Etikett: skandinavism

Skandinavismen omvärderad, del 2

2022-11-21 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottosen: Union eller undergång. Del 2 Den revolutionära skandinavismen (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 585 s.). Jag skrev om första delen i början oktober och inleder här med att rätta ett fel i den texten: Morten Nordhagen Ottosen är norrman, inte dansk. Manuset har dessutom granskats under arbetets gång av den svenske historikern Torbjörn Nilsson, allt för att hålla fast vid det skandinaviska perspektivet och undvika nationell bias.

Annars står sig mina bedömningar från första delen: mycket intressant, ofta spännande men alltför ofta en så noggrann och detaljerad redovisning av händelseutvecklingen och de däri agerande att läsaren riskerar att tröttas och förvirras. Här bara några sammanfattande reflexioner.

Skandinavismen var oupplösligt och intrikat sammanflätad med den slesvig-holsteinska frågan. När den hade ”lösts” av Bismarck med blod och järn 1864 (hertigdömena införlivades med Preussen/Tyskland) försvann grogrunden för den politiska skandinavismen. Oscar I:s aktivism under Krimkriget kunde ha ändrat förutsättningarna, som dock försvann när Ryssland oväntat accepterade ett förödmjukande nederlag. Den av många fruktade delningen av Danmark – Jylland till Tyskland, öarna till Sverige-Norge – blev dock aldrig av.

Det fanns ingen enhetlig skandinavism. Den fanns i svagare varianter med ett löst knutet statsförbund till starkare med en fullt utbildad förbundsstat under en kung. För somliga var skandinavismen ett medel, för andra ett mål i sig. Det fanns ändå ett antal ”fönster” när utsikterna till en union eller federation var goda, men tillfällena försatts. För att lycka hade man behövt odelat stöd från åtminstone någon av stormakterna. Främst Storbritannien men även Napoleon III:s Frankrike var välvilligt stämda för en makt i norr som kunde balansera Preussen och dess växande styrka, men Ryssland var emot, och de västliga rikena ville inte utmana. Risken för ett stort europeiskt krig var på 1860-talet påtaglig. Den mest stridslystne var Karl XV, som inte insåg Sverige-Norges vid tiden mycket svaga militära förmåga.

I motsats till Italien resp. Tyskland hade Skandinavien ingen Cavour elle Bismarck, geniala statsmän med hårda nypor och stark vilja. Med dessa som jämförelseobjekt går författarna igenom de viktigaste skandinaviska aktörerna och underkänner alla. De uttrycker inga värderingar; själv är jag glad att våra länder slapp sådana cyniska maktmänniskor.

Ovanstående är mest ett kondensat av den utmärkta sammanfattningen i sista kapitlet. En reflexion från 2022 är hur den tiden liknar våra yttersta dagar, när ett stort land sätter sig över internationella avtal och angriper ett mindre grannland.  Denna ”politikens fortsättning med andra medel” (författarna citerar Clausewitz ett par gånger) tycks dock ha betraktats som normal på ett helt annat sätt än nu.

Skandinavismen omvärderad

2022-10-05 Rasmus Glenthøj & Morten Nordhagen Ottesen: Union eller undergång. Del 1: Kampen för ett enat Skandinavien (2021; svensk övers. Joachim Retzlaff, Historiska Media 2022; 487 s.). Skandinavismen har dåligt rykte i historien, som en svärmisk och utopisk rörelse dömd att misslyckas. Det är en vrångbild, menar författarna, och tar till stora artilleriet för att vederlägga den. Av de två digra banden har jag nu läst del 1, som kronologiskt sträcker sig till och med det första slesvigska kriget 1848–50 men i sina resonerande delar även fram till det andra, som innebar skandinavismens sammanbrott. Slutsatsen att en skandinavisk union under en svensk-norsk kung mycket väl hade kunnat bli verklighet förefaller mig väl underbyggd och är baserad på omfattande källstudier. Men det som gör boken mest läsvärd är framställningen av Danmarks historia under den här perioden i en skandinavisk kontext.

Att Danmark är i fokus beror inte, i varje fall inte enbart, på att författarna är danskar utan på att skandinavismen har sin grogrund i Danmarks utsatta läge efter Napoleonkrigen och Preussens växande styrka. Utsattheten berodde i sin tur på hertigdömena Slesvigs och Holsteins oklara statsrättsliga läge. Den danske kungen var hertig i både Slesvig och Holstein, men de var inte delar av Danmark. Och den gamla Oldenburgska kungaätten var på utdöende. Två program stod mot varandra. Enligt helstatsprogrammet skulle hertigdömena knytas fastare till det danska riket; enligt Ejderprogrammet skulle Danmark släppa det helst tyskspråkiga Holstein men införliva det språkligt delade Slesvig, intill ån Ejderen med riket – båda programmen oantagliga för de tysksinnade.

Men om Preussen skulle sluka hertigdömena vore hela Danmarks existens hotad, enligt tidens synsätt, där alltför små stater inte kunde – eller ens borde – fortleva som suveräna. En skandinavisk union (eller rentav en nordisk, inkluderande Finland) skulle lösa det problemet, tänkte skandinavisterna, medan antiskandinavisterna i Sverige-Norge inte ville ta onödiga risker för Danmarks sak och de i Danmark fruktade svensk dominans i en union. Oscar I eller hans son Karl (XV) var den närmast självskrivna regenten, en utsikt som verkar ha tilltalat Oscar.  Någon kompromiss var knappast möjlig, vare sig i fråga om hertigdömena eller om skandinavismen. Preussens långa återhållsamhet berodde på de andra stormakternas, främst Rysslands, motstånd mot att rubba status quo. Det första kriget utlöstes av ett protyskt uppror i Slesvig. Sverige skickade hjälptrupper, men de sattes aldrig in i strid. Preussen förmåddes dra tillbaks sitt stöd för upproret. Status quo bestod, och därmed förblev den slesvigska frågan olöst.

Hela denna historia, med alla dess aspekter och konflikter i alla dimensioner, med mängder av statsmän, enklare politiker, publicister och studenter som aktörer, skrivs fram i detalj och stundom tålamodsprövande långsamt. Men författarnas grepp om sitt material imponerar och helheten fascinerar. Det är en bok som bör intressera alla historieintresserade nordister och många andra. Jag ser fram mot att läsa den andra delen men sticker nog emellan med lite annat innan jag tar itu med den.