Om konsten att läsa det skrivna

2026-06-24 Kristoffer Leandoer: Det är läsaren som skriver boken (Natur & Kultur 2025; 304 s.). Enligt förlagsnotisen i slutet av boken ska denna volym ses som den avslutande delen i en trilogi, som inleddes med Längta hem, längta bort (2020) och följdes av Den oavslutade litteraturen (2023); jag har skrivit om båda. I var och en anlägger Kristoffer Leandoer ett visst perspektiv på litteraturen, som han prövar och turnerar och gör genomtänkta utvikningar från, allt på ett sätt som anstår en framstående litterär essäist. Titeln på denna del är snitsig men lite begränsande, för texterna handlar om det intrikata samspelet i stort mellan författare, text och läsare. Det handlar nämligen inte bara om att det är läsaren som skriver boken. Ibland är det boken som skriver läsaren, eller läsaren som skriver författaren och så vidare. Uppslagen och infallsrikedomen räcker till hela 24 kapitel, tacknämligt nog begränsade till ett genomsnitt om drygt tio sidor. Ibland slutar kapitlen lite abrupt, men hellre det än en ohanterlig volym.

Utgångspunkten är att en text egentligen inte finns förrän den läses, och när den läses skapar läsaren sin egen värld utifrån det som står i texten. Man behöver inte gå så långt som fransmannen Pierre Bayard, som läser kriminalromaner, inklusive Sofokles Kung Oidipus, som ”true crime” och kommer fram till att författarna utpekar fel mördare. En intressant vinkel är att författare gör klokt i att lämna så mycket som möjligt åt läsarens fantasi genom att minimera sådant som naturbeskrivningar och personers utseende. Som föredöme lyfter Leandoer fram den originella karibisk-brittiskan Jean Rhys (mest känd för Sargassohavet, en prequel till Jane Eyre), som vägde varje ord på guldvåg; hon ägnas ett eget kapitel. Sådana bestås också, med olika infallsvinklar, bl.a. (bara för att visa på bredden av Leandoers beläsenhet Narniasviten, kritikern Klara Johanson, Proust, Agatha Christie, Första Mosebok och Frans G. Bengtsson. Samt ett mer personligt: Leandoers morfar, kyrkoherde i Katarina församling i Stockholm, som läste Kierkegaard med pennan i hand och vars efterlämnade exemplar är fullklottrade med anteckningar för dottersonen att tolka.

Det går inte att göra full rättvisa åt denna rika och mycket välskrivna bok i en kort anmälan, så ovanstående må räcka som exempel. Jag ser med stor nyfikenhet fram mot vad Kristoffer Leandoer kommer att berika sina läsare med i sin nästa bok.

Ett portalverk – men bortglömt

2026-06-16 Clas Livijn: Spader Dame (1824) och novellen ”Samvetets fantasi” (1822) (inledning Kjell Espmark, redaktion och kommentarer Börje Räftegård; i serien Klassiker utgivna av Svenska Akademien, Bokförlaget Atlantis 1997; 172 s.). En minor classic enligt Kjell Espmark, oläslig enligt Göran Hägg. Vad är det för roman som kan uppväcka så motstridiga omdömen av framstående litteraturvetare? Den är ett – halvt bortglömt – portalverk i den svenska romantiska prosan men starkt påverkad av 1700-talets Sturm und Drang, känslosamhet och skräckromantik, skriven av en författare som varken gillade fosforisternas och Atterboms utsvävningar eller Tegnérs eller Geijers mer återhållsamma stil.

Clas Livijn (1781–1844) gjorde en framgångsrik ämbetsmannakarriär och slutade som generaldirektör för Fängelsestyrelsen, men det var författare han ville vara. Han skrev i de flesta genrer, men det mesta stannade vid ansatser, fragment. Spader dame är hans enda fullbordade roman. Den är också fragmentarisk, men här som ett litterärt grepp. Det är en brevroman, bestående av påstått upphittade papper som tillhört en avliden intern på Danvikens hospital i Stockholm, tidens mest ikoniska ”dårhus”. Det är dock inga äkta brev, för adressaten är en studentkamrat som begått självmord, och de är aldrig avsända.

Händelseförloppet som framkommer i breven är enkelt. Studenten Zachäus Schenander kommer som informator till ett lantgods och förälskar sig i patronens brorsdotter Marie. Kärleken är besvarad, men Marie tvingas gifta sig med den osympatiske kapten Leyonbraak, som är skuldsatt och förbrukar hustruns förmögenhet för göra sig skuldfri. Den redan från början labile Schenander förlorar härigenom helt förståndet, irrar omkring i trakten, tas för brottsling men förklaras till slut för otillräknelig och insätts på Danviken, där han snart dör.

Men det är i språket i breven som romanen har sin styrka. Här är alla dammluckor öppna. Brevskrivaren lägger inga band på sin svada, han är mångordig och späckar texten med vild metaforik och mängder av allusioner på bibeltexter, antika myter och både äldre och samtida författare och på aktuella händelser. Det är ett virtuost sätt att avspegla ett splittrat psyke. Men det är också skarp satir som lyfter fram Livijns egna antipatier. Jag tycker absolut inte att romanen är oläslig, men jag är tacksam för Börje Räftegårds rikhaltiga och utförliga kommentarer, som helt klart förhöjer läsvärdet.

Den trettiosidiga novellen ”Samvetets fantasi” är av en annan beskaffenhet men handlar också om en plågad själ. Det är en Faust-och-Gretchen-historia, där officeren Erik har gjort en flicka med barn men övergett henne, varvid flickan dödar den nyfödda, döms till döden och avrättas. Skildringen är även här känslostark, men språket är lugnare. Här finns halvt övernaturliga inslag av Hoffmannskt märke, men de går att se som utslag av Eriks sinnesförvirring. Det är en mycket bra novell som kan mäta sig med de bästa av den yngre kollegan Almqvist, vilken ju i stället för Livijn blev den som kom att förkroppsliga den svenska litterära romantiken.

Vad berättar kyrkan intill motorvägen?

2026-06-08 Maja Hagerman: Botvid. Den förste svensken (Norstedts 2025; 241 s., mycket rikt illustrerad). Alla som rest med bil eller buss söderut från Stockholm har sett den: kyrkan till höger om motorvägen, strax efter avfarterna mot Hallunda och Alby. Faktum är att sedan den byggdes på 1100-talet har den alltid stått tätt invid den sydliga huvudvägen från Stockholm, tidigast känd som Göta landsväg, på 1900-talet Riksväg 1 (”Riksettan”). Det är ingen slump.

Kyrkan är förstås Botkyrka kyrka, uppkallad efter Botvid, den man som står i centrum för Maja Hagermans fascinerande berättelse. Det är ingen biografi i vanlig mening; det som går att säga säkert om den historiske Botvid ryms på några boksidor. I stället är det en skildring av en dynamisk tid i historien i de delar av Skandinavien som ännu inte var Sverige men sakta och osäkert var på väg att bli det. I detta skeende kom Botvid att spela en roll – inte personen men det legendomspunna helgonet.

Det man med någon säkerhet kan säga om Botvid är följande: Han bör ha varit född i slutet av 1000-talet och uppvuxen på gården Hammarby, på vars marker kyrkan senare uppfördes. Familjen, föräldrarna Sven och Bänkfrid och brodern Björn är kända till namnet, var asatroende; kristendomen hade påtagligt svårt att få fotfäste i Svealand. Under en vistelse i England ska Botvid ha blivit omvänd. Han återkom till sina hemtrakter, enligt Hagerman inte som en regelrätt missionär ( i motsats till den ungefär samtidige Eskil) utan levde som en vanlig man men på ett föredömligt kristet vis. Han sägs ha mördats av en frigiven träl (ca 1120), och efter hans död kom historier om mirakler i omlopp. Viktigast är den om ett fiskafänge. När Botvid av en markägare tvingades flytta sina nät följde fisken med och lät sig fångas i stora mängder på den nya platsen. Hagerman uppfattar Botvids kritik av markägaren som en plädering för allemansrätten: ”Jag uppmanar er alla, mina vänner, att att ni aldrig någonsin förvägrar någon vad Gud så rikligt giver er för intet” (ur helgon legenden).

Till att börja med dyrkades Botvid som ett lokalt helgon, men snart blev kulten av honom indragen i storpolitiskt spel, nämligen kampen om den högsta makten i Sverige mellan den västgötska Eriksätten och den östgötska Sverkersätten. På kung Sverker den äldres och hans inflytelserika drottning Ulfhilds initiativ byggdes Botvidskyrkan, och dit flyttades lämningarna efter Botvid från Salems kyrka. Syftet, enligt Hagerman, var att skapa ett svenskt folkligt nationalhelgon (och det är i den meningen som Botvid är ”den förste svensken”, inte östgöten eller sörmlänningen). Men när Erik Jedvardssons son Knut Eriksson kom till makten arbetade han mer framgångsrikt med att göra sin far till nationalhelgonet Erik den helige, vars kult förlades till det nya ärkebiskopssätet i Uppsala, varvid alla andra svenska helgon fick stå tillbaka.

Om allt detta, påvekyrkans ökande inflytande, storpolitik och fromhetsliv och starka kvinnor i maktens närhet, och om hur Botvid glömdes bort efter reformationen och om hur han återupptäcktes på 1800-talet berättar Maja Hagerman på sitt välkända, schvungfulla sätt. Läsnöjet förhöjs högst väsentligt av det överflödande rika bildmaterialet. Ett praktverk, men i behändigt format.

Kristallklart i tanke och språk

2026-06-01 Per Wästberg: Livstecken. Anteckningar i 90-åren (Svenska Akademien 2025, bokhandelsupplaga Norstedts; 249 s.). Titeln och undertiteln säger bra vad det här är för sorts bok En samling korta texter utan röd tråd: minnesbilder från ett långt liv, reflexioner om liv och litteratur, introspektiva funderingar, porträtt av författarkolleger. På slutet ett antal aforismartade reflexioner, ett ”husapotek” med citat från andra författare, några dikter. Det är fragmentariskt, det är ojämnt, men man fortsätter läsa för språkets skull – och blr belönad med pärlor utkastade här och där. Porträtten av föräldrarna står ut. Per skriver om fadern, den självförbrännande journalisten och entreprenören Erik Wästberg, och modern, den något undflyende Greta född Hirsch. Intressant nog tar han sig an även deras familjebakgrund: Eriks från landsbygden i Hälsingland, Gretas judisk-borgerliga Stockholm.

Finns trots allt en röd tråd är det kärleken, en konstant i Wästbergs liv även om föremålen växlat. De tre första hustrurna och skilsmässorna från dem ägnas föga utrymme, desto mer får kärleksförklaringarna till den nuvarande, Sofia. Sorgen efter den bortgångna dottern Johanna väjer han inte för, men på det hela taget anser han sig för en lycklig och lyckligt lottad människa, aldrig drabbad av svårare själsstrider.

En genre som Per Wästberg briljerat i är lovtalen över författarkolleger. Ett sådant återges in extenso: talet till Göran Sonnevi när denne mottog Övralidspriset 2024. Annars finns i boken ett antal kortare porträtt: av Stig Claesson, P.C. Jersild, Tomas Tranströmer för att nämna några. Många andra personer passerar revy i minnena från Dagens Nyheter, Internationella PEN, kampen mot apartheid, oftast med uppskattande kommentarer.

Per Wästberg är en av våra mest mångsidiga och produktiva författare. Med åren har hans still slipats ner till en lite dröjande, ordknapp men kristallklar prosa som är en njutning att läsa.