Lätt läsning som gör ont

2021-02-05 Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1986, 1988 resp. 1991; svensk nyövers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2019; 431 s.). ”Tvillingtrilogin”, som den också kallas, gavs ut som tre separata romaner, men det är helt rätt att samla dem i en volym, dels eftersom det totala omfånget inte är mer än en vanlig lång roman, dels eftersom de hör nära ihop. Det är nämligen samma historia som berättas tre gånger.

Det är dock inte fyra olika röster (den tredje boken har i sin tur två delar) som berättar samma historia, utan de historier som berättas kan inte alla vara sanna samtidigt.

Vi befinner oss i ett namnlöst land under ett obenämnt krig i en inte angiven tid. Landet behärskas av en utländsk krigsmakt som sägs vara en allierad men snarare har drag av ockupationsmakt. En annan främmande, fientlig makt kommer att invadera och ta över makten i landet. Det är svårt att inte tänka Ungern, Tyskland, Sovjetunionen 1944–45, men det är i grunden oväsentligt. I Den stora skrivboken lämnas ett par tvillingpojkar i sexårsåldern av sin mamma, som inte kan försörja dem i Den stora staden, hos sin mormor i en by nära gränsen till ett annat land. De namnlösa pojkarna berättar själva, i konsekvent vi-form, om alla svårigheter de har att övervinna, vilket de gör genom begåvning, födgeni och osannolik tåga. De härdar sig till den grad att de är i stånd att begå meningslösa grymheter, fast de i grunden vill göra gott. Titelns skrivbok är ett slags dagbok där de berättar om allt de gör, rakt på sak och helt utan känslouttryck eller andra subjektiva skrivsätt. Sådant är också språket i boken. Är det i själva verket skrivboken vi läser?

Den stora skrivboken står bra på egna ben. Det är en enastående stark skildring av utsatta människor i en hård tid: hur de deformeras och utför grymma handlingar men hur det också finns plats för godhet och altruism. Kärlek tycks dock vara en omöjlighet. Ohyggligheterna framstår desto starkare genom det korthuggna, avskalade språket. Jag läste med alla sinnen på helspänn och kände mig helt matt när boken var slut.

Men med de två följande böckerna visar Agota Kristof att hon också vill något annat. I Beviset, som berättas i tredje person. är en av pojkarna, Lucas, ensam kvar sedan brodern Claus (lägg märke till anagrammet!) lyckats fly över gränsen. Mormodern och föräldrarna är också döda, så han får klara sig själv, vilket han gör bra. Han tar sig an en kvinna som gjorts med barn av sin egen far, och när kvinnan försvinner uppfostrar han pojken som sin egen son. Så småningom smygs det in tvivel på sanningen i den första boken. Var den gamla kvinnan faktiskt hans mormor, och har han någonsin haft en bror?

I Den tredje lögnen drivs handlingen av att den landsflyktige brodern kommer tillbaka. Den berättas i jag-form, i första halvan av den ene brodern, i den andra av den andre. Men nu är det flyktingen som heter Lucas och brodern Klaus, med K. Deras familjebakgrund blir än mer tragisk. Ingenting av det som berättats i de två första böckerna verkar längre vara sant, även om vissa detaljer känns igen. Hela romanverket är förstås fiktion, men inuti den ställs frågan om vad av det vi läst som är sant, om ens något.

Jag tror inte man ska söka logiska förklaringar. Det labyrintiska berättandet med sina irrgångar och återvändsgränder är Agota Kristofs sätt att framhålla krigets vanvett och tillvarons omöjlighet under de betingelserna. Trilogin är ett djupt tragiskt och djupt pessimistiskt verk som är lätt att läsa samtidigt som det gör väldigt ont.

(Agota Kristof, 1935–2011, var ungerska i exil och skrev på franska. Jag har tidigare i detta forum skrivit om romanen Igår.)

En betydande (anti)krigsroman – 65 år försenad

2020-09-15 Siegfried Lenz: Der Überläufer (Hoffmann und Campe 2016; pocketutgåva DTV 2017; 337 s. + 27 s. efterskrifter.). Denna roman har en märklig utgivningshistoria, tacknämligt redogjord för i efterskrifterna. Siegfried Lenz (1926–2014) var en av de främsta företrädarna för den (väst)tyska efterkrigslitteraturen; många av hans romaner finns på svenska. Der Ûberläufer skrevs redan 1951 men gavs aldrig ut och upptäcktes först i hans efterlämnade arkiv. Skälet tycks ha varit att ämnet, en tysk soldat som deserterar till sovjetiska partisaner, var för känsligt i det hårdnande kalla kriget på 1950-talet. Någon Sovjet- eller kommunistvänlig tendens finns dock inte i romanen, snarare tvärtom.

Det här är en krigsroman, med en sådans starka stridsskildringar. Det är också en antikrigsroman, med udden riktad mot ”die Klicke” enligt ordboken enbart Clique, med fransk stavning), det nazistiska ledarskapet, som sänder massor av människor mot en säker död. Soldattillvaron i de östpolsk-vitrysk-ukrainska sumpmarkerna, med hetta och myggor på sommaren, fuktig iskyla på vintern, beskrivs i åskådlig vedervärdighet.

Här hamnar huvudpersonen, soldaten Walter Proska från en gård i Masurien i Ostpreussen, av en tillfällighet efter ett tågsabotage sommaren 1944. Förbandet är bara en skyttegrupp, under ledning av en grobian till korpral, som spanar efter partisaner från ett primitivt träfort som de själva byggt. Alla är mer eller mindre udda människor, och Proska passar dåligt in. Han blir dock god vän med en verklig oliktänkare, Wolfgang, och börjar så småningom anamma dennes tänkande. Proskas förändrade hållning skildras mästerligt i växelvis dialoger och Proskas inre monologer. När de tillfångatas av partisanerna undgår de att skjutas genom att gå över till deras sida. Till Proskas beslut bidrar starkt att han förälskat sig i en partisankvinna, Wanda, som han mött redan på det sedan förolyckade tåget. Bokens andra del handlar om slutstriderna i kriget – med en mycket tragisk enskild händelse – och om Proskas tilltagande desillusion i den sovjetiska ockupationszonen (sedermera DDR) efter kriget.

Ett märkligt drag hos romanen är att namnen Tyskland och Sovjetunionen aldrig nämns, inte heller nazism eller kommunism. Geografin är också otydlig, utom i Proskas egna hemtrakter. Tanken är väl att förläna skildringen större allmängiltighet men det bidrar till viss förvirring. Fast till den bidrar säkert också min ovana vid att läsa skönlitteratur på tyska: här var många ord som var obekanta för mig, och allt orkar man inte slå upp. Att det är en betydande roman hade jag dock ingen svårighet att konstatera, och vore väl värd en översättning till svenska. Berättelsen har fått ny aktualitet under året, då det gjorts en tysk tv-film i två delar, som kan ses på SvT Play, med (den missvisande) titeln ”Kappvändaren”. Den ska vara mycket bra, men jag kände inte till den när jag skaffade boken i våras på rekommendation av en god vän som är mer insatt i modern tysk litteratur

Krönika om kritisk tid

2019-01-21 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1939–1940 (Norstedts 2018). Det här är första delen i en planerad trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Bara denna första del är på över 600 sidor, så det är ett omfattande verk i vardande. Den bygger på läsning av ett strort antal källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

Framställningen är kronologisk i 14 kapitel från juli 1939 till september 1940. I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. Den här formen har tillämpats med framgång tidigare främst på enskilda år, med Florian Illies ”1913”, Per T. Ohlssons ”1918. Året då Sverige blev Sverige” och Henrik Meinanders ”Finland 1944” som framträdande exempel. Nu prövas den, med framgång måste jag säga, på ett betydligt större tidsavsnitt.

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten.  Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) och den kommunistiske metallarbetaren Gustav Eriksson, vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.