Hur Tyskland kom på fötter

2021-11-09 Harald Jähner: Vargatider. Livet i Tyskland efter Tredje rikets fall 1945–1955 (2019; svensk övers. Svenja Hums, Daidalos 2021; 398 s. Tack till Dag Sebastian Ahlander, som tipsade mig om boken!). Tyskland våren 1945. Ett land som har imploderat: den offentliga makten har upphört att existera, infrastrukturen i spillror, byggnader, kvarter, hela städer i ruiner. Hur ska människorna som överlevt kriget nu överleva freden? Hur ska städerna byggas upp igen? Hur ska samhällsfunktionerna återställas? Och viktigast, hur ska tyskarna omskolas till goda demokrater? Om hur man lyckades med detta, på märkvärdigt kort tid, handlar denna utomordentliga och mycket skickligt översatta bok.

Kulturjournalisten Harald Jähner börjar från början, med uppröjningen efter den ofantliga mängden sönderbombade hus, där varenda människa som stod på benen fick hjälpa till. Han fortsätter med hur människorna skaffade sig livets nödtorft när inget fanns i butikerna och den gamla riksmarken var en skakig valuta. Reservvalutan var amerikanska cigaretter; hade man sådana kunde man byta till sig livsmedel och varor mycket värdefullare än cigaretterna enligt åsatt pris. Annars var metoden stöld och plundring ur lager och förråd. Det var accepterat så länge man inte bestal sina medmänniskor. Den gamla lutherska moralen var satt på undantag. Segrarmakterna upprätthöll en nödtorftig ordning, administrativt och polisiärt, till att börja med var och en i sin zon. Snart slogs de tre västra zonerna ihop till en, medan Sovjetunionen höll kontrollen över den östra zonen. Förstadiet till de båda tyska staterna, Förbundsrepubliken och DDR, var därmed på plats, och de grundades formellt och reellt 1949. Den första stora sprickan mellan väst och öst uppstod 1948, när D-marken introducerades i väst, och Sovjetunionen blockerade Västberlin.

Den djupa klyftan mellan de båda halvorna av det forna tyska riket är tydlig också i Jähners disposition av boken. Den handlar nämligen till alldeles övervägande del om väst. Östzonen/DDR är förvisso inte bortglömt men används mer som kontrast till förhållandena i väst än som ett eget subjekt. Det är en brist, som hade varit enkelt avhjälpt med en lätt ändring av undertiteln: ”Livet i västra Tyskland …”.

Efter inledningskapitlet blir framställningen mer tematisk. Jähner uppehåller sig bl.a. vid de stora folkomflyttningarna både ut från Tyskland, av krigsfångar och tvångsarbetare, och in till landet av etniska tyskar som fördrivits från Sudetområdet och tidigare delar av Tyskland som nu blivit polska eller ryska. De oerhörda problemen med repatriering av displaced persons och integrering av die Heimatvertriebenen und Entrechteten belyses grundligt. Han behandlar återuppbyggnaden av industrin, med Volkswagenverken i Wolfsburg som åskådningsexempel, kulturlivets pånyttfödelse, med den abstrakta konstens genombrott, och heminredning i former som sägs vara tyska men för en skandinav påminner starkt om den danska och svenska 50-talsdesignen.

Och så den stora omskolningen. Att den gick så relativt lätt och snabbt är inte lätt att förklara, men Jähner anger några möjliga orsaker. En paradoxal orsak kan vara den halvhjärtade avnazifieringen. Många gamla nazister i statstjänst återfick rätt snart sina befattningar, nu under helt andra förutsättningar. Med det gamla idealet av opolitiska ämbetsmän kunde de lätt anpassa sig till det nya läget. Ett annat skäl var det förtroendefulla förhållandet mellan ockupanter och civilbefolkning. Våldtäkter och andra övergrepp – notoriska i öst – visst begicks sådana även i väst men i mindre omfattning. Och folk gillade det som framför allt den amerikanska militären hade med sig. Marshallhjälpen spelade förstås stor roll. Och valutareformen: det är knappast en överdrift att med den fylldes butikerna med varor över en natt.

Men viktigare ändå var nog tyskarnas uppfattning av sig själva som offer: man hade i tolv år bedragits av nazisterna, som lett landet i det totala fördärvet. Nu ville man se den tiden som en parentes och återuppväcka gamla tyska ideal som hederliga och bildade människor. Falskheten i denna självsyn blir tydlig när den offerroll tyskarna iklätt sig jämställdes med den judiska befolkningens. Bortträngningen av Förintelsen under flera decennier är det som för en sentida betraktare lyser starkast i denna briljanta historik, som uppmärksammats mycket och positivt i Tyskland men i Sverige, vad jag sett och hört, bara av Kulturnyheterna i SvT. Om jag kan utöka läsarskaran något med denna text har den fyllt sin uppgift.

Engagerat och briljant om järnridån

2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.

Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.

I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.

Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.

En analytisk diplomat låser upp sitt dokumentskåp

2019-05-28 Tomas Bertelman: Från ett kallt krig till ett annat. Stockholm, Leningrad och Moskva 1983–2012 (Medströms Bokförlag 2019). Undertiteln ger en antydan om vad det här är för sorts bok. Veterandiplomaten Bertelman har valt ur sitt arkiv och återger här rapporter och analyser han skrivit i tjänsten som alla berör sovjetisk/rysk politik och Sveriges förhållande till detta grannland. Alla utom författarens inträdesanförande i Krigsvetenskapsakademin har tidigare varit hemliga, men även i de nu frisläppta dokumenten har meningar strukits här och var. Dokumenten, i längd från 7 till drygt 60 sidor, vanligast omkring 20, återges annars helt oredigerade och okommenterade, varför de två nyskrivna inledande och sammanfattande kapitlen verkligen fyller sin funktion. Även så bör läsaren ha mer än elementära kunskaper om ämnesområdet för att få fullt utbyte av texterna.

De tre första aktstyckena är från 1980-talet, när Sovjetunionen fortfarande var en supermaktskoloss – om än på fullt synliga lerfötter. Här har analyserna av stormaktsgrannens drivkrafter i utrikes- och säkerhetspolitiken, dess operationella tänkande och synen på Sveriges neutralitet en nerv och en skärpa som visar att detta var allvar. Rapporterna från tiden runt sekelskiftet är mer eftertänksamma och i något fall tillbakablickande, medan de från Bertelmans sista år som ambassadör i Moskva 2010–12 andas genuin oro över vart Putins Ryssland är på väg. Det är en tidsresa för läsaren och en nyttig historisk repetitionsläxa.

Dessa drygt 300 sidor hade kunnat vara en mastig läsning om det inte vore för Bertelmans briljans i två avseenden. Dels är han en skarp analytiker. Han tar ofta sin utgångspunkt i amerikanska eller tyska forskares verk, som han refererar distinkt och sedan drar egna genomtänkta slutsatser av. Dels är han en framstående stilkonstnär.  Hans stil verkar utan att synas; den märks framför allt på frånvaron av konventionell utredningsprosa, stundom kallad SOUenska. En torr humor får komma till uttryck ibland och lätta upp läsningen ytterligare. För sin målgrupp är detta en utmärkt och viktig bok, men målgruppen är måhända inte så stor som önskvärt vore.