Familjedrama med litterära kvaliteter

2020-10-26 Jakob Lind: Morfars pistol. Ett familjedrama (Kaunitz-Olsson 2020; 408 s.). Morfar hette Hjalmar Frisell, född 1880, död 1967, när dottersonen var ett år gammal. Bland ting han efterlämnade fanns en pistol, en Luger (Parabellum) med årtalet 1918 inristat. Den har fascinerat Jakob sedan barnsben och blev upptakten till hans mångåriga grävande efter morfaderns historia. Framför allt vad han gjorde i det finska inbördeskriget. Känt var att han, kapten i artilleriets reserv, hade tjänstgjort som frivilligkåren Svenska brigadens första chef men tidigt blivit ersatt och därefter är det tyst. I familjen var han känd som en charmig slarver, som knappast lyckats med något i livet, särskilt inte med att hålla i pengar, sina egna eller andras. Frisells dotter, DN-journalisten Ingela Lind, Jakobs mamma, ger honom ett blandat eftermäle i en artikel från 2013, https://www.dn.se/kultur-noje/kenyashortsen-var-som-en-forsvunnen-nyckel-till-minnet/ . När det vid en vindsröjning dök upp lådor med brev kunde Jakob sätta igång sina efterforskningar på allvar. Boken är tillägnad, och en kärleksförklaring till, författarens mormor, mer än 30 år yngre än sin make, en kvinna som kämpade hårt för att försörja familjen med tre döttrar.

Nu är det dags att meddela att denna bok är förbluffande bra, inte främst som biografi eller historieskrivning utan för sina litterära kvaliteter. Jakob Lind har förstått att materialet, eller huvudpersonen, inte håller för en regelrätt biografi, så han har format boken till en personlig skildring av en upptäcktsfärd i morfaderns fotspår. Typiskt är att Hjalmar Frisell genomgående kallas ”morfar”; det är ju, som undertiteln säger, ett familjedrama som ska berättas. Jakob flätar skickligt och känsligt ihop bokens teman: den vuxne Jakobs efterforskningar, morfaderns historia och minnen från Jakobs egen barndom, skolgång och studier samt en svår yrkesmässig motgång. Man kan diskutera relevansen av de personliga minnena, men de fogas sömlöst in i den övriga berättelsen och bidrar till att läsaren förstår Jakobs drivkrafter bättre.

Mer än halva boken handlar om Svenska brigaden i finska inbördeskriget och Hjalmar Frisells verksamhet där. Det finns inte väldigt mycket skrivet om detta, i synnerhet inte från senare år, så enbart mot den bakgrunden har Jakob Lind gjort en viktig insats. Han understryker hur viktig brigaden var för befälhavaren Mannerheim, inte av militära utan av politiska skäl, som en motvikt mot det tyska ingripandet. Militärt hade brigaden som sådan inte stor betydelse; däremot tjänstgjorde många enskilda svenska officerare i finska förband. Varken brigaden eller officerarna kan frikännas från att ha deltagit i det urskillningslösa dödandet av fångna eller flyende röda, det gör författaren klart.

Jag tror inte Jakob Lind på allvar tänkt sig kunna upprätta sin morfars heder, utan jag ser hans försök mer som ett litterärt grepp. Han famlar efter några halmstrån: förtalad av avundsmän i brigaden; eventuellt beordrad av Mannerheim att bli kvar i staben när brigaden första gången sattes in i strid utanför Tammerfors – med mycket stora förluster. Men med alla sina karaktärsbrister och moraliska tillkortakommanden är Hjalmar Frisell bortom räddning, vilket nog stått klart för Jakob om inte från början så från ett tidigt stadium i undersökningen. Just genom sin ärlighet blir denna bok ändå en vacker levnadsteckning med högt läsvärde.

Jörn Donners sista roman -engagerat och distanserat

2020-03-11 Jörn Donner: Blod är tunnare än vatten (Albert Bonniers Förlag 2018; 296 s.). Det är inte lätt att skriva informerat och informativt om denna Jörn Donners sista roman. Som är en metaroman i två lager samtidigt som det är en dokumentär med långa citat ur äkta dokument. Och med lika många och långa citat ur dokument vars fakticitet är oklar. Donner har gjort denna osäkerhet till princip, kan man säga. Jag gör ett försök att bena upp historien, men det blir med nödvändighet en förenkling.

Författarjaget, som inte är identisk med författaren Donner, ska sälja sin döde fars villa på Karelska näset. Därvid upptäcker han lådor med dokument som fadern samlat och försett med en sammanbindande text. Dessa texter, redigerade och sammanställda av sonen, är den bok som sätts i läsarens hand.

Berättelsen utspelar sig med centrum i Terijoki, nära gränsen mellan Finland och Sovjetryssland, från april 1918 och ca ett år framåt. De vita har precis vunnit inbördeskriget, men läget är allt annat än stabilt. Våldet regerar, godtyckliga arresteringar och avrättningar hör till ordningen för dagen, ryssar betraktas som fiender oavsett deras politiska hemvist. Livsmedelsbrist råder, på gränsen till svält.

Historien har tre huvudpersoner. Alexander, en rysk jude, lyckas ta sig över gränsån Systerbäck för att ta sin datja i Terijoki i besittning. I huset finns dock redan finskan Anna, som till att börja med bemöter honom med stor misstänksamhet men ganska snart accepterar hans närvaro. Den tredje huvudpersonen är kaptenen, den militära kommendanten i området, hos vilken Anna arbetar som assistent. Mellan dessa tre utspelar sig ett egenartat triangeldrama med starka känslor och hårda åsiktsbrytningar inblandade, allt dock berättat i ett märkvärdigt nedtonat röstläge. Den psykologiskt mest intressanta personen är kaptenen Karl, som företer tydliga likheter med Jörn Donners far Kai, vilken hade en likadan post på Näset vid denna tid.

Men bokens raison-d’être är de insprängda dokumenten från tiden, som beskriver tillvaron i detta kaotiska gränsland från Viborg i väster till Petrograd i öster. Donner har grävt fram dokumenten ur olika arkiv och byggt sin roman kring dessa för att skapa närhet och tidskänsla. Mest gripande är utdragen ur Gunnar Mörns dagbok. Denne var en agitatorisk röd journalist som flytt till Viborg när staden ännu hölls av de röda. Hans saknad efter och oro för sin hustru och lille son är smärtsam läsning. (Mörn greps och avrättades på Sveaborg hösten 1918; ”Det enda vapen han någonsin använde var en skrivmaskin”, kommenterar den föregivne berättaren.) Textcollaget är skickligt gjort, och skildringen av tidshändelserna upprör och engagerar – man tänker oundvikligen på dagens gräns mellan Turkiet och Syrien. Det fiktiva dramat mellan huvudpersonerna berör mindre.