SAOB är historisk (vits avsedd)

2024-08-03 SAOB. En jubileumsbok (Svenska Akademien 2024; 287 s.). Det har knappast undgått någon läsande svensk att Svenska Akademiens ordbok efter 140 års kontinuerligt arbete slutförts i och med att sista häftet, som leder fram till ”öxla”, utgavs i samband med Akademiens högtidsdag den 20 december 2023. Evenemanget har blivit flitigt omskrivet, och i denna bok tar SAOB:s redaktion och uppdragsgivare själva samt några gästskribenter till orda. Boken tycks inte ha någon, i varje fall namngiven, redaktör, vilket märks på den något spretiga helheten, men i stort sett alla av de enskilda inläggen är intressanta, lärorika och välskrivna. Artiklarna följer några huvudspår: SAOB:s historik; hur ordboksartiklarna är upplagda och hur de växer farm i ett intrikat lagarbete; betydelseutvecklingar i svenska språket studerade genom artiklar i SAOB (den talrikaste kategorin); samt några mer personliga inlägg av både SAOB-medarbetare och gästskribenter. På slutet kommer kuriosa och statistik, en förteckning över samtliga som varit anställda vid redaktionen minst ett år och en gedigen litteraturförteckning.

Jag refererar inte innehållet närmare utan vill bara lyfta fram ett par artiklar. Jilla Mossaeds ”Om språket” är ett prosapoem om hur en 38-årig flykting från Iran erövrar det svenska språket, en förunderlig prestation som fört henne ända in i Svenska Akademien. Att hon är väl kvalificerad för sin akademistol visar denna text eftertryckligt. Fredrik Lindström, mest känd som underhållare men med en gedigen akademisk utbildning i nordiska språk, har skrivit bokens längsta artikel, ”Rena lekstugan i SAOB!”, em grundlig och seriös utredning om hur ordet ”lek” och dess avledningar och sammansättningar skiftat i betydelse under århundradena. Särskilt intressant är hur han lyfter fram samhällsförändringarnas roll i förskjutningen av betydelsen ’allmän nöjesverksamhet (även) för vuxna till fantasifulla aktiviteter för barn. I rättvisans namn bör jag också nämna SAOB-redaktörerna Bodil Rosqvists och Lennart Larssons lärorika och underhållande utredningar om ”sky/juice” (av franskans jus) resp. ”örngott” samt idéhistorikern Maja Bondestams dito om ”härlighet”. Det är väl främst de här artiklarna som kan locka en bredare läsekrets, medan vi med mer lingvistisk skolning suger i oss rubb och stubb (SAOB):

b) utan styrande prep.

α) det hela, alltihop, alltsammans, smått som stort, ”hela klabbet”; särsk. i uttr. som ange att ngn tar l. köper l. säljer l. gör av med l. förstör o. d. allt (smått som stort); stundom äv. om personer: alla l. varenda en o. d.; äv. i uttr. rubb och stubb av ngt. J närvarande Parter, / Som med dom och lagfarter / Knipt rubb och stubb ur sjelfva källarsvalan. Bellman (BellmS) 2: 129 (c. 1784, 1791). Jag får sälja rubb och stubb, hvad jag eger. Runeberg ESkr. 2: 31 (c. 1850). Det befanns, att .. (bofinken) hade förlorat stjärten; rubb och stubb borta! Gellerstedt Hult 33 (1906); jfr β. BotN 1910, s. 267 (: av). Nog fick jag lära mig att det var Guds ord rubb och stubb i Gamla Testamentet också. Dahlbäck Åb. 173 (1914). Hela kojlaget, rubb och stubb. SkogsarbMinn. 156 (1949). Eftersom hon var glupande läslysten, läste hon rubb och stubb. UrDNHist. 3: 567 (1954). jfr (skämts.): Jag pantsatte och sålde inte bara rubb utan också stubb. Ziedner Lögn 149 (1930).

Livet för tsaren 6: På spaning efter det finska språkets rötter

Herr Olof Kristersson, kyrkoherde i Pälkäne i Tavastland, hade i likhet med många av sina ståndsbröder uppstigna från enklare förhållanden känt behovet att anta ett latiniserat släktnamn. Han var från omkring 1700 känd som Olaus Castrenius. Efternamnet hade han tagit från hembyn Linnainen (latinets castrum och finskans linna betyder båda ’borg’). Hans son ändrade namnformen till Castreen och sonsönerna till Castrén, och från dem härstammar ett antal betydande personer i finländsk politik, vetenskap och vitterhet. En sonsons sonson till herr Olaus ska vi tala mer om nedan.

Hur finska språket är besläktat med till exempel samiska och estniska och till och med ungerska var man klar över redan på 1700-talet. Och man visste också att till samma finsk-ugriska språkgrupp hörde en del språk som talades i inre och norra delen av europeiska Ryssland (det största av dem är mordvinska). Men på 1800-talet började man få klart för sig att det fanns flera andra folk, sammanfattade som samojeder, vilka talade språk som kunde vara släkt med de finsk-ugriska. Här behövdes forskning! Och vilka var mer lämpade att utföra lingvistiskt fältarbete bland dessa folk än de välutbildade språkliga släktingarna finnarna?

En pionjär bland dessa var Anders Johan Sjögren (1794–1855). Den studiebegåvade finske pojken Antti Mikonpoika från Itis i Kymmenedalen skickades till det svensktalande Lovisa, där han fick gå i skola och lära sig svenska och flera andra språk. Som student i Åbo skickades han på etnologiska och folkloristiska fältstudier till Ingermanland, vilket inspirerade honom till fördjupade studier av det finska folkets och språkets fornhistoria. Under en fem år lång expedition samlade han språkligt och annat material från de finsk-ugriska folk som numera kallas komi och udmurter. (Historiskt sett råder stor namnförbistring för de folk och språk som nämns i det följande. Därför använder jag här enbart de namn som numera är gängse inom forskningen och som används i till exempel Nationalencyklopedin.)

Tillbaka i S:t Petersburg fick Sjögren en forskartjänst vid Vetenskapsakademin, där han bearbetade och publicerade sina resultat, som förnyade den finsk-ugriska språkforskningen. Som Rysslands främsta auktoritet på de finsk-ugriska folken (inklusive det finska) hade han stort inflytande i nationalitetsfrågor. Men till sin bortgång fick han gå en försiktig balansgång mellan de ryska myndigheterna, som misstänkte honom för finsknationalism, och de uppvaknande fennomanerna i hemlandet, med J.V. Snellman i spetsen, som i Sjögren mer såg en kejserlig ämbetsman än en finsk patriot.

Men Anders Johan Sjögren var nationalist i sitt hjärta. Och han utövade sitt inflytande till att ordna så att Matthias Alexander Castrén 1842 kunde komma i väg på sin första forskningsresa. I motsats till Sjögrens enkla ursprung kom Castrén, född 1813, från en släkt av främst präster, där bildningen alltid stått högt i kurs. Som student kom han att ta sådana intryck av den 1835 utkomna Kalevala att han bytte bana: i stället för präst blev han språkforskare. Till att börja med ägnade han sig främst åt finskan och dess närmaste släktingar, men lite av en slump och A.J. Sjögrens tillskyndan gjorde att han sändes på en expedition till norra Ryssland för att studera samojedfolket nentser och deras språk. Under två års mycket strapatsfyllda resor, som lade grunden till hans ohälsa, samlade han material om dessa och klarlade nentsiskans släktskapsförhållanden.

Tillbaka i Helsingfors 1844 bearbetade han sina resultat till flera avhandlingar, varav en doktorsdissertation. Men bara ett år senare, och trots sin vacklande hälsa, gav han sig ut på en ny expedition. Trots återkommande skov av tuberkulos blev han borta i fyra år, under vilka han både bedrev insamling och skrev. Bland annat upptäckte han ett dittills okänt samojedspråk, ”skogsnentsiska” och kartlade ett annat, selkupiska. Han kunde slutgiltigt fastställa relationerna mellan de finsk-ugriska språken och samojedspråken och lade på så sätt en fast grund för den uraliska språkforskningen (uraliska språk kallas den språkfamilj som består av dessa två undergrupper). Genom studier av några turkiska, mongoliska och tungusiska språk bidrog han också till den altaiska språkforskningen, och han lanserade teorin om ett gemensamt ursprung för de uraliska och altaiska språken (teorin har få anhängare numera).

Åter i Helsingfors från 1849 var Castrén trots sin sjukdom rastlöst verksam med skrifter och föreläsningar. År 1851 blev han den förste professorn i finska språket och litteraturen vid Helsingfors universitet. Men bara ett år senare tog sjukdomen överhanden, och han avled i maj 1852. Hans efterlämnade manuskript publicerades i tolv band på tyska, men ännu finns mycket outgivet.

Matthias Castréns öde företer likheter med Kai Donners. Inspirerad av bland annat Castréns exempel företog Kai Donner (född 1888) på 1910-talet två fysiskt ytterst krävande forskningsresor till Sibirien, där han studerade samojedspråken selkupiska och kamassiska samt språket ket, som inte har några kända släktingar. Men världshändelserna länkade Donners aktiviteter på nya banor: han blev finsknationell aktivist och engagerad i jägarrörelsen. (”Jägarna” var finländare som i hemlighet fick militär utbildning i Tyskland för att med vapen i hand kunna befria sitt land från den ryska överhögheten.) Efter självständigheten hamnade han på den yttersta högerkanten och blev en av ledarna för den närmast fascistiska Lapporörelsen. Märkt av sina umbäranden i Sibirien dog han redan 1935. Kai Donners son Jörn, bara två år vid faderns död, har i boken I min fars fotspår. Resor i Sibirien förr och nu (2006) bokstavligen följt fadern i spåren i ett (fåfängt) försök att förstå honom.

Viktig forskning i läsvärd sammanfattning

2022-05-31 Reflektioner om svenskan i Finland – i dag och i går (red. Marika Tandefelt; Svenska litteratursällskapet i Finland 2022, fritt nedladdningsbar som e-bok på https://www.sls.fi/sv/utgivning/reflektioner-om-svenskan-i-finland-i-dag-och-i-gar ; 107 s. i e-pubformat). ”Svenskan i Finland – i dag och i går” var ett stort forskningsprojekt inom Svenska litteratursällskapet, lett av Marika Tandefelt och med sex volymer utgivna 2015–2019. I projektet behandlas svenska språket i Finland ur allehanda tematiska aspekter: dialekter, talspråk, samtalsspråk, språk i skola, samhälle, prosa och press och som avslutning två volymer om språkhistoria. (På min blogg har jag skrivit om språkhistorievolymerna.) Den nu föreliggande skriften är resultatet av ett uppföljande slutseminarium 2019. Innehållet spretar en del, beroende på dels att bidragsgivarna haft olika relationer till projektet, dels att de tycks ha uppfattat sin uppgift på olika sätt. Men boken innehåller mycken nyttig lärdom och kan rentav läsas som ett kompendium till de sex forskningsrapporterna.

Uppsalaprofessorn emeritus Mats Thelander tillhörde projektets styrgrupp men deltog inte aktivt i arbetet. Han ser projektet ”från sidan”, alltså som sverigesvensk, sammanfattar intressanta forskningsrön, nämner några få saker han saknar och finner det mesta ganska gott. Hans Stockholmskollega Olle Josephson, känd språkvårdare och språkdebattör, bekänner inledningsvis att han är avundsjuk: varför har inte ett sådant här projekt genomförts i Sverige? I sin artikel tar han ett i vid mening språkpolitiskt grepp när han jämför förhållandena i Finland – som de framkommer i projektet – med dem i Sverige. I slutet är han inte längre avundsjuk utan tacksam över vad detta projekt kan lära oss sverigesvenskar om vårt eget språk. Pirkko Nuolijärvi, professor i finska och mångårig chef för Forskningscentralen (numera Institutet) för de inhemska språken i Finland samt medlem av projektets styrgrupp, reflekterar över vad det svenska språket betytt och betyder för de finskspråkiga och vice versa, och över huvud taget vad samexistens mellan två språk i ett land betyder för respektive språkgrupp. Reflexionerna görs inom ramen för ett utförligt referat av de olika volymerna i projektet. Professor emerita Ann-Marie Ivars är den enda medverkande forskaren som medverkar i denna skrift. Hennes artikel formar sig till en sammanfattning av dialektsituationen i Finland, med sidoblickar på Sverige. Avslutningsvis redogör Nina Martola, lexikograf och tidigare föreståndare för Svenska avdelningen vid Institutet för de inhemska språken, för de många språkdatabaser och korpusar, både äldre och speciellt framtagna, som varit en förutsättning för projektets genomförande. Alla skriver väl, med ett brett läsartilltal, och boken borde kunna intressera många med intresse för svenska språket i allmänhet och svenskan i Finland i synnerhet.

Röster i radio – hur ska det låta?

2021-08-13 Åke Jonsson: Radion och språket. Om lyssnare, hallåmän, språkvård, dialekter och svordomar (Morfem 2021; 208 s.). Som man kan ana av undertiteln är detta en bok som drar åt lite olika håll. Det är helt följdriktigt med tanke på författarens bakgrund. Åke Jonsson, född 1941 och uppvuxen i Holmsund, var i tjugoårsåldern hallåman och medarbetare på radions sportredaktion. Han återvände norrut och doktorerade på Sven Jerrings radiospråk. Mellan 1981 och 1991 var han radions första fast anställda språkvårdare för att än en gång återvända till Umeå och universitetet. Radiot har han varit sedan han var fem.

Vilken sorts svenska som skulle talas i radion var en central fråga från Radiotjänsts begynnelse 1925. Att programtjänstemän skulle tala en dialektfri standardsvenska var normen ända till 1970-talet, även om den inte alltid följdes till punkt och pricka. För radiotalare utanför bolaget var regeln inte lika strikt, men även dessa hade att hålla sig så nära riksspråket de kunde. Språkbruket var från början skriftspråksnära och manusbundet, till och med diskussioner och intervjuer gjordes med förberedda manus: ett slags radioteater, som Åke Jonsson skriver. Han tecknar en tämligen linjär utveckling mot allt större frihet: regional variation, mer talspråksnära. Men med det talade språkets spontanitet blir språkriktighets- och språkvårdsfrågorna allt flera. Svordomar i radio, de, di eller dom (var sitt helt kapitel), artjitekt och dirisjent, fjord eller fjård, har alla gamla anor. I kapitlen om sina egna radioår blir Åke Jonsson mer personlig när han berättar om sitt arbete och om konkreta språkfrågor. Men författarens berättarglädje skiner igenom i hela texten, som dessutom är kryddad med allahanda anekdoter om radiolegendarer som Sven Jerring, Lars Madsén och Lennart Hyland och Jonssons mer jämnåriga sportkolleger Åke Strömmer, Lars-Gunnar Björklund och Tommy Engstrand.

Åke Jonsson har velat skriva (och Maria Sjödin på Morfem har velat ge ut) en underhållande bok om ett liv i radions tjänst, men en som samtidigt seriöst greppar historien om radion och språket och radiospråket. Både författaren och förlaget är att gratulera till det föreliggande resultatet!

Bestämda artiklar

2020-12-23 Anders Svensson: Nusvenska. En modern svensk språkhistoria i 121 ord (Morfem 2020; 319 s.). Anders Svensson är en mångårig medarbetare på Språktidningen och numera även tidningens chefredaktör. Han kan konsten att skriva både intresseväckande och underhållande, vilket han demonstrerar i ledare och artiklar i Språktidningen och i krönikor i Dagens Nyheter. Även denna 1900-talets och det begynnande 2000-talets språkhistoria är uppbyggd i artikelform: en artikel för varje år, utgående från ett ord som var aktuellt just då. Någon sammanhängande språkhistoria är det inte fråga om, men det fungerar bra ändå, allra bäst när orden står för en verklig språklig nyhet, som ”stavningsreform för 1906, ”enhetsform” för 1945, om avskaffande av verbens pluralformer, och ”du” för 1967; över huvud taget är det intressant läsning när Svensson behandlar nymodigheter och trender i språkutvecklingen. Det blir lite plattare när han snarare tar upp samhällsutvecklingen i stort. Då hamnar han i ungefär samma problem som Elisabeth Åsbrink i ”Orden som formade Sverige”, att kopplingen mellan ledordet och texten blir långsökt och författaren ger sig in på områden som hen inte är expert på. En artikel som helt faller ur ramen är ”retoriker”, ett ord som inte har någon egentlig koppling till året 1927, Olof Palmes födelseår. Men utgående från det ordet tecknar Anders Svensson i artikeln ett mycket negativt porträtt av Palme som politiker och människa. Häpnadsväckande i mina ögon!

Men detta, liksom med en del faktafel i denna faktaspäckade bok, har man lätt överseende med när så mycket annat är välfunnet och välbeskrivet. Av över 100 artiklar är det svårt att välja ut de bästa, men här är några axplock: ”efternamn” (1904) om det svenska släktnamnsskicket; ”bamba” (1957) om hur göteborgskan sprider sig i Västsverige; ”tvångssvenska” (1987) om språksituationen i Finland; ”björntjänst” (1998) om hur ord kan missuppfattas och få diametralt ny betydelse; ”w” (2005) om hur Sture Allén påbjöd att w ska betraktas som egen bokstav och inte samsorteras med v. Det sista ordet, för 2020, är ”coronahälsning”. Knappast en djärv gissning att detta och många andra corona-ord återfinns på 2020 års nyordslista som presenteras i övermorgon, den 28 december.

Fördjupa din humanistiska allmänbildning!

2020-11-01 Historiska och litteraturhistoriska studier 95 (red. Anna Biström och Maren Jonasson, Svenska litteratursällskapet i Finland 2020; 340 s.). För den som i likhet med mig är allmänt intresserad av litteratur, språk och historia och speciellt intresserad av Finland är det en högtidsdag varje år när denna årsbok kommer i brevlådan. Jag får fördjupa mig i sådant som jag kanske visste lite om, och jag får lära mig helt nya saker. Enklaste sättet att få denna förnämliga publikation är att bli medlem i Svenska litteratursällskapet; medlemskapet är öppet och avgiften 25 € om året; se https://www.sls.fi/sv/bli-medlem .

Jag läser sällan eller aldrig hela skriften från pärm till pärm. I den senaste har jag läst 10 inslag av 17. Claes Ahlunds festföredrag vid SLS årshögtid i februari, ”Finland – det drömda landet” handlar om Finland i sverigesvensk litteratur på 1840-talet. Johanna Wassholm skriver om ett fall av passivt motstånd och civilkurage hos domare i Viborg som år 1912 vägrade tillämpa den s.k. likställighetslagen. Ylva Pereras ”’Från djurets synvinkel är människan nazisten’. Djurskrivandets antifascistiska potential i Mirjam Tuominens prosa” ger intressanta inblickar i denna fascinerande författare tankevärld men är för teoridriven för att jag ska kunna tillgodogöra mig den helt. Desto lättillgängligare är Anna Sundelin och Mats Wickströms ”Kärlek och klasskamp över Atlanten. Aili och Runar Nordgrens revolutionära livsresa”, en rättfram skildring av författare/politikerparet som trots många motgångar aldrig gav upp.

Tyngst vägande, i alla fall i mina ögon, är Matias Kaihovirtas ”Den svenske partisekreteraren och den mångnationella staten. Socialdemokrati och nation i Karl H. Wiiks politiska agerande under 1920-talet”. K.H. Wiik var en viktig men svårgripbar aktör i Finlands socialdemokrati redan före inbördeskriget (som han tog helt avstånd från) och under 1920- och 30-talen. Hans uppfattning om svenskspråkiga och finskspråkiga som skilda nationer var svårförenlig med socialdemokraternas syn på partiet som en samlande kraft över språkgränserna. Viktig är också Janne Väistös från finskan översatta ”Finland, Sverige och ’tvångssvenskan’. I språkfrågans gråzon, som ger en historisk bakgrund till den omtvistade frågan om ”det andra inhemska språket” som obligatoriskt ämne i grundskolan. Rika minnesrunor över sociologinestorn Erik Allardt, historieprofessorn Max Engman, den svenska språkprofessorn och sociolingvistikpionjären Bengt Nordberg samt den norska framstående editionsfilologen (expert på textkritiska utgåvor av litterära verk) Vigdis Ystad avslutar årsskriften.

Mannen som personifierade svensk språkvård

2020-09-08 Sven-Göran Malmgren & Birgitta Agazzi: Bertil Molde. Språkvårdare och folkbildare (i serien ”Lärda i Sverige”, Kungl. Vitterhetsakademien och Bokförlaget Langenskiöld 2020; 303 s.). ”Lärda i Sverige” är en sympatisk serie av gedigna och välskrivna biografier men utan stora anspråk och begränsade till omfånget. Jag har tidigare läst, och skrivit om, Olof Ruins Analys och engagemang om sex statsvetare under 1900-talet. I serien finns också Erik Norbergs Emil Hildebrand och Birgit Arrhenius Forngreta, om arkeologen Greta Arwidsson. Nu är turen kommen till en yngre storhet, född 1919, död 1995.

Transparens: jag är god vän med båda författarna. Birgitta Agazzi (då Lindgren) var anställd på Språknämnden hela den tid jag satt i dess styrelse (1995–2007), och Sven-Göran Malmgren har jag haft professionellt utbyte med som lexikografkollega. Men Bertil Molde kände jag knappast; jag träffade honom vid ett par tillfällen och vi hade någon korrespondens om en recension jag skrev för tidskriften Språkvård.

Inte heller den Göteborgsbaserade Malmgren var personligen bekant med Molde. Han har varit huvudansvarig för den första avdelningen av boken, som sträcker sig fram till Moldes tillträde som chef för Språknämnden 1961. I boken redovisas Moldes familjebakgrund och uppväxt i Storängen i Nacka utanför Stockholm, hans skolgång i Södra Latin och studier vid Stockholms högskola. Men det är när Molde redan före krigsslutet 1945 kommer som svensk lektor till universitet i Århus som skildringen får nerv. Där får Molde utlopp för sin mångsidiga begåvning och sin energi: han bygger upp något som liknar en institution, undervisar, forskar, deltar med hustrun Inger i sällskapsliv och får vänner för livet, skriver artiklar om danska förhållanden i svensk press och vice versa. Här tar han också initiativet till ett av sina stora bokprojekt, en omfattande dansk-svensk ordbok, som kom ut 1958, åtta år efter att familjen Molde lämnat Danmark. Under Danmarkstiden hinner han också med att disputera, på en avhandling om källorna till Christian III:s bibel 1550. Moldes enorma arbetskapacitet och förmåga att sköta flera uppgifter samtidigt är ett genomgående tema i boken.

Tillbaka i Sverige efter vad han senare skulle beteckna som sin kanske lyckligaste tid i livet verkar Molde ha varit osäker om sin fortsatta karriär. Bland annat för att trygga sin försörjning tog han anställning som redaktör på Svenska Akademiens ordbok i Lund. Han var en skicklig lexikograf (den sentida kollegan Malmgren illustrerar med ett par artiklar) men trivdes inte med den underordnade ställningen. Parallellt med SAOB-tjänsten åtog han sig att slutföra projektet Illustrerad svensk ordbok för förlaget Natur och Kultur (samtidigt som han sökte avsluta den dansk-svenska ordboken). När det stod klart att han inte skulle få tjänsten som ordbokschef efter Pelle Holm antog han ett erbjudande om fast anställning på NoK, där han började 1956.

Mellanspelet (som kapitelrubriken säger) i förlagsvärlden (NoK och därefter det nystartade Prisma) varade till 1961 och var långt ifrån friktionsfritt. Men då hamnade Bertil Molde på rätt plats i livet, som chef för Nämnden för svensk språkvårds sekretariat, en post som han med skiftande benämningar skulle behålla till sin pension 1985. Då var han redan känd för en bred allmänhet som spåkspaltsskribent och språkfrågebesvarare i radion. Nu hade han en plattform från vilken han kunde föra ut sin – funktionella och toleranta – språksyn än vidare, bland annat genom den nystartade tidskriften Språkvård. Språknämnden blev också basen för hans praktiska nordism, som kröntes med inrättandet av det nordiska språksekretariatet i Oslo 1986. Mycket viktig var Moldes och Språknämndens insats för förenkling av myndighetsspråket, en verksamhet som blivit bestående under namnet klarspråksarbete. Interiörer från Språknämnden och karaktäristiker av Molde som chef får vi av Birgitta Agazzi, medarbetare på nämnden från 1975, och flera av hennes kolleger, som vittnar om Moldes färgstarka personlighet. Moldes språksyn, kontroversiell i mångas ögon men alltjämt språkvårdens ledstjärna, ägnas ett eget kapitel, liksom hans sista svåra år, då han var märkt av sjukdom och handikapp.

Bertil Moldes privat- och familjeliv skildras boken igenom parallellt med karriärberättelsen. Det är en mångbottnad personlighet, inte alltid så lätt att förstå sig på, som träder fram i biografin. Den lär väl inte få någon vidsträckt läsekrets men borde intressera många, särskilt bland alla oss som minns hans trygga röst i radio och hans pedagogiska språkspalter och artiklar. Jag beskrev inledningsvis böckerna i serien ”Lärda i Sverige” som välskrivna och gedigna. Sven-Göran Malmgrens och Birgitta Agazzis bidrag till serien jävar inte det omdömet.

Språkets uppkomst i ny belysning

2019-12-12 Tore Janson: Språken före historien (Norstedts 2019). Språkprofessorn Tore Janson har i slutet av sin karriär och som emeritus varit en produktiv popularisator inom området språkhistoria. Ett par böcker handlar om de kända språkens historia. Nu har han tagit steget till ett mycket mer kontroversiellt fält: språkets (och språkens) uppkomst. När jag studerade språkvetenskap för 50 år sedan var den frågan närmast tabu, men det senaste halvseklet har spärrarna släppt och en strid ström av olika hypoteser vällt fram. För mer än hypoteser kan det inte bli fråga om; någon övergripande, allmänt accepterad teori är svår att tänka sig eftersom en sådan knappast går att belägga vare sig empiriskt eller induktivt. En rent logisk slutsats drar Janson dock: det mänskliga språket måste vara minst 300 000 år gammalt, betydligt äldre än vad de flesta tidigare har trott. Genetiska resultat visar nämligen att sanfolken i södra Afrika för så länge sedan helt separerades från alla andra människor, men de talar likadant konstruerade och lika komplicerade språk som alla vi andra. En konsekvens av det bör vara att även andra samtidiga människoarter, som neandertalmänniskan, också hade ett fullt utvecklat språk

Jansons bok är välgörande eftersom den gör rent hus med allehanda spekulationer om mekanismer och motiv. I stället gör han i bokens första del en grundlig och bred genomgång av vad man vet om den ljudliga kommunikationen hos människosläktets, homininernas, närmaste släktingar schimpanser, bonoboer och gorillor. Det som är gemensamt för dem bör också ha gällt för homininerna, eftersom de alla hade gemensamma förfäder och splittrades för ca sex miljoner år sedan. Han räknar upp olika vokala beteenden: skratt och skrik som vi fortfarande har gemensamt och mer artspecifika som benämns med engelska termer som grunt och whimper. Från sådana medfödda ljud måste, menar Janson, de inlärda ha utvecklats.

Men ljuden som sådana är inte huvudsaken, utan Janson utgår från de kommunikativa behoven och funktionerna. Här lägger han grunden till sina egna hypoteser, som upptar bokens andra del.

Janson utgår från den vanliga tredelningen av yttranden i påståenden, frågor och uppmaningar, som han menar svarar mot grundläggande kommunikativa behov. Människoapor gör inga påståenden och ställer inga frågor, men ljud använder de till tydliga uppmaningar. En närliggande funktion är att pocka på uppmärksamhet från andra individer i flocken. En stor vinst är att kunna använda olika signaler för olika individer (med andra ord att namnge dem), vilket går att göra genom att förändra den ursprungliga uppmärksamhetssignalen. Och det kan homininerna göra genom att modifiera talapparaten på olika sätt. Här griper Janson tillbaka på en äldre teori, först lanserad av den landsflyktige ryske lingvisten Roman Jakobson i Kindersprache, Aphasie und allgemeine Lautgesetze (Uppsala 1941); Jakobson är dock inte nämnd i boken. Förenklat bör det mänskliga språkets utveckling ha gått till ungefär som när barn lär sig tala med till att börja med få men fonetiskt stora distinktioner, sedan allt finare, tills, efter säkert mycket lång utveckling, en hel uppsättning av vokaler och konsonanter är färdig. Parallellt har de kommunikativa funktionerna utvecklats. Om man har ett namn på någon eller något kan man ju yttra namnet även när namnbäraren är frånvarande, och när man har lagt ihop två namn till ett påstående, t.ex. ”Mamma Sjön” (mamma är vid sjön) har man början till en syntax. En ytterligare, mycket viktig, landvinning är gjord när ”sjön” inte bara avser sjön vid det egna lägret utan alla liknande vattensamlingar.

Det går inte att bevisa att människans språkutveckling gått till just så, men Tore Jansons framställning är elegant och trovärdig, baserad på en både bred och djup beläsenhet i källor från lingvistik, antropologi, zoologi, etologi, genetik med mera. Det är mycket imponerande. En invändning har jag, och det är att Janson är överpedagogisk. Han argumenterar onödigt detaljerat och han upprepar sina argument om och om igen. Jag skulle vilja säga till honom: ”Tore, vi vet att du kan det här och vi litar på dig. Du behöver inte anstränga dig så mycket för att övertyga oss!”

Romanen om svenskan i Finland

2019-10-23 Finländsk svenska från medeltid till 1860 och Finländsk svenska från 1860 till nutid (Svenskan i Finland – i dag och i går III:I–2, red. Marika Tandefelt, Svenska litteratursällskapet 2019). Med dessa två samtidigt utgivna volymer avslutas detta stora forskningsprojekt. Den som främst ska äras för att ha seglat skeppet i hamn är professor em. Marika Tandefelt, som varit projektledare samt redaktör för fem av de sex volymerna och skrivit ett stort antal av artiklarna. Men hon har haft god hjälp av kunniga och i de flesta fall välskrivande medarbetare. (Nedan skriver jag, mer kortfattat, om de tidigare volymerna.)

Som framgår av titlarna är greppet här historiskt. Liksom i hela serien är det också språksociologiskt: det är svenskan och dess funktioner i det finländska samhället som hela tiden är i förgrunden. Och det är ingen sammanhållen kronologisk beskrivning utan belysande nedslag i olika verksamheter, ibland till och med inzoomning på enskilda skribenter, som medeltidsmunken Jöns Budde, ”Finlands första författare” (Lars Wollin), 1700-tals professorn Pehr Kalms brev till kollegan Carl Fredrik Mennander (Ann-Marie Ivars), en östnyländsk adelsfrökens dagbok (Kerstin Thelander och Henrika Tandefelt), Runebergs finlandismer (Charlotta af Hällström-Reijonen), Topelius med stavningsproblem (Jennica Thytlin-Klaus) och Tavaststjerna (af Hällström-Reijonen) och Jac. Ahrenberg (Julia Tidigs) med deras förment dåliga språk. Marika Tandefelt har förstås skrivit om språket i Viborg och Max Engman om kampen mellan de tre språken i storfurstendömet, där svenskan klämdes mellan överhetsspråket ryska och den uppåtstigande finskan. I den andra delen får den finlandssvenska språkvården stort utrymme, där i flera artiklar utvecklingen från Hugo Bergroth till i dag, men även tidigare, tecknas av främst Jennica Thylin-Klaus och Charlotta af Hällström-Reijonen. Emigrantspråk (Ann-Marie Ivars), modernisternas språk (Clas Zilliacus) och litteratur på dialekt (Barbro Wiik) får också sitt, liksom scenspråket, som bestås en mycket läsvärd artikel av Marika Tandefelt. Onämnda artiklar och deras författare är inte sämre, men exemplifieringen måste få ett slut.

Här i Sverige har vi varit rätt dåliga på att uppmärksamma vår gamla riksdel. Och vad de flesta svenskar inte vet om svenskan i Finland kan fylla många fler volymer än detta projekt. Mycket av innehållet i de här böckerna har i och för sig varit känt tidigare. Men det är oerhört värdefullt att få det samlat på det sätt som nu skett. En from förhoppning, förmodligen fåfäng, är att det får läsare i Sverige utöver de redan intresserade

”Läser du de här böckerna som du slukar en roman?” frågade min fru när hon såg hur långt jag kommit i boken på kort tid. Ja, det kan man nog säga. Här finns en bra grundstory, intressanta bihistorier, färgstarka personer, allt mycket väl och underhållande berättat. Med tillfredsställelse och saknad lägger jag ifrån mig romanen om svenskan i Finland.

***

2016-05-04 Gruppspråk, samspråk, två språk (red. Marika Tandefelt). Detta är den andra volymen i Svenska litteratursällskapets forskningsprojekt ”Svenskan i Finland – i dag och i går” (den första var Ann-Marie Ivars magistrala kartläggning av Svenskfinlands samtliga dialekter [som jag inte har anmält]). Här handlar det om det talade standardspråket och hur det ter sig framför allt som samtalsspråk. Huvudansatserna är språksociologi och pragmatism, dvs. samtalsforskning. Ett par roliga kapitel handlar om slang. Särskilt det där (väl egentligen utanför bokens ram) Heikki Paunonen beskriver finlandssvenskans inflytande på den finska stadsslangen. Finskans inflytande på olika nivåer belyses förstås, och i bokens viktigaste och bästa kapitel behandlar Marika Tandefelt tvåspråkigheten, dels som teoretiskt begrepp, dels, och framför allt, vad tvåspråkighet innebär i praktiken i Finland.

Boken vänder sig inte bara till specialister, men kan heller inte kallas populärvetenskaplig. Termer och begrepp förklaras bra, vilket inte hindrar att texten emellanåt bjuder på läsmotstånd. En viktig och lärorik bok är det hur som helst.

2017-07-29 Marika Tandefelt (red.) Språk i prosa och press (Svenskan i Finland – i dag och i går II:1). Det här är tredje volymen i Litteratursällskapets stora projekt om svenska språket i Finland ur allehanda aspekter. I denna del kartläggs den skönlitterära prosan och tidningsspråket från slutet av 1800-talet till idag. Tyngdpunkten ligger på förekomsten och frekvensen av finlandismer och reaktioner på dem, både producenters (författare, förlagsfolk, journalister, ledarskribenter, radio- och tv-talare) och konsumenters (bokläsare, tidningsläsare, radiolyssnare, tv-tittare), i första hand förstås i Finland men även i Sverige.

Professor em. Marika Tandefelt är inte bara volymens redaktör utan också dess huvudförfattare (skrivit fem kapitel ensam och medförfattat ytterligare ett, av sammanlagt tio). Övriga skribenter, språkvårdarna Mikael Reuter, Charlotta af Hällström-Reijonen och Anna-Maria Gustafsson skriver också väl, men Tandefelt är en sällsynt välskrivande och medryckande akademisk författare, som också kan konsten att vara lite personlig utan att det går ut över akribin. Jag tror att målgruppen förutom akademiska kolleger främst är professionella skribenter av alla slag och svensklärare i Finland. Sådana som sysslat med bokutgivning, som jag själv, bör förstås också vara intresserade. För egen del blev jag glad och stolt över att vara refererad till i två av artiklarna: ”Språkval i finlandssvensk skönlitterär prosa” och ”Författaren, förläggaren och språket”. Det var ett föredrag om en rikssvensk förlagsmans syn på några samtida finlandssvenska författares språk som jag höll på Hugo Bergroth-sällskapets språkvårdsdag 1998 och som sedan trycktes.

2017-11-06 Marika Tandefelt (red.) Språk i skola och samhälle (Svenskan i Finland – i dag och i går II:2). I våras läste (och anmälde) jag den föregående volymen ”Språk i prosa och press”. Den här är upplagd på liknande sätt, men här handlar det om lagspråk, myndighetsspråk och språk i näringslivet. Av de tio kapitlen handlar, trots titeln, bara ett om språk i skolan, och det är en mycket speciell studie av samtal om skrivande mellan lärare och elever i en klassrumssituation. Det är en artikel som bara kan uppskattas av specialister på modersmålets didaktik. För vanliga läsare faller den ur ramen. De andra har däremot stort allmänintresse och är alla välskrivna, med en extra stjärna till tidigare lagstiftningsrådet Sten Palmgren för hans artikel om lagspråket i Finland och hur man arbetar med att få de svenska lagtexterna att spegla de finska utan svenskan blir finskpåverkad. Över huvud taget är det påfallande i hur hög grad svenskt offentligt språk i Finland är avhängigt finskan och hur stor andel av skrivandet på svenska består av översättning. Kapitlen om hur finska, svenska och engelska används i företag med verksamhet i både Finland och Sverige är värdefullt, inte minst för den genomgående höga uppskattningen av svenskkunskaper, och vilket smörjmedel i informella kontakter svenskan kan vara jämfört med när båda parter talar ”bad English”.

Semitiska språk – mycket mer än arabiska och hebreiska

2019-09-14 Ola Wikander: Ett hav i mäktig rörelse. Om de semitiska språken (Norstedts 2019). Ola Wikander är ett lingvistikens underbarn, som gjorde sensationell bokdebut 2006, som tjugofemåring, med I döda språks sällskap. Parallellt med sin vetenskapliga karriär – han är nu docent i Gamla testamentets exegetik i Lund och specialforskare i fornnordvästsemitisk poesi i Uppsala – har han skrivit flera böcker på nivån avancerad populärvetenskap. Särskilt läsvärd var Gud är ett verb – tankar om Gamla testamentet och dess idéhistoria (2014), som kan läsas som en introduktion till Gamla testamentets exegetik.

I den här volymen tar Wikander ett samlat grepp om den semitiska språkfamiljen och i någon mån den överfamilj där denna ingår, de afroasiatiska språken (med bl.a. fornegyptiska, berberspråk och hausa). De semitiska språken är tacksamma i ett jämförande språkforskningsperspektiv eftersom de har en över 4 000 år obruten skriftligt belagd historia och de talats i huvudsakligen samma område hela tiden, det som vi vanligen kallar Mellanöstern eller Främre Orienten (Wikander fördrar den senare benämningen). Dessutom är flera av språken av världshistorisk religiös och litterär betydelse då tre religioner och deras viktigaste urkunder utgår från språkområdet. Egentligen är det märkligt att det inte tidigare funnits en sådan samlad framställning på svenska.

Bokens titel är ett citat från Sveriges store orientalist H.S. Nyberg. Han avsåg den hebreiska poesin, men Wikander menar att det är en träffande bild för de semitiska språken över lag. I sin sakliga och pedagogiska – men stilistiskt torra och enahanda – framställning lyser kärleken till språken och entusiasmen inför forskningen hela tiden igenom. Boken inleds med kapitel om Främre Orienten som språkområde och de semitiska språkens släktskapsförhållanden, vilka tacknämligt nog finns uppritade som ett träd i en bilaga. Sedan följer kapitel om språkens ljudsystem, grammatik och ordförråd. Dessa är mer tekniska och förutsätter en viss grad av grammatiskt kunnande. Men det är belönande att få tränga in i systemet med ordrötter med tre konsonanter, som med olika vokaler ger olika betydelser, t.ex. arabiskans kitab ’bok’, katib ’skrivare’, maktab ’kontor’. Något av en aha-upplevelse för mig var att läsa om det tempus som används i Gamla testamentets berättande texter och som i översättning nästan alltid inleds med ”och”. Meningar med detta tempus imperfekt konsekutiv, som var arkaiskt redan när texterna skrevs, inleds alltid med ordet wa ’och’. Wikander menar att detta är att se som ett prefix utan egen betydelse som hör till verbet och att det därför gott kunde utelämnas i översättningar.

Ett mycket läsvärt kapitel ägnas poetiskt och religiöst språk och litteratur, och slutkapitlet beskriver de semitiska och de indoeuropeiska språkens roll i Europas och Sydvästasiens kulturarv. Man lär sig mycket i denna ganska korta bok, 200 textsidor, så den är väl värd en viss läsansträngning.