Etikett: Henrik Berggren

Historierna om New York

2020-03-06 Henrik Berggren: Historien om New York (Historiska Media 2019; 332 s.). Historien om New York är i hög grad historierna om New York: hur holländarna köpte Manhattan 1607; hur ständigt nya invandrargrupper gjorde staden till den berömda smältdegeln eller, med en annan metafor, en symfoniorkester, där varje medlem med sin stämma bidrar till den harmoniska (?) helheten men också till etniska och sociala konflikter; hur Manhattans rutnätsplan lades ut; hur färgstarka politiker och tjänstemän (med namn som Alexander Hamilton, Aaron Burr, Fiorello La Guardia, bokens hjältegestalt, och stadsplaneraren Robert Moses) satte sin egen prägel på stadslivet och stadsbilden och bekämpade varandra, till och med i en duell med dödlig utgång (det var Burr som sköt Hamilton); om gängrivalitet och kriminalitet under olika tider; om det dynamiska kulturlivet och ekonomiska livet som under efterkrigstiden gjorde New York till ”världens huvudstad”, där högkultur och populärkultur trivs sida vid sida och berikar varandra.

Henrik Berggren, historiker och publicist, berättar historien och historierna med ryckande och med en förtjusning i sitt objekt som smittar av sig på läsaren. Han växte själv upp i New York, vilket präglar bokens slutkapitel med ett personligt anslag som övriga kapitel saknar och som har karaktären av epilog. Den egentliga historieskrivningen tar slut med år 1969, vilket är lite synd. Men hela boken är underhållande och spännande,

Det är alltså inte fackhistorikern Berggren som hållit i pennan, utan den drivna berättaren. Boken bygger inte, vilket Berggren är noga med att framhålla, på egen forskning utan är ett personligt kompilat av andrahandslitteratur, noggrant redovisad och delvis kommenterad i efterhand. En mycket lyckad form av populärhistoria som förtjänar en bred läsekrets.

Krönika om kritisk tid

2019-01-21 Henrik Berggren: Landet utanför. Sverige och kriget 1939–1940 (Norstedts 2018). Det här är första delen i en planerad trilogi om Sverige och livet i Sverige under andra världskriget. Bara denna första del är på över 600 sidor, så det är ett omfattande verk i vardande. Den bygger på läsning av ett strort antal källor, både primärmaterial och andras forskning, men är avsedd i första hand för den historieintresserade allmänheten. Det finns sålunda ingen fullständig notapparat men väl en utförlig redogörelse för källorna till varje kapitel, som torde vara tillfyllest för de flesta läsare.

Framställningen är kronologisk i 14 kapitel från juli 1939 till september 1940. I relativt korta avsnitt varvas den internationella utvecklingen med den svenska regeringens hanterande av den, interfolierat med nedslag i vardagen hos både kända och okända människor, det dagliga livet i staden och på landsbygden, kultur, nöjen och idrott. Den här formen har tillämpats med framgång tidigare främst på enskilda år, med Florian Illies ”1913”, Per T. Ohlssons ”1918. Året då Sverige blev Sverige” och Henrik Meinanders ”Finland 1944” som framträdande exempel. Nu prövas den, med framgång måste jag säga, på ett betydligt större tidsavsnitt.

Berggrens teknik är att låta källorna tala för sig själva, med sammanbindande redogörelser och kommentarer, inte minst många bitskt träffande personkaraktäristiker. Han vill vara krönikören där och då, inte skriva läsarna på näsan vad vi vet nu 80 år efteråt. Osäkerheten, bristen på fakta och säkra underrättelser ska kännas hos läsaren lika mycket som hos Per Albin Hansson, Gustav Möller och Ernst Wigforss, Gösta Bagge och Gustaf Andersson i Rasjön och K.G. Westman när de i regeringen hade att ta ställning till tyska krav vars tillmötesgående kunde ses som brott mot neutraliteten.  Undfallenhet eller principfasthet: lätt för en självgod eftervärld att ta ställning till, men hur kändes det då? Vi ska se på krigshändelserna med samma lekmannaögon som Ivar Lo-Johansson, Astrid Lindgren, Karin Bergman (Ingmars mor) och den kommunistiske metallarbetaren Gustav Eriksson, vars dagböcker eller minnen Berggren öst ur. Några andra personer följer vi tätt i stegen: den omåttligt självöverskattande wannabefredsmäklaren Axel Wenner-Gren, den i grunden pacifistiska men av kriget ohjälpligt fascinerade Barbro Alving, Tredje rikets diva Zarah Leander och några till.

För den historieroade är detta rena nöjesläsningen, och man konsumerar de många sidorna i rask takt. Historier av facket må diskutera hur Henrik Berggren valt sina källor och i alla avseenden förstått dem rätt. Politikers dagböcker är viktiga primärkällor som dock kan vara vanskliga att dra säkra slutsatser från. Men med sitt omfattande källmaterial och breda utblick – och berättarskicklighet – har Henrik Berggren utan tvivel åstadkommit en pålitlig tidskrönika av stort värde.