2020-09-15 Siegfried Lenz: Der Überläufer (Hoffmann und Campe 2016; pocketutgåva DTV 2017; 337 s. + 27 s. efterskrifter.). Denna roman har en märklig utgivningshistoria, tacknämligt redogjord för i efterskrifterna. Siegfried Lenz (1926–2014) var en av de främsta företrädarna för den (väst)tyska efterkrigslitteraturen; många av hans romaner finns på svenska. Der Ûberläufer skrevs redan 1951 men gavs aldrig ut och upptäcktes först i hans efterlämnade arkiv. Skälet tycks ha varit att ämnet, en tysk soldat som deserterar till sovjetiska partisaner, var för känsligt i det hårdnande kalla kriget på 1950-talet. Någon Sovjet- eller kommunistvänlig tendens finns dock inte i romanen, snarare tvärtom.

Det här är en krigsroman, med en sådans starka stridsskildringar. Det är också en antikrigsroman, med udden riktad mot ”die Klicke” enligt ordboken enbart Clique, med fransk stavning), det nazistiska ledarskapet, som sänder massor av människor mot en säker död. Soldattillvaron i de östpolsk-vitrysk-ukrainska sumpmarkerna, med hetta och myggor på sommaren, fuktig iskyla på vintern, beskrivs i åskådlig vedervärdighet.

Här hamnar huvudpersonen, soldaten Walter Proska från en gård i Masurien i Ostpreussen, av en tillfällighet efter ett tågsabotage sommaren 1944. Förbandet är bara en skyttegrupp, under ledning av en grobian till korpral, som spanar efter partisaner från ett primitivt träfort som de själva byggt. Alla är mer eller mindre udda människor, och Proska passar dåligt in. Han blir dock god vän med en verklig oliktänkare, Wolfgang, och börjar så småningom anamma dennes tänkande. Proskas förändrade hållning skildras mästerligt i växelvis dialoger och Proskas inre monologer. När de tillfångatas av partisanerna undgår de att skjutas genom att gå över till deras sida. Till Proskas beslut bidrar starkt att han förälskat sig i en partisankvinna, Wanda, som han mött redan på det sedan förolyckade tåget. Bokens andra del handlar om slutstriderna i kriget – med en mycket tragisk enskild händelse – och om Proskas tilltagande desillusion i den sovjetiska ockupationszonen (sedermera DDR) efter kriget.

Ett märkligt drag hos romanen är att namnen Tyskland och Sovjetunionen aldrig nämns, inte heller nazism eller kommunism. Geografin är också otydlig, utom i Proskas egna hemtrakter. Tanken är väl att förläna skildringen större allmängiltighet men det bidrar till viss förvirring. Fast till den bidrar säkert också min ovana vid att läsa skönlitteratur på tyska: här var många ord som var obekanta för mig, och allt orkar man inte slå upp. Att det är en betydande roman hade jag dock ingen svårighet att konstatera, och vore väl värd en översättning till svenska. Berättelsen har fått ny aktualitet under året, då det gjorts en tysk tv-film i två delar, som kan ses på SvT Play, med (den missvisande) titeln ”Kappvändaren”. Den ska vara mycket bra, men jag kände inte till den när jag skaffade boken i våras på rekommendation av en god vän som är mer insatt i modern tysk litteratur