En ny roman från Sydafrika

2019-10-31 Zakes Mda: The Zulus of New York (Umuzi, an imprint of Penguin Random House South Africa, 2019). Den här boken är nummer fyra i det bibliotek av nutida afrikansk skönlitteratur som jag i juni fick i födelsedagspresent av min dotter och dotterson. Den är den färskaste, utgiven i februari i år. Zakes Mda, född 1948, har en lång och varierad produktion i de flesta litterära genrer bakom sig; han är dessutom målare. Två romaner är översatta till svenska: Det röda hjärtat (2002) och Valsångaren (2007). Han räknas till de främsta och mest kända sydafrikanska författarna i sin generation, själv zulu men på grund av faderns politiska aktivism i huvudsak uppvuxen i exil i Lesotho.

Romanen utgår från en känd och omskriven historisk verklighet: västerlandets vurm för de ”vilda” och ”primitiva” zuluerna, som bjudit de brittiska trupperna så hårt motstånd på 1870-talet men till slut besegrats. Skrupelfria impressarior engagerade verkliga eller föregivna zuluer för att uppträda med mer eller (oftast) mindre genuina zuluriter på kabaréer, parkteatrar och liknande under några decennier tills intresset från publiken falnade. En av dem, känd som ”The great Farini”, har tilldelats en viktig roll i romanen som promotor för en sådan zulutrupp, till vilken bokens huvudperson har anslutit sig. Han heter Mpiyezintombi men kallas i England och USA för Em-Pee. Han är från en välboren zulufamilj, har gjort militär karriär och tillhör kung Cetshwayos närmaste män. Men han faller i djupaste onåd när han inlåter sig med en kvinna i kungens harem, och tvingas fly. I Kapstaden enrolleras han av Farini och uppträder först i London, därefter under tio år i New York. Han slår sig ihop med en irländska som han träffat på båten över, och de får en son men separerar så småningom. Hans värdighet som zulukrigare får hårda törnar men han resignerar inte. Rasismen är allestädes närvarande och så självklar att afrikanerna själva nästan accepterar den. Och de håller på sin värdighet gentemot ”Negroes”, amerikanska f.d. slavar och slavättlingar. Självklarheten blir extra tydlig genom att författaren bara gestaltar den, kommenterar den inte, höjer inte rösten.

Romanens egentliga kärna är Em-Pees passionerade kärlek till en annan uppträdande ”Dinkie, the Dinka princess”, som förevisas hela dagar sittande i en upphissad bur. Hon visar sig mycket riktigt vara en äkta dinka från Sudan (dock inte prinsessa) och heter Acol. I någon mån besvarar hon Em-Pees känslor men hon skyr hans närmanden och hennes väsen är över huvud taget undflyende, nästan mystiskt. Hennes historia är explicit djupt tragisk; tragiken i övriga gestalters öde får man läsa mellan raderna.

Det är ingen tvekan om att Zakes Mda är en skicklig romanförfattare. Hans engelska språk är rikt och vackert, och boken är underhållande och borde tilltala en stor publik här hemma om den blev översatt. Men berättelsen om Em-Pee och hans olycksbröder och -systrar engagerar mig inte riktigt. Kanske är författarens ton alltför distanserad. Det är bara Acols historia som verkligen griper tag, men den rullas upp först i slutet, och då är det för sent.

Finlands nationalfilosof i magistral levnadsteckning

2019-05-07 Raimo Savolainen: Med bildningens kraft. J.V. Snellmans liv (2006: svensk övers. 2019 Leif Pietilä & Pertti Hakala, Svenska litteratursällskapet i Finland). Denna magistrala biografi utkom till 200-årsminnet av J.V. Snellmans födelse 1806 och ska nog ses som ett monument, jämbördigt med statyn framför Riksbanken i Helsingfors, över den finsknationella rörelsens främsta märkesman. Det är ett stort verk, i förkortad översättning nästan 650 texttäta sidor. Författaren var huvudredaktör för utgivningen av Snellmans samlade verk runt sekelskiftet och ansvarig för 200-årsjubileet. Han har därigenom kommit mycket nära sin huvudperson. Den svenska utgåvan följer det finska originalet fram till början av 1860-talet, när Snellman står på höjden av sitt inflytande, medan hans sista 20 år behandlas i en kortfattad epilog, som känns lite snopen efter den enormt utförliga framställningen i de tidigare kapitlen.

Inte bara beskrivs Snellmans levnadsbana in i minsta detalj, till exempel resrutt och restider dag för dag under Europaresan 1840. Också hans bildningsgång och framväxten av hans övertygelser beskrivs och analyseras mycket noga, en medveten betoning av Savolainen. För den som har bara ytliga kunskaper om tidens stora namn Fichte, Schelling, Schleiermacher och, framför allt, Hegel blir läsningen tidvis rätt tung, särskilt som framställningen är på en ganska torr prosa.

Johan Vilhelm Snellman var son till en humanistiskt bildad sjökapten och föddes och levde sina första sju år i Stockholm. Han bibehöll en varm känsla för sin födelsestad, som han besökte flera gånger. Under en längre vistelse 1840, innan han anträdde sin stora Europaresa, hann han etablera sig i huvudstadens kulturella kretsar och var därefter ett känt namn i Sverige. Han skrevs in vi universitetet (då ännu i Åbo) samtidigt med Runeberg och Elias Lönnrot, som blev hans vänner. Tillsammans utgjorde de kärnan i Lördagssällskapet, en informell krets med syftet att främja den finska kulturen. Samma krets låg också bakom grundandet av Finska litteratursällskapet 1831. Snellman studerade först för att bli präst men slog snart om till filosofi och blev Hegels främste vapendragare i Finland. Ur Hegels historiesyn hämtade han grunderna till sin egen syn på den finska nationen.

”Svenskar är vi inte längre, ryssar vill vi inte bli, låt oss alltså vara finnar”. Det mottot, vars upphovsman är omstridd (det kan ha varit Snellman själv), beskriver utgångspunkten för Finlands nationella strävanden. ”Låt oss vara finnar”, ja, men hur blir vi det? Därom gick meningarna isär. Att det finska språkets status måste höjas, och därigenom folkbildningen förbättras, var alla ense om, men Snellman var den som kompromisslöst stred för en enspråkslösning. För att finskan skulle uppnå sin rättmätiga status måste svenskan, som den gamla styrande klassens och bildningens språk, försvinna från Finland. (Den svenska bonde- och skärgårdsbefolkningen verkar inte ha funnits i hans föreställningsvärld.) Det var Snellmans bergfasta övertygelse, som han gav uttryck för i en flod av skrifter och presspolemik (på svenska; han kunde visserligen finska, men inte tillräckligt bra). Han var en skarp och hänsynslös polemiker, som satte personliga vänskaper på hårda prov när åsikter bröts mot varandra.

Det har ofta hävdats att den ryska tiden i Finland under 1800-talet var en idyllisk tid med välvilliga kejsare i S:t Petersburg och kompetenta inhemska myndighetspersoner inom landet. Det är en falsk, eller åtminstone mycket glättad, bild. I varje fall fram till Alexander II:s trontillträde 1855 lade det ryska styret en tung hand över varje försök till samhällsutveckling. Oliktänkande undertrycktes, censuren var sträng. Varje beslut rörande Finland fattades av kejsaren personligen. Särskilt destruktiv var kombinationen Nikolaj I, generalguvernören Menschikoff (hans namn stavas så traditionellt i Finland) och viceordföranden i senatens ekonomiedepartement Lars Gabriel von Haartman. Dessa herrar hade fått för sig att Snellman var en farlig uppviglare och revolutionär. De drog in hans tidning Saima, underkände honom som professor och lyckades till och med hindra honom från en tjänst som direktör i ett privat sjöförsäkringsbolag. Under 1850-talet försörjde Snellman sig och sin växande familj som högra hand åt en av Finlands rikaste affärsmän, trävaruhandlaren Erik Johan Längman.

Först med Alexander II och den nye generalguvernören Berg vände det. Snellman fick sin professur, blev riksdagsman och senator och betrodd personlig rådgivare till kejsaren, inte minst vid sammankallandet 1863 av den första lantdagen i Finland sedan 1809. Språkreskriptet 1863, där finskan skulle vara jämställd med svenskan som myndighetsspråk efter 20 år, bar Snellmans signatur, och han hade stort inflytande på myntreformen 1865, då Finland fick sitt eget myntsystem, och folkskoleförordningen 1866 (som dock främst var ett verk av Uno Cygnaeus). Snellmans sista stora strid stod mot de svensksinnade, när dessa började inse faran för den svenska kulturen i Finland. Som vanligt gav han inte vika en tum.

Som jag läser Raimo Savolainen godtar han Snellmans verksamhet och program utan reservationer. Han är en engagerad och djupt insatt berättare, och man kommer personen Johan Vilhelm Snellman verkligen inpå livet med alla hans personliga förtjänster och fel, vilka sistnämnda Savolainen ingalunda döljer. Men jag skulle ha önskat mig en neutralare syn på hans verksamhet och roll i eftervärlden. Som ett korrektiv kan jag rekommendera Max Engmans ”Språkfrågan” (Finlands svenska historia III).