Eyvind Johnsons beredskapstjänst

2021-05-02 Eyvind Johnson: Krilons resa (Albert Bonniers Förlag 1942; 552 s.). I andra delen av Landet utanför, som jag senast skrev om här, citerar Henrik Berggren flitigt ur Eyvind Johnsons roman. Den utgör del 2 i trilogin om Krilon, vars första del, Grupp Krilon, jag läste för 20 år sedan. Nu gav Berggren mig en knuff att ta itu med Krilons resa.

Först några ord om trilogin, som är Johnsons herkuliska beredskapsinsats. I tre väldiga romaner, som utkom 1941–43 och utspelar sig 1940–42, skildrar han tiden och tidsandan genom en sammanhållen grupp borgare i Stockholm, vars primus motor är egendomsmäklaren Johannes Krilon. Samtidigt som kriget pågår, och Krilon i denna del blir direkt indragen i motståndshandlingar under sin hemliga resa till Norge, spinner Johnson en intrig kring gruppen som reflekterar de onda och de goda krafterna i tiden, men såsom i en narrspegel. Krilon bekämpas med ytterst ojusta metoder, och hans grupp splittras, av konkurrenterna G. Staph och T. Jekau, men han hoppas på hjälp av en affärsförbindelse i USA, Frank Lind. Namnen talar ju för sig själva. Johnson prövar en mängd olika berättargrepp och sätt att gestalta huvudpersonerna och deras omvärld och inre liv. Djupt allvar paras med rätt munter satir, och man har aldrig tråkigt när man läser. Särskilt inte i denna del, som både till innehåll och stil är mer varierad än den första.

I Krilons resa har de tidigare såta stallbröderna Staph och Jekau blivit ovänner, och Staph drar med lock och pock in Krilons gamla vänner i sin strävan att totalt kontrollera fastighetsmarknaden. Vännerna inser ganska snart vad de har inlåtit sig på och börjar ångra sig, men hur ska de kunna slingra sig ur Staphs grepp? I skildringen av deras våndor visar Johnson sitt mästerskap i nyanserad personkaraktäristik. Vännerna får sina egna berättelser, som korsklipps med varandra och med huvudhandlingen om Krilon. Mest utrymme ägnar Johnson åt gruppens nummer två, möbelrenoveraren Emil Hovall, som grubblar mycket över rätt, sanning och etik, medan han griper efter sin snusdosa eller unnar sig ett eller flera glas för mycket. En lång episod med Hovall är en drömscen där han och två nyfunna vänner hamnar först i 1700-talet och därefter vid kröningen av en kinesisk kejsare, den senare även motivet på en tavla som Krilon skänkt Hovall som avskedsgåva. Denna scen är en av bokens höjdpunkter.

Titelns resa omfattar bara 72 av bokens 552 sidor men är en tät, effektiv och spännande berättelse om Norge under ockupation och en möjlighet för antinazisten Johnson att tala klartext om det tyska övervåldet. Krilon menar att han måste göra denna resa, men priset är att han på oviss tid överger sin väninna Isabelle, en polsk-fransk målare, änka efter en svensk konstnär som stupat i Spanien. Deras relation är fint tecknad, medan de övriga männens äktenskap och kvinnoförbindelser skildras rätt konventionellt.

Eyvind Johnson drar sig inte för att göra upp med sina ovänner. I den här delen är det Sven Stolpe som under namnet doktor Tollius bestås en helt förödande nidteckning. Den känns opåkallad och avsnittet är alldeles för långt, och jag tycker boken tappar sin konstnärliga balans för ett tag. Men man glömmer det snart för allt som är mästerligt med denna roman.