2022-09-05 Svenska noveller från Almqvist till Stoor (under redaktion av Ingrid Elam och Jerker Virdborg, Albert Bonniers Förlag 2018; 704 s.). Det var ett tag sedan jag skrev något här, för jag har grottat ner mig i den här antologin och haft ogement roligt under nästan tre veckor. 90 olika författare under 170 år, vilken läsfest! Det är klart, vill man att läsning ska stanna i minnet och leda till eftertanke är det inte att rekommendera att läsa boken från pärm till pärm, men det var ett sådant äventyr att läsa tio sidor av en författare och så kasta sig över nästa för att se vad hen hade att erbjuda. Det är klart, några dröjer sig kvar (i en del fall för att jag läste dem tidigare), som Almqvists närmast surrealistiska ”Palatset”, Lagerlöfs ”Bortbytingen” om ovillkorlig kärlek, Söderbergs varmt ironiska ”Kyssen” och Dagermans drabbande tragiska ”Att döda ett barn”. Men också en mästerlig novell av Eyvind Johnson, ”Svår stund” från 1934, om en människa som av en avundsman berövas allt: befattning, självförtroende och till och med fästmö; det är Otello (minus svartsjukan) och Jago. Ett par fastnar för att historien som berättas är så vedervärdig att novellen blir svår att läsa till slut, speciellt Rober Kangas ”Arvikakungen” (1994). Men de flesta ger förströelse för stunden och sedan är de borta, vilket alltid har varit mitt problem med noveller.
Urvalet i antologier går ju alltid att ifrågasätta, men jag ska bara göra två reflexioner. Den första är att det är glädjande många finlandssvenska författare representerade, från Topelius till Susanne Ringell (fast jag saknar verkligen Johan Bargum). Den andra: hur i all världen har redaktörerna kunnat sidsteppa Hjalmar Bergman? En av svensk litteraturs största, som har skrivit mängder med noveller. Här ifrågasätter jag inte utan fastslår att Ingrid Elam och Jerker Virdborg gjort ett allvarligt fel. Annars är det en välfungerande blandning av kända och mindre kända författare, och redaktörerna låter tidsanda och teman återspeglas i den kronologiska ordning efter tillkomstår som novellerna är uppställda i: mycket om kvinnornas ställning i slutet av 1800-talet, arbetets villkor på 1920- och 30-talen. Elam och Virdborg har tydligt undvikit långa noveller; Almqvists ”Palatset” är den i särklass längsta med sina 35 sidor, medan genomsnittet ligger på ca 8 (dock mycket text på varje sida).
Det känns inte meningsfullt att referera eller ens nämna många flera. Maxim Grigorievs ”Resan till Potsdam” (2014) om en alldaglig utflykt från Berlin minns jag för att den så skickligt illustrerar minnets opålitlighet. Den är också, jämte ”Kyssen”, en av de få humoristiska novellerna, även om inslag av humor finns i några andra. Men huvudintrycket är att svenska noveller är en allvarlig sak.
Jag ber om ursäkt för att den här texten är lite fladdrig; det ligger nästan i sakens natur. Det är en bok som bör finnas i varje litterärt intresserat hem och den kan rekommenderas som studentpresent.
Min läsning 