Eyvind Johnsons beredskapstjänst

2021-05-02 Eyvind Johnson: Krilons resa (Albert Bonniers Förlag 1942; 552 s.). I andra delen av Landet utanför, som jag senast skrev om här, citerar Henrik Berggren flitigt ur Eyvind Johnsons roman. Den utgör del 2 i trilogin om Krilon, vars första del, Grupp Krilon, jag läste för 20 år sedan. Nu gav Berggren mig en knuff att ta itu med Krilons resa.

Först några ord om trilogin, som är Johnsons herkuliska beredskapsinsats. I tre väldiga romaner, som utkom 1941–43 och utspelar sig 1940–42, skildrar han tiden och tidsandan genom en sammanhållen grupp borgare i Stockholm, vars primus motor är egendomsmäklaren Johannes Krilon. Samtidigt som kriget pågår, och Krilon i denna del blir direkt indragen i motståndshandlingar under sin hemliga resa till Norge, spinner Johnson en intrig kring gruppen som reflekterar de onda och de goda krafterna i tiden, men såsom i en narrspegel. Krilon bekämpas med ytterst ojusta metoder, och hans grupp splittras, av konkurrenterna G. Staph och T. Jekau, men han hoppas på hjälp av en affärsförbindelse i USA, Frank Lind. Namnen talar ju för sig själva. Johnson prövar en mängd olika berättargrepp och sätt att gestalta huvudpersonerna och deras omvärld och inre liv. Djupt allvar paras med rätt munter satir, och man har aldrig tråkigt när man läser. Särskilt inte i denna del, som både till innehåll och stil är mer varierad än den första.

I Krilons resa har de tidigare såta stallbröderna Staph och Jekau blivit ovänner, och Staph drar med lock och pock in Krilons gamla vänner i sin strävan att totalt kontrollera fastighetsmarknaden. Vännerna inser ganska snart vad de har inlåtit sig på och börjar ångra sig, men hur ska de kunna slingra sig ur Staphs grepp? I skildringen av deras våndor visar Johnson sitt mästerskap i nyanserad personkaraktäristik. Vännerna får sina egna berättelser, som korsklipps med varandra och med huvudhandlingen om Krilon. Mest utrymme ägnar Johnson åt gruppens nummer två, möbelrenoveraren Emil Hovall, som grubblar mycket över rätt, sanning och etik, medan han griper efter sin snusdosa eller unnar sig ett eller flera glas för mycket. En lång episod med Hovall är en drömscen där han och två nyfunna vänner hamnar först i 1700-talet och därefter vid kröningen av en kinesisk kejsare, den senare även motivet på en tavla som Krilon skänkt Hovall som avskedsgåva. Denna scen är en av bokens höjdpunkter.

Titelns resa omfattar bara 72 av bokens 552 sidor men är en tät, effektiv och spännande berättelse om Norge under ockupation och en möjlighet för antinazisten Johnson att tala klartext om det tyska övervåldet. Krilon menar att han måste göra denna resa, men priset är att han på oviss tid överger sin väninna Isabelle, en polsk-fransk målare, änka efter en svensk konstnär som stupat i Spanien. Deras relation är fint tecknad, medan de övriga männens äktenskap och kvinnoförbindelser skildras rätt konventionellt.

Eyvind Johnson drar sig inte för att göra upp med sina ovänner. I den här delen är det Sven Stolpe som under namnet doktor Tollius bestås en helt förödande nidteckning. Den känns opåkallad och avsnittet är alldeles för långt, och jag tycker boken tappar sin konstnärliga balans för ett tag. Men man glömmer det snart för allt som är mästerligt med denna roman.

Krönika om kritisk tid

2019-01-21 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1939–1940 (Norstedts 2018). Det här är första delen i en planerad trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Bara denna första del är på över 600 sidor, så det är ett omfattande verk i vardande. Den bygger på läsning av ett strort antal källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

Framställningen är kronologisk i 14 kapitel från juli 1939 till september 1940. I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. Den här formen har tillämpats med framgång tidigare främst på enskilda år, med Florian Illies ”1913”, Per T. Ohlssons ”1918. Året då Sverige blev Sverige” och Henrik Meinanders ”Finland 1944” som framträdande exempel. Nu prövas den, med framgång måste jag säga, på ett betydligt större tidsavsnitt.

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten.  Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) och den kommunistiske metallarbetaren Gustav Eriksson, vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.