2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.
Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.
I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.
Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.
Min läsning 