Livet för tsaren 3: Sin fars son

Namnet Armfelt har haft dålig klang i svensk historieskrivning. Generalen Carl Gustaf Armfeldt förlorade största delen av sin armé vid det katastrofala återtåget över Jämtlandsfjällen vintern 1719 efter Karl XII:s död vid Fredriksten. Hans sonson och namne deltog i Anjalaförbundet mot Gustav III:s ryska krig 1790 och sattes in på fästning på livstid (han dog redan 1792). En brorson till den yngre Carl Gustaf var Gustaf Mauritz Armfelt, Gustav III:s gunstling som föll i onåd i Sverige och gick i rysk tjänst. Benämningen ”Nordens Alkibiades” är inte avsedd som berömmande.

I Finland ser man däremot Gustaf Mauritz Armfelt som en stor statsman och patriot, som spelade en viktig roll för Finlands fria ställning som storfurstendöme under tsaren och var den som övertalade Alexander I att återförena ”Gamla Finland”, de områden som förlorats till Ryssland i frederna 1721 och 1743, med storfurstendömet.

Inte ens ett namn i Sverige är Gustaf Mauritz son Alexander Armfelt, som gick i sin fars fotspår som betrodd rådgivare till två tsarer. (Ett mått på hans icke-existens här är att han inte är nämnd i Nationalencyklopedin, ens i artikeln om släkten Armfelt.)

Finland hade alltså av Alexander I vid Borgå lantdag 1809 (innan fred med Sverige ens var sluten!) tillerkänts en hög grad av inre självstyrelse, men autonomin var på flera sätt villkorad och på intet sätt demokratisk. Kejsaren (så har tsaren alltid benämnts i Finland) var suveränen utan vars godkännande ingenting kunde genomföras. Hans förlängda arm i Finland var en generalguvernör, och som betrodd och inflytelserik rådgivare för finska ärenden i S:t Petersburg hade han en ämbetsman med titeln ministerstatssekreterare. Mot dessa mäktiga män stod det inhemska självstyrelseorganet, ett ämbetsmannakollegium snarare än en regering, som benämndes senaten. Generalguvernörerna såg vanligen mera till rikets intressen än till det perifera storfurstendömets, varför ministerstatssekreteraren, som fram till 1900 alltid var finländare, blev den som förde Finlands talan inför kejsaren. Alexander Armfelt beklädde denna post i 35 år, från 1841 till 1876.

Men vi backar bandet. År 1811, när tjänsten inrättades (fram till 1834 med titeln statssekreterare), var Alexander Armfelts far Gustaf Mauritz fortfarande den finländare som stod närmast kejsaren, men han dog redan 1814. Därmed var fältet fritt för den förste innehavaren av tjänsten, Robert Henrik Rehbinder. Han var jurist från Åboland (född 1777) och gjorde snabb karriär under de nya förhållandena efter 1809. Som kejsarens rådgivare under 30 år, till sin död 1841, verkade han för att stärka Finlands autonomi och gentemot hemlandet för att bevara lugnet där. Den lyckosamma politiken blev vägledande för hans efterträdare och den viktigaste orsaken till Finlands fredliga utveckling under 90 år. En replik från Nikolaj I visar hur det fungerade på kejsarnivå: ”Lämna finnarna i fred! De är den enda provinsen i mitt rike som under hela min regeringstid inte har vållat mig en minuts bekymmer.”

Alexander Armfelt var född i Riga 1794 under familjens landsflykt efter Gustav III:s död. Han bosatte sig i Finland, i Åbo, först 1813, efter studier i Uppsala och Edinburgh. Namn, familj och förbindelser var vid den här tiden avgörande för en ung mans karriär, och sådant hade Armfelt nästan till övermått. Mot sig hade han att han ansågs som Sverigevän och att han hade svårt att hålla tand för tunga. Armfelt satsade först på en militär karriär, och vid 27 års ålder, 1821, blev han adjutant till generalguvernören. Sex år senare bytte han bana och blev en av direktörerna vid Finlands bank (den hette inte så vid den tiden).

Det var nog ett uppdrag som inte passade Armfelt, och dessutom kände han sig motarbetad av makthavarna. Men bättre tider randades. På initiativ av den nye generalguvernören furst Menschikoff (hans namn skrivs så i finländsk historia) skickades han till S:t Petersburg som adjoint (närmaste medarbetare) till statssekreteraren. Denne, Rehbinder, var inte förtjust. Han misstrodde Armfelts lojalitet och misstänkte honom för att vara ute efter hans egen post. Att Armfelt alls hamnat i Petersburg kunde han tacka sin gynnare Menschikoff för. Denne stod högt i gunst vid hovet, och han och Armfelt hade pikant nog en gemensam halvsyster. Armfelts far Gustaf Mauritz hade nämligen avlat en dotter med Menschikoffs mor!

Strävan för Finlands sak förenade så småningom antagonisterna Rehbinder och Armfelt, och deras gemensamma motståndare blev snarast den mäktigaste inhemske mannen i Finland, Lars Gabriel von Haartman. Denne bar titeln vice ordförande för senatens ekonomiedepartement (generalguvernören var formell ordförande) och var i praktiken, med ett något anakronistiskt synsätt, storfurstendömets statsminister. För Finlands bästa, menade man i S:t Petersburg, borde inte senaten växa sig så stark att kejsaren ansåg sig utmanad om makten, vilket skulle kunna få vådliga följder.

Att Armfelt 1841 utnämndes till Rehbinders efterträdare som ministerstatssekreterare lär ändå ha överraskat honom själv. Hans ämbetstid kom att bli en kamp om inflytandet med generalguvernörerna, som ofta avgjordes till Armfelts fördel. En stor seger för honom var att lantdagen åter fick sammanträda 1863, för första gången sedan 1809. Dess maktbefogenheter blev dock begränsade.

Ungtuppen Alexander Armfelt hade utvecklats till en eftertänksam äldre statsman, som genom sin koncilians åtnjöt förtroende i alla läger. Av kejsaren tilldelades han de flesta nådevedermälen som stod att få. Han kvarstod på sin post till sin död 1876.

Livet för tsaren 2: Långt, långt hemifrån

Vitus Bering, dansk i rysk tjänst, korsade 1741 det sund som bär hans namn och blev på så sätt förste europé i Alaska. Den isolerade halvön utforskades och exploaterades främst av ryssar, även om så småningom det brittiska Hudson’s Bay Company i Kanada intresserade sig för området. Det rörde sig om handel, främst med pälsar, och någon mer omfattande bosättning på det ogästvänliga territoriet var inte aktuell.

Handeln och exploateringen ombesörjdes av Rysk-amerikanska kompaniet (på ryska Rossijsko-Amerikanskaja Kompanija), ett privat företag med statliga privilegier av samma slag som till exempel Ostindiska kompaniet i Sverige. I dess tjänst trädde 1818 en 19-årig marinofficer, nyss utexaminerad från Kejserliga marinakademin i S:t Petersburg. Arvid Adolf Etholén var borgarson från Helsingfors och tillhörde den första generationen finska kejserliga undersåtar som gjorde militär karriär i Ryssland. Hans första kommendering var ombord på ett fartyg destinerat till Alaska. Rutten gick över Atlanten och runt Kap Horn, och resan till Sitka, Alaskas huvudort vid den här tiden, tog nästan ett år. Under sex år deltog han i både handels- och forskningsfärder i området, men 1824 anträddes återresan.

Efter bara ett år hemmavid for Etholén till Alaska på nytt, denna gång genom Sibirien, och han hade därmed färdats jorden runt. Nu blev han kvar i drygt tio år, till 1837, och kunde utsträcka sina expeditioner; som längst nådde han Chile. Han steg i graderna: från 1832 var han områdets biträdande guvernör.

Än en gång for han hem, och än en gång blev vistelsen bara ettårig. Etholén utnämndes nämligen 1838 till Alaskas guvernör. Efter omfattande förberedelser, som bland annat innefattade giftermål, kom han i väg i augusti 1839. Till ressällskapet hörde flera sedermera bemärkta landsmän, som naturforskaren Reinhold Ferdinand Sahlberg (1811–1874) och den finska folkskolans fader Uno Cygnaeus (1810–1888), som tjänstgjorde som den lilla lutheranska församlingens präst.

Som guvernör försökte Etholén utveckla området så gott som det lät sig göra med tanke på att pälsdjursfångsterna började minska på grund av rovdrift. Han ville också främja urbefolkningens sociala förhållanden, om än med tidstypiska koloniala metoder. Under alla sina kommenderingar i Alaska var han en ivrig samlare av etnografiska föremål; den stora samlingen tillhör nu Nationalmuseet i Helsingfors.

År 1845 var Etholéns sista period i Alaska över. Han lämnade marinen som viceamiral 1847 men kvarstod i Rysk-amerikanska kompaniets direktion till 1859. År 1856 hade han adlats i Finland. Han bosatte sig på Tavastby gård i Elimä i Kymmenedalen, och där avled han 1876.

Ganska snart efter sin återkomst till S:t Petersburg hade Etholén uppmärksammat en ung landsman och marinofficerskollega, Hampus Furuhjelm. Han var född 1821 och tillhörde en familj med flera bemärkta ämbetsmän och officerare i rysk tjänst. Som löjtnant värvades han av Etholén till Rysk-amerikanska kompaniet. År 1851 anlände han till Sitka, som blev utgångspunkt för flera expeditioner i olika väderstreck i Stilla havet. Mest anmärkningsvärd är en resa till Japan, som bara något år tidigare hade öppnats för utlänningar. Detta var också Krimkrigets tid, och Furuhjelm kommenderades till bland annat ön Sachalin och till hamnstaden Ajan vid Ochotska havet. Men så långt nådde aldrig kriget.

Efter en kort stationering i S:t Petersburg sändes Furuhjelm 1859 som guvernör till Alaska och blev således den andre finländaren i detta ämbete. Men den ryska tiden i Alaska började rinna ut. Kolonin blev alltmer olönsam sedan tillgången till pälsdjur nästan sinat på grund av rovdriften. En satsning på kolbrytning blev inte lyckosam, medan export av is till Kalifornien fungerade bättre, trots att mycken is hann smälta under transporten. År 1867, tre år efter att Furuhjelm lämnat Alaska, såldes området till Förenta Staterna för 7,2 miljoner dollar.

Men Furuhjelms karriär hade bara börjat. År 1865 blev han konteramiral, och ledande poster radade upp sig: militärguvernör i Sibirien, eskaderchef i Östersjöflottan, prefekt i fästningsstaden Taganrog, marin kommendant först i Reval (Tallinn), sedan i S:t Petersburg. Han hade utnämnts till viceamiral 1874 och tog avsked 1886. Furuhjelm flyttade tillbaka till Finland och släktgodset Hongala i Urdiala i Tavastland. Där avled han 1909.

Liksom sin företrädare Etholén var Hampus Furuhjelm en ivrig samlare, i hans fall av naturalia. Särskilt anmärkningsvärt är ett skelett av den utdöda Stellers sjöko, som kan beskådas på Naturhistoriska museet i Helsingfors.

Livet för tsaren

Rysslands uppstigande till en europeisk stormakt på 1700-talet byggde på en persons, Peter den stores, visioner och hårdhandskar och på outtömliga mänskliga resurser. Infrastruktur och civilsamhälle som kunde underbygga stormaktsställningen saknades. Exempelvis grundades Rysslands första universitet, det nuvarande Lomonosovuniversitetet, så sent som 1755, omkring 500 år senare än lärosätena i Bologna, Paris och Oxford.

Behovet av utländsk expertis var alltså skriande. Efter stora nordiska kriget hade riket inom sina gränser de baltiska provinserna, vars tyskspråkiga härskande adel stod till centralmaktens förfogande och kom att inta ledande positioner ända fram till revolutionen 1917. En tidig representant är Johann Albrecht von Korff, rysk minister i Stockholm från 1745, vars öppna inblandning i partipolitiken, med mutor till mössorna och hotelser mot hattarna, gjort honom beryktad i svensk historia. En viktig gestalt i Finlands historia är generalguvernören 1855–1861 Friedrich von Berg, född i Livland och upphöjd i grevligt stånd på Finlands riddarhus.

Karriär och möjlighet att göra avtryck i den unga stormakten lockade européer från många länder, såsom de italienska Petersburgarkitekterna B.F. Rastrelli och Carlo Rossi, den franske upplysningsfilosofen Diderot eller den svenske botanikern och Linnélärjungen Johan Peter Falck. Under andra hälften av 1800-talet blev Ryssland ett Klondyke för skickliga hantverkare och djärva industrialister. Kända namn är den fransk-tyska hugenottfamiljen guldsmederna Fabergé och de svenska bröderna Robert och Ludvig Nobel, som gjorde en förmögenhet på oljeutvinning i Baku. (Donatorn Alfred var en tredje bror.)

Men den främsta karriärvägen var nog den militära. Ambitiösa officerare hade länge haft för vana att skaffa stridserfarenhet i andra länders arméer, och med den ryska krigsmaktens expansion öppnades dörrarna på vid gavel. För att anknyta bara till Sveriges historia möter vi på 1700-talet den skotskfödde generalen James Keith, rysk överbefälhavare under hattarnas krig 1741–1743; den tyskbaltiske greven Friedrich Wilhelm von Buxhoevden, som anförde de ryska trupperna under finska kriget 1808–1809; och den nederländske fortifikationsofficeren Jan Peter van Suchtelen, som frampressade Sveaborgs kapitulation 1808 och efter kriget blev Rysslands ambassadör i Stockholm.

Som tsarens undersåtar efter 1809 hade finska medborgare fritt fram till karriär i Ryssland (men inte vice versa), och många, många, från alla samhällsklasser, grep chansen. Den i Sverige mest kände är förstås generalen av det ryska kavalleriet, sedermera marskalken av Finland, Carl Gustaf Mannerheim, men de flesta är okända här i den före detta västra riksdelen. I några kommande blogginlägg ska jag porträttera ett antal sådana gestalter och även deras omvändningar, ryssar som gjort avtryck i Finlands historia.

Men vi tjuvstartar redan nu med den ovannämnde James Keith. Han var född 1696 i en förnäm skotsk adelssläkt, vars huvudman bar den ståtliga titeln jarlmarskalk (Earl marischal) av Skottland. Som yngre son i familjen var hans karriärmöjligheter hemmavid beskurna. Dessutom hade han deltagit i den misslyckade jakobitiska resningen (till förmån för Jakob Edvard Stuart) 1715 och tvingats i landsflykt. År 1728 kom han till Ryssland och gjorde snabb militär karriär, inte minst sedan han blivit en av kejsarinnan Elisabets gunstlingar. Under lilla ofreden (så benämns hattarnas krig 1741–1743 i finländsk historieskrivning) var han general och överbefälhavaren (och irländaren) Peter de Lacys närmaste man. Som sådan blev han ansvarig för ockupationsförvaltningen, vilken framstod som mycket human och i bjärt kontrast till stora ofreden under Karl XII:s tid.

James Keith förlade sitt högkvarter till Finlands huvudstad Åbo, och här träder han in i den finska populära föreställningen på ett oväntat sätt. Han träffar nämligen Eva Merthen, den vackra och begåvade dottern till borgmästaren i staden, och blir blixtförälskad. Han finner kärleken besvarad, och den 46-årige generalen och den 19-åriga borgardottern blir ett par som lever ihop helt öppet.

Keith och Eva Merthen gifte sig aldrig, troligen på grund av den stora skillnaden i börd, men ingick något slags samvetsäktenskap. Hon följde honom tillbaka till Ryssland och när han, efter en konflikt med kejsarinnans favorit utrikesministern Bestuzjev-Rjumin, gick i preussisk tjänst 1747. Hon sörjde när Keith, som fältmarskalk, stupade i slaget vid Hochkirch 1758. Eva Merthen gifte snart om sig med en tysk adelsman av lägre rang och hann bli änka ännu en gång innan hon avled 1811 i Stralsund.

James Keiths och Eva Merthens historia hade nog snabbt glömts bort om inte Zacharias Topelius fängslats av Evas öde. I sin roman från 1850, ”Hertiginnan av Finland” (från början ett öknamn på Eva Merthen), har han försökt föreställa sig Åbobornas indignation över denna liaison. Topelius delar den själv, samtidigt som han på ett annat plan försöker förstå Eva. Med sitt nyanserade kvinnoporträtt är romanen läsvärd än i dag.

Vagabonden som blev Nobelpristagare

2023-05-25 Johan Svedjedal: Min egen elds kurir. Harry Martinsons författarliv (Albert Bonniers Förlag 2023; 797 s.). Mitt första litterära minne måste vara utgivningen av Harry Martinsons Vägen till Klockrike 1948. Jag var fyra år, visserligen barn i en bokförläggarfamilj men jag tror ändå det säger något om Martinsons tidigt uppnådda stjärnstatus och vilken händelse det var när det kom ut en ny roman av honom. Att han året därpå tog inträde i Svenska Akademien minns jag däremot inte.

Harry Olofssons (namnet Martinson tog han sig i 14-årsåldern) osannolika livsresa från sockenbarn och vagabond till lands och sjöss till Sveriges kanske mest uppburna författare tecknas detaljerat men aldrig långtråkigt i Johan Svedjedals nyutkomna biografi, som är den första heltäckande. Föregångare finns: Sonja Erfurth om Martinsons barn- och ungdom, Ingvar Holm om liv och verk till och med 1940-talet, Johan Wrede om Aniara, Kjell Espmark om hur Martinson erövrade sitt språk med flera. Svedjedal är noga med att referera till dem passim, men han baserar sig främst på forskning i det stora Martinsonarkivet på Carolina Rediviva, där han kunde sitta ostörd under pandemin.

Svjededals mödor har frambringat en life and letters-biografi utan luckor. Framställningen är kronologisk, och stundtals kan man följa Martinson nästan dag för dag. Liksom i de tidigare verken om Spektrum-kretsen och Karin Boye utreder han motsägande uppgifter (inte alls ovanliga) noggrann som en privatdetektiv. Persongalleriet är brett: familj, fosterfamiljer, gynnare och stödjare, författarvänner och -kolleger, förläggare, kritiker och Akademikolleger. Kontakterna med Bonniers får stort utrymme. Herrarna Bonnier, Tor och Kaj (min morfar), samt Georg Svensson stöttade och uppmuntrade, och förlaget försökte så gott det gick sanera Martinsons trots stora inkomster ständigt usla ekonomi. Först med det förkättrade Nobelpriset kunde han göra sig skuldfri.

Det här är inte platsen att rekapitulera Martinsons liv och litterära karriär, men vad är det för bild av människan Harry Martinson Svedjedal ger? Den första bilden är kanske den av rymmaren. Från barndomen och till och med äktenskapet med Moa stack han bara i väg när det blev eller kändes för svårt. Vilket det ofta gjorde. Hans charm var omvittnad, men han kunde trötta ut sin omgivning med oändliga monologer. Han var en känslig person och tog lätt illa vid sig av kritik. Han hade ständigt flera skrivprojekt på gång men måste peppas och pushas för att leverera något tryckfärdigt. Hans stjärnstatus gjorde att han överhopades av inbjudningar att hålla tal i olika sammanhang, och så länge hälsan stod honom bi tackade han sällan nej. Verksamheten underlättades av att han för det mesta talade utan manuskript. Hans ihärdiga kritik av maskinsamhället uppfattades som bakåtsträveri och han själv som kverulant, men eftervärlden ser honom som en klarsynt varnare för miljöförstöring, i paritet med Rachel Carson. Martinsons hälsa var aldrig god, med skov av tbc från ungdomen och med nya tillstötande krämpor, men bortsett från akuta sjukdomsperioder höll han högt tempo så länge han över huvud taget förmådde. För sin dagliga tillvaro var han beroende av kvinnor, men först med andra hustrun Ingrid fick han ett ordnat familjeliv. Nobelpriset 1974, eller rättare sagt reaktionerna mot det, drabbade Martinson hårt. Svedjedal ägnar prisförläningen ett helt kapitel och gör sitt bästa för att nyansera historiken.

Och bilden av författaren? Tacknämligt nog stannar Svedjedal upp vid varje verk, refererar och analyserar och, som den litteratursociolog han är, beskriver receptionen, med utdrag ur recensioner, och ger försäljnings och upplageuppgifter. Jag tycker han fångar Martinsons särdrag mycket väl: för tiden ovanliga ämnesval och ett helt unikt, rikt och flödande språk med nya ordbildningar, fräscha och överraskande metaforer och liknelser, sömlösa övergångar mellan relation och reflexion, till en mångstämmig, nästan symfonisk helhet. Johan Svedjedal skriver själv mycket väl, sakligt, ledigt, då och då med en humoristisk twist. Bokens omfång ska vi bara vara glada för, när det är så härlig läsning!

Skogen, gården och människorna under 400 år

2023-01-02 Maria Turtschaninoff: Arvejord (Förlaget M 2022; 371 s.). Svenskfinlands sentida svar på Selma Lagerlöf? Ja, så känns det faktiskt ibland vid läsningen av denna utomordentliga roman. Maria Turtschaninoff är med rätta prisad som författare av fantasyromaner för ungdom, men steget över till vuxenlitteratur har hon tagit på lätta fötter i denna krönika över människorna på och naturen runt en gård i Österbotten under närmare 400 år.

Jag skulle kanske ha nämnt naturen först. För den är bokens huvudrollsinnehavare. Inte en kuliss mot vilken de mänskliga rollerna rör sig utan en aktör i egen rätt, särskilt när den representeras av den mytomspunna och skrämmande mossen som är skogsråets domän, vilken hon värjer med naturväsendets betvingande kraft. Fantasyförfattaren sätter de övernaturliga krafterna i rörelse, mest under de första tvåhundra åren. Ju närmare nutiden vi kommer, desto mer träder de i bakgrunden. Det är i människornas verkliga eller inbillade möten med dessa som det Lagerlöfska tonar fram som starkast.

Vi möter soldaten Mats Mattsson som vid mitten av 1600-talet tar marken, hemmanet Nevabacka, i Mellersta Österbotten i besittning, och det är hans och hans ättlingars historia, släktled för släktled, som berättas på släktkrönikans vis. Förlaget kallar boken ”episodroman”. Det är en bra benämning, för varje kapitel är en avrundad historia, och sedan går berättelsen vidare till en ny generation och en ny historia, där kanske den som var barn i förra kapitlet är vuxen eller gammal i nästa. Så det är ingen jämnt framåtflytande skildring. Tvärtom har Maria Turtschaninoff lagt ner hela sin författarskicklighet på att variera episoderna, narrativt och språkligt. Några episoder är särskilt lyskraftiga och kunde utan vidare publiceras som separata noveller. Dels ”Fågelflickan”, som består av de brev som den 16–17-åriga Alina skriver till sin jämnåriga väninna i Helsingfors år 1898–99. Man glömmer den häpnadsväckande skickligheten att skriva som en svärmisk tonåring från den tiden för den skönhetstörstande Alidas fåfänga längtan till ett annat liv. Lika bra, fast på ett helt annat sätt, är ”Sommaren med Doris”, där tioåringen Stina i mitten av 1950-talet berättar om sin sommar på gården, dit Helsingforsflickan motvilligt förts av sin mor som vuxit upp där. I början avskyr hon det mesta, men vägledd av sin moster, hemmadottern Doris, lär hon sakta men säkert lära känna gården och älska skogen, och det visar sig i följande kapitel att Nevabacka blir hennes fasta punkt i tillvaron.

Nevabacka är en värld i sig. Omvärlden är närvarande bara om den påverkar tillvaron på gården. Stora ofreden och krigen 1939–44 är betydelsefulla, medan finska kriget och rikssprängningen inte nämns alls, liksom inte heller ofärdsåren från 1899, och inbördeskriget nämns en enda gång.

Maria Turtschaninoff är kanske ingen djuplodande psykolog, men de många personerna i boken är pregnant gestaltade och rikt varierade, vilket höjer läsvärdet. Men viktigast för humanekologen Turtschaninoff tycks ändå vara budskapet: människan är inte, som kyrkan en gång hävdade, satt att tukta naturen utan är själv en del av den och ska umgås med den som med en jämlike. Budskapet framförs tydligt – övertydligt skulle kanske några säga – men det förtar inget av den höga konstnärliga kvaliteten på denna roman.

Blandad julläsning

2022-12-28 Andreas Nyberg: Vi minns 50-talet. En nostalgitripp (Lind & Co 2022; 295 s.); Monika Fagerholm: Källaråren (Jean Staffords samlade tystnader) (Albert Bonniers Förlags julbok 2022; 64 s., ej i bokhandeln); Peter Englund: En kort historik över några föremål på mitt skrivbord (gåvobok från Svenska Akademien 2022; 102 s., ej i bokhandeln). Tre helt olika böcker som egentligen inte passar i en samrecension. Men de har det gemensamt att det är små textmängder (Nybergs bok är mycket rikt illustrerad), så man läser dem fort.

Vi minns 50-talet är en krönika, uppställd årsvis. För varje år finns en berättande text om viktigare tilldragelser och därefter ett kalendarium med notisartade nedslag. Efter vartannat årskapitel har Nyberg lagt in en temaartikel. Det blir fyra sådana, om resp. musik (uteslutande populärmusik), sport, film och litteratur. Till temaartiklarna hör också diverse listor över viktiga verk resp. idrottshändelser. Jag vet inte vilka ”vi” i titeln är. Nyberg själv är alldeles för ung. För att ha minnen från hela 50-talet bör man vara minst så gammal som jag (f. 1944). Och jag känner mycket riktigt igen det mesta som boken tar upp. Men någon nostalgi infinner sig inte. Därtill rör sig texten alldeles för mycket enbart på ytan, ett uppräknande av fakta. Vad yngre läsare får ut av boken förstår jag inte. Det finns väl en efterfrågan på den här sortens skrifter, men jag tillhör inte målgruppen.

Källaråren är en mycket personligt hållen minibiografi över den amerikanska författaren Jean Stafford (1915–79). Fagerholm kom över en bok av henne som mycket ung och har inte kunnat släppa hennes författarskap och dramatiska livsöde sedan dess. Ett liv så märkligt att jag först trodde Fagerholm hade hittat på alltihop. Men det är äkta, och Fagerholm, med sitt oefterhärmliga skrivsätt, gör full rättvisa åt det, samtidigt som hon bjuder en hel del på sig själv.

Englunds En kort historik … består av 23 identiskt upplagda kapitel: en tecknad vinjett av föremålet i fråga och tre sidor text. Hans skrivbord måste vara stort om det ska rymma alla dessa, visserligen små, föremål och samtidigt ha plats för allt sådant som verkligen behövs för skrivprocessen. Vissa av föremålen får sin historia skriven, andra är bara utgångspunkt för en betraktelse eller reflexion, som kan gälla något historiskt ämne eller något ur Englunds liv. Genomgående i den lilla boken är, som hos Monika Fagerholm, det personliga perspektivet, och även Englund skriver väl, om än inte alls på samma sätt som Fagerholm.

Årets nobelpristagarläsning

2022-12-19 Annie Ernaux: Les années (Gallimard 2008, pocketutgåva Folio 2009, tryckt 2022; 254 s.; finns i svensk övers. av Maria Björkman, Åren, Norstedts 2020). Annie Ernaux, årets nobelpristagare, debuterade redan 1974, och på 1980-talet översattes några av hennes romaner till svenska. Sedan svalnade intresset här innan Norstedts, med fint litterärt väderkorn, gav ut denna bok, som 2008 hade inneburit hennes inträde i det litterära finrummet.

Liksom Proust spanar Ernaux efter den tid som flytt men med helt andra litterära medel. Boken saknar genrebestämning. Den är en tidskrönika och en självbiografi, men det självbiografiska inskränker sig till korta avsnitt, där författaren reflekterar över vad tiden gör med henne. Man får brottstycken av barn- och ungdom, utbildning, familjeliv, arbetsliv, kärleksliv, men ingen helhet. Sitt författarskap berör hon över huvud taget inte; man kunde tro att Les années var hennes debut. I huvudsak är boken en krönika över det franska samhällets utveckling från Ernaux’ födelseår 1940 till 2006. Tonvikten ligger på hur livet förändras för folk i allmänhet, med rikhaltig exemplifiering (ibland tröttande uppräkning) av prylar, sånger, filmer, artister. Mer abstrakta företeelser som den förändrade moraluppfattningen får också stort utrymme, särskilt synen på ungas sexualliv och sex före äktenskapet. Som svensk läsare i ungefär samma ålder är man märkligt hemmastadd och känner igen sig i väldigt mycket, utom (den katolska) kyrkans grepp över sinnena ännu på 1950-talet. Människorna beskrivs som ett opersonligt kollektiv och omtalas mest med det inkluderande pronomenet on (eg. ’man’ men används talspråkligt för ’vi’). Historien uppfattas som kontinuerligt pågående, varför framställningens tempus genomgående är imparfait och inte den avslutade enstaka handlingens passé simple eller talspråkets passé composé. Att greppet är helt medvetet framgår av de sista sidorna i boken, där Ernaux skissar planen för den bok vi just läst. Jag vet inte hur stilgreppet uppfattas av franska läsare; själv tycker jag det i längden gör läsningen monoton.

Annie Ernaux är känd som vänstersympatisör (hon stödde t.ex. den radikala vänstermannen Mélanchon i presidentvalet i våras), men av det märks mest en lätt ironi i beskrivningen av konsumtionssamhällets framväxt. Humor är annars inte Ernaux’ starka sida.

Om man kan bortse från att läsningen har svårt att engagera åtminstone denne läsare, har boken absolut ett värde som tidsspegel och som självporträtt, det senare dock i tunnaste laget. Den personliga djupnivån under den skenbart opersonliga ytan, och många pregnanta formuleringar, vittnar om att Ernaux är en skicklig författare.

För den som, i likhet med mig, har sina franskkunskaper i huvudsak från gymnasiet och universitetet på 1960-talet är språket inte alltid så lätt. Annie Ernaux skriver en ledig prosa med många inslag från vardagsspråk. Jag måste ofta gå till ordböckerna, men ibland gick till och med den modernaste fransk-svenska ordboken bet. Tur då att man kan googla.

Kuopiokrönikan blir bara bättre

2022-11-07 Sirpa Kähkönen: Vingar av lakan (2007; svensk övers. Mattias Huss, Lind & Co., 2022; 487 s.). Det här är fjärde delen av Sirpa Kähkönens mäktiga och magnifika Kuopio-heptalogi (Jon Fosses nya sjudelade verk heter ju ”Septologin”, men det är en ful sammanblandning av grekiska och latin, tycker helklassikern). Lind & Co. fortsätter oförtrutet med översättningarna, trots den svenska kritikens murlika tigande. Förlaget och översättaren är värda allt beröm!

Det här är den hittills längsta boken i serien, lite paradoxalt då den utspelar sig under en enda dag sommaren 1941, precis i början av fortsättningskriget, innan finska trupper ännu satts in i strid. Kähkönen förnyar sig hela tiden, både till form och innehåll. Det är ingen jämnt framlunkande familje- eller stadskrönika, som t.ex. Fogelströms Stad-serie, utan varje roman är där i sin egen rätt.

I Vingar av lakan är den ursprungliga huvudpersonen Anna Tuomi (baserad på Kähkönens mormor) och hennes familj något skjutna åt sidan, och de borgerliga kretsarna har fått större utrymme. Romanens motor är en ny figur, kabarésångerskan Mizzi Unruh från Viborg, som missat Amerikabåten från Petsamo och nu söker upp gamla arbetskamrater, som återfinns på – den stängda – restaurang Tatra i Kuopio. Hon har också en liten dotter med sig, Charlotta, av finska tungor kallad Saaralotta. Vad det ska bli av dem är bokens röda tråd. Liksom förstås oron för kriget, blandad med optimism om att det snart ska vara över. Arbetarfamiljerna sliter för mat för dagen, medan borgarna har andra bekymmer. Stupade anhöriga sörjs i båda kretsarna. Till formen är det en kollektivroman, där fokus förflytta mellan familjer och personer mellan varje kapitel. Ett ryskt bombanfall utgör en dramatisk kulmen.

Personkaraktäristiken är Kähkönens styrka, och liksom i förra romanen är hon rent mästerlig med att gestalta barn, som pojken Juho från förra boken och flickan ”Saaralotta”, vars beskyddare Juho uppfattar sig som. Ett särdrag som jag inte minns från de tidigare delarna är en poetisk besjälning av naturen och döda objekt. Ett fint exempel mot slutet av romanen, när det kvällas, är månen som iakttar staden och försöker få i gång ett samtal med en bronsstaty. Det är både vackert och humoristiskt.

Sirpa Kähkönens mycket varierade språk, ömsom sakligt, ömsom poetiskt tas mycket väl tillvara av Mattias Huss. Men helt invändningsfri är översättningen inte. I inte så fall har han inte gett sig (eller getts?) tid att hitta den mest idiomatiska översättningen utan stannat vid den ordagranna. Några exempel: Mannerheim var fältmarskalk, inte ”krigsmarskalk” (finska sotamarsalkka); luftvärnskanoner har ställningar, inte ”stationer” (finska asema) och en hamn har ett inlopp, inte en ”mynning” (finska sataman suu). Särskilt ”krigsmarskalk” är störande, då Mannerheim förekommer i ett par fantasifulla scener. Jag tar upp detta därför att översättningen annars är så väldigt bra, och skönhetsfläckarna hade varit lätta att avlägsna. Och väldigt bra är ju först och främst romanen. Håll ut, Kristoffer Lind, och ge oss de återstående delarna!

Något gemensamt men mest olika

2022-10-19 Jonas Ellerström & Isabella Nilsson: A som i Alice. En Lewis Carroll-encyklopedi (Ellerströms 2021; 312 s.) och Dorothy Parker: Jag älskar dig till döds ändå (urval [ur samlingen Enough Rope, 1926] och tolkning Isabella Nilsson, Ellerströms 2022; 100 s.). De här böckerna har lite mer gemensamt än namnen Ellerström och Nilsson (och att jag köpte dem samtidigt i Ellerströms monter på Bokmässan). Både Lewis Carroll och Dorothy Parker var formsäkra humoristiska poeter med känsla för tillvarons absurditeter. Det har lockat deras minst lika formsäkra sentida kollega Isabella Nilsson och den mångsysslande förläggaren, författaren, översättaren m.m. till bådas författarskap. Men olikheterna mellan 1920-talsflappern Parker i New York och den tillbakadragne matematikern Carroll (eg. Charles Lutwidge Dodgson) i det slutande 1800-talets Oxford är naturligtvis större än likheterna. Och de två böckerna är av helt olika karaktär.

A som i Alice är en bok om Lewis Carroll och hans verk, uppställd i form av alfabetiskt ordnade artiklar. Som gammal lexikograf brukar jag hävda att alfabetik är en väldigt dålig ordning för förmedling av information eftersom den bryter upp naturliga samband och därför inte bör tas till i oträngt mål. Men här fungerar det, som kongenialt med Carrolls absurda sagovärld och splittrade personlighet. Den här boken ska ju inte läsas som en standardbiografi utan som en lekfull men ändå allvarligt menad vägvisare i Lewis Carrolls landskap, i verkligheten och i fantasin.

Bland uppslagsorden återfinns förstås verk och delar av verk, t.ex. en analys av den gåtfulla dikten ”Jabberwocky”, som ingår i Through the Looking-Glass, gestalter i böckerna som Cheshirekatten och den galne hattmakaren, Carrolls biografi styckevis och delt, Alice Liddell och andra av de småflickor som var Carrolls favoritumgänge och även vuxna i Carrolls/Dodgsons miljö. Andra personartiklar är ägnade översättare, illustratörer, dramatiker, musiker och kritiker som tagit sig an Carroll och hans skapelser, som Åke Runnquist, Tove Jansson, Knut Jeanson och Tom Waits. Viktiga artiklar behandlar centrala begrepp som nonsens och surrealism. Några sådana har överlåtits åt extern expertis. Sålunda har docent Gudrun Brattström skrivit om logik och matematik och professor Elisabeth Mansén om religion. Stilen är saklig, tonen lätt och ledig, med glimten i ögonvrån ständigt närvarande. Läsvärdet förhöjs ytterligare av Inger Edelfelts tidsenliga vinjetteckningar till varje ny bokstav. Jag, som aldrig läst Alice i Underlandet, bara en hel del om den och om Carroll, har lärt mig mycket nytt under nöjsam läsning.

Dorothy Parker (1893-1967) var en välkänd figur i New Yorks sällskapsliv från 1920-talet och framåt, kvick och vasstungad men med mycket mörker inom sig. (Hon kan påminna om sin yngre svenska kollega Marianne Höök.) Hon var journalist och kritiker och skrev dramatik, men i eftervärlden är hon kanske mest ihågkommen för sina dikter på formsäker, rimmad vers. Dikterna är humoristiska men oftast med en ironisk eller bitter vändning i slutet. Temat är (olycklig) kärlek och det egenartade släkte som kallas män. I det här urvalet står det engelska originalet på vänstersidorna med Isabella Nilssons svenska version på högersidorna. Som hon redogör för i förordet har Nilsson tagit sig rätt stora friheter gentemot originalet i ordalydelsen, men tema och tonträff är originalets, liksom metriken. Ibland tycker jag hon krånglar till Parkers vanligen rätt enkla språk, men på det hela taget har hon lyckats mycket bra. Jag avslutar med ett exempel.

UNFORTUNATE COINCIDENCE
By the time you swear you’re his,
    Shivering and sighing,
And he vows his passion is
    Infinite, undying –
Lady, make a note of this:
    One of you is lying.

TYVÄRR

Du skälver i hans famn och svär:

min förste och min siste!

Och han är lika evigt kär,

han såg dig och han visste.

Ledsen, syrran, men såhär:

en av er tar miste.

Framlyft ur skuggan

2022-09-15 Anu Lahtinen: Ebba Stenbock. I maktspelets skugga (2021; svensk övers. Heidi Granqvist, Svenska litteratursällskapet i Finland/ Appell Förlag 2022; 206 s.). Så här skriver man god populär historia: en professionell historiker väljer ett område som hon behärskar väl genom egen grundforskning. Hon utser en intressant person som hon koncentrerar framställningen kring och skriver in denna i den samtid, det samhälle och de – dramatiska – händelser som personen levde och verkade i. Och hon berättar ledigt och lättillgängligt och förvisar det vetenskapliga finliret till noterna bak i boken.

Anu Lahtinen är en i raden av många yngre begåvade historiker, både finsk- och svenskspråkiga, som Helsingfors universitet har frambragt de senaste årtiondena. De som läst mina anmälningar känner kanske igen namn som Mirkka Lappalainen, Henrika Tandefelt och Sophie Holm för att bara nämna några. Via sin forskning om släkten Flemings inflytande i det svenska riket på 1500- och 1600-talen kom hon att intressera sig för Ebba Stenbock, syster till Gustav Vasas änkedrottning Katarina och gift med Klas Fleming, Finlands hårdföra ståthållare och trogna Sigismundanhängare och därmed dödsfiende till hertig Karl (senare Karl IX). På huvudtextens blott 160 textsidor lyckas Lahtinen framställa händelseförloppet med Karls uppror mot den lagliga kungen, striderna i Finland, hertigens seger och blodiga utrensningar av Sigismunds anhängare, bland dem fru Ebbas unge son Johan Fleming (Klas Fleming dog i sotsäng 1597). Inom samma 160 sidor ryms berättelsen om Ebba, hennes familjeförhållanden, uppväxt, giftermål, det tappra försvaret av Åbo slott mot hertigens trupper och miserabla senare år, fängslad och berövad sin egendom. Källäget är inte det bästa, men Lahtinen utvinner mycket framför allt av brevväxlingen mellan Ebba och hennes systrar. där den högst uppsatta, änkedrottningen, gjorde sitt bästa för att hjälpa och stödja. Utöver det förvånansvärt rika och nyanserade porträttet av Ebba Stenbock får man en god bild av hur högadelns kvinnor levde, och efter vilka regler. Till allt annat är detta ett stycke förnämlig kvinnohistoria.

Ebba Stenbock ingår i litteratursällskapets tämligen nya serie SLS Varia , med lite anspråkslösare utformning men lika gediget innehåll. Det här är en bok som fyller formatet perfekt. Jag rekommenderar den varmt till alla historieintresserade.