Etikett: idéroman

Mot en Delblanc-renässans

2021-06-27 Sven Delblanc: Kastrater (1975; 151 s.), Speranza  (1980; 187 s.), Jerusalems natt (1983; 145 s.; samtliga Albert Bonniers Förlag). Sven Delblanc meddelar i slutet av den tredje volymen att dessa tre böcker utgör en trilogi. De tre berättelserna är helt fristående från varandra, men de har mycket gemensamt i tematik. I motsats till Delblancs mer kända verk, som Hedebysviten eller Kära farmor, händer inte så mycket; det är idéinnehållet som är det centrala. Alla tre utspelar sig i en angiven historisk kontext, de två första strax före resp. strax efter franska revolutionen, den tredje strax före Titus erövring av Jerusalem år 70 e.Kr. I Kastrater och Jerusalems natt uppträder historiska personer, medan gestalterna i Speranza är fiktiva, även om huvudpersonen greve Malte Moritz von Putbus föräldrar och andra släktingar är verkliga. (Putbus var ett litet grevskap på Rügen, då i Svenska Pommern.)

Kastrater utspelar sig i Rom år 1786, under ett nattligt besök av Gustaf III och hans favorit Armfelt hos den landsflyktiga, gamla och försupna skotska tronpretendenten Karl Edvard Stuart (”Bonnie Prince Charlie”). Till supésällskapet hör också två kastratsångare, den ene spöklikt nog den sedan länge avlidne Farinelli. Delblancs förtjusning i burlesk, grotesk och grovkornigheter hotar ta loven av de isande beskrivningarna av otyglat våld, mest här, mindre i de två andra romanerna. Här möter vi temat för trilogin: makten och dess missbruk. I Kastrater ställs, med Farinelli som språkrör, makten mot den konstnärliga friheten.

Speranza är namnet på det fartyg med vilket den unge idealisten Malte Moritz von Putbus år 1794 färdas mot Danska Jungfruöarna för att under ett år fostras av sin morbror Hamilkar Sehested, som är guvernör där. Malte är en Candide-figur, en naiv världsförbättrare, som får mycket hårda törnar av verkligheten, här det faktum att Speranza visar sig vara ett slavskepp. Hans idealism bryts sakta ner av hans vilja att ingå i en gemenskap och av hans åtrå till en av slavinnorna. Skräckväldet har usurperat franska revolutionen, och i allegorins former visar Delblanc hur makten förkväver den medborgerliga friheten. Särskilt groteskt är att slavlasten visar sig tillhöra en jesuitkongregation i Amerika, vars representant ombord, abbé Marcello, likt en Pangloss får lägga ut texten om hur nödvändigt detta onda är för det kommande stora goda gudsriket.

Jerusalems natt är stillsammare i anslaget. Vi befinner oss i härföraren Titus läger inför erövringen av Jerusalem. Berättaren, den grekiske lärde Filemon av Megara, har förutsett en solförmörkelse, som mycket riktigt inträffar men som pågår alldeles för länge och skrämmer upp de vidskepliga romarna, från Titus ner till den enklaste soldat. Tillsammans med Titus och Filemon befinner sig den judiske överlöparen Josefus. Till dem förs en fånge, den gamle Eleasar, som visar sig vara en anhängare till Jesus och en av de få ännu levande som känt honom. För sällskapet berättar Eleasar sin version av Jesu liv och verk, som skiljer sig påtagligt från evangeliernas. Framför allt har alla de kvinnor som följde Jesus eliminerats ur historien. Även här är det en fråga om makt. I vakuumet efter Jesus död är det Simon Petrus och Paulus som tar över och från sin maktposition korrumperar den ursprungliga läran. Kristendomen predikar befrielse från tvång och nöd, men i församlingen finns ingen frihet. I ett sidospår får Titus konstatera att inte ens makthavare har någon frihet: de är bundna av och vid makten.

Det visade sig fungera utmärkt att läsa dessa tre romaner i en följd. Temat binder dem samman och berättelsernas olikhet förhindrar monotoni. Trots det djupa allvaret präglas böckerna av Delblancs spiritualitet och hans barockiserande stilkonst. Sven Delblanc tycks vara på väg mot en renässans. Den här trilogin hör definitivt till det som kommer att lyftas fram.

Idéroman – men mer idé än roman

2020-10-21 Lars Gyllensten: Sokrates död (Bonniers 1960, pocketutgåva 1963; 192 s.). Efter Eyvind Johnsons Strändernas svall har jag läst en mer minor classic med antikt ämne. Lars Gyllensten (1921–2006) var på 1950–70-talen en intellektuell gigant i Sverige som författare och idédebattör, ledamot och ständig sekreterare i Svenska Akademien. Hans skeptiska hållning till ideologier och höga principer, manifesterade bl.a. i den s.k. trolöshetsdebatten, blev överspelade under 70-talets vänstervåg, och hans romaner, som aldrig varit bästsäljare, fick en allt mindre läsekrets. En bok om Gyllensten av hans vän litteraturprofessorn Thure Stenström, som gavs ut 2018, förbigicks i stort sett med tystnad; så bortglömd är han i dag.

Idéinnehållet var alltid viktigare för Gyllensten än berättelsen. Så även i Sokrates död, som ändå är hans mest tillgängliga roman. Gyllensten vänder på perspektivet och ifrågasätter meningen med att Sokrates offrar livet för sina ideal. Har han inte skyldigheter främst mot sin familj och hushåll: hustru, omyndiga barn, tjänstefolk? Inte ens åklagaren i rättegången vill se Sokrates död utan manipulerar så att avrättningen uppskjuts för att ge honom tid och möjlighet att rymma. Och vad är Sokrates princip att lagen skall lydas värd när det visar sig att han tidigare argumenterat för att det är rätt att trotsa orättfärdiga lagar?

Dessa frågor diskuteras i en berättelse där Sokrates själv är nästan helt frånvarande. I centrum står hans frillodotter Aspasia, en halvvuxen flicka/kvinna som just har funnit den första kärleken i en jämnårig (egendomligt nog namnlös) pojke men som är villrådig inför faderns förestående död. Hon respekterar honom, men samtidigt är han en främling för henne och hon har aldrig tyckt sig sedd av honom. Men hon är inte för inte sin faders dotter och resonerar sig alltmer moget fram till ett beslut. Det är en vacker karaktärsteckning av en ung kvinna, det enda genomförda i romanen. Andra gestalter, som hustrun Xanthippa, tjänstekvinnan-bihustrun Myrto, vännerna Aristippos och Kriton, är mer skissartade. Miljöbeskrivningarna är fina och detaljerade. Berättelsen är väl förankrad i tidens Aten (Gyllensten skriver kuriöst nog Atén, aténare, aténsk), medan språket är modernt, för att inte säga modernistiskt. Berättande partier övergår oförmedlat i ordrika reflexioner, oklart om det är författarens eller i huvudet på en romangestalt. Ordvalet överraskar inte sällan; särskilt påtaglig är förekomsten av franska lån- och citatord. Det blir rätt spännande några gånger – det var inte riskfritt att vara ung kvinna i antikens Aten – men oftast lunkar berättelsen på mot det förutbestämda slutet. Det blir högt betyg för idéinnehållet, medelbetyg för romanformen.