som är labyrintisk och svårtolkad även i den litterära formen, är Processen skriven på ett klart språk och rentav lättläst. Det finns inslag av absurd humor, och några av dialogerna fick mig att tänka på Alice i underlandet. Men den ogripbara hotfullheten dominerar förstås läsningen.

Det har funnits många åsikter om vad Kafka menade med sin roman, och den har tolkats självbiografiskt, existentiellt och politiskt och som ett utslag av judisk mystik (”Framför lagen” kan nog vara inspirerad av den). Kritik av det habsburgska överhetssamhället tycker jag mig kunna läsa in. Men framför allt läser jag Processen som en parabel om tillvarons gåtfullhet och omöjligheten att nå kunskap om den.

En trovärdig fiktion

2023-08-01 Christa Wolf: Landet som icke är (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist 1982; nyutgåva med förord av Martin Lagerholm, Lind & Co 2022; 105 s.). Ett fiktivt möte mellan två av den tyska litterära romantikens unga, för egen hand döda: det låter som ett romanuppslag så självklart att man undrar varför det inte förverkligats tidigare. Heinrich von Kleist och Karoline von Günderrode alltså, på en tillställning år 1804 med flera andra av den tyska parnassens ledande namn: Clemens Brentano, hans systrar Bettina von Arnim och Gunda med make, den berömde rättslärde Carl von Savigny. Hölderlin nämns i förbigående och Goethes ande svävar över tillställningen. Det är som att man undrar vad stackars Novalis gjort för ont som inte ens är omnämnd.

Nu raljerar jag. Det är inte så att den östtyska författaren Christa Wolf velat skriva ett Hänt i Veckan-reportage. Tvärtom låter hon sina språkrör, dessa två litterära och sociala outsiders, samtala om livsviktiga existentiella frågor, och hon belyser deras roller i det konforma tyska samhället. Martin Lagerholm är i sitt förord något på spåren då han läser romanen som en förtäckt bild av Wolfs egen belägenhet i det monolitiska DDR. Men det kan man strunta i, för Wolf mejslar skickligt fram ett trovärdigt dubbelporträtt av två desperata människor som saknade riktning i sitt liv och som inte blev litterärt erkända förrän långt efter sin död. Hon skapar också en spänning i det att hon låter sina protagonister bara långsamt närma sig varandra medan det vittra sorlet fyller luftrummet.

Boken är inte alldeles lättläst. Wolf använder sig i ständig växling av sin egen berättarröst, direkt anföring, svävande anföring och inre monolog utan att detta markeras grafiskt. I synnerhet i början, innan det breda persongalleriet satt sig hos läsaren, verkar det förvirrande, och det är boken igenom stundom svårt att avgöra om det skrivna har sagts eller tänkts och vem som har sagt eller tänkt det. På slutet när det bara är Kleist och Günderrode som samtalar, är det lättare.

Margaretha Holmqvist, en av våra allra främsta översättare från tyska, har överfört Christa Wolfs text till ett konstspråk som ligger så nära tyskan som möjligt utan att för den skull vara det minsta osvenskt. Bland annat har hon konsekvent använt imperfekt konjunktiv (finge, fölle, vunne etc.), som var så gott som obrukliga i svensk normalprosa redan 1982. Det är en bonuspoäng till denna mycket läsvärda men kanske lite i onödan svårlästa lilla roman.

Kärlek och politik i DDR:s dödsryckningar

2023-01-20 Jenny Erpenbeck: Kairos (Penguin Verlag 2021; 382 s. Finns i svensk övers. av Ulrika Wallenström, Albert Bonniers Förlag 2022). Kairos är det förbiilande ögonblickets gud. Det gäller att fånga hans pannlock i flykten, för på bakhuvudet är han skallig. Just det gör den nittonåriga Katharina och den 34 år äldre författaren och radiomannen Hans när deras ögon möts på en buss i Östberlin en regnig dag hösten 1986. Tillfälligheten stryks under med tjocka streck av berättaren Erpenbeck: hade inte bussföraren väntat på den springande Katharina hade de två aldrig mötts.

Med den ögonblickliga förälskelsen inleds ett fyra år långt, småningom alltmer dysfunktionellt förhållande mellan den unga, men sexuellt inte oerfarna, typograflärlingen Katharina och den medelålders, gifte kulturmannen Hans. Samtidigt går den kommunistiska diktaturstaten DDR med accelererande fart mot sin upplösning. De två förloppen flätas samman och speglas i varandra i den skickliga romanförfattaren Erpenbecks händer. Katharina är hennes uppenbara jämnåriga språkrör, rentav hennes alter ego. Hans har nog drag av flera framstående kulturpersonligheter i DDR. (Att förebilden skulle vara dramatikern Heiner Müller har Jenny Erpenbeck bestämt förnekat.) Trots den ömsesidiga förälskelsen är förhållandet svårt ojämlikt. Kulturmannen Hans docerar om musik och poesi för den ingalunda obildade Katharina. Han lever ett ordnat familjeliv som han inte tänker avstå från, samtidigt som han ser med misstänksamhet och svartsjuka på Katharinas fria studenttillvaro, där även manliga vänner ingår. När Katharina flyttar till Frankfurt an der Oder, bara en timmes tågresa bort, för att studera scenografi, leder Hans självömkan nära nog till en brytning, och Katharina begår en enstaka otrohet med en jämnårig teaterman. Hans straffpredikningar, inlästa på timslånga kassettband, är raffinerad psykisk tortyr. Katharina är förtvivlad men finner sig undergivet. Förhållandet repareras hjälpligt men blir inte detsamma.

Båda har önskat sig grundläggande reformer i landet, men utvecklingen efter murens fall och DDR:s upplösning blir inte vad någondera tänkt sig. Erpenbecks kritik av Förbundsrepubliken hantering av ”återföreningen” är svidande. Händelsernas gång kommer också att få avgörande betydelse för Katharinas och Hans relation.

Erpenbeck skriver ett skenbart enkelt språk, med raka satser och med upprepningar som ett ofta använt stilmedel. I början kändes det lite som att läsa en elementär läsebok i tyska, men i takt med att huvudpersonernas relation kompliceras gör även språket det i viss mån. Bortsett från de rätt många ord som var okända för en som har sin tyska från gymnasiet åren runt 1960 hade jag inga problem med språket i boken, men det blev inte den djupa läsupplevelse som en bra översättning ger.

Jenny Erpenbeck är en av de mest betydande tyskspråkiga författarna i sin generation och kanske den främsta av dem som vuxit upp i DDR. Med denna roman befäster hon sin ställning. Jag rekommenderar den varmt men tillråder Ulrika Wallenströms prisade översättning för dem som inte är helt och hållet hemma i tyskan.

Kriminalroman, satir och moralitet

2020-11-10 Friedrich Dürrenmatt: Der Richter und sein Henker (1952; pocketutgåva Rowohlt 1955, 147 s.; ny svensk övers. av Ola Wallin Domaren och hans bödel, Ersatz 2020). Jag hörde om den nya översättningen och påminde mig då att jag läste romanen på tyska i gymnasiet 1960. Otroligt nog hade jag mitt exemplar kvar, på rätt plats i bokhyllan. Nu har jag läst om den; det var som om det var första gången. Möjligen läste jag aldrig ut den. Språket tycks mig nu ganska enkelt, och narrationen är rättfram, men kanske var det ändå för avancerat för en andraringare.

Vad är det för sorts bok? På ytan är det en kriminalroman. Schmied, en lovande ung kriminalassistent vid polisen i Bern, hittas mördad. Hans chef, den gamle, och mycket sjuke, kommissarie Bärlach får hand om fallet men låter en annan yngre assistent, Tschanz, sköta utredningen. Trådar löper till en tillbakadragen rik man, Gastmann, med oklar bakgrund, som bjuder in notabiliteter till sin palatsliknande villa på landsbygden men förvånande nog även polisassistenten Schmied. Gastmann visar sig ha förbindelser i det schweiziska näringslivets och politikens toppskikt, och Bärlach beordras ligga lågt med utredningen, vilket han till sin chefs förvåning accepterar utan protester. Så småningom står det klart att Bärlach och Gastmann har något gemensamt som går 40 år tillbaka i tiden … Mot slutet visar det sig att man har läst en kriminalroman av annan art än vad som först syntes. Det är mycket snyggt komponerat av Dürrenmatt och visar vilken hantverksskicklig författare han var.

Men kriminalromanen är ändå bara en form. Det är otroligt vad mycket en skicklig författare kan få in på bara 150 sidor. Dürrenmatts beskrivningar av naturen i Juraområdet i kantonen Bern är mästerliga. Satirikern Dürrenmatt gisslar snikenhet hos affärsmän, karriärism hos politiker och omoral hos jurister; moralisten Dürrenmatt diskuterar frågor om rättskipning utanför lagen och domstolarna. Det är dock svårt att i en anmälan gå på djupet med detta centrala tema, eftersom det kunde förstöra spänningen för den som ännu inte läst boken. Vilket många borde göra!

En betydande (anti)krigsroman – 65 år försenad

2020-09-15 Siegfried Lenz: Der Überläufer (Hoffmann und Campe 2016; pocketutgåva DTV 2017; 337 s. + 27 s. efterskrifter.). Denna roman har en märklig utgivningshistoria, tacknämligt redogjord för i efterskrifterna. Siegfried Lenz (1926–2014) var en av de främsta företrädarna för den (väst)tyska efterkrigslitteraturen; många av hans romaner finns på svenska. Der Ûberläufer skrevs redan 1951 men gavs aldrig ut och upptäcktes först i hans efterlämnade arkiv. Skälet tycks ha varit att ämnet, en tysk soldat som deserterar till sovjetiska partisaner, var för känsligt i det hårdnande kalla kriget på 1950-talet. Någon Sovjet- eller kommunistvänlig tendens finns dock inte i romanen, snarare tvärtom.

Det här är en krigsroman, med en sådans starka stridsskildringar. Det är också en antikrigsroman, med udden riktad mot ”die Klicke” enligt ordboken enbart Clique, med fransk stavning), det nazistiska ledarskapet, som sänder massor av människor mot en säker död. Soldattillvaron i de östpolsk-vitrysk-ukrainska sumpmarkerna, med hetta och myggor på sommaren, fuktig iskyla på vintern, beskrivs i åskådlig vedervärdighet.

Här hamnar huvudpersonen, soldaten Walter Proska från en gård i Masurien i Ostpreussen, av en tillfällighet efter ett tågsabotage sommaren 1944. Förbandet är bara en skyttegrupp, under ledning av en grobian till korpral, som spanar efter partisaner från ett primitivt träfort som de själva byggt. Alla är mer eller mindre udda människor, och Proska passar dåligt in. Han blir dock god vän med en verklig oliktänkare, Wolfgang, och börjar så småningom anamma dennes tänkande. Proskas förändrade hållning skildras mästerligt i växelvis dialoger och Proskas inre monologer. När de tillfångatas av partisanerna undgår de att skjutas genom att gå över till deras sida. Till Proskas beslut bidrar starkt att han förälskat sig i en partisankvinna, Wanda, som han mött redan på det sedan förolyckade tåget. Bokens andra del handlar om slutstriderna i kriget – med en mycket tragisk enskild händelse – och om Proskas tilltagande desillusion i den sovjetiska ockupationszonen (sedermera DDR) efter kriget.

Ett märkligt drag hos romanen är att namnen Tyskland och Sovjetunionen aldrig nämns, inte heller nazism eller kommunism. Geografin är också otydlig, utom i Proskas egna hemtrakter. Tanken är väl att förläna skildringen större allmängiltighet men det bidrar till viss förvirring. Fast till den bidrar säkert också min ovana vid att läsa skönlitteratur på tyska: här var många ord som var obekanta för mig, och allt orkar man inte slå upp. Att det är en betydande roman hade jag dock ingen svårighet att konstatera, och vore väl värd en översättning till svenska. Berättelsen har fått ny aktualitet under året, då det gjorts en tysk tv-film i två delar, som kan ses på SvT Play, med (den missvisande) titeln ”Kappvändaren”. Den ska vara mycket bra, men jag kände inte till den när jag skaffade boken i våras på rekommendation av en god vän som är mer insatt i modern tysk litteratur

Boken som startade en trend

2020-06-15 Florian Illies: 1913. Der Sommer des Jahrhunderts (2012; pocketutgåva Fischer Taschenbuch, 6:e uppl. 2019; 320 s. Finns i svensk övers. Århundradets sommar – 1913, Norstedts). Jag läser inte ofta böcker på tyska, men uppmuntrad av och med boktips från en germanofil vän har jag gjort ett försök. Inte alldeles enkelt, måste jag erkänna, framför allt en hel del ord som jag inte kunde. Syntaxen sinkade läsningen en del men var inte ogenomtränglig.

1913 har fått en hel del efterföljare, i Sverige främst Per T. Ohlssons 1918 och Elisabeth Åsbrinks 1947. Upplägget är korta notiser, högst ett par sidor, månad för månad, med återkommande teman och personer under ett bestämt år. (Ian Burumas År 0, om 1945, har ett annat upplägg.) Men till skillnad från de nämnda handlar kulturjournalisten Illies bok i allt väsentligt om konst och konstnärer, litteratur och litteratörer, och utspelar sig i den tysk-österrikiska kulturkretsen. Politiken och omvärlden finns med mer som staffage: Hitler och Stalin samtidigt i Wien t.ex. En viktig biperson är ärkehertig Franz Ferdinand, den österrikiske tronföljaren som ska mördas i Sarajevo året därpå. Bokens aktörer vet ingenting om den annalkande katastrofen, men för den nutida läsaren är den allestädes närvarande.

Vad vi får är alltså en rundmålning av kulturlivet i Wien, München, Berlin (och en hel del Paris), där de stora namnen dväljs: Freud och Jung, arkitekten Adolf Loos, Wittgenstein,författare som Rilke, Kafka, Gottfried Benn, Georg Trakl, Arthur Schnitzler, Robert Musil, Stefan George, Karl Kraus, D.H. Lawrence (med tysk älskarinna), bröderna Mann, Else Lasker-Schüler; och konstnärer som Oskar Kokoschka, E.L. Kirchner, Emil Nolde, Lovis Corinth, Käthe Kollwitz, samt, lite vid sidan av, Matisse, Picasso och Marcel Duchamp. Mycket låg kvinnoandel, som synes. Även de som är konstnärer i egen rätt, som Lasker-Schüler och Alma Mahler, uppträder mest som muser eller älskarinnor till de stora männen, jämte deras andra, stora entourage av beundrande och ekonomiskt stöttande högreståndskvinnor Mäzeninnen, med ett utmärkt tyskt ord). Kärleksrelationer är ett bärande tema i boken, dramatiska med drastiskt komiska inslag som Alma Mahlers affär med Kokoschka, plågsamt utdragna och till sist tragiska som Kafkas förbindelse med Felice Bauer. Voyeuren i läsaren får mer än sitt lystmäte.

Lyckligtvis handlar boken ändå mest om det konstnärliga: skaparvåndor och skapelser. Målarna reser på ferier vid Östersjön (Kirchner) eller till Tyska Nya Guinea (Nolde) och får inspiration. Författarna är genomgående deprimerade och med skrivarvåndor, Musil till och med sjukledig med diagnosen neurasteni, ändå skrivs mycken skön poesi, som citeras av Illies, och Musil börjar på sitt storverk Mannen utan egenskaper.

Florian Illies behandlar sina gestalter med distans och ironi. Han mänger in vardagliga och moderna vändningar i en syntax som snarare är hämtad från en högre stil. Det är ett konststycke i sig som höjer nivån ytterligare på denna läsvärda bok.

Strålande roman om gycklare och krig

2020-02-23 Daniel Kehlmann: Tyll (2017; svensk övers. Jesper Festin, Albert Bonniers Förlag 2019; 333 s.). Till Eulenspiegel, med ett flertal namnvarianter, är den klassiska skälmen i tysk folklore sedan sen medeltid. Trettioåriga krigets fasor skildrades redan av samtida, som Grimmelshausen i Simplicissimus. I Tyll kombinerar Daniel Kehlmann de två motiven genom att placera 1300-talets skälm i krigets 1600-tal. Han förser sin huvudperson, här kallad Tyll Ulenspiegel, med en familjebakgrund och uppväxthistoria. Tyll är son till en mjölnare hemfallen åt ockultism och filosofiskt grubbel, vilket leder till dom och avrättning för häxkonster. Han flyr med en jämnårig flicka och sluter sig till kringvandrande marknadsgycklare, blir själv en sådan och gör lycka som lindansare och jonglör men framför allt som provokativ sanningssägare. Kriget pågår i Tyskland men Tyll blir alltmer efterfrågad, till sist av själva kejsaren i Wien. Mellan upptågen genomlever han åtskilliga äventyr. Ramhandlingen, så beskriven, är en klassisk pikaresk.

Beskrivningen ovan är dock förenklad. Faktum är att Tyll knappast ens är huvudperson i boken som bär hans namn. Och handlingen är uppsplittrad på ett antal fristående historier som inte är kronologiskt ordnade. Det bärande temat är kriget och vad det gör både med vanligt folk och med makthavare av olika rang. Minst lika framträdande roller som Tyll har den olycklige ”vinterkungen” av Böhmen, kurfurst Fredrik V av Pfalz, och allra mest dennes drottning Elisabet Stuart, vacker och begåvad dotter till Jakob I av England. Tyll får anställning som hovnarr vid deras minihov i exil i Haag men är en perifer figur i berättelserna om hur de avsatta furstarna försöker återfå om inte kungakronan så åtminstone. kurfurstvärdigheten. En höjdpunkt är mötet mellan Fredrik och en segerrusig och arrogant Gustav II Adolf, en annan Elisabets besök hos förhandlarna i Osnabrück inför westfaliska freden, bland andra de inbördes oeniga svenska delegaterna Johan Oxenstierna och Adler Salvius. Tyll som person får man aldrig riktigt grepp om, vilket väl inte heller är meningen, men porträttet av Elisabet är vackert, nyanserat och trovärdigt. De flesta andra historiska personerna är mer av karikatyrer.

Utan att vara direkt arkaiserande har Daniel Kehlmann skrivit en roman som känns 1600-tal, komplett med fantastiska inslag som en talande åsna, en urgammal drake och fungerande magiska formler. Allvar och blodigt våld samsas med komik och satir. Jesper Festin har lyckats utomordentligt med överföringen till svenska.

Daniel Kehlmann slog igenom stort internationellt med Världens mått för en del år sedan. Efter ett par mellanböcker (i de flesta recensenters ögon) är han tillbaka med denna strålande konstsaga.

En outsider: vem, var och varför?

2019-12-28 Peter Handke: Långsam hemkomst (1979; svensk övers. Margaretha Holmqvist, Albert Bonniers Förlag 1981, nyutgåva 2019). Sorger, en man från Centraleuropa, befinner sig på en inuitbosättning vid polcirkeln. Han ska så småningom bege sig tillbaka till hemlandet, men det är oklart vad som väntar honom där. Sorgers faktiska hemlöshet är en tydlig bild för hans hemlöshet i tillvaron. Hans kontakter med andra människor är till synes normala, men de andra är i grund och botten främlingar för honom, även hans ”indianska” älskarinna. Hemresan går via en stor stad på amerikanska västkusten (kanske San Francisco), en skidort i Klippiga bergen och New York. På alla platserna uppehåller han sig en längre eller kortare tid. Sorgers grundstämning är melankolisk, men när han förmår ta in världen omkring sig ljusnar den. Ett möte i New York med en tvillingsjäl ger Sorger en avgörande impuls åt det ljusare hållet och han anträder den sista delen av resan.

Detta korta referat av handlingen gör givetvis inte denna korta men innehålls- och tankedigra roman rättvisa. Den har egenskaper som vållar läsaren svårigheter, åtminstone till en början. Först den språkliga formen, där långa vindlande meningar dominerar, heroiskt försvenskade av Margaretha Holmqvist. Man vänjer sig efter ett tag, men många gånger måste åtminstone jag läsa om en mening flera gånger för att reda ut syntaxen. Sedan framställningen, där läsaren bara långsamt släpps in i romanens värld. Vem Sorger är, var han är och varför, klarnar bara långsamt. Det vi småningom gissat bekräftas på de sista sidorna. Sorger skriver in sig i en rad av litterära outsiders, i efterföljd av t.ex. Camus och Sartre, och hans inre kamp är inte bara existentiell i allmänhet utan rent existentialistisk när han brottas med frågan hur han tagit ansvar för sitt liv. Parallell med berättelsen om Sorger, och nästan integrerad med den, är den minutiösa natur- och miljöskildringen. Den är storartad i sig, och i samspel med personporträttet är den litterära helheten av en mästarhand.

En förlorad värld

2019-08-30 Stefan Zweig: Världen av i går. En europés minnen (1942; svensk övers. Hugo Hultenberg 1943, reviderad av Anna Bengtsson, Ersatz förlag 2012). Stefan Zweig sitter i sin exil i Petrópolis i Brasilien och skriver ner sina minnen av en förlorad värld. Sitt bibliotek, sitt arkiv har han tvingats lämna kvar, så han skriver ur minnet. Det är en märkvärdig bedrift, särskilt som han inte skriver särskilt mycket om sig själv utom de nödvändigaste yttre levnadsdragen. Desto mer skriver han om själva tiden och tidsandan. Dubbelmonarkin decennierna fram till krigsutbrottet 1914 framstår i ett rosenrött skimmer, även om Zweig ingalunda är blind för landets och regimens tillkortakommanden. Särskilt det stelbenta utbildningsväsendet, både på skol- och högskolenivå kritiseras skarpt. Pacifisten Zweig vägrar att dras med i den inledande krigseuforin och konstaterar bittert hur rätt han fått framåt 1917, när krigsledan och hopplösheten börjar breda ut sig. I det rest-Österrike som blir över efter imperiets kollaps uppkommer under 20-talet en ny normalitet (Zweig glömmer dock de våldsamma upploppen i Wien 1927 med 40 döda och Justitiepalatset i brand). Österrikarna tror sig immuna mot nazismens lockelser, men Zweig ser tecknen i skyn från sin utsiktspunkt i Salzburg när gränsen till Tyskland. Men likt en Kassandra talar han för döva öron. Själv emigrerar han till England redan 1933, sedan han som judisk författare blivit förbjuden i Tyskland, men besöker sitt hemland flera gånger före Anschluss 1938. När kriget bryter ut fruktar han att bli internerad som ”fiende” och flyr till Brasilien med sin nyblivna unga hustru. Han, och hustrun, tar sitt liv innan boken kommer ut (på tyska i Stockholm) 1942.

Den starka närvaron i tid och rum som Zweig lyckas skapa i sin transoceana exil är beundransvärd. Ännu mera så de talrika personporträtt som är inflätade i framställningen. Det är vänporträtt av äldre och jämnåriga författare och andra kulturpersonligheter från hela Europa, som Romain Rolland, Rainer Maria Rilke, Maksim Gorkij, Thomas Mann, den mördade tyske statsmannen Walther Rathenau med flera, varav många nu bortglömda.

Om sitt författarskap skriver han nästan ingenting. Men det är lätt att förstå att Stefan Zweig var en av mellankrigstidens mest lästa författare. Det finns en tydlig identifikation mellan författaren och hans borgerliga bildade läsekrets. Språket är vackert och flytande, inget stöter läsarens öga eller öra. Kanske kan man jämföra honom med hans landsman Mozart, för vilken musiken aldrig fick såra örat, hur gräsliga händelser som än framställdes på operascenen.