Litterärt ymnighetshorn

2021-01-23 Kristoffer Leandoer: Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt (Natur och Kultur 2020; 413 s.). Det är svårt att veta var man ska börja när man beskriver detta litterära ymnighetshorn. Kristoffer Leandoer börjar med den Ovidius som skriver ändlösa klagotirader från sin förvisningsort vid Svarta havet. Men tro för all del inte att det blir en kronologisk ordnad presentation av exillitteratur. För det första tas begreppet flykt i vidast möjliga betydelse: i tid och rum och mer eller mindre metaforiskt. Då ryms så olikartade företeelser som symbolism, äventyrsberättelser, drogrus, fantasy, flykt från ansvar och flykt från frihet. För det andra är detta inte litteraturhistoria utan essäistik, och Leandoer utnyttjar till fullo den essäistiska licensen att associera fritt och göra stora språng mellan tider, länder, genrer (såväl höglitterära som populära) och från litteraturen till andra konstarter, särskilt film och rockmusik.

Leandoer skriver personligt (men inte mycket om sig själv) med en smittande entusiasm och en stilkonst som gör att jag njuter av läsningen samtidigt som jag lär mig mycket nytt. Bäst tycker jag om de kapitel och avsnitt som handlar om enskilda författare och deras verk: Marilynne Robinson, Mallarmé, Oscar Wilde, kritikern William Empson, Henry James, Simone Weil John Williams (han som skrev Stoner), Tolkien och C.S. Lewis. Som synes mest västerlänningar från 1800- och 1900-talet, men även några vietnamesiska författare behandlas. Här förs en intressant diskussion om den exiltillvaro det innebär att skriva på ett annat språk än modersmålet, i detta fall kolonialmaktens språk franska. Dödsskräck och dödsdrift tas upp på flera ställen, ett begreppspar som tycks ha stor betydelse för Leandoer, liksom gudstro gentemot skepsis.

Det kan tyckas småaktigt att anmärka på att det eller det inte tagits upp, men jag saknar faktiskt fler exempel på kolonialt influerad litteratur, kanske särskilt den afrikanska engelskspråkiga. Vad skulle inte Kristoffer Leandoer ha kunnat få ut av klassiker som Chinua Achebe och Alan Paton, eller här mindre kända som Es’kia Mpahahlele och Zakes Mda? Å andra sidan hade boken knappast vunnit på att bli så mycket längre, och det som nu ryms mellan pärmarna motiverar till fullo bokens Augustprisnominering.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s