Rösträttshistoria med tonvikt på kvinnorna

2020-05-26 Rösträttens århundrade. Kampen, utvecklingen och framtiden för demokratin (red. Ulrika Holgersson & Lena Wängnerud; Makadam Förlag i samarbete med Riksbankens jubileumsfond 2018; 460 s., stort format, rikt illustrerad). Riksbankens jubileumsfond tog initiativ till och finansierade detta verk, som härigenom kunde få både ett gediget innehåll och en praktfull form, allt för att fira genomförandet av den allmänna och lika rösträtten för både män och kvinnor till såväl riksdag som landsting och kommuner. Vilket år som ska firas är inte självklart. Det krävdes tre omröstningar i riksdagen, 1918, 1919 och 1921, innan reformen var slutgiltigt genomförd, men det var genom det första principuttalandet hösten 1918 som första kammarens långa och hårdnackade motstånd bröts, så det är rimligt att det året framstår som det viktigaste. I Per T. Ohlssons 1918  kan man följa det dramatiska händelseförloppet fram till omröstningen nästan dag för dag.

Det här verket, med artiklar av främst historiker och statsvetare men även ekonomer, medieforskare, genusforskare och konstvetare, tar ett bredare grepp. I tre delar, ”Kampen”, ”Utvecklingen” och ”Framtiden” ges historisk, politisk och social bakgrund, diskuteras reformens genomslag och den kommande utvecklingen med särskild hänsyn till Sveriges medlemskap i EU. Av de trettio medverkande, alla akademiskt meriterade forskare och många kända namn, är sjutton kvinnor, vilket borgar för att genusaspekterna är väl tillgodosedda. Eftersom allmän rösträtt för män till riksdagens andra kammare hade genomförts redan 1909 ligger tonvikten i första delen vid kampen för kvinnlig rösträtt. I andra delen är huvudfrågan varför det sedan dröjde så länge tills kvinnorna verkligen tog plats i de politiska församlingarna; först på 1970-talet började jämställdheten öka även på detta område, parallellt med samhällsutvecklingen i övrigt. Artiklarna i denna del är väl de med de tydligaste feministiska förtecknen och de som erbjuder den intressantaste läsningen. Tredje delen har lite vagare anknytning till bokens huvudämne. Här lyfts blicken utanför Sveriges gränser, dels till EU, dels till läget för demokratin och den allmänna rösträtten i världen i stort. I bokens sista kapitel görs den intressanta iakttagelsen att i länder med stabil demokrati, som de i Skandinavien och Storbritannien, kom vanligen andra medborgerliga fri- och rättigheter före den allmänna och lika rösträtten, medan i nyare självständiga stater förhållandet vanligen är det omvända: formell allmän rösträtt men bristfällig eller ingen demokrati.

Detta är som sagt ett praktverk, snyggt formgivet, många och genomtänkta illustrationer, men det är ingen coffee table book utan är avsedd att läsas. Och texterna har genomgående ett bra läsartilltal som knappast avskräcker någon som är intresserad av ämnet. Men tyngden, 1,7 kg, och formatet är ett rent praktiskt problem: volymen är väl tung att hålla i händerna, och att ligga och läsa i sängen visade sig nästan omöjligt. Visst är rösträtten värd att fira med ett påkostat bokverk, men lite synd att det går ut över läsbarheten.

Lär känna S.A. Hedlund

2020-04-20 Olle Gellerman: S.A. Hedlund. Legendarisk tidningsman och liberal politiker (Atlantis 1998; 235 s.). Den här boken väckte inte så stor uppmärksamhet när den kom ut. Jag har inte hittat en enda recension i någon större dagstidning. Själv köpte jag den på förlagets flyttrea för ca fem år sedan, och den har blivit liggande till nu. Den är helt klart värd ett bättre öde än att bli begravd i tysthet.

S(ven) A(dolf) Hedlund (1821–1900) är väl I dag, om han alls är ihågkommen, nästan enbart känd som mångårig huvudredaktör för Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning och som Viktor Rydbergs gynnare och vän. Men Olle Gellerman, själv på 1870- och 80-talen politisk redaktör på den segrande lokalkonkurrenten Göteborgs-Posten, visar att Hedlund var mycket mer än så. Han uppehåller sig faktiskt mindre vid dennes publicistiska gärning än vid hans politiska, som riksdagsman i växelvis andra och första kammaren från representationsreformen 1866 till 1889, med avbrott. Ska man ge honom ett enda ideologiskt epitet blir det liberal, men den partipolitiska liberalismen sökte ännu sin form. I början av sin karriär var Hedlund starkt påverkad av februarirevolutionen, som han bevittnat på plats i Paris 1848, och han hade socialistiska idéer, dock ej marxistiska. Han var en stark förespråkare för religionsfrihet (själv varmt, icke-dogmatiskt troende) och frihandel. I unionsfrågor var han Norgevän. Hans misstro mot storkapitalister, ivran för sparsamhet med statliga medel och antimilitarism fick honom att ansluta sig till Lantmannapartiet i andra kammaren. När partiet sprängdes på tullfrågan 1888 hade Hedlund gjort sitt i rikspolitiken. Gellerman ger en utmärkt och värdefull lektion i tvåkammarriksdagens funktionssätt under dess första tid, när parlamentarismen inte ännu gjort sitt intåg. Lantmannapartiet var andra kammarens i särklass största parti men hade ingen åstundan att bilda regering, i kontrast till sin motsvarighet i Norge, Venstre.

En mycket viktig insats, både som publicist och politiker, gjorde Hedlund genom att helhjärtat stödja finansminister J.A. Gripenstedts linje för finansiering av stambanorna med utlandslån. Det politiska motståndet var starkt, men Hedlunds envisa argumentation och personliga övertalningsförmåga bidrog verksamt till att bryta det.

I kommunalpolitiken i Göteborg arbetade Hedlund intensivt för skapandet av en högskola i staden. En sådan kom också till stånd. Den var dock mycket mer konventionell än Hedlunds drömda ”Fria akademi”, men han fann sig i detta utan protester.

Olle Gellermans läsvärda och välskrivna biografi handlar påfallande lite om personen S.A. Hedlund. Han levde ett lyckligt familjeliv med hustrun Stina, född Rudenschöld, och de fem barnen och längtade ständigt hem under riksdagssejourerna i Stockholm. Engagemanget i hans hjärtefrågor var allt uppslukande. Han hade ett hetsigt temperament, som han kunde ha svårt att tygla, blev gärna långrandig och docerande i sina tal men var annars en älskvärd och social person, som de flesta tycks ha uppskattat, även meningsmotståndare. Mer än så behöver man knappast veta.