En stor liten roman

2020-12-17 Agota Kristof: I går (1995, Hier, svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2020; 102 s.). Agota Kristof (1935–2011) upplever en postum berömmelse, inte bara i Sverige. Det gäller främst hennes trilogi från 1985–91 Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen när de kom i svensk nyöversättning förra året (jag har inte läst dem). Trilogin omfattar i en volym 431 sidor, så hon skriver koncentrerat, och denna lilla roman går ännu längre och lyckas gestalta flera livsöden på bara 100 sidor. Den är välskriven och spännande, och man läser den fortare än man nog borde.

Agota Kristof var ungerska som 1956 flydde med sin man och hamnade i Neuchâtel i den franskspråkiga delen av Schweiz. Trots att hon sagt att hon aldrig känt sig hemma i exillandets språk började hon skriva skönlitteratur på franska. Jag vet inte hur hennes franska ter sig, men att döma av översättningen är hennes språk ganska rakt och enkelt, vilket passar bra till den historia hon berättar.

Romanen berättas i jagform av en ung man, Sandor, som rymt hemifrån efter ett våldsdåd och hamnat i exil i ett annat land, där han har ett monotont arbete på en urfabrik. Vilka länderna är skrivs aldrig ut, men det är inte svårt att tänka sig Ungern respektive Schweiz. Han växte upp i en liten by som son till en halvt utstött prostituerad med antydd romsk bakgrund. När han får klart för sig att byns respekterade skollärare är hans far brister något i honom, särskilt som han är förtjust i lärarens dotter, som han kallar Line. I sin nya tillvaro har han sex på helgerna med Yolande, som han inte älskar, men han drömmer om Line. Så dyker Line plötsligt upp i samma stad, med man och halvårsgammal dotter. Sandors och Lines återseende och hur deras relation utvecklas är romanens huvudmotiv. Båda är känslomässigt skadade men av olika anledningar, och Sandor mer än Line, och även här ligger katastrofen på lut.

Att Agota Kristof med hela sin varelse visste vad landsflykt och exil innebar är uppenbart, och hon lyckas också förmedla dessa känslor i gestaltningen av den unge mannen liksom av de landsmän som är hans enda umgänge. Det är en mästerlig och fullödig roman trots sitt ringa omfång.

Resan mot högeravgrunden

2020-09-18 Anne Applebaum: Twilight of Democracy. The Failure of Politics and the Parting of Friends (Allen Lane 2020; 206 s. Svensk övers. Margareta Eklöf: Demokratins skymning, Albert Bonniers Förlag, utk. 29/9 2020). Anne Applebaum är en amerikansk historiker och politisk journalist. Hon beskriver sig som center-right, liberalkonservativ, och var tidigare anhängare av Republikanerna i USA. Men när partiet villigt anslöt sig till trumpismen, och flera av hennes politiska och personliga vänner följde med, stannade Applebaum kvar i sin gamla position, och vännerna är numera ovänner. Applebaum är gift med en meningsfrände, Polens tidigare utrikesminister Radosław (Radek) Sikorski och har mycket goda förbindelser i särskilt Polens och Ungerns politiska och journalistiska kretsar. Eller ska vi säga ”hade”? I bokens inledning berättar Applebaum målande om en nyårsfest hon och maken höll i sitt hem i Polen 1999. Då var alla glada åt Polens och Centraleuropas demokratiska framsteg efter frigörelsen från Sovjetkommunismen, men tio år senare hade många av festdeltagarna övergått till de auktoritära högerpartierna Fidesz i Ungern och Lag och rättvisa i Polen. Och I Storbritannien, där Applebaum arbetat på den konservativa The Spectator, blir tidigare middle-of-the-way-Tories anhängare av den extrema brexitrörelsen och drar efter folkomröstningen partiet med sig. Ledande bland dem är paret Applebaum-Sikorskis gamle vän Boris Johnson.

I denna uttalat personliga och icke-objektiva bok ger Anne Applebaum sitt svar på frågan hur det kunde gå så här. Varför har auktoritära högerrörelser fått ett sådant uppsving, och varför har så många tidigare demokratianhängare attraherats av dem? Utan att undanhålla grunder för faktiskt missnöje koncentrerar hon sig på det personliga. Via typfall som hon behandlar mer ingående – en polsk tv-chef, en talesperson för Orbánregimen, en programledare i Fox-tv, Boris Johnson – och mera generella iakttagelser drar hon några slutsatser. De auktoritära rörelserna är inte missnöjesrörelser skapade underifrån utan tvärtom framdrivna av missnöjda eller besvikna personer ur eliten. Det kan röra sig om vad Applebaum efter den rysk-amerikanska kulturvetaren Svetlana Boym kallar restorative nostalgia, ungefär det var bättre förr och vi måste göra något åt det. Eller ett mer personligt missnöje, som att man inte nått det inflytande eller den position man anser sig ha rätt till. Eftersom auktoritära rörelser premierar lojalitet framför kompetens har sådan människor fått det lättare att avancera. Om omvändelsen inte bottnar i genuin övertygelse blir resultatet cynism och relativisering av sanningen.

Att denna resa mot högeravgrunden startats av cyniska elitister är för mig den viktigaste lärdomen av denna bok, även om det förstås inte förklarar allt. Man måste vara tacksam mot Anne Applebaum för hennes mod att skriva den, också som en sorgbearbetning. Trots det allvarliga budskapet trivs man i hennes sällskap, med hennes berättelser och reflexioner utan anspråk på vetenskaplighet. Hon bjuder in läsaren till sitt intressanta liv utan att någon gång bli privat. Det lätt personliga språket, rätt olikt hennes stil som historiker, harmonierar med innehållet.

Engagerat och briljant om järnridån

2019-11-13 Anne Applebaum: Järnridån. Det kommunistiska maktövertagandet i Östeuropa 1945–1956 (2012; svensk övers. Margareta Eklöf, Albert Bonniers Förlag 2013). Det här är en tjock (570 tättryckta textsidor), gedigen, välskriven (och välöversatt) och mycket hyllad bok. Anne Applebaum (född 1964) är en amerikansk historiker, statsvetare och journalist. Hon är gift med en polsk f.d. utrikesminister och polsk medborgare. Hon behärskar ryska och polska (men inte tyska, vad det verkar). Hon har lång erfarenhet av att bevaka Ryssland och det forna Östeuropa. Förutom på egna kunskaper stöder hon sig på andra forskare, ett enormt arkivmaterial och talrika intervjuer med både makthavare och dissidenter från tiden som boken handlar om. Bokens titel är egentligen för vid. Den handlar uttryckligen endast om Östtyskland, Polen och Ungern. Tjeckoslovakien dyker upp några gånger, Bulgarien och Rumänien skymtar ibland, Jugoslavien nämns men behandlas inte och Albanien nämns knappast alls. Boken är ju tillräckligt tjock ändå, men jag beklagar att inte åtminstone Tjeckoslovakien behandlas utförligare.

Boken har två huvuddelar. Den första skildrar det successiva kommunistiska maktövertagandet från krigsslutet till 1948, den andra vad Applebaum kallar högstalinismen men också oroligheterna, protesterna och revolterna mot mitten av 1950-talet. Kapitlen i respektive del är tematiska och komparativa land för land. Applebaum skriver inte som en objektiv historiker utan från en tydlig västlig-liberal ståndpunkt. I del 1 beskrivs hur de inhemska kommunisterna (ofta influgna efter åratal i exil i Moskva) och deras sovjetiska uppbackare, främst den ockuperande militären, varken ville eller kunde införa sovjetsystemet på en gång. I stället upprätthölls en viss grad av demokrati, som systematiskt monterades ner inom sektor efter sektor: polisen, ungdomen, radion, det ekonomiska systemet och till slut det parlamentariska. Tillvägagångssätten var snarlika i de tre länderna, men takten varierade och utfallet kunde också vara olika. T.ex. i Polen förblev den katolska kyrkan en maktfaktor trots förföljelse, och det gick inte att kollektivisera jordbruket där. Störst tonvikt lägger Applebaum på nedmonteringen av civilsamhället. Ideella föreningar, idrottsklubbar, intresseorganisationer som inte kunde kontrolleras uppifrån var en styggelse för regimerna, som tvångsanslöt dem till sina egna statliga paraplyorganisationer eller förbjöd dem.

I del 2 ligger fokus på maktutövningen, när den var som mest brutal i början av 1950-talet. All opposition förföljdes skoningslöst, och som om det inte räckte med det rensade man i skådeprocesser ut bland sina egna toppnamn. Rudolf Slansky i Tjeckoslovakien och Lazló Rajk i Ungern är de mest kända offren. De var visserligen lika blodbesudlade som sina bödlar, men det var inte därför de hängdes. I något slags perverterad idealism skulle den nya människan ”homo sovieticus” skapas. I alla tre länderna skulle det bl.a. ske genom byggandet av gigantiska stålverk kring vilka hela städer planerades och byggdes. Men såväl Eisenhüttenstadt (Stalinstadt) i DDR som Nowa Huta i Polen och Sztalinváros i Ungern blev gigantiska misslyckanden. För sitt levebröds skull kände sig även regimmotståndare tvungna att inordna sig i systemet.

Efter Stalins död 1953 slappnade greppet något, och missnöje kom upp till ytan. Viss fri debatt kunde tolereras, men var gränsen gick var oklart. Upproren i Berlin 1953 och Ungern 1956 dränktes i blod av sovjetiska trupper. I Polen räckte det med hot om militär intervention. Experimentet med töväder slog katastrofalt fel sett med sovjetiska ögon, och greppet hårdnade igen för flera decennier framåt. Först på 1980-talet började ett nytt motstånd formeras, men det är inte ämnet för denna engagerande och briljant berättade historia.