Etikett: krisuppgörelsen 1933

Folkhemmet – inte bara svenskt

2026-03-28 Bengt Lindroth: Homo affectus. Sverige, Norden och folkhemstanken (Bokförlaget Atlas 2024; 179 s.). Homo affectus ’den känslostyrda människan’ har fått allt starkare röstresurser i den offentliga debatten på senare år. Det är något som den lågmälde men skarpe publicisten Bengt Lindroth beklagar och ogillar, och han låter heller inte denne komma till tals så mycket i den här boken, annat än inledningsvis när han reflekterar över det polariserade medieklimatet, ”journalismen” och politikers ovilja att diskutera i sak till förmån för att uttrycka sig som medietränade papegojor.

Den här texten är nog det mest personliga Bengt Lindroth skrivit. Den är en sorgsen betraktelse över det inte raserade men vittrande folkhemmet och en uppfordran till den socialdemokrati som Lindroth sympatiserar med att renovera det. Men i nordisten och folkbildaren Lindroths tappning sker det i form av en historisk genomgång av hur folkhemstanken och välfärdspolitiken självständigt uppkommit och utvecklats i våra nordiska grannländer. I Danmark bottnar den i den hela samhället genomsyrande grundtvigianismen och dess bärande tankar om sammenhængskraften. Den politiska uppgörelse som banade väg för folkhemstankens förverkligande, Kanslergadeforliget, träffades i Danmark i januari 1933 och torde ha inspirerat till den något senare svenska krisuppgörelsen mellan Socialdemokraterna och Bondeförbundet, den s.k. kohandeln. Även Norge och Finland fick liknande uppgörelser, fast några år senare på grund av ett något annorlunda politiskt landskap.

Lindroth hinner också avhandla andra områden, som glesbygdspolitik, immigration och integration, utrikes- och säkerhetspolitik, allt sett i nordiskt perspektiv med utgångspunkt i Sverige. Jag fäste mig – föga förvånande – särskilt vid Lindroths beskrivning av de politiska relationerna mellan Sverige och Finland, som länge var fyllda av misstänksamhet från svensk sida, även mellan socialdemokratiska partivänner, och inte kan sägas ha stabiliserats förrän på 1950–60-talet.

För att sammanfatta denna korta anmälan menar väl Bengt Lindroth att Sverige, och inte minst Socialdemokraterna, har lärdomar att hämta hos sina nordiska grannar om man vinnlägger sig om lite större ödmjukhet gentemot dem. Det är lätt att känna sympati för de tankar boken ger uttryck åt, särskilt när de är så eftertänksamma i tonen och elegant turnerade i formen.

En kunskapsförmedlare med värderingar

2024-02-22 Yvonne Hirdman: Mellankrigstider (Ordfront 2023; 382 s. Omarbetad, uppdaterad och utvidgad nyutgåva av den del av Sveriges historia 1920–1965 (Norstedts 2012) som omfattar perioden 1919–1939). Pluralformen Mellankrigstider sticker i ögonen. För den här boken handlar helt om tiden mellan de båda världskrigen och inget annat. Kanske är det en fingervisning om bokens bredd, där från den politiska historiens huvudfåra många exkurser görs till ekonomisk historia, demografi, socialhistoria, genushistoria, kulturhistoria och annat. ”Exkurser” är förresten fel ord, eftersom det bestående intrycket är hur väl Yvonne Hirdman håller ihop och integrerar de olika beståndsdelarna så att mellankrigstiden ända framstår som en och odelbar.

Framställningen kan beskrivas som cyklisk. En inledning om de sista krigsåren ger förutsättningarna och sätter Sverige i ett internationellt perspektiv; en epilog sammanfattar de två decennierna. Däremellan återfinns bokens två huvuddelar, en för vardera årtiondet. I varje huvuddel finns längre kapitel om levnadsförhållanden, kultur, ekonomi, politik och ideologi, i sin tur indelade i kortare avsnitt om enskilda frågor. Varje kapitel avslutas med en minibiografi över en i tiden viktig person samt ett fylligt citat av något denne skrivit eller sagt. Urvalet säger väl något om Hirdmans egna värderingar (som nog får sägas framkommer mellan raderna även på andra ställen i boken): Elin Wägner, Hjalmar Branting, Ivar Kreuger, Ernst Rolf, Nelly Thüring (en av de första socialdemokratiska riksdagskvinnorna), Ernst Wigforss, Axel och Signe Höjer, Karin Boye, Barbro Alving.

Hirdmans sympatier ligger tydligt hos Socialdemokraterna, särskilt generationen Per Albin, Möller, Wigforss. Antipatiska är på ena kanten de socialistiska splittrarna: vänstersocialister och kommunister, på andra kanten den reaktionära förstakamarhögern, som visserligen tvangs accepterar rösträttsreformen 1919 men fortsatte att sätta käppar i hjulet för sociala och demokratiska reformer.

Den politiska röda tråden är hur minoritetsregerandet på 20-talet ersätts av majoritetsstyre efter valet 1932. Ständiga regeringsskiften och hoppande majoriteter, där viktiga beslut antingen inte kunde fattas alls eller kom till genom förhandlingar och uppgörelser i riksdagens utskott, förhindrade långsiktig planering och bromsade samhällsutvecklingen. Genom samarbetet med Bondeförbundet, först kohandeln 1933, sedan koalitionsregeringen från 1936, kunde välfärdssamhället börja byggas på allvar. Tänkandet och personerna bakom detta ägnas ett helt kapitel, ”Den utopiska socialismen”, med beskrivningar av hur ideologi omsätts i praktisk politik för vanliga människor: bostäder, sociala förhållanden, kris i befolkningsfrågan och sexualpolitik.

 En annan huvudlinje i framställningen är hur arbetsmarknadens parter går från total antagonism på 1920-talet, när Sverige hade världsrekord i strejkdagar, till begynnande samförstånd på 30-talet, beseglat i Saltsjöbadsavtalet 1938 och senare känt i världen som ”den svenska modellen”. Trots kvinnor i riksdagen från 1921 hände sedan nästan ingenting med kvinnors deltagande i det offentliga livet under hela mellankrigstiden. Detta är ett viktigt tema för Hirdman, som belyser frågan från flera håll och söker förklaringar. Viktigast kanske det manliga motståndet mot att kvinnor skulle överge sitt ”yrke” som husmor och barnvårdare. Den kvinnliga frigörelsen under ”det glada” 20-talet skrapade bara på ytan.

I epilogen ställer Yvonne Hirdman frågan om det egentligen hade hänt så mycket mellan 1919 och 1939. Mycket var sig onekligen likt i vanliga människors levnadsvillkor. Men i motsats till de flesta länder i Europa hade demokratin överlevt och till och med stärkts. Sverige hade fått en regering som hade vilja och makt att genomföra reformer, och arbetsmarknaden hade fått fred. Välfärden låg om hörnet, men utvecklingen bröts av andra världskriget.

Hirdman har som sagt sina egna betoningar, men de framkommer främst i ett medvetet och inte överdrivet bruk av känslomässiga ord och vändningar, vilket är till stor fördel för läsningen. Men innehållsligt är Mellankrigstider saklig och kunskapsförmedlande och har mycket att ge även den som tror sig kunna sin svenska 1900-talshistoria.