2026-04-18 Madame de Lafayette: La princesse de Clèves (1678; e-bok, byggd på en utgåva 1689, Project Gutenberg; i tryckt form ca 200 s.; finns i svensk övers. av Eva Alexanderson, Prinsessan de Clèves, senaste utgåva Bokförlaget Faethon 2017).
En klassiker är en bok alla har hört talas om men ingen har läst, sägs det. Alla som studerat franska på högre nivå känner till denna roman, men hur många har faktiskt läst den? Inte jag i alla fall, förrän nu. Men omtalad och omskriven är den. Inte mindre än tre understreckare i Svenska Dagbladet de senaste tio åren vittnar därom. Och Eva Alexandersons översättning från 1964 återutgavs alltså senast för bara nio år sedan. En klassiker är den i meningen att den gavs ut under franskklassicismens glansdagar andra halvan av 1600-talet och att den anses som en av de första ”moderna” romanerna.
Så vad är det för sorts verk? Det moderna ligger väl främst i att den ger en fiktiv person en identitet och ett psykologiskt djup och trovärdigt beskriver relationer mellan denna och övriga agerande. Också som ett slags sedeskildring pekar den framåt. Omodern är den främst i språket. Inte bara för att 1600-talsfranskan har 350 år på nacken, utan för att såväl narration som dialoger och (många långa) monologer är skrivna på samma höglitterära språk. Det är ibland svårt att veta vem som för ordet, berättaren eller någon av romanfigurerna.
Handlingen utspelar sig 120 år före bokens tillkomst, vid Henri (Henrik) II:s hov under de sista åren på 1550-talet. Till hovet kommer den välbärgade madame de Chartres med sin sextonåriga dotter i syfte att få denna fördelaktigt gift. Flickan, vars förnamn, lika lite som någon annans, vi aldrig får veta, blir föremål för prinsen de Clèves passionerade kärlek. Den är knappast besvarad, men äktenskapet kommer till stånd, och mademoiselle de Chartres är nu la princesse de Clèves. Men vid hovet finns också den unge, stilige hertigen de Nemours, och mellan honom och prinsessan är attraktionen ömsesidig. Romanens huvudtema är hur den moraliskt oförvitliga prinsessan bekämpar sin böjelse. Det händer inget utåt, de två talar knappt med varann, men hon bekänner ändå sin böjelse för sin make. Andra omständigheter gör att han tror att hon bedrar honom, och det slutar i tragik.
De tre huvudpersonerna är alla närmast osannolika dygdemönster, men hovkretsarna de rör sig i är det sannerligen inte. Där skvallras och intrigeras det, man drar sig inte för att tjuvlyssna och läsa andras privata brev som man kommit över, och ”galanta äventyr” närmast uppmuntras. I centrum står den unga ”la reine-dauphine”. Vi känner henne som Maris Stuart, gift med Frankrikes tronföljare och själv regerande drottning av Skottland. Porträttet av henne är inte vackert: ytlig, lättsinnig, intrigant. Övriga personer vid hovet, alla historiska, som drottningen Cathérine (Katarina av Medici) och kungens älskarinna och den verkliga makthaverskan la duchesse de Valentinois (den berömda kurtisanen Diane de Poitiers) är mer neutralt tecknade.
Den röda tråden är som sagt titelpersonens historia. Det är inte mycken yttre dramatik runt henne, och den som sker är nedtonat återgiven i namn av den goda franskklassiska smaken. Men prinsessans inre drama är fullt tillräckligt för att fånga läsarens uppmärksamhet och hålla den fast. Och för oss som gillar det franska språket är 1600-talsprosan en njutning.
Min läsning 