2018-12-17 Demokratins genombrott. Människor som formade 1900-talet (red. Håkan A. Bengtsson och Lars Ilshammar, Historiska Media 2018). Man låter tolv kvalificerade redaktörer och artikelförfattare skriva om tolv historiska personligheter verksamma vid tiden för demokratins genombrott i Sverige. Artiklarna ungefär lika långa, omkring 20 sidor, verket lättillgängligt för en bred läsekrets. Det låter som en bra bokidé, detta den allmänna rösträttens 100-årsjubileum. Resultatet är dock inte särskilt lyckat. Jovisst, några artiklar är riktigt bra, särskilt Ulrika Knutsons om Elin Wägner och Anders Mellbourns om Nils Edén. Båda lyckas på det ganska knappa utrymmet dels teckna ett levande personporträtt, dels skildra deras historiska insats, i Mellbourns fall också förklara varför statsministern som genomdrev den allmänna rösträtten är så okänd i jämförelse med Hjalmar Branting och Karl Staaff. Glad blev jag också av Barbro Hedvalls spänstiga artikel om den kvinnliga rösträttsrörelsens ”ordningsperson” Signe Bergman, som hamnat i skuggan av de mer utåtriktade rösterna, som Ellen Hagen och Ann-Margret Holmgren. Intressant också att läsa om prins Eugen, som enligt vad hans egna brev berättar hyste en verkligt progressiv politisk åskådning, inte bara i jämförelse med sin förstockade familj (författare Anna Meister).
Men helheten brister. De porträtterade personerna är för disparata. Självklara namn som Edén, Branting (rätt konventionellt porträtt av Lars Ilshammar), Wägner samsas med i sammanhanget rätt aparta, som Lapplandskungen Hjalmar Lundbohm (av Curt Persson), Aseachefen Sigfrid Edström (av Therese Nordlund Edvinsson) och rasbiologen Herman Lundborg (av Maja Hagerman). Hur den kontroversielle K.G. Westman platsar bland undertitelns människor som formade 1900-talet förblir oklart i Henrik Berggrens skissartade artikel. Den snarast utopiska socialisten Anna Lindhagen hade varit värd ett bättre öde än som bifigur i sin egen artikel; Sverker Sörlin skriver en briljant essä om socialdemokratins idéutveckling, men Anna Lindhagen kommer bort. Håkan A. Bengtsson visar i sin artikel om Z. Höglund att denne rätt snart marginaliserades politiskt och alltså knappast heller var en av dem som formade 1900-talet. Ola Larsmo skriver om syndikalisten F.J. Gustafsson, som förhindrade att Västerviksoroligheterna 1917 övergick i öppet våld; här är han dock inte den engagerade skribent som jag normalt beundrar mycket.
Kanske bottnar min besvikelse i att innehållet i boken inte håller vad titeln lovar. Å andra sidan har jag svårt att komma på en adekvat titel. Det säger kanske något om denna boks problem.
Min läsning 