Lätt läsning som gör ont

2021-02-05 Agota Kristof: Den stora skrivboken/Beviset/Den tredje lögnen (1986, 1988 resp. 1991; svensk nyövers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2019; 431 s.). ”Tvillingtrilogin”, som den också kallas, gavs ut som tre separata romaner, men det är helt rätt att samla dem i en volym, dels eftersom det totala omfånget inte är mer än en vanlig lång roman, dels eftersom de hör nära ihop. Det är nämligen samma historia som berättas tre gånger.

Det är dock inte fyra olika röster (den tredje boken har i sin tur två delar) som berättar samma historia, utan de historier som berättas kan inte alla vara sanna samtidigt.

Vi befinner oss i ett namnlöst land under ett obenämnt krig i en inte angiven tid. Landet behärskas av en utländsk krigsmakt som sägs vara en allierad men snarare har drag av ockupationsmakt. En annan främmande, fientlig makt kommer att invadera och ta över makten i landet. Det är svårt att inte tänka Ungern, Tyskland, Sovjetunionen 1944–45, men det är i grunden oväsentligt. I Den stora skrivboken lämnas ett par tvillingpojkar i sexårsåldern av sin mamma, som inte kan försörja dem i Den stora staden, hos sin mormor i en by nära gränsen till ett annat land. De namnlösa pojkarna berättar själva, i konsekvent vi-form, om alla svårigheter de har att övervinna, vilket de gör genom begåvning, födgeni och osannolik tåga. De härdar sig till den grad att de är i stånd att begå meningslösa grymheter, fast de i grunden vill göra gott. Titelns skrivbok är ett slags dagbok där de berättar om allt de gör, rakt på sak och helt utan känslouttryck eller andra subjektiva skrivsätt. Sådant är också språket i boken. Är det i själva verket skrivboken vi läser?

Den stora skrivboken står bra på egna ben. Det är en enastående stark skildring av utsatta människor i en hård tid: hur de deformeras och utför grymma handlingar men hur det också finns plats för godhet och altruism. Kärlek tycks dock vara en omöjlighet. Ohyggligheterna framstår desto starkare genom det korthuggna, avskalade språket. Jag läste med alla sinnen på helspänn och kände mig helt matt när boken var slut.

Men med de två följande böckerna visar Agota Kristof att hon också vill något annat. I Beviset, som berättas i tredje person. är en av pojkarna, Lucas, ensam kvar sedan brodern Claus (lägg märke till anagrammet!) lyckats fly över gränsen. Mormodern och föräldrarna är också döda, så han får klara sig själv, vilket han gör bra. Han tar sig an en kvinna som gjorts med barn av sin egen far, och när kvinnan försvinner uppfostrar han pojken som sin egen son. Så småningom smygs det in tvivel på sanningen i den första boken. Var den gamla kvinnan faktiskt hans mormor, och har han någonsin haft en bror?

I Den tredje lögnen drivs handlingen av att den landsflyktige brodern kommer tillbaka. Den berättas i jag-form, i första halvan av den ene brodern, i den andra av den andre. Men nu är det flyktingen som heter Lucas och brodern Klaus, med K. Deras familjebakgrund blir än mer tragisk. Ingenting av det som berättats i de två första böckerna verkar längre vara sant, även om vissa detaljer känns igen. Hela romanverket är förstås fiktion, men inuti den ställs frågan om vad av det vi läst som är sant, om ens något.

Jag tror inte man ska söka logiska förklaringar. Det labyrintiska berättandet med sina irrgångar och återvändsgränder är Agota Kristofs sätt att framhålla krigets vanvett och tillvarons omöjlighet under de betingelserna. Trilogin är ett djupt tragiskt och djupt pessimistiskt verk som är lätt att läsa samtidigt som det gör väldigt ont.

(Agota Kristof, 1935–2011, var ungerska i exil och skrev på franska. Jag har tidigare i detta forum skrivit om romanen Igår.)

Litterärt ymnighetshorn

2021-01-23 Kristoffer Leandoer: Längta hem, längta bort. En essä om litteratur på flykt (Natur och Kultur 2020; 413 s.). Det är svårt att veta var man ska börja när man beskriver detta litterära ymnighetshorn. Kristoffer Leandoer börjar med den Ovidius som skriver ändlösa klagotirader från sin förvisningsort vid Svarta havet. Men tro för all del inte att det blir en kronologisk ordnad presentation av exillitteratur. För det första tas begreppet flykt i vidast möjliga betydelse: i tid och rum och mer eller mindre metaforiskt. Då ryms så olikartade företeelser som symbolism, äventyrsberättelser, drogrus, fantasy, flykt från ansvar och flykt från frihet. För det andra är detta inte litteraturhistoria utan essäistik, och Leandoer utnyttjar till fullo den essäistiska licensen att associera fritt och göra stora språng mellan tider, länder, genrer (såväl höglitterära som populära) och från litteraturen till andra konstarter, särskilt film och rockmusik.

Leandoer skriver personligt (men inte mycket om sig själv) med en smittande entusiasm och en stilkonst som gör att jag njuter av läsningen samtidigt som jag lär mig mycket nytt. Bäst tycker jag om de kapitel och avsnitt som handlar om enskilda författare och deras verk: Marilynne Robinson, Mallarmé, Oscar Wilde, kritikern William Empson, Henry James, Simone Weil John Williams (han som skrev Stoner), Tolkien och C.S. Lewis. Som synes mest västerlänningar från 1800- och 1900-talet, men även några vietnamesiska författare behandlas. Här förs en intressant diskussion om den exiltillvaro det innebär att skriva på ett annat språk än modersmålet, i detta fall kolonialmaktens språk franska. Dödsskräck och dödsdrift tas upp på flera ställen, ett begreppspar som tycks ha stor betydelse för Leandoer, liksom gudstro gentemot skepsis.

Det kan tyckas småaktigt att anmärka på att det eller det inte tagits upp, men jag saknar faktiskt fler exempel på kolonialt influerad litteratur, kanske särskilt den afrikanska engelskspråkiga. Vad skulle inte Kristoffer Leandoer ha kunnat få ut av klassiker som Chinua Achebe och Alan Paton, eller här mindre kända som Es’kia Mpahahlele och Zakes Mda? Å andra sidan hade boken knappast vunnit på att bli så mycket längre, och det som nu ryms mellan pärmarna motiverar till fullo bokens Augustprisnominering.

En stor liten roman

2020-12-17 Agota Kristof: I går (1995, Hier, svensk övers. Marianne Tufvesson, Wahlström & Widstrand 2020; 102 s.). Agota Kristof (1935–2011) upplever en postum berömmelse, inte bara i Sverige. Det gäller främst hennes trilogi från 1985–91 Den stora skrivboken, Beviset och Den tredje lögnen när de kom i svensk nyöversättning förra året (jag har inte läst dem). Trilogin omfattar i en volym 431 sidor, så hon skriver koncentrerat, och denna lilla roman går ännu längre och lyckas gestalta flera livsöden på bara 100 sidor. Den är välskriven och spännande, och man läser den fortare än man nog borde.

Agota Kristof var ungerska som 1956 flydde med sin man och hamnade i Neuchâtel i den franskspråkiga delen av Schweiz. Trots att hon sagt att hon aldrig känt sig hemma i exillandets språk började hon skriva skönlitteratur på franska. Jag vet inte hur hennes franska ter sig, men att döma av översättningen är hennes språk ganska rakt och enkelt, vilket passar bra till den historia hon berättar.

Romanen berättas i jagform av en ung man, Sandor, som rymt hemifrån efter ett våldsdåd och hamnat i exil i ett annat land, där han har ett monotont arbete på en urfabrik. Vilka länderna är skrivs aldrig ut, men det är inte svårt att tänka sig Ungern respektive Schweiz. Han växte upp i en liten by som son till en halvt utstött prostituerad med antydd romsk bakgrund. När han får klart för sig att byns respekterade skollärare är hans far brister något i honom, särskilt som han är förtjust i lärarens dotter, som han kallar Line. I sin nya tillvaro har han sex på helgerna med Yolande, som han inte älskar, men han drömmer om Line. Så dyker Line plötsligt upp i samma stad, med man och halvårsgammal dotter. Sandors och Lines återseende och hur deras relation utvecklas är romanens huvudmotiv. Båda är känslomässigt skadade men av olika anledningar, och Sandor mer än Line, och även här ligger katastrofen på lut.

Att Agota Kristof med hela sin varelse visste vad landsflykt och exil innebar är uppenbart, och hon lyckas också förmedla dessa känslor i gestaltningen av den unge mannen liksom av de landsmän som är hans enda umgänge. Det är en mästerlig och fullödig roman trots sitt ringa omfång.