Angeläget men svårsmält

2020-11-07 Ur majoritetens perspektiv. Opinionen om det svenska i Finland (red. Staffan Himmelroos & Kim Strandberg; Svenska litteratursällskapet 2020; 255 s.). Den här boken har ett spännande innehåll: en stor undersökning om hur den finskspråkiga majoriteten förhåller sig till finlandssvenskarna, det svenska språket i Finland, särskilt som obligatoriskt skolämne. Ansatsen är politisk-sociologisk, ibland politisk-psykologisk, och metoden är statistisk. Den är en rapport från forskningsfronten med en sådans alla kännetecken: noggrann redovisning av material och metoder, analyser och slutsatser. Det blir många tabeller, och statistiskt finlir med termer och begrepp som jag inte begriper (fast jag en gång i världen övat på standardavvikelser och chi-2-test). Det är kort sagt en bok skriven för andra forskare och inte för en intresserad allmänhet. Sådana läsare kan nöja sig med introduktionskapitlet och de två sammanfattande kapitlen på slutet. Så här sammanfattar de välkända statsvetarna Kimmo Grönlund och Lauri Karvonen undersökningens resultat i slutkapitlet:

Individer som hyser stort förtroende för andra människor ser mer positivt på svenskan än de vars syn på omvärlden präglas av misstänksamhet. Folk med goda kunskaper om Svenskfinland och det svenska i Finland är mer positiva än de vars kunskaper är skrala. Bor man i eller nära svenskbygder är man mer positiv, och direkta personliga kontakter med finlandssvenskar bäddar för en positiv syn. Allmänt empatiska personer har också lättare att acceptera det svenska än personer som har svårare att leva sig in i andra människors situation.

Kanske inte så överraskande, men det är naturligtvis bra att få detta så omsorgsfullt empiriskt belagt. Ett annat resultat är att de politiska partierna, med undantag för Sannfinländarna, är mer positiva till det svenska än sina väljare. För Sannfinländarna är det tvärtom. Kapitlet, och boken, avslutas med att Grönlund och Karvonen skissar på några strategier för finlandssvenskans framtid. Man bör inte ge upp den obligatoriska skolsvenskan, för då riskerar man riva upp sitt eget gärde. Med den nuvarande utvecklingen kommer finskspråkiga som kan ge samhällsservice på svenska att bli allt färre, varför finlandssvenskarna själva kanske får ansvara för denna. Ett radikalt förslag är att låta finlandssvenskarna utgöra en egen valkrets vid riksdagsval, som skulle garantera 10 mandat + Ålands enda (i dag 9 + 1). Det finns många viktiga frågor att diskutera med utgångspunkt från denna bok. Jag hoppas på en koncentrerad populär version av den.

Fördjupa din humanistiska allmänbildning!

2020-11-01 Historiska och litteraturhistoriska studier 95 (red. Anna Biström och Maren Jonasson, Svenska litteratursällskapet i Finland 2020; 340 s.). För den som i likhet med mig är allmänt intresserad av litteratur, språk och historia och speciellt intresserad av Finland är det en högtidsdag varje år när denna årsbok kommer i brevlådan. Jag får fördjupa mig i sådant som jag kanske visste lite om, och jag får lära mig helt nya saker. Enklaste sättet att få denna förnämliga publikation är att bli medlem i Svenska litteratursällskapet; medlemskapet är öppet och avgiften 25 € om året; se https://www.sls.fi/sv/bli-medlem .

Jag läser sällan eller aldrig hela skriften från pärm till pärm. I den senaste har jag läst 10 inslag av 17. Claes Ahlunds festföredrag vid SLS årshögtid i februari, ”Finland – det drömda landet” handlar om Finland i sverigesvensk litteratur på 1840-talet. Johanna Wassholm skriver om ett fall av passivt motstånd och civilkurage hos domare i Viborg som år 1912 vägrade tillämpa den s.k. likställighetslagen. Ylva Pereras ”’Från djurets synvinkel är människan nazisten’. Djurskrivandets antifascistiska potential i Mirjam Tuominens prosa” ger intressanta inblickar i denna fascinerande författare tankevärld men är för teoridriven för att jag ska kunna tillgodogöra mig den helt. Desto lättillgängligare är Anna Sundelin och Mats Wickströms ”Kärlek och klasskamp över Atlanten. Aili och Runar Nordgrens revolutionära livsresa”, en rättfram skildring av författare/politikerparet som trots många motgångar aldrig gav upp.

Tyngst vägande, i alla fall i mina ögon, är Matias Kaihovirtas ”Den svenske partisekreteraren och den mångnationella staten. Socialdemokrati och nation i Karl H. Wiiks politiska agerande under 1920-talet”. K.H. Wiik var en viktig men svårgripbar aktör i Finlands socialdemokrati redan före inbördeskriget (som han tog helt avstånd från) och under 1920- och 30-talen. Hans uppfattning om svenskspråkiga och finskspråkiga som skilda nationer var svårförenlig med socialdemokraternas syn på partiet som en samlande kraft över språkgränserna. Viktig är också Janne Väistös från finskan översatta ”Finland, Sverige och ’tvångssvenskan’. I språkfrågans gråzon, som ger en historisk bakgrund till den omtvistade frågan om ”det andra inhemska språket” som obligatoriskt ämne i grundskolan. Rika minnesrunor över sociologinestorn Erik Allardt, historieprofessorn Max Engman, den svenska språkprofessorn och sociolingvistikpionjären Bengt Nordberg samt den norska framstående editionsfilologen (expert på textkritiska utgåvor av litterära verk) Vigdis Ystad avslutar årsskriften.