2022-05-10 Inger Borgström: Den determinerade Markurell. Den fria viljan, kärleken och övermänniskan i Hjalmar Bergmans roman Markurells i Wadköping och hans novell Herr Markurells död (Ekerlids Förlag 2019; 384 s.). Att Hjalmar Bergman var determinist i sin livsåskådning är omvittnat och kommenterat av praktiskt taget alla litteraturvetare som intresserat sig för hans verk och liv. Den är alltså grunden på vilken gymnasieläraren Inger Borgström bygger denna bearbetade och utvidgade version av sin licentiatavhandling från 2004 på, utgiven till romanens hundraårsjubileum (novellen kom tre år senare). Här analyserar hon hur determinismen (varje verkan har en orsak och kan inte påverkas av den fria viljan), och dess specialfall fatalismen (tron på ett styrande ”öde”) och apokatastasis (alltings återställelse till den goda grunden) gestaltas konstnärligt. Det är förstås de båda verken om Markurell, romanen och novellen, sedda som en helhet, som står i förgrunden, men Borgström tar också upp många andra Bergmanverk.
Framställningen är snarast multimetodologisk, med åberopande av teoretiker som Bachtin och Foucault, tillämpning av teorier som intertextualitet och både komparativa och biografiska metoder och Bergmans egen påverkan av auktoriteter som Spinoza, Schopenhauer och Nietzsche. Borgström tycks hundraprocentigt inläst på tidigare Bergmanforskning, som hon refererar till på snart sagt varje sida, ibland för att styrka sina egna uppfattningar, ibland för säga emot, vanligen med den försynta frasen ”Här vill jag invända att …”. Ämnet belyses i många olika aspekter, innehållsliga som viljans frihet, arv och miljö, barndomstrauman, kärlekens omöjlighet, övermänniskogestalten samt språklig-stilistiska som humor, intermediala och bibliska inslag, realism mot fantasi. Ett särskilt kapitel ägnas Bergmans egna adaptioner av romanen för radio, scen och film, i syfte att få fram de budskap som för författaren var de väsentligaste. Det är gediget, detaljerat och lärorikt. .
Men jag tycker det är synd att Inger Borgström, inför möjligheten att ge ut boken på ett välrenommerat allmänutgivande förlag, inte bearbetat sin avhandling till att appellera till en större läsekrets. Nu har texten kvar sin karaktär av akademiskt lärdomsprov, med allt vad det innebär av detaljredovisningar, referenser och, framför allt, ideliga upprepningar av författarens teser jämte belägg i texten. Några särskilt centrala citat återkommer många tiotals gånger. Det är synd, för det Inger Borgström har att meddela om Hjalmar Bergman och hans verk är kanske inte vetenskapligt banbrytande men en utmärkt introduktion till och sammanfattning av författarskapet. Den lärdomen får dock läsaren vaska fram själv.
Min läsning 