2022-05-01 Nora Ikstena: Modersmjölken (2015; svensk övers Juris Kronbergs, Bokförlaget Tranan 2020; 260 s.). Lettiskan Nora Ikstena debuterade 1995 och kan därmed sägas tillhöra den första generationen av postsovjetiska författare i landet. Hon har gett ut cirka dussinet romaner, noveller och essäsamlingar men förutom Modersmjölken är bara romanen Livets fest (1998) översatt till svenska (2008). Ikstena är utan tvivel en framstående författare som borde röna mer uppmärksamhet här. Denna roman har det dock skrivits en del om, och det är förhoppningsvis en vändpunkt.
Modersmjölken är postsovjetisk också i sitt tema. Den utspelar sig mellan 1944, när Sovjetunionen för andra gången ockuperade Lettland, och 1989, när Berlinmurens fall visade att en ny frihet var möjlig. Det är kvinnor i tre generationer, mormor, mor och dotter, som förkroppsligar historien, och den berättas växelvis av de båda yngre. (De är alla namnlösa, så jag refererar till dem så.) Mormodern har haft möjlighet att fly till Sverige, men vill föda sitt barn på lettisk jord. Hennes man har deporterats till Sibirien och återvänder aldrig. Hon gifter om sig, och styvfar/styvmorfar är en god människa och blir en fast punkt i familjen. Modern, som är romanens centralgestalt, är olycklig, depressiv, hatar systemet och inte minst sig själv. Hon blir med barn efter en engångsaffär, men när dottern föds, 1969, samma år som författaren, överger hon barnet för en kort tid med motiveringen att denna inte ska dricka hennes förgiftade modersmjölk. Dottern tas om hand av morföräldrarna medan modern utbildar sig till läkare, gynekolog. Hon ser en lovande karriär som fertilitetsforskare i Leningrad gå om intet efter en våldshandling och tvingas tjänstgöra på en sjukstuga i landsorten. Dottern rycks upp ur sin trygga tillvaro i Riga till en stuga på landet utan moderna bekvämligheter men finner sig snabbt väl till rätta, med morföräldrarna som säkerhetsventil i bakgrunden. Den behövs, för modern för ett alltmer självdestruktivt leverne. Dottern ifrågasätter till en början inte det sovjetiska systemet, vaknar upp gradvis, men det är svårt att vara oppositionell om man vill gå ut skolan med goda betyg och komma in på universitetet.
De frihetsälskande men resignerade morföräldrarna, modern som gör motstånd men krossas, dottern som kommer till medvetenhet och blir del av en ny frihetslängtan: de parallelliserar den politiska utvecklingen i landet och förhållandet till sovjetmakten på ett nästan övertydligt sätt. Jag kommer att tänka på Eyvind Johnsons Krilon-trilogi. Men liksom hos Johnson tar författarens litterära förmåga loven av sådana invändningar. Den mänskliga historien tar överhanden, gripande i sitt elände, rörande i sin hoppfullhet. Symbolmättade bipersoner och bihistorier fördjupar framställningen. Det är storartat.
*
Modersmjölken blev Juris Kronbergs sista översättning. Kronbergs (1946–2020) var född i Sverige av lettiska flyktingar och blev en produktiv och outtröttlig förkämpe för lettisk kultur och litteratur i Sverige, som poet, översättare från och till lettiska, kulturdebattör och under tio år det fria Lettlands kulturattaché i Sverige. Det har känts angeläget för mig att tillägga detta.
Min läsning 