En sträng men rättvis lärare

2021-11-18 Ola Larsmo: Tio lektioner i svensk historia (Kaunitz-Olsson 2021; 198 s.). Ola Larsmo är en mångsidig författare och publicist, men historien är närvarande i det mesta, vare sig han skriver skönlitterärt eller dokumentärt. Sverige före och under andra världskriget har han skildrat i flera romaner, bl.a. Förrädare (2012), och i essäboken Djävulssonaten (2007) om det famösa Bollhusmötet i Uppsala 1939, som i Uppsalastudenternas namn uttalade sig mot inresetillstånd för tio judiska läkare.

Den kritiska synen på Sveriges hållning i slutet av 30-talet och under kriget har genomsyrat den allmänna opinionen på senare år så mycket att motbilderna har suddats ut. Det är inte minst denna snedvridning som Larsmo vill rätta till. En utlösande faktor verkar ha varit Sverigedemokraternas lögnaktiga valfilm 2018, där Socialdemokraterna görs ensamma ansvariga för det medlöperi som Sd förljuget målar upp. I de tio ”lektionerna”, kapitel på tio till tjugo sidor, undervisar Larsmo effektivt, pedagogiskt och stilsäkert om hur det egentligen var. Viktigast är att det inte fanns en svensk hållning utan flera samtidigt. De främlingsfientliga, till och med antisemitiska åsikterna var starka, i riksdagen främst inom Högern och Bondeförbundet och i högernationella kretsar som Sveriges Nationella Förbund m.fl. Aktiva flyktingvänner återfanns bland socialdemokrater och liberaler (folkpartister). Vid sidan av de mer kända Torgny Segerstedt och Ture Nerman lyfter Larsmo fram i dag rätt bortglömda som liberalerna Israel Holmgren och Mia Leche Löfgren och socialdemokraten Georg Branting. 1937 års utlänningslag och undfallenheten mot Nazityskland de första krigsåren var det pris statsminister Per Albin Hansson var beredd att betala för att hålla ihop sina regeringar och hålla Sverige utanför kriget. Det var inte heroiskt, men vem kan klandra en statsledning som gör sitt bästa för att hålla sitt land utanför ett storkrig? Det fanns inte heller en, enhetlig hållning under hela perioden. Under intryck av de norska judarnas öde hösten 1942 lade Sverige om sin politik helt och blev en aktiv, för att inte säga aktivistisk flyktingräddare. Vid samma tid, hösten 1942, stod också klar, för den som ville och kunde ta in det, omfattningen av det tyska mördandet av Europas judar.

Ola Larsmo berättar inget nytt, men den koncentrerade formen gör boken till en utmärkt repetitionskurs för oss som tror oss veta och en lika utmärkt grundkurs för de ignoranta (om de nu läser sådana böcker). Det är livfullt och personligt, och Larsmo har också infogat några upprörande levnadsöden och ett indignerat avsnitt om motståndet i Stockholm mot de s.k. snubbelstenarna, minnesstenar över deporterade och mördade judar infällda i trottoaren utanför deras bostäder. Som väntat går han också hårt åt sina favoritantipatier inom unghögern Arvid Fredborg, Åke Th. Leissner och Gunnar Unger. Att Fredborg och Unger kunde fortsätta efter kriget som respekterade och framgångsrika journalister ter sig med dagens ögon som mycket anmärkningsvärt.

Eyvind Johnsons beredskapstjänst

2021-05-02 Eyvind Johnson: Krilons resa (Albert Bonniers Förlag 1942; 552 s.). I andra delen av Landet utanför, som jag senast skrev om här, citerar Henrik Berggren flitigt ur Eyvind Johnsons roman. Den utgör del 2 i trilogin om Krilon, vars första del, Grupp Krilon, jag läste för 20 år sedan. Nu gav Berggren mig en knuff att ta itu med Krilons resa.

Först några ord om trilogin, som är Johnsons herkuliska beredskapsinsats. I tre väldiga romaner, som utkom 1941–43 och utspelar sig 1940–42, skildrar han tiden och tidsandan genom en sammanhållen grupp borgare i Stockholm, vars primus motor är egendomsmäklaren Johannes Krilon. Samtidigt som kriget pågår, och Krilon i denna del blir direkt indragen i motståndshandlingar under sin hemliga resa till Norge, spinner Johnson en intrig kring gruppen som reflekterar de onda och de goda krafterna i tiden, men såsom i en narrspegel. Krilon bekämpas med ytterst ojusta metoder, och hans grupp splittras, av konkurrenterna G. Staph och T. Jekau, men han hoppas på hjälp av en affärsförbindelse i USA, Frank Lind. Namnen talar ju för sig själva. Johnson prövar en mängd olika berättargrepp och sätt att gestalta huvudpersonerna och deras omvärld och inre liv. Djupt allvar paras med rätt munter satir, och man har aldrig tråkigt när man läser. Särskilt inte i denna del, som både till innehåll och stil är mer varierad än den första.

I Krilons resa har de tidigare såta stallbröderna Staph och Jekau blivit ovänner, och Staph drar med lock och pock in Krilons gamla vänner i sin strävan att totalt kontrollera fastighetsmarknaden. Vännerna inser ganska snart vad de har inlåtit sig på och börjar ångra sig, men hur ska de kunna slingra sig ur Staphs grepp? I skildringen av deras våndor visar Johnson sitt mästerskap i nyanserad personkaraktäristik. Vännerna får sina egna berättelser, som korsklipps med varandra och med huvudhandlingen om Krilon. Mest utrymme ägnar Johnson åt gruppens nummer två, möbelrenoveraren Emil Hovall, som grubblar mycket över rätt, sanning och etik, medan han griper efter sin snusdosa eller unnar sig ett eller flera glas för mycket. En lång episod med Hovall är en drömscen där han och två nyfunna vänner hamnar först i 1700-talet och därefter vid kröningen av en kinesisk kejsare, den senare även motivet på en tavla som Krilon skänkt Hovall som avskedsgåva. Denna scen är en av bokens höjdpunkter.

Titelns resa omfattar bara 72 av bokens 552 sidor men är en tät, effektiv och spännande berättelse om Norge under ockupation och en möjlighet för antinazisten Johnson att tala klartext om det tyska övervåldet. Krilon menar att han måste göra denna resa, men priset är att han på oviss tid överger sin väninna Isabelle, en polsk-fransk målare, änka efter en svensk konstnär som stupat i Spanien. Deras relation är fint tecknad, medan de övriga männens äktenskap och kvinnoförbindelser skildras rätt konventionellt.

Eyvind Johnson drar sig inte för att göra upp med sina ovänner. I den här delen är det Sven Stolpe som under namnet doktor Tollius bestås en helt förödande nidteckning. Den känns opåkallad och avsnittet är alldeles för långt, och jag tycker boken tappar sin konstnärliga balans för ett tag. Men man glömmer det snart för allt som är mästerligt med denna roman.

Krönika om kritisk tid

2019-01-21 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1939–1940 (Norstedts 2018). Det här är första delen i en planerad trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Bara denna första del är på över 600 sidor, så det är ett omfattande verk i vardande. Den bygger på läsning av ett strort antal källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

Framställningen är kronologisk i 14 kapitel från juli 1939 till september 1940. I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. Den här formen har tillämpats med framgång tidigare främst på enskilda år, med Florian Illies ”1913”, Per T. Ohlssons ”1918. Året då Sverige blev Sverige” och Henrik Meinanders ”Finland 1944” som framträdande exempel. Nu prövas den, med framgång måste jag säga, på ett betydligt större tidsavsnitt.

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten.  Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) och den kommunistiske metallarbetaren Gustav Eriksson, vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.