Ogement roligt med Byron och Harding

2024-07-28 Lord Byron: O dåna ocean. Dikter i tolkning av Gunnar Harding (Wahlström & Widstrand 2024; 178 s.). George Gordon Byron, 6th Baron Byron of Rochdale (1788–1824): jag måste erkänna att jag har vetat mer om hans liv än om hans författarskap. Till detta senare kan jag inte tänka mig en bättre introduktion än denna urvalsvolym, som utöver en fyllig inledning innehåller utdrag ur Byrons två stora versromaner Childe Harold och Don Juan samt ett litet antal enskilda dikter. Inte heller kan jag tänka mig en bättre introduktör än Gunnar Harding, framstående poet, skicklig översättare och ledande kännare av engelskspråkig romantisk poesi.

 

Det är omfattande verk vi talar om. Bara Don Juan omfattar i C.W.A. Strandbergs översättning (1857–65) över 500 sidor. Harding har alltså sovrat hårt, plockat ut enskildheter som kan läsas fristående och fått till stånd ett tvärsnitt genom verken som i stort sett bortsett från deras episka linje och lagt tonvikten på poetens sinnesstämningar, åsikter och samtidskommentarer. Helt rimligt eftersom både Harold och Don Juan är maskerade självporträtt och epiken mest ett ramverk för det Byron egentligen vill uttrycka: sin egen melankoli, hänförelse över naturen och, framför allt, kritik av sin samtids Storbritannien, dess inskränkthet, dess torftiga kultur. I det sistnämnda kommer Byrons virtuositet som versmakare bäst till sin rätt. Något mindre i Childe Harold, som är skrivet i den rätt komplexa versformen spenserstanser, men fullfjädrad i Don Juans ottave rime, där parrimmet i de två sista raderna i varje strof ofta lyfter fram en snärtig poäng. Ett exempel, där diktjaget funderar över vad den äktenskapliga kärleken gör med poesin. Först originalet:

 

There’s doubtless something in domestic doings
    Which forms, in fact, true love’s antithesis;
Romances paint at full length people’s wooings,
    But only give a bust of marriages;
For no one cares for matrimonial cooings,
    There’s nothing wrong in a connubial kiss:
Think you, if Laura had been Petrarch’s wife,
He would have written sonnets all his life?

 

Harding:

 

Visst är det så att hushållsgöromål
kan bli all äkta kärleks antites.
Romansen är kurtisens modersmål,
mer sakligt äktenskapet återges.
Ett husligt kuttrasju med en gemål
lär sällan med förväntan emotses.
Om Laura hade fru Petrarca blivit,
tror ni att han då fler sonetter skrivit?

 

Harding har kunnat återanvända en hel del material från sin antologi med engelsk romantisk poesi från 2002, Där döda murar står. Lord Byron och hans samtida. Men mycket är nyöversatt, och Hardings ingivelseförmåga har inte mattats trots hans över 80 år. Det är vackert, det är rörande och det är, mest av allt, ogement roligt.

Eyvind Johnson, en europé i tiden

2024-07-23 Örjan Lindberger: Norrbottningen som blev europé. Eyvind Johnsons liv och författarskap till och med Romanen om Olof och Människan i tiden. Eyvind Johnsons liv och författarskap 1938–1976 (Bonniers 1986, 1990; 384 resp. 498 s.). Efter avslutad läsning av Krilon-trilogin kände jag ett starkt behov att närmare lära känna författaren Eyvind Johnson, och då var litteraturprofessorn Lindbergers standardverk det självklara valet. Den är till upplägget en klassisk life and letters-biografi, men med tydlig tonvikt på letters. Levnadsteckningen, där förstås allt väsentligt finns med, står tillbaka för beskrivningen av Johnsons intellektuella utveckling, hans tankevärld och analyser av de enskilda böckerna. Som framgår av undertitlarna gäller detta särskilt den andra delen: tiden och människans plats i den är i brant sammanfattning det grundläggande problemet i Johnsons senare författarskap.

 

Att människan Eyvind Johnson (född som Edvin Jonsson) blev den han blev ger Lindberger gott besked om, men frågan om hur han blev det lämnar biografen delvis obesvarad. Att den ur proletärmiljö sprungne Edvin/Eyvind/Olof blev ungsocialist, anarkist och syndikalist är ju helt naturligt; mindre självklart att han så tidigt tog avstånd från bolsjevismen och på äldre dar kallade sig liberal. Lindberger lägger stor vikt vid en personkonflikt i den ungsocialistiska förening där Johnson vid mitten av 20-talet var sekreterare och som ledde till att han lämnade föreningen. Själv tror jag att han påverkades av de nära och vänskapliga kontakterna under kriget i redaktionen för Nordens Frihet (vilken Lindberger i och för sig nämner åtskilliga gånger). Men jag kanske överbetonar denna liberalt präglade antitotalitära tidskrift eftersom min morfar Kaj Bonnier, nära vän till Eyvind, var starkt engagerad i den.

 

Var Johnson fick sin läshunger ifrån blir väl heller inte helt klart, bara det faktum att den fanns där från tidig ålder och var kanske den enskilt viktigaste drivkraften för att ge sig ut i världen. Slitsamma jobb i hemtrakterna i tonåren, politiskt engagemang i Stockholm i 20-årsåldern, långa vistelser i Tyskland och Frankrike under 20-talet, där han inte sällan levde på svältgränsen med magra inkomster från tidningsartiklar och noveller: så såg hans väg in i författarskapet ut. I Paris träffade Johnson sin första fru, norskan Aase Christoffersen, och där föddes sonen Tore 1928, som blev en känd fotograf. Han hade debuterat redan på 1920-talet med välvilliga omdömen, och efter familjens återflytt till Sverige 1930 blev han med sina romaner snart erkänd som en av sin generations främsta och mest originella prosaförfattare. Det stora genombrottet kom med den självbiografiska tetralogin Romanen om Olof (1934–37). Lindberger är som bäst när han i första delens långa slutkapitel får bena upp verkets intrikata komposition och tränga in i dess tankevärld.

 

Andra delen börjar dramatiskt med hustrun Aases död och världskrigets utbrott. Eyvind Johnson återfinner stabiliteten när han gifter om sig 1940 med finlandssvenskan Cilla Frankenhaeuser, han engagerar sig i Nordens Frihet och börjar på sitt magnum opus: de tre romanerna om Krilon, dennes samtalsgrupp och strid mot de krafter som vill monopolisera den svenska fastighetsmarknaden (läs: Tyskland och Sovjetunionen som vill härska över Europa). Man kunde tänka sig författaren tämligen utmattad efter detta kraftprov. I stället kommer med jämna mellanrum en ström av stora romaner, av vilka flera måste räknas som mästerverk: Strändernas svall (1946), Molnen över Metapontion (1957), Hans nådes tid (1960), Livsdagen lång (1964). Alla bestås förnämliga och högst läsvärda analyser, men hur var den fysiskt märkte och ofta sjuke författaren mäktig sådana kraftprov? Det lämnar Lindberger därhän. Johnson som offentlig person får inte heller mycket utrymme. Besviken är jag att inte den hätska debatten om ”tredje ståndpunkten”, utlöst av Johnsons vårtal i Uppsala 1951, ägnas mer än en förströdd sida.

 

Av det ovan skrivna torde det stå klart vilka (betydande) förtjänster och (mindre) brister Örjan Lindbergers biografi besitter. Tilläggas bör att han berikar sin framställning med många och ibland långa citat ur Eyvind Johnsons böcker och brev och att han ofta med gillande refererar till och citerar kolleger som skrivit om Johnson. Invändningar görs försynt och i förbigående. Det är en gentleman som hållit i pennan; det känns välgörande.

Eyvind Johnsons ”värntjänst” – men så mycket mer

2024-07-07 Eyvind Johnson: Krilon själv (Albert Bonniers Förlag 1943; 692 s.)

”Och nu är vi här, vid slutet av denna långa bok om Johannes Krilon och hans grupp. Återberättaren, den tjänande brodern som under tre omväxlande år stått helt nära men mest i bakgrunden, vill än en gång stiga fram och öppna sin mun. [—] Historien om denna grupp är historien om en svensk författares värntjänst från januari 1941 till nu [en septemberkväll 1943]. Han har marscherat, skyldrat, varit med om nattövningar och skjutit med det krut han har och försökt att hela med de mediciner och salvor han äger. […] [B]okens avsikt är att efter förmåga förtydliga detta: Mänskan är en hög fastän stundom svag varelse; och den enda mänska vi känner till är mänskan på jorden” (s. 682).

 

Tydligt sätter Eyvind Johnson in sin Krilon-trilogi i ett tidsbestämt historiskt sammanhang och anger dess funktion som en beredskapsroman. Har den alltså bara historiskt intresse? Nej, den är mycket mer än så, vilket Johnson säkert var medveten om men valde att tona ner. Böckerna om Krilon (Grupp Krilon 1941, Krilons resa 1942, Krilon själv 1943) är helt enkelt ett stort europeiskt romanverk från 1900-talet, inspirerat av men också jämförbart med verk som Joyces Ulysses, Prousts På spaning … och Thomas Manns ”Josef och hans bröder”. Hade han bara velat skriva en beredskapsroman kunde han ha skrivit något kort och slagkraftigt, i stil med Vilhelm Mobergs Rid i natt!. I stället fullföljer han en idé från 1937 i ett samtal med musikkritikern Curt Berg om att skriva en roman i fugaform. (Eyvind Johnson var aldrig en som gjorde det enkelt för sig.) Krilonserien är mycket riktigt ett mångstämmigt verk med röster som återkommer och varieras och flätas ihop på sinnrika sätt. Ibland, och alltmer i denna sista del, är den rättframt berättad, men oftare använder Johnson modernistiska grepp som långa essäistiska reflexioner och inre monolog. Ibland överskrids gränsen till det övernaturliga, särskilt i några av Emil Hovalls upplevelser, mycket gripande och effektfullt i slutet av denna del. Längre fristående berättelser infogas några gånger. Här är det det 150 sidor långa avsnittet ”Johannes Krilons nycklar”, där verkliga nycklar fungerar som madeleinekakor och får Krilon att rekapitulera sin uppväxt och tidiga vuxenålder, vilket i sin tur ger nycklar till förståelsen av människan Johannes Krilon i berättelsens nutid. Härav för övrigt bokens titel; Krilon själv är annars knappast huvudpersonen i denna del.

 

En kort resumé är väl på sin plats. Det är januari 1942. Tysklands grepp om Europa är starkt. Ett lika starkt grepp har Nya Villabolaget under G. Staph tagit över fastighetsmarknaden, och dess tentakler snärjer även mindre firmor i andra branscher, som de vilka innehas av Krilons vänner. De har skrivit på kontrakt som i praktiken gör dem till livegna i sina egna firmor, ångrar sig bittert men kan inte komma ur. Bara Johannes Krilon står emot och blir föremål för hämndaktioner från Staph och hans hejdukar. Misstänkt för att ha anlagt brand i sitt eget kontor blir han tvungen att gå under jorden, men i den påtvingade overksamheten kan han planera för slaget mot fienderna, vilket står i slutet av boken och blir bokstavligen blodigt. I egna, återkommande avsnitt bestås vännerna ömsinta och inträngande porträtt: var och en har sitt eget kors att bära. Särskilt starkt tycks Eyvind Johnson ha känt för sin skapelse Emil Hovall, möbelrenoverare, estet och grubblare över livsfrågorna; han snusa,r och stundom dricker han för mycket. Som litterär skapelse tycker jag han är intressantare än den i all sin förträfflighet lite fyrkantige Krilon.

 

Jag ska inte förlänga en text som redan är i längsta laget. Sammanfattningsvis är Krilon själv den mest lättlästa av de tre delarna. Som helhet är verket stundom krävande att läsa men utan gensägelse ett portalverk i Eyvind Johnsons författarskap och i hela den svenska 1900-talsliteraturen.

När Norges sak var svensk – eller?

2024-06-24 Anders Johansson: Över gränsen. Norsk-svensk krigsdramatik 1940–1945 (Lind & Co 2024; 256 s.). Anders Johansson är en gammal journalist med bred erfarenhet från olika delar av världen, bland annat som Dagens Nyheters första fasta Afrikakorrespondent. Efter sin pensionering har han ägnat sig åt historia runt andra världskriget, främst norsk och svensk och norsk-svensk. Denna bok är hans femte och enligt egen utsago sista, men den första som jag läst. Man ska läsa den som ett slags summering. Johansson tar upp många av de händelser och personer han skrivit om tidigare och disponerat framställningen så att ett antal särskilt intressanta personer och deras öden skildrats i var sitt kapitel. Framställningen är alltså inte kronologisk, och många händelser återkommer gång efter annan, liksom viktiga kollektiva aktörer som sabotageorganisationerna Kompani Linge och SOE (Special Operations Executive). Bland återkommande personer märks de brittiska underrättelse- och kontaktpersonerna Malcolm Munthe (som Johansson ägnat en bok) och Peter Tennant och den legendariske svenske kriminologen Harry Söderman.

 

Har man upplägget klart för sig kan man läsa bokens kapitel som ett antal fristående men på många vis hoplänkade berättelser om hängivna och modiga motstånds- och frihetskämpar på båda sidor Kölen, deras aktioner men också, och inte minst, hur de bemöttes som flyktingar i Sverige. Det är påfallande hur den officiella svenska attityden var först villrådig och sedan nyckfull. Inte ens efter deportationen av norska judar hösten 1942, som upprörde hela svenska folket, ändrades inställningen helhjärtat. Å andra sidan gjorde många enskilda myndighetspersoner, och privatpersoner, viktiga och inte sällan farliga insatser för broderfolket. Jag avstår från att referera enskilda öden; vill intyga att de är värda att läsa om.

 

Den norska legationen på Strandvägen i Stockholm spelade en viktig roll men fick ofta arbeta i motvind och i det fördolda, t.ex. med fastighetsköp genom bulvaner. Personligt intressant för mig som Södertäljebo är ett antal platser i och runt staden som kom att bli viktiga tillhåll för motståndsrörelsen. 500 m från min bostad ligger Viksbergs säteri. Där lärde Peter Tennant känna Harry Söderman och blev en viktig förbindelselänk för denne när han – i hemlighet – på Mälsåkers slott på Selaön i Mälaren satte upp de norska ”polis”trupper, som i krigets slutskede kunde sättas in i Nordnorge. Och i två torp på gården Almnäs mellan Södertälje och Nykvarn kunde motståndsmän som tvingats fly få vila ut under en tid.

 

Anders Johansson har gjort ett gott jobb när han grävt i sina källor men tvingas ändå stundom konstatera att han inte kommer längre. I boken finns flera uttryckliga uppmaningar till fackhistoriker att ta sig an ännu outforskade delar av denna norsk-svenska historia, som han själv så skickligt berättat viktiga delar av.

Kommissarie med rikt själsliv

  • 2024-06-19 Andrea Camilleri: Krukmakarens åker (2008; svensk övers. Barbro Andersson, Modernista 2013; 224 s.). Titeln får väl oss äldre, som tidigt bibragtes insikter i kristendomens huvudstycken, att tänka på förräderi och 30 silverpenningar. Den – korrekta – associationen gör rätt tidigt även kommissarie Montalbano av det i precis 30 delar styckade liket, som hittats i en lergrop. Aha, en trolös maffiamedlem som mördats av sina egna! Men kan det vara ett villospår?
  •  
  • Den sicilianske kommissarien lär vara mest känd från tv, men ett antal av romanerna om honom är översatta till svenska. Den här är författarens sista (han dog 2019), och både han och huvudpersonen verkar lite trötta: författaren på sin romanfigur och Montalbano på sitt jobb (han funderar rentav att gå i pension). Men det är en välkomponerad historia med lagom många trådar, där vi förutom av deckargåtan får ta del av Montalbanos privatliv och av arbetet på polisstationen med dess grupp pregnanta karaktärer, inte helt olika Sjöwall/Wahlöös Martin Beck och hans medarbetare. Miljön är utpräglat manlig, men Montalbano är ingen machoman. Han är intelligent och handlingskraftig men en utpräglad känslomänniska som kastas mellan olika sinnesstämningar. Några kvinnor förekommer, och även om de spelar viktiga roller är de typer mer än individer, särskilt den undersköna colombianskan Dolores, som förvrider huvudet på varenda man i sin närhet.
  • För mig, som inte läser mycket kriminalromaner, var Andrea Camilleri och hans kommissarie trevliga bekantskaper. Montalbano är en intressant litterär skapelse, skildringen av människor och miljöer på Sicilien har färg, och Camilleri skriver bra, med litterära allusioner och mycket humor. Den rutinerade Barbro Andersson har lyckats utmärkt med att återge allt detta på svenska.

Förebilder – inte bara för unga judinnor

  • 2024-06-16 Johanna Rubin Dranger (illustrationer), Karin Brygger och Anneli Rådestad (text): Judiska hjältinnor (Natur & Kultur 2024; 196 s.). Enligt förlaget är detta en bok för 9–13-åringar, och texten tycks mig särskilt vända sig till judiska flickor inför bat mitzva. Det hindrar inte att den är nyttig läsning även för en åttioårig goj och säkert många andra. Så många kända och okända levnadsöden, många tragiska, andra hoppingivande. Så många role models för flickor och unga kvinnor, judiska eller ej. Hjältinnor i ordets egentliga mening är inte så många, men ”märkeskvinnor” hade nog varit för tråkigt i titeln.
  •  

Boken består av drygt 100 minibiografier, i de flest fall ett uppslag med texten på ena sidan och ett tecknat porträtt på den andra. Joanna Rubin Dranger har överträffat sig själv i den stora variationsrikedomen i de mycket dekorativa porträtten. Uppslagen följer ingen bestämd ordning. En astronaut följs av en rabbin, som följs av en biblisk gestalt, som följs av en nobelpristagare i litteratur. Är tanken kanske att läsaren ska bli överraskad varje gång hen vänder blad? Urvalet är som antytts mycket brett. Utöver nämnda kategorier hittar vi artister, forskare, politiker – och ett stort antal unga motståndskvinnor i naziockuperade länder, varav nästan alla infångades och mördades. Alla tider är representerade, med en viss övervikt för 1900- och 2000-talet. Jag kommer inte på några genanta utelämnanden. Kanske hade bilden kunnat kompletteras med någon företrädare för den judiska upplysningen, haskala, årtiondena runt 1800, som Eva Ekselius har skrivit så lysande om i Vakna, mitt folk! (anmäld här i januari i år). Ska jag nämna någon som gjorde mig särskilt glad får det bli Zenia Larsson och hennes ögonöppnande trilogi från gettot i Łódz, som inleds med Skuggorna vid träbron (1960). Det finns en användbar ordlista i slutet av boken, men jag saknar ett alfabetiskt register över hjältinnorna.

Austers sista, sorgligt nog

2024-06-13 Paul Auster: Baumgartner (2023; svensk övers. Anna-Stina Johnson, Albert Bonniers Förlag 2024; 200 s.). Jag har gått miste om mycket när jag inte tidigare läst något av  den nyligen bortgångne Paul Auster. Det står klart när jag nu läst Baumgartner, hans sista roman. För det är en suveränt berättad historia, återhållen i tonen men full av starka känslor som går rätt in i läsaren. På så vis, och i huvudpersonen, en åldrande akademiker, påminner Baumgartner om John Williams Stoner, som väckte sådan förtjusning när den nyutgavs för några år sedan. Baumgartner är dock en öppnare, socialt mer välfungerande person än särlingen Stoner. Romanen är skriven i tredje person, men alla ”Baumgartner” och ”han” kunde lika gärna bytas mot ”jag”, så stark känns författarens identifikation med sin romanfigur (men det är absolut inte fråga om autofiktion).

 

I berättelsens nutid, 2018, har det gått tio år sedan hans älskade hustru Anna omkom, sönderslagen av en monstervåg under en simtur som Baumgartner förgäves avrått henne från. Den sjuttioårige filosofiprofessorn sitter i sitt hus i Princeton och skriver på sitt senaste verk. I pauser från arbetet tänker han tillbaka på sitt och Annas liv, som i boken blir till återblickar på både dem själva och deras familjers historia ända tillbaka till det Östeuropa som de judiska förfäderna lämnat i 1900-talets början. Några gånger plockar han fram texter av både honom själv och Anna, som återges i boken, en sorts metalitteratur som jag är mycket förtjust i. Klarast lyser dock Seymour (Sy) Baumgartners och Anna Blumes kärlekssaga (det finns inget bättre ord), där hinder och svårigheter övervinns med bådas målmedvetenhet och viljestyrka. I nutidsplanet händer annars inte mycket; det mest spännande är att Baumgartner försiktigt närmar sig en annan kvinna. Mot slutet inträffar något som ser ut att kunna knuffa hans liv i en ny riktning, men hur det går får vi inte veta.

 

Jag känner inte till översättaren Anna-Stina Johnson, men jag tycker hon har gjort ett bra jobb: svenskan flyter på utan störande inslag av ”översättningska”. Vi läsare är henne och förlaget tack skyldiga för att vi så snabbt kunnat ta del av denna lysande roman.

Ska du flytta – läs det här först

2024-06-09 Dag Sebastian Ahlander: Den sista flytten (Historiska Media 2024; 160 s.). Dag S. Ahlander – min vän sedan skoltiden – har en beundransvärd dubbel karriär som diplomat och författare. Hans Mannerheimbiografi blev en stor framgång, men hans bästa verk i mitt tycke är Sverige vid avgrunden 1808–1814 (2019) om den anmärkningsvärt snabba återhämtning Sverige gjorde efter kriget 1809, som Ahlander helt tillskriver marskalk Bernadotte, senare kung Karl XIV Johan. Den nya boken tillhör en annan genre som Dag publicerat sig i: små böcker som vänder sig till jämnåriga pensionärer, där han delar med sig av personliga erfarenheter och ger råd om sådant som vi gamlingar kan dra nytta av. Den mest kända är väl Handbok för glada gubbar (2012).

 

Den här gången handlar det om att flytta: från en tvåvåningsvilla till en hälften så stor lägenhet. Dag och hans fru är förtjusta över lägenheten och köpet går smärtfritt, men sedan börjar ”golgatavandringen”, som Dag uttrycker det. Att reducera bohag och bibliotek till hälften, att göra sig av med det mesta som samlats på vind och i källare under 40 år – det tar nästan knäcken på Dag, medan hans jämnåriga hustru är av segare virke. Fysiskt slit, beslutsångest, osämja mellan makarna: det är ett helvete. Stämningen växlar mellan hopp (sällan) och förtvivlan (ofta), men flytten blir trots allt av på utsatt dag. Och nu, två år senare, är de väl etablerade i sin nya lägenhet och sin omgivning (bara någon kilometer från den gamla villan).

 

Boken är välskriven: personligt känslosam, konkret, detaljrik och drastiskt humoristisk. Den är ett nöje att läsa, och jag har gjort det med speciellt intresse, därför att min hustru och jag står i begrepp att göra nära nog detsamma som familjen Ahlander. Sista flytten innehåller få direkta råd, men genom att ha läst den kommer jag att vara bättre förberedd när det ska till.

Från göticism till poststrukturalism

2024-06-06 Tore Frängsmyr: Svensk idéhistoria. Bildning och vetenskap under tusen år, del II 1809–2000 (Natur och Kultur 2000; 422 s.). Del I av detta verk har jag skrivit om tidigare: https://minlasning.blog/2023/09/02/larorikt-om-lardomshistoria/ . Mina övergripande omdömen står sig, så detta får bli en kortare ajourföring. Liksom i förra delen indelar Frängsmyr den behandlade tiden i ett antal epoker, här fyra. Men eftersom de spänner över en mycket kortare tidrymd, 200 år mot 800 i förra delen, är perioderna här mycket kortare, i genomsnitt ca 40 år. Bokens omfång är ungefär detsamma som förra delens, vilket har inneburit en framställning mer på detaljnivå, även om översikter över tidsanda och idéströmningar också får ta plats. Avdelningarna om 1800-talet: ”Romantik och liberalism” och ”Utvecklingstrons epok” följer ungefär samma mönster som i del I. Inte heller i denna del döljer Frängsmyr sina sym- och antipatier. Han gillar empiri, för att inte säga positivism, 80-talsradikalism och kvinnorörelse. Den som blir mest positivt bedömd i hela den här delen är nog kemisten Berzelius. Frängsmyr ogillar framför allt det som han med en gemensam term betecknar som idealism, vare sig det är inom filosofi (Boström), konstarterna (romantiken, göticismen) eller naturvetenskapen (Israel Hwasser). Han har inte ett gott ord till  övers för rasbiologi och rashygien. När han kommer in på 1900-talet får han successivt allt svårare att se med historikerns blick; det blir många namn men mindre av syntes. Sista avdelningen, om efterkrigstiden, kallar Frängsmyr själv för en essä, och texten spretar åt lite olika håll utan att läsaren får något riktigt grepp om helheten. Det ämne som han ägnar sig mest åt är utbildningsexplosionen, dess utgångspunkter i politiska diskussioner och beslut och dess implementering på skolor och universitet. Intressant läsning i och för sig, men kanske lite utanför bokens ämne.

 

Hela verket kan sammanfattas som en värdefull grundkurs i idé- och lärdomshistoria, lika lämpad för självstudier som för den akademiska grundutbildningen i ämnet.

Elände i höglitterär dräkt

2024-05-22 Birgitta Trotzig: Sveket (1966; e-bok Modernista 2016; 134 s. i tryckt utgåva). Jag kände mig utmanad av min vän Eva Ström i hennes senaste litteraturkrönika i Kristianstadsbladet att läsa något av Birgitta Trotzig, vilket jag inte gjort tidigare. Jag hade helst valt Dykungens dotter, men den fanns inte som e-bok, så det fick bli denna lite äldre kortroman. Ska jag vara glad att jag läst den? Jag vet inte, för den är nog bland det absolut tyngsta jag läst, ett koncentrat av fysisk och psykisk misär. Någon gång tänds en ljusglimt – som snabbt slocknar igen. Kanske skymtar en försoning på de sista sidorna.

Att redogöra för handlingen känns inte meningsfullt. Platsen är landsbygden utanför Kristianstad, tiden är 1910–1940-tal. Genomgående huvudperson är Tobit: kärlekslöst uppfostrad är han själv oförmögen att ge kärlek. I stället sviker han dem som står honom närmast, med tragiska följder. Kontaktlösheten är total; ingen kan sätta ord på det som den kanske vill uttrycka. Texten innehåller heller ingen dialog, utom en enda replik. Den inre misären återspeglas i den yttre: osnygghet, smuts. Ett återkommande ord, både konkret och bildligt, är ”dy”.

Framställningen har något av saga över sig, med inspiration även från Bibeln. Språket är inte direkt poetiskt men använder poetiska grepp, som viss uppluckring av syntaxen. Ett par gånger kom jag att tänka på Gunnar Björling. Tid och rum tycks först obestämda, men så sätter Trotzig in ett årtal eller ett ortnamn och återför läsaren till verkligheten. Det är litteratur på hög nivå, inte tu tal om det, men det kompakta eländet gör den tungläst och har hos åtminstone mig skapat en obehagskänsla som jag inte blir riktigt kvitt.