2020-02-02 Carina Burman: Bellman. Biografin (Albert Bonniers Förlag 2019; 751 s. varav boktext 637). Carina Burman, docent i litteraturhistoria i Uppsala, 1700-talsspecialist, även framgångsrik romanförfattare, har satt en självmedveten titel på sin bok, eller ”kaxig” för att citera flera recensenter. Nu inbillar Burman sig inte alls att detta skulle vara den definitiva levnadsteckningen över skalden och sångaren Carl Michael Bellman (1740–95). Det gör hon helt klart i ett efterord där hon intygar sin skuld till många föregångare i vad hon betecknar som ett pågående katedralbygge, där hennes bidrag ”kanske kan bli ett högt, färgrikt fönster, där solen lyser in”. Nej, den bestämda formen ”Biografin” torde avse en annan sak, som Burman också framhåller, nämligen att detta är den första kompletta beskrivningen av skaldens liv och verk. Märkligt, med tanke på att Bellman ansetts som en av Sveriges främsta författare från kort efter sin död för 225 år sedan fram till våra dagar. Föregångare som Olof Byström, Magnus von Platen, Paul Britten Austin, Torkel Stålmarck, Lars Huldén och Lars Lönnroth – alla flitigt apostroferade i boken – har bidragit med olika aspekter från skilda utgångspunkter, men ingen har tagit det helhetsgrepp som Burman gör.
637 sidor text och 114 sidor noter, bibliografi och register kan synas mastigt, men om nu en biografi ska vara fullständig så krävs det utrymme. Burman är därtill en stilist av rang, ett pennskaft med väl inprickade humoristiska och ironiska snärtar, vilket gör läsningen njutningsfull nästan oavbrutet. Någon gång kan man känna sig övermätt av alla förtecknade och citerade tillfällighetsverser, men även de är viktiga för helhetsbilden.
Fullständighetssträvan i all ära, i ett så omfångsrikt verk måste ändå till slut författaren sovra, fokusera och disponera sitt material. Carina Burman delar in Bellmans liv i tre faser, och boken i tre avdelningar: Morgon, Middag och Afton. ”Morgonen” är uppväxten i en välbärgad men småningom deklasserad ofrälse ståndsmiljö i ett stenhus på Söder, där Bellman blir varse sin talang att skriva vers, och ungdomsåren när han gör sig känd som underhållare med den fiktiva Bacchi Orden. ”Middagen” inleds med Gustaf [som Burman skriver] III:s trontillträde, med Bellman som välsedd vid hovet och med umgänge i de fina kretsarna. Men, understryker Burman, Bellman var efter sin tid. Hon karaktäriserar hans diktning som ”postbarock”, när smaken, under inflytande framför allt av upplysningsmannen Kellgren, blir alltmer franskklassisk. Bellman och Kellgren var faktiskt länge personliga ovänner, innan gemensamma vänner såg till att de kom sams, och Bellman försökte sig också i mer klassiserande riktning, en stil som dock inte riktigt passade honom. ”Aftonen”, åren från 1789 och framåt, präglades å ena sidan av att Bellman samlade ihop sina bokstavligen vitt spridda verk och med vänners hjälp sammanställde och utgav Fredmans epistlar 1790, med Kellgrens lovordande (och lovordade) företal, och Fredmans sånger 1791. Några nyskrivna epistlar, som ”Liksom en herdinna” och ”Vila vid denna källa”, visar att skaparförmågan fanns kvar, men annars sinade både de fysiska och de poetiska krafterna. Några månader på gäldstuga 1794 markerade ett bottenläge. Skaldens och familjens ekonomi hade alltid varit ansträngd, men annars hade generösa vänner, av vilka han hade många, bistått honom. Så icke denna gång. Den 11 februari 1795 dog han.
Den poetiska (i betydligt mindre grad den musikaliska) verksamheten är bokens stomme, som klätts med det myllrande rent biografiska utanverket. En närmast oöverskådlig mängd av familjemedlemmar, vänner, gynnare och vederdelomän passerar revy på scenen, som är det sena 1700-talets Stockholm, kärleksfullt åskådliggjord av biografen. Det märks att Carina Burman trivs där. Elände, smuts, fylla och horeri är visserligen närvarande, men mest som en schattering. Politiken ägnar hon sig inte åt mer än absolut nödvändigt, och kungen förblir en ljusgestalt ända fram till mordet och efter. En hel Epilog ägnas Bellmans eftermäle och senare tiders Bellmansreception och den musikaliska tolkningen av hans sånger. Den är en fin avrundning av detta i ordets alla meningar verkligt läsvärda verk.
Min läsning 