2021-06-01 Carina Burman: God natt Madame (Albert Bonniers Förlag 2021; 271 s.). Carina Burman disputerade på en avhandling om Kellgren 1988, och som en utlöpare av den skrev hon den hyllade debutromanen Min salig bror Jean Hendrich (1993). Efter såväl skön- som facklitterära resor i tid och rum återkom hon till 1700-talet häromåret med den monumentala Bellman. Biografin. Och nu har den fått sin spinoff med denna roman om en av Bellmans närmaste vänner. Titeln är slutraden i Fredmans epistel nr 79, ”Charon i luren tutar”.
Kellgrenromanen utger sig som ett autentiskt manuskript, omhändertaget av Burman, medan den nya boken uttryckligen är en roman, enligt Burmans efterord. Annars har de formella likheter. Båda är berättade i jagform, och det finns en historia bakom textens tillkomst. Båda har inslag av 1700-talets svenska i en i övrigt nutida språkform: franska citat- och lånord, tidstypiska men numer urmodiga svenska ord å ena sidan, inga pluralformer på verb å den andra. Den viktigaste skillnaden är att i Kellgrenromanen berättar två personer som stått skalden nära om honom, medan i denna huvudpersonen skildrar sitt eget liv.
Vem är då vi talar om? Hon heter Anna Charlotta von Stapelmohr, kallad Lotta, född 1754 i en nyadlad familj, vacker, vitter, spirituell, känd för sin snabba och inte sällan vassa replik. Genom sitt äktenskap med Elis Schröderheim, ungdomsvän till Gustaf III och länge en av kungens gunstlingar, får hon tillträde till hovet. På 1770-talet står det ett skimmer över Gustafs dagar, där vitterhet, konst och musik – gärna i lekfulla former – står högst på dagordningen. Lotta deltar med liv och lust och ägnar sig i tidens anda även åt erotiska eskapader, liksom maken. Äktenskapet framställs ändå som ett inklinationsparti fast utan krav på sexuell trohet. Även om sorger drabbar henne – en älskad bror dör i en hastigt uppflammande epidemi, Lotta föder ett dött barn och blir inte gravid igen – är livsglädje hennes dominerande personlighetsdrag. Umgänget är stort, en mängd verkliga och några fiktiva personer passerar revy, men utanför familjen är Bellman, av Lotta kärleksfullt kallad Bella, den enda konstanten.
Skimret övergår med tiden i mörknande skyar. Kungen utökar sin makt på adelns bekostnad, oppositionen tilltar. Som alla auktoritära ledare blir Gustaf misstänksam till och med mot sin närmaste omgivning, och ett faux-pas kan sänka en gunstling i djupaste onåd. Burmans Lotta är sannerligen inte blind för kungens mer betänkliga sidor. Förvisad från hovet sitter hon hösten 1790, äntligen gravid igen, dock icke med maken som barnafar, och skriver ned sina minnen ända från barndomen. Levnadsminnena varvas med korta inslag från det skrivande nuet: yttre händelser, reflexioner, oro för framtiden. Anna Charlotta von Stapelmohr lägger ned pennan på julafton 1790, dagen före barnets födelse.
Carina Burman är lika vitter och spirituell som sin huvudperson, det är en valfrändskap. Genom det direkta berättandet i jagform lyckas hon till läsaren förmedla liv och ande från den tid som hon känner bättre än de flesta. Samtidigt drar hon in läsaren, efter en kanske något trög start, i den fängslande levnadshistorien. En tour de force, Madame!
Min läsning 