Poetiska läsäventyr

2021-01-16 Ralf Andtbacka: Bok av råd och Avnämnandet (Duck Press 2020; 81 resp. 72 s.). Ralf Andtbacka hör i dag till de stora poeterna som skriver på svenska. Bland kolleger och poesikännare är han uppskattad och ofta hyllad, medan den läsande allmänheten i Sverige knappast känner till honom. Det beror på de svenska kulturredaktionernas och de svenska förlagens relativa ointresse för den svenskspråkiga kulturen i Finland. Några lyckas ta sig över den osynliga barriären i Östersjön, bland poeter främst Tua Forsström och Claes Andersson, medan Andtbacka ännu inte gjort det. Inte ens den Runebergsprisbelönade Potsdamer Platz (2019) har fått annat en enstaka recensioner i Sverige.

De två nu föreliggande syskonvolymerna lär inte ändra på det förhållandet. De är nämligen exklusiva produkter, tryckta i vardera 65 numrerade exemplar och utgivna på författarens eget imprint Duck Press. Den subskriberade upplagan såldes slut omedelbart. Så det är kanske frustrerande för poesiälskare att läsa om diktböcker som blir svåra att få tag på, men jag tycker ändå jag bör redovisa mina intryck.

Till formen är det två tunna volymer i nästan kvadratiskt format, eleganta omslag med gamla bokillustrationer som pärmbild. Avnämnandet är en diktsamling med relativt lite text på sidorna, dock med mycket varierande radantal och radlängd. Ansatsen kan väl beskrivas som språkmaterialistisk (även om Andtbacka i en formulering i Bok av råd problematiserar termen) med utgångspunkt dels i Adams benämnande av djuren i Första Mosebok, dels i den amerikanske poeten Edward Hirschs dikt ”The Unnaming”, alltså avnämnandet. På de första sidorna avnämner poeten orter, personer och andra företeelser i sina hemtrakter vid Kronoby i Österbotten. Paradoxen är att förstås att han först måste nämna orden, och på så sätt framkallar han levande bilder av en försvinnande värld där hans släkt levt och verkat i generationer. Namnen och orden, ibland på dialekt, är det som utgör själva poesin, alltså ett typiskt språkmaterialistiskt drag. Diktformen och diktionen varieras med den sanna poetens mästerskap och gör läsningen till en njutning.

Som kontrast är Bok av råd en samling av 65 exakt lika långa prosadikter: 13 rader med rak högermarginal och alltid full radlängd även i sista raden. Den är svårare att beskriva. Undertiteln Ett bestiarium passar bara på en del av texterna. Det tycks som om Andtbacka använt den fasta formen för att härbärgera de mest skilda tankar och reflexioner. Texterna kan vara mer eller mindre sammanhållna, men ofta associerar poeten fritt. Många av texterna kan läsas som in absurdum reducerade essäer. Hela boken är ett läsäventyr. Man borde läsa den om och om igen, för i varje läsning kommer man att hitta nya guldkorn, nya ahaupplevelser.

Varken släktkrönika eller bildningsroman – men lite av båda

2020-04-25 Ann-Luise Bertell: Heiman (Förlaget M 2020; 379 s.). Ann-Luise Bertell, skådespelerska och teaterchef, fick ett genombrott 2017 med sin debutroman Vänd om min längtan, en roman som jag tyckte mycket om. Heiman heter hennes nya, österbottnisk dialekt för hemman. Och hemmanet, bebott och brukat av tre generationer från 1930-tal till 80-tal, är bokens nav. Den är ändå inte en traditionell familjekrönika, för det är en person som är bokens dominerande huvudperson.

Den tioårige Elof Westerback, redan moderlös, blir vittne till sin fars död i blodstörtning orsakad av tbc. Det är en stark, nästan för våldsam romanöppning som suger in läsaren i berättelsen. Elof får själv tbc, vistas några månader på sanatorium men tillfrisknar. Elof och hans lillebror Ivar tas om hand av sin mormor, en välvillig men något kärv kvinna. Morfadern är liksom fadern traumatiserad av inbördeskriget och tiger mest. Vad krig gör med männen som kommer tillbaks från fronten är bokens kanske viktigaste tema. Efter skolgång får Elof arbete på Tikkakoski vapenfabrik, där en framgångsrik avlägsen släkting är chef. Här lär han sig finska och gör sin första sexuella erfarenhet. Till fortsättningskriget blir Elof inkallad, men han är en dålig soldat, och han tvingas överge en döende vän därför att han är för klen för att orka dra honom med sig. Detta blir Elofs stora trauma. Efter kriget söker han upp vännens fästmö Olga för att berätta (dock inte sanningen), och hon och Elof blir raskt ett par. De gifter sig och börjar rusta upp det förfallna hemmanet, som hela tiden varit i Elofs ägo.

Så långt, ca 150 sidor in i boken, tror jag att jag läser en klassisk bildningsroman. Men här ändrar romanen karaktär. Elof utvecklas inte ytterligare, han sköter gården tillsammans med Olga, och de får två barn. Men han tar till flaskan för att döva sin ångest, tillsammans med grannen och vännen Viktor. Berättelsen blir stillastående. Barnen Stens och Lisbeths uppväxt skildras anekdotiskt, och det yngre syskonet blir en perifer figur, liksom Ivar i förra generationen, som Bertell placerar som gruvarbetare i Kiruna. Att Elof går i borgen för sin oduglige granne borde ha gett upphov till en litterärt givande konflikt, men den historien löses upp som om nästan inget hänt. Skildringen av det nya hemmansägareparet Sten och Solveig och deras barn är trivial och inte i nivå med det skrivkunnande som Bertell otvivelaktigt besitter. Först när fokus åter sätts på Elof får berättelsen nerv igen.

En lovande början med många fint skildrade partier övergår alltså för min del i viss besvikelse. Det är som om Bertell tappar intresset för sina egna gestalter när det ska handla om andra än Elof och hans både fysiskt och psykiskt starka Olga. I högt berömmande recensioner i Finland har man främst tagit fasta på krigstraumana, men det räcker inte rent litterärt. Bäst är Ann-Luise Bertell på att skildra dramatiska händelser och sådana där starka känslor i är inblandade. Då glöder hennes penna. Och liksom Peter Lüttge hos Svenska Yle konstaterar jag att hennes sexskildringar håller hög klass. Men de är inte så många.

Lars Sund är sig lik – fast bättre

2018-09-06 Lars Sund: Där musiken började. ”Doktor Faustus från Jakobstad” kunde vara en alternativ titel på denna roman, som är nummer två i Lars Sunds Jakobstadstrilogi (fast han nämner aldrig staden vid namn; det heter konsekvent ”vår stad”). Min alternativtitel är inte gripen ur luften. Författaren meddelar själv i en slutnot att det finns två citat från Thomas Manns roman insprängda i texten. Båda romanerna handlar om en fiktiv tonsättare, vars fiktiva verk analyseras musikologiskt. Båda har flera bihandlingar som tillåts ta mycket utrymme, båda innehåller personlig tragik. Och båda har en fiktiv berättare som själv är mycket synlig i sin berättelse.

Olikheterna är dock större. Sunds protagonist Alf Holm är ingen Adrian Leverkühn som ingår en pakt med Djävulen, och Jakobstad med omnejd är inte – verkligen inte – Tyskland under nazismen. Hos Lars Sund rör vi oss i ett Finland som sakta men säkert hämtar sig från kriget och den första svåra efterkrigstiden. De tre systrarna från förra romanen är tillbaka (Alf Holm är son till en av dem, Ulla-Maj), även om skådespelerskan Iris här bara har en liten biroll). Porträtten av Ulla-Maj Holm, folkskollärare, så småningom skoldirektör och riksdagsledamot, och Maggi Schalin, som så perfekt spelar sin roll av representativ hustru till den framgångsrike(?) affärsmannen Göran, är utförliga och djupt inkännande och känns för mig som bokens viktigaste tema, trots Alf och hans och tidens musik. Boken har för övrigt flera vackra kvinnoporträtt, särskilt av Maggis tre döttrar, som alla kommer att spela en roll i Alf Holms liv.

Vi är vana vid Lars Sunds berättarteknik, med en berättare som själv är högst närvarande i texten och inte sällan säger sig vara osäker på sanningshalten i det han skriver, och många hopp fram och tillbaka i tiden. Vi känner också igen hans språk, med dess träffande, sinnliga metaforer och liknelser. Men inom denna ram har han lyckats förnya sig. Språket är fräscht som en daggdroppe på ett rosenblad (eller hur Sund nu skulle uttrycka det), och berättelsen har engagemang och värme, humor och tragik. Vad kan vi inte vänta av tredje delen?