Tre julgåvor

2023-12-22 Herman Lindqvist: Cecilia Vasa. Prinsessan som trots alla skandaler, krig och katastrofer aldrig gav upp (Bonniers julbok 2023; ej i bokhandeln; 88 s.). 2023-12-27 Per Wästberg: Tidvatten (Svenska Akademiens julbok 2023; ej i bokhandeln; 244 s.). 2023-12-30 Frank Hellers Schweiz (redaktör Wilhelm Engström, Frank Heller-sällskapets årsbok, Pelotard Press 2023; 156 s.). Julen är de små presentböckernas tid. I år tre stycken av olika karaktär.

Att författa Bonniers julbok är ett hedersuppdrag som går till förlagets framgångsrika författare av både skönlitteratur och sakprosa. I år har det anförtrotts Herman Lindqvist, som skilt sig från uppgiften med den äran. Den skandalomsusade Cecilia var utan tvivel den intressantaste av Gustav Vasas fem döttrar: intelligent, viljestark, självständig och vacker. Dessutom blev hon hela 87 år gammal med ett mycket växlingsrikt liv. Det beryktade ”Vadstenabullret”, där en tysk greve ertappades i Cecilias kammare (där han befann sig uppenbarligen med prinsessans samtycke) ” havande näppeligen hosorna på sig” var bara början. Bördsstolt och lyxälskande ådrog hon sig enorma skulder var hon vistades, t.ex. med sin make markgreve Kristoffer av Baden-Rodemachern en längre tid hos drottning Elisabet vid det engelska hovet tills drottningens tålamod tog slut. Från sin förläning Arboga med omgivningar dirigerade hon regelrätt sjöröveri. Politiska och ekonomiska problem ansatte Cecilia hela hennes liv, och trygghet fann hon först de sista åren, sedan hennes sonson blivit regent över hela Baden. Om allt detta berättar Herman Lindqvist på sitt sedvanliga rappa sätt och utan besvärande sakfel.

Svenska Akademien ger sedan ett antal år som gåva till sina vänner, som man säger, en julbok skriven av en ledamot. Årets bok, av Per Wästberg, är lite omfångsrikare än vanligt. Den består av ett stort antal korta texter arrangerade i olika avdelningar. Den första utgörs av 22 ”minnesporträtt”, några sidor långa, av personliga bekanta eller litterära valfrändskaper, en genre som hör till författaren Wästbergs starkaste sidor. Den avslutas med en mycket vacker text om den nyligen avlidna dottern Johanna Ekström. Därefter följer texter som utgår från Wästbergs höga ålder (han fyllde 90 i höstas), där reflexioner om det oundvikliga slutet varvas med minnesbilder, också en genre han hanterar mästerligt. Några kapitel med aforismer är jag mindre svag för; de förbryllar ofta mer än de ger aha-upplevelser. Det avslutande kapitlet ”Om den sena kärleken” till den mycket yngre Sofia är också vackert men har en viss anstrykning av försvarstal.

Den tredje boken är inte en julbok i egentlig mening men jag fick den som sådan av redaktören Wilhelm Engström, som är en god vän. Den är ett utmärkt exempel på den betydande kompetensen hos många av våra litterära sällskap, med bidrag på hög nivå (pun unintended) både sakligt och stilistiskt. Bokens tema är Frank Hellers (Gunnar Serners) sista bok, Resa i Schweiz, utgiven postumt efter författarens död 1947. Här finns bidrag om Hellers publiceringar i Schweiz, om hans förhållande till landet genom åren, om Schweiz styrelseskick och förstås utdrag (för få och för korta) ur boken. De litterära sällskapen gör en viktig insats för att hålla liv i eller återuppväcka döda författares verk. Frank Heller var ett stort namn ännu i min ungdom, men nu tycks han bortglömd. Hans spirituella och stilistiskt briljanta underhållningsromaner håller hög litterär klass och skulle vara förtjänta av en renässans. Frank Heller-sällskapet gör vad det kan, ovisst hur långt det räcker.

En bildningsresa med mångkunnig ciceron

2023-12-21 Alf Henrikson: Vägen genom A (Ehlins 1949; 320 s.). Tänk att den står på rätt plats i bokhyllan, efter 70 år och många flyttningar! Annars är mitt pojkbibliotek i stort sett skingrat: Jules Verne, Walter Scott, Conan Doyle – putz weg, men Vägen genom A blev kvar, utan skyddsomslag och med tappad rygg. Jag har nog inte läst den sedan tidiga tonåren men inspirerades till att ta fram den efter läsningen av Catharina Grünbaums kollage Alf Henrikson på prosa, som jag skrev om för några veckor sedan. Och omläsningen blev en märkvärdig och sammansatt upplevelse.

Idén är ju briljant: att låta två bokmalar – inkarnerade som Justus och Filibert, två pojkar i nedre tonåren – gnaga sig in i ett uppslagsverk och få uppleva innehållet i artiklarna: mer bildande än så kan knappast en ungdomsbok bli. Och mycket är högst läsvärt på sedvanlig Alf Henrikson-nivå, men det finns longörer. Och jag förbryllas över dispositionen.

Boken omfattar kapitel från Astronomi till Ararat (gnager man sig in från vänster hamnar man på sista sidan), ett mycket litet alfabetiskt avsnitt; insåg Henrikson det när han började skriva? Av bokens 14 kapitel dominerar det sjunde, Arken, helt; det omfattar bokens mellersta hundra sidor och återkommer i slutkapitlet Ararat. Det är ett mycket bra kapitel, lärorikt och med fina personteckningar av Noak och hans familj, kryddat med humoristiska anakronismer. Det kunde ha varit en bok i sig, och man undrar om Henrikson först tänkt så men infogat det i den större berättelsen?

Ett problem är att startsträckan fram till att texten börjar rycka med en på välkänt Henriksonvis är så lång. Kapitlet Astronomi är inte så lyckat, och inte heller Assyrien, Assimilation och Assassiner griper riktigt tag. Men med det spännande kapitlet om Arkimedes i Syrakusa under romersk belägring tar det fart. Berättelsen om germanhövdingen Ariovistus i kamp med Caesar är ett riktigt pojkboksäventyr, och kapitlet om skalden Ariosto som tror han blivit förgiftad av den fatala Lucrezia Borgia är en riktigt Henriksonsk skröna, full av spelande humor och subtil ironi. Efter denna höjdpunkt falnar glöden igen. Idén att låta luftanden Ariel ställa till gästabud med litterära gestalter från alla tider är god men blir inte till mycket mer än name-dropping. Den plötsligt linjära resan bakåt i tiden är en smula besynnerlig med tanke på att pojkarna tidigare rest hej vilt fram och tillbaka i både tid och rum. Slutkapitlet på Ararat tycker jag däremot mycket om. Familjen Noak har etablerat sig på land, och Justus och Filibert flyttar in i den strandade arken för att vila ut efter sina äventyr. Alla andra böcker om tidsresor slutar med att huvudpersonerna återvänder till sin egen tid. Detta öppna slut är välgörande annorlunda.

Boken är mycket rikt illustrerad med teckningar av Birger Lundquist. De är oftast insprängda i texten och hör på så sätt till själva läsningen och höjer förstås läsvärdet och läsnöjet av denna bok, som jag, mina invändningar till trots, verkligen rekommenderar vetgiriga ungdomar även i dag.

Att boken är nästan 75 år gammal märks knappast på annat än att kvinnor och flickor är fåtaliga och spelar underordnade roller. Enda undantagen är Gumman Noak, Lucrezia Borgia och Ariovistus handlingskraftiga dotter Gisela. Vägen genom A finns inte i bokhandeln men väl på Bokbörsen och antikvariat.net.

Om en man och hans tänkande

2023-12-14 Claes Berg: Gunnar Myrdal. Ett liv med många dilemman (Dialogos 2023; 351 s.).

Familjen Myrdal, dess medlemmar och deras inbördes relationer blir omskriven på nytt och på nytt. Så bra då med en biografi som inte döljer konflikterna men behandlar dem lite i förbigående för att helt koncentrera sig på det tänkande och de teorier, den politik och praktik som utgick från nationalekonomen, ämbetsmannen och politikern Gunnar Myrdal (1898–1987). Dennes bakgrund och levnadslopp tecknas förvisso också men mest som hållpunkter i den kronologiskt upplagda biografin. Hans karaktär och personlighet skildras kanske mer utförligt, men det beror att de är sammanflätade med tänkandet. Detta är en intellektuell biografi, och det ska vi läsare vara tacksamma för.

Den som söker efter ordet värdepremiss i svenska ordböcker (inkl. SAOB, där bandet med ord på V utkom så sent som 2019) söker förgäves. I denna bok är det ett centralt begrepp, nämnt säkert ett hundratal gånger men aldrig tydligt definierat. Det handlar om de värderingar som ligger till grund för en viss åsikt eller ett visst handlande i en given social situation. För Gunnar Myrdal var det grundläggande att blottlägga implicita värdepremisser i olika miljöer och att tydligt redovisa sitt eget förhållande till dem, framgångsrikt tillämpat inte minst i hans väl mest kända verk, An American Dilemma. Förhållandet mellan vita och svarta är inte ett ”negerproblem” utan de vitas problem, baserat bl.a. på korrumperade värdepremisser.

Över huvud taget är Myrdals forskning logisk, förnuftsmässig och verklighetsbaserad: teori prövas ständigt mot praktik, så även i Myrdals eget liv där han växlade mellan uppgifter som vetenskapsman, internationell ämbetsman och socialdemokratisk politiker. För teoribyggande i lufttomma rum hade han inget till övers. Till hans egna värdepremisser hörde rättvisa förhållanden åt alla: välfärdsstat före klasskamp. Det gällde på ett högre plan även återuppbyggnaden av Europa efter andra världskriget, där Myrdal som chef för FN-organet ECE (Economic Commission for Europe) sökte inkludera de sovjetdominerade öststaterna och hamnade i skarp motsättning till Dag Hammarskjöld, som verkade inom OEEC, det organ som administrerade Marshallhjälpen till länderna i Västeuropa. (De två briljanta ekonomerna var rivaler på flera plan, och det grämde Myrdal svårt när posten som FN:s generalsekreterare gick till Hammarskjöld och inte till honom.)

Som nationalekonomisk ignorant ska jag inte försöka ge en sammanhängande beskrivning av Myrdal som vetenskapsman, men jag har noterat ett antal centrala begrepp och frågeställningar utöver de nämnda som sysselsatte den samhällsvetenskaplige tänkaren. Uppkomsten och utvecklingen av goda resp. onda cirklar och hur man kan promovera de förra och motverka de senare. Kumulativa processer: att resultatet av nya åtgärder är beroende av det gamla tillståndet. Institutionernas betydelse för samhällsutvecklingen (institution i betydelsen (NE): ”de normer och regler som strukturerar mänskligt handlande till bestående eller återkommande beteendemönster”). Claes Berg populariserar inte, men han skriver begripligt, och jag tyckte jag för det mesta kunde följa med i de ofta mycket intressanta resonemangen.

Som levnadsteckning ger boken det man behöver av Myrdals karriär, vänskaper och konflikter. Hans komplicerade personlighet belyses förtjänstfullt. Privatlivet kommer i bakgrunden utom det personliga och professionella partnerskapet med Alva och hennes betydelse för honom på alla plan, som är ett ständigt återkommande tema. Boken avslutas med ett par kapitel om (det intellektuella) arvet efter Myrdal, som på ett utmärkt sätt rundar av denna viktiga bok.

Av och om två stora poeter

Annars är det två helt väsensskilda verk som jag här har slagit ihop i en text, helt enkelt för att jag läste dem efter varandra på kort tid, då då de är föga texttunga.

2023-12-05 Gunnar Ekelöf: Dikter i Grönköpings Veckoblad (utgivna med en inledning och kommentarer av Daniel Möller, Gunnar Ekelöf-sällskapet 2016; 77 s.). Att Gunnar Ekelöf på 1940-talet då och då uppträdde i Grönköpings Veckoblad som signaturpoeten A:lfr-d V:stl-nd har varit väl känt, men viss oklarhet har rått om precis vilka dikter som ska attribueras till Ekelöf. I denna lilla, påfallande eleganta volym från Gunnar Ekelöf-sällskapet redovisar litteraturforskaren Daniel Möller resultaten av sina mödor och menar sig kunna slå fast vilka dikter det rör sig om, sålunda invändande mot tidigare Ekelöfforskare, särskilt Reidar Ekner. Det är fascinerande att följa ett pågående forskningsarbete och nöjsamt att läsa Möllers kommentarer, men roligast förstås att läsa själva diktalstren samt en intervju med kulturdoktorn Stig Berglund, som inhämtat den senaste -ismen, ”desperatismen”, under en resa till Paris. Ekelöf ogillade av någon anledning 40-talismen och tar tillfället i akt att slå ner på sitt favorithatobjekt Erik Lindegren. Tänk att så avancerad litterär parodi kunde skrivas i GrV på den tiden! En bonus för mig var att jag äntligen fick förklarad den förkortningsfras som ständigt åtföljer Stig Berglunds namn: ”s.t.s. i Hjo” uttyds ”som tog studenten i Hjo”.

Min läsare suktar väl efter exempel. Jag bjuder två, det första ett klassiskt pekoral, det andra en sublim parodi på 40-talsdikt. Håll till godo!

Rolös kväll [första och sista strofen av fem]
Jag står och ser å en högrest tall,
så fast så rotad i skogen.
Han står så ensam och känslokall
men fyll sin uppgift i alla fall
så snart en kotte blev mogen.

[…]

Men vor’ jag furan, och högges ned
av händer, vana och färma
– hur än i barken det bittert sved,
jag bad en bön att jag sen som ved
fick skänka I-ma min sista värma!
[I-ma: skaldens sångmö fröken Irma Viola Sjöqvist, dotter till stadens borgmästare]

Ett ensamt lok
(ett hjoimpromptu)
ett ensamt lok rullar
långsamt på två smala skenor
ångande
frustande i motluten
gnisslande med bromsarna
i medluten
snart står det i ro i stallet
ensamt, bortglömt med slocknad panna
jag själv är ett ensamt lok
vart tog min ånga vägen?


2023-12-06 Edith Södergran, Martin Bergström, Agneta Rahikainen: Flora poetica. Edith Södergran i växtriket (Appell Förlag 2023; 143 s., stort format). Låt oss slå fast med en gång: detta är ett praktverk i ordets alla betydelser! Litteratur och konst förs ihop till en högre nivå. 28 dikter, både kända och mindre citerade, återges tillsammans med ett konstverk av Martin Bergström som suggestivt illustrerar stämningen i dikten. Till de flesta av dikterna visas också antingen hur de såg ut i tryck i första upplagan eller Södergrans manuskript. Att läsa dikterna två gånger i olika utstyrsel ger faktiskt en djupare förståelse av dem. Vår främsta Södergrankännare, Agneta Rahikainen, har gjort urvalet och skrivit inledning och en avslutande essä om Edith Södergran som växtkännare. Martin Bergström har i en kort text beskrivit sin konstnärliga metod. För den högklassiga grafiska formen svarar Mattias Arell Räms och boken har producerats av Appells förläggare och chef, den kreativa Helena Hegardt. Alla inblandade har största heder av resultatet.

Utsökta aptitretare

2023-12-03 Alf Henrikson på prosa (urval och kommentarer Catharina Grünbaum, Alf Henrikson-sällskapet 2023; 145 s.). Journalisten, poeten, dramatikern, översättaren, kunskapsförmedlaren Alf Henrikson är så här inemot 30 år efter sin död nog mest ihågkommen för sina dagsverser. Eftersom de bara sällan kommenterar något dagsaktuellt utan hellre uppehåller sig vid allmänna och eviga frågor har de lämpat sig utomordentligt bra för samlingar i bokform, under AH:s levnad oftast utgivna på Atlantis, därefter främst omhändertagna av det mycket aktiva Alf Henrikson-sällskapet med den outtröttliga Catharina Grünbaum som ledande redaktionell kraft. Men, tycks sällskapet och Grünbaum mena, nu är tiden mogen att visa upp Alf Henrikson i hela hans mångsidighet. För två år sedan utkom den briljanta biografin Vägen genom H (av Grünbaum och Åke Lundqvist), och nu har Grünbaum utgivit och utförligt kommenterat ett urval av Henriksons prosa. Med tanke på dennes enorma produktion under nästan 70 år är en volym på 145 sidor, dessutom rikt illustrerad, en droppe i havet, varje text en aptitretare. Jag påminner mig Oscar Wildes aforism om cigaretten: ”It is exquisite, and it leaves one unsatisfied. What more can one want?” Vi ska nog vara nöjda med att det inte blev en bred, månghundrasidig antologi med långa textutdrag utan lockas av smakbitarna att själva gå till hyllorna eller biblioteket och läsa (om) texterna i deras sammanhang. Själv blev jag särskilt sugen på ett återseende med ungdomsboken Vägen genom A, som jag inte läst som vuxen. Det återgivna avsnittet om bokmalarna Justus och Filiberts samtal med Noak ombord på arken är sagolikt i ordets båda betydelser. Och som gammal encyklopedist kan jag bli avundsjuk på Alf Henrikson, som fick möjlighet att ge ut ett uppslagsverk enbart med artiklar om sådant som intresserade honom själv.

Innehållet har uppställts efter genre: journalistik, historia (och historier), kåserier, encyklopediskt, fiktionsprosa, och inom varje genre ges några korta textprov. Dramatik och översättningar har uteslutits. Urvalet ger en bra bild av Henrikson som författare, den stilistiska briljansen, viljan till kunskapsförmedling, de ironiska vändningarna. Catharina Grünbaums kommentarer är på samma höga nivå, så läsvärdet för helheten är högt.

(Jag har bara en sak, som inte minskar bokens värde, att anmärka på: det är lite för många skrivfel, både i kommentarerna och i Henriksons texter. Oftast rör det sig om borttappade småord som ”att”, men jag hittar också sådant som på s. 115: ”Lexikograf var vad han alltid hade han alltid velat bli …” Sådant är i det närmaste oundvikligt när man arbetar med små ekonomiska och personella resurser, men det är synd ändå. Sakfel har jag bara hittat ett. Den ”hr Stiller”  som nämns (s.38) i ett referat från en debatt om film 1931 kan inte, som sägs i kommentaren, vara regissören Mauritz Stiller, som dog 1928.)

Seglar i hamn med flaggan i topp

2023-11-30 Agneta Pleijel: Sniglar och snö (Norstedts 2023; 356 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Agneta Pleijels hyllade självbiografiska svit, efter Spådomen (2015) och Doften av en man (2017). Den utkommer sex år efter den förra delen, vilket antyder att den har varit svårare att skriva; Pleijel har dock också varit svårt sjuk i TBE. Vare därmed hur som helst, hon seglar i hamn med flaggan i topp.

Böckerna i sviten kallas romaner, men det torde främst vara för deras skönlitterära kvaliteter. För de handlar uttryckligen om den ”hon” Agneta en gång var; ”jag” är den Agneta som skriver böckerna. I denna del är hon om möjligt ännu mer introspektivt självutlämnande än i de förra, och hon lämnar också ut mycket av privat karaktär om sina – lätt identifierade – män och sin dotter. Att detta inte rubbar den konstnärliga balansen visar på Agneta Pleijels storhet som författare.

Den framgångsrika karriären som kritiker, kulturchef och författare finns mest med som markörer av tidens gång, för det är en själs historia hon vill berätta. Och den gestaltas som relationer: till L, som blir far till hennes dotter, till dottern ”Linn” och, framför allt, till hennes stora kärlek M. När relationerna krisar – det gör de många gånger – krisar också ”hon”, och Pleijel kan gestalta detta inre kaos utan att stöta bort utan snarare fängsla läsaren. Ett viktigt stöd för henne blir hennes kamrat i Samfundet De Nio författaren Birgitta Trotzig, som bestås ett ömsint porträtt.

När M återvänder efter en långvarig förbindelse med en annan kvinna är boken i princip slut. Men i ett ”Appendix” och en ”Coda” tar hon upp ett sidospår i boken: sina indonesiska rötter, som hon även behandlat skönlitterärt i Vindspejare. Hon reser med M till Indonesien och lyckas spåra upp sin javanska mormors mormor, som blir en viktig pusselbit i hennes sökande efter sitt jag. På köpet får vi en reseskildring full av färg och dofter, som ytterligare ökar värdet på denna redan så rika roman.

När kriget vände

2023-11-24 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1943–1945 (Norstedts 2023; 454 s.). Det här är den tredje och avslutande delen i Berggrens trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Mitt omdöme från första delen (2018) och andra delen (2021) står sig, så jag tar mig friheten att citera ur tidigare anmälningar. ”[Boken] bygger på läsning av en stor mängd källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

[…] I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. […]

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, [Christian Günther,] Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten. Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) […], vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers [och ämbetmäns] dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.”

Denna tredje del präglas naturligtvis av krigets utveckling, som går tyskarna alltmer emot. Rgeringskritiker och antinazister som Torgny Segerstedt, Ture Nerman i Trots allt! och Karl Gerhard tystas inte längre. Nu blir det lättare att stå emot tyska krav; t.ex. stoppas permittenttågstrafiken från och till Norge i augusti 1943, dock med viss oro för tyska repressalier. I stället ska regeringen stå emot pockande allierade krav på gynnsam behandling, helst inträde i kriget. Den allmänna opinionen vänder tydligt till förmån för de allierade, men regeringen är fortfarande försiktig, inte minst av osäkerhet om Sovjetunionens avsikter, särskilt gentemot Finland, vars frihet och självständighet man är angelägen om, samtidigt som man kritiserar landets förbund med Nazityskland och söker utvägar att lösgöra det från kriget.

En ny gestalt intar scenen. Raoul Wallenberg, hans verksamhet i Budapest och senare öde får stort utrymme. Berggren är kritisk, men med måtta, över hur regeringen och UD hanterade hans försvinnande. De svenska ”vita bussarnas” räddningsinsatser i krigets slutskede beskrivs grundligt och inte okritiskt, och porträttet av Folke Bernadotte är påfallande svalt. (Och Bernadotte var inte greve av Wiesbaden, som Berggren – eller autocorrect? – fått det till, utan ”af Wisborg”.)

Jag har inga siffror att belägga det med, men jag fick uppfattningen att skildringen av krigshändelserna i denna del fått större utrymme på bekostnad av det dagliga livet i Sverige. De behövs förstås som bakgrund, och jag förstår att Berggren velat hålla omfånget nere. Det är inget som jävar slutomdömet om denna mästerliga populärhistoriska trilogi.

Fosse på hans eget språk

2023-11-13 Jon Fosse: Trilogien (Andvake 2007, Olavs draumar 2012, Kveldsvævd 2014; Det Norske Samlaget 2023; 239 s.). Tre korta romaner sammanförda till en föga omfångsrik helhet, som belönades med Nordiska rådets litteraturpris 2015 och har fått förnyad aktualitet i och med Fosses nobelpris. Jag läste den när den kom i svensk översättning 2016 och har nu läst om den på originalspråket nynorska. Intrycket blir delvis ett annat.

Så här tyckte jag då: ”Berättelserna utspelar sig i en svåridentifierbar äldre tid; de flesta markörer tyder på 1800-talet, men vissa andra pekar tillbaka ända till medeltiden, särskilt namnet Bjørgvin för Bergen. I centrum står ett ungt ogift utfattigt par som väntar barn och söker husrum i Bjørgvin likt Maria och Josef. De hittar rum till slut, men hur de kommer över det är länge lite oklart, liksom en del andra händelser på deras resa från hembyn till staden. Det är en grym historia om nöd och död, men det finns också strimmor av hopp, godhet och försoning. Språket flyter i långa, böljande stråk och med många upprepningar, ömsom realistiskt, ömsom drömlikt, på en gång talspråkligt och lyriskt, lite tungrott i början, men man vänjer sig efter hand. Till slut fann jag språkdräkten njutbar och kongenial med berättelsens tema och idéinnehåll.”

I omläsningen ser jag ingen annan medeltidsmarkör än namnet Bjørgvin. Tiden känns mest 1800-tal, bland annat med en utvecklad penningekonomi där sedlar spelar en viktig roll. En anomali är en primitiv rättskipning som närmar sig lynchjustis och som knappast någonsin praktiserats i Norden. Strimmorna av hopp, godhet och försoning märkte jag nu mindre av; det som ser ut som godhet går lika lätt att tolka som förklädd egennytta. Hopplösheten tycks ärvas i generation efter generation, så pessimism är det dominerande draget. Språket, som jag tyckte flöt så fint i Urban Anderssons översättning, känns betydligt mer styltigt, staccatoartat på Fosses nynorska och med begränsat ordförråd. Det senare draget förstärks av det många upprepningarna. Det är effektfullt på ett annat sätt än i översättningen, fortfarande poetiskt men inte lyriskt.

Ingen läsvan person ska rädas att läsa Fosse i original. De flesta nynorska egenheter är systematiska och återkommande, så man har lärt sig dem efter kort tid. Det förekommer förstås ett antal ord som man inte förstår, men den svenska betydelsen går snabbt att googla fram. Att detta är ett märkvärdigt verk av en framstående författare stod klart redan i översättning och blir än uppenbarare i original.

En rationell rädsla?

2023-11-08 Dick Harrison: Fienden. Sveriges relation till Ryssland från vikingatiden till idag (Ordfront 2023; 398 s.). Relationerna mellan Sverige och Ryssland är ju ett självklart ämne för historiska studier, men hittills har det saknats en fullständig översikt av området. Den osannolikt produktive Dick Harrison har nu sett till att avhjälpa bristen med denna populärvetenskapliga framställning, som – vilket Harrison själv understryker – inte bygger på egen forskning. Som vanligt hos Harrison har det blivit en lättläst och medryckande berättelse och mindre av analys och problematisering.

Framställningen är kronologisk, och bokens röda tråd, ett hela tiden ökande främlingskap, framgår tydligt av avdelningsrubrikerna: ”Vänskap och främlingskap” (vikingatiden och medeltiden), ”Förakt och förundran” (äldre Vasatiden och stormaktstiden), ”Förödmjukelse och fiendskap” (frihetstiden, gustavianska tiden och 1800-talet fram till 1914), ”Fruktan” (från ryska revolutionen till i dag). Efter de goda dynastiska förbindelserna till Kievriket uppstår motsättningarna när svenska intressen i Finland och östra Östersjön krockar med samma intressen hos först Novgorod och därefter Moskva. Väl att märka handlar det inte om ensidig aggression från öster och ett Sverige i ständigt försvar, utan svenskarna är ofta nog så aggressiva. Under medeltiden är det Sverige som sakta men säkert konsoliderar riket österut, kulminerande i freden i Stolbova 1617, när Ryssland helt stängs ute från Östersjön. Men med stora nordiska kriget och freden i Nystad 1721 kastas maktförhållanden om helt, vilket Sverige till fullo inser först efter katastrofen 1809. Den folkliga rysskräcken får fäste efter härjningarna på svenska ostkusten 1719–21 och stora ofreden (den ryska ockupationen) i Finland 1713–21. Den får förnyad aktualitet när Rysslands grepp om sitt storfurstendöme Finland hårdnar mot sekelskiftet 1900 och skärps till det yttersta av högermän som Sven Hedin inför krigsutbrottet 1914. Med Sovjetunionens tillkomst gifts rysskräcken ihop med antikommunism. Om den dämpades under 1990- och 2000-talet är den nu en helt rationell fruktan sedan Ryssland oförblommerat framträtt som en militärt aggressiv granne med stormaktsanspråk.

Längs denna långe linje redogör Harrison detaljrikt, ofta till övermått, för de yttre händelseförloppen i våra konflikter. Bäst är han när han hejdar sig en smula och beskriver tankar och attityder i den politiska ledningen i Sverige. Där begripliggör han till och med sådana huvudlösa äventyr som hattarnas krig 1741–43 och Gustav III:s krig 1788–90. Det rätt stora utrymme han avsätter åt efterkrigstidens många ”affärer” är också läsvärt, även om jag hade önskat en mer kritisk hållning, särskilt om fallet Raoul Wallenberg.

Hon är en novellens mästare

2023-11-01 Claire Keegan: Genom blå hagar (2007; svensk övers. Erik Andersson, Wahlström & Widstrand 2023; 204 s.). Claire Keegans Det tredje ljuset. Små ting som dessa, med två långa noveller i en volym, blev en stor framgång i svensk översättning för två år sedan. Förlaget rider nu på framgångsvågen med denna samling mer normallånga noveller (några tiotal sidor). Det är bara att tacka och ta emot. Man känner igen miljöerna, irländsk landsbygd, men grundstämningen är mörkare: mest ruggigt höstväder, människorna är tilltufsade, ofta isolerade. Tystnaden ekar mellan makar. Äktenskap ingås utan kärlek, och äkta kärleksförbindelser bryts. Hjärtskärande är titelnovellen om prästen som viger sin älskade med en annan man. Den bästa är den sista, och längsta, ”Rönnarnas natt” om Margaret från östra Irland, som övertar sin döde kusins hus på västsidan nära havet, en främling, frusen ut- och invärtes men som sakta anpassar sig och tinar upp, inte minst genom kontakt med sin närmaste granne, en lika frusen och isolerad man. En novell, ”Intill vattenbrynet” avviker genom att utspelas på stort geografiskt och socialt avstånd: en Harvardstudent kommer till ett lyxhotell i Texas där hans 21-årsdag ska firas med hans mor och rika styvfar. Middagsscenen är en höjdpunkt av dålig stämning.

Jag läser inte mycket noveller främst därför att jag så fort glömmer vad de handlar om. Så är fallet även här, så jag nöjer mig med dessa exempel. Men alla är läsvärda och mer; det är en fröjd att läsa Claire Keegan, för hennes inkännande och nyanserade personteckningar (i den här boken finns bara en riktigt ond man) och hennes stilkonst, vacker, precis, inte ett ord för mycket, omhändertagen av en av våra främsta översättare (och författare), Erik Andersson.