Språkets uppkomst i ny belysning

2019-12-12 Tore Janson: Språken före historien (Norstedts 2019). Språkprofessorn Tore Janson har i slutet av sin karriär och som emeritus varit en produktiv popularisator inom området språkhistoria. Ett par böcker handlar om de kända språkens historia. Nu har han tagit steget till ett mycket mer kontroversiellt fält: språkets (och språkens) uppkomst. När jag studerade språkvetenskap för 50 år sedan var den frågan närmast tabu, men det senaste halvseklet har spärrarna släppt och en strid ström av olika hypoteser vällt fram. För mer än hypoteser kan det inte bli fråga om; någon övergripande, allmänt accepterad teori är svår att tänka sig eftersom en sådan knappast går att belägga vare sig empiriskt eller induktivt. En rent logisk slutsats drar Janson dock: det mänskliga språket måste vara minst 300 000 år gammalt, betydligt äldre än vad de flesta tidigare har trott. Genetiska resultat visar nämligen att sanfolken i södra Afrika för så länge sedan helt separerades från alla andra människor, men de talar likadant konstruerade och lika komplicerade språk som alla vi andra. En konsekvens av det bör vara att även andra samtidiga människoarter, som neandertalmänniskan, också hade ett fullt utvecklat språk

Jansons bok är välgörande eftersom den gör rent hus med allehanda spekulationer om mekanismer och motiv. I stället gör han i bokens första del en grundlig och bred genomgång av vad man vet om den ljudliga kommunikationen hos människosläktets, homininernas, närmaste släktingar schimpanser, bonoboer och gorillor. Det som är gemensamt för dem bör också ha gällt för homininerna, eftersom de alla hade gemensamma förfäder och splittrades för ca sex miljoner år sedan. Han räknar upp olika vokala beteenden: skratt och skrik som vi fortfarande har gemensamt och mer artspecifika som benämns med engelska termer som grunt och whimper. Från sådana medfödda ljud måste, menar Janson, de inlärda ha utvecklats.

Men ljuden som sådana är inte huvudsaken, utan Janson utgår från de kommunikativa behoven och funktionerna. Här lägger han grunden till sina egna hypoteser, som upptar bokens andra del.

Janson utgår från den vanliga tredelningen av yttranden i påståenden, frågor och uppmaningar, som han menar svarar mot grundläggande kommunikativa behov. Människoapor gör inga påståenden och ställer inga frågor, men ljud använder de till tydliga uppmaningar. En närliggande funktion är att pocka på uppmärksamhet från andra individer i flocken. En stor vinst är att kunna använda olika signaler för olika individer (med andra ord att namnge dem), vilket går att göra genom att förändra den ursprungliga uppmärksamhetssignalen. Och det kan homininerna göra genom att modifiera talapparaten på olika sätt. Här griper Janson tillbaka på en äldre teori, först lanserad av den landsflyktige ryske lingvisten Roman Jakobson i Kindersprache, Aphasie und allgemeine Lautgesetze (Uppsala 1941); Jakobson är dock inte nämnd i boken. Förenklat bör det mänskliga språkets utveckling ha gått till ungefär som när barn lär sig tala med till att börja med få men fonetiskt stora distinktioner, sedan allt finare, tills, efter säkert mycket lång utveckling, en hel uppsättning av vokaler och konsonanter är färdig. Parallellt har de kommunikativa funktionerna utvecklats. Om man har ett namn på någon eller något kan man ju yttra namnet även när namnbäraren är frånvarande, och när man har lagt ihop två namn till ett påstående, t.ex. ”Mamma Sjön” (mamma är vid sjön) har man början till en syntax. En ytterligare, mycket viktig, landvinning är gjord när ”sjön” inte bara avser sjön vid det egna lägret utan alla liknande vattensamlingar.

Det går inte att bevisa att människans språkutveckling gått till just så, men Tore Jansons framställning är elegant och trovärdig, baserad på en både bred och djup beläsenhet i källor från lingvistik, antropologi, zoologi, etologi, genetik med mera. Det är mycket imponerande. En invändning har jag, och det är att Janson är överpedagogisk. Han argumenterar onödigt detaljerat och han upprepar sina argument om och om igen. Jag skulle vilja säga till honom: ”Tore, vi vet att du kan det här och vi litar på dig. Du behöver inte anstränga dig så mycket för att övertyga oss!”